Det svenska folket är som en enda stor familj. Åtminstone i den bemärkelsen att inte ett enda jävla julfirande kan passera utan någon form av absurt drama. Vid det här laget känner alla till historien om Åhléns luciareklam. Kommentarsfältet under en bild av ett barn med ljuskrona fylldes av hat när ett antal svenska medborgare…
För kärlekens skull, visst låter det väl vackert?
Kärlek är nog det världen behöver ännu mera just nu, när man ser så många domedagsprofetior på så många platser.
Trollhättans sångargille hade fyllt hela scenen i kulturhuset med kärlek i form av sång och musik. Musiken från scen och publikens engagemang fick taket att lyfta i Hebeteatern.
Trollhättan fyller hundra år, Benny Andersson 70 och Ted Gärdestad skulle fyllt 60. Där har ni inledningen till musikvalet. Det började lugnt med med hyllningssång till födelsedagsbarnen och då valde de ”Födelsedagsvals till Mona”.
Med på scenen fanns förutom sångargillet även sångsolist Jonathan Kroner Ingvald och hans “Köpenhamnsorkester” och stråkorkestern ”Flexible Strings”, från ”over there”, dvs Vänersborg. Tvåstadsträtan sade ju att det var dödsstraff för Vänersborgare att besöka Trollhättan och för Trollhättans befolkning var det värre att säga Vänersborg än att svära i kyrkan. Nu var de förenade på scenen och körledaren och dirigenten Marie Wennberg styrde ihop allt till en bubblande Champagne av finaste sort.
Här blandades många ABBA-låtar med Ted Gärdestads Satellit och jag vill ha en egen måne med Jonathans underbara tenorröst. Min ”gamla” musiklärare från högstadiet Per-Inge Wåhleman med fru berättade öppet vad de gjorde en natt i Köpenhamn. Man kände hur hela teatern blev inbäddad i sidenlakan, och kärleken och romantiken flödade.
När sedan ABBA klev in på scen med sina klassiska scenkläder så stod jublet högt i taket. Så den som trodde vår svenska supergrupp var död, har helt fel. De lever i största välmåga. Jag såg ju på bror,inte minst, hur han njöt av hela arrangemanget. Man såg hur glädjen glittra i hans ögon.
Så för kärlekens skull säger vi tack till
Trollhättans sångargille
Jonathan Kroner Ingvald
Flexible Strings
Här om dagen dök en bild upp på mor i mitt Facebookflöde som ett minne från tre år sedan.Jag blev glad över bilden och det väckte många minnen samtidigt som jag blev förfärad. Bilden var taget på vårt sjukhus där mor låg inne för hjärtat som än en gång drabbats av flimmer.
Den gemensamma nämnaren för var gång det var hjärtflimmer, var att mor hade fått nya värktabletter. Var gång en läkare skrev ut dessa mediciner frågade jag klart och tydligt om det kommer att påverka hjärtat. Var gång fick lugnande besked att det inte skulle ske, och ändå skedde det.
Jag kommer ännu ihåg när jag fick ansvariga högre upp i landstinget att ta beslut om att IT-avdelningen inom regionen skulle granska journaler mm från vår vårdcentral. Helt plötsligt gick allt så otroligt fort, och verksamhetschefen blev omplacerad, och annan vårdpersonal fick sluta. Kommer jag någonsin att få reda på varför?
Vad vi kämpade under dina sista år, och detta förde oss närmare varandra än vi någonsin varit tidigare. Nu får du vila och trots allt känner jag mig glad över det, för vi behöver alla vila. Men vi får heller inte glömma att både du och far är saknade. Men det som stärker mig mest är nog att fler än du hade nytta av den kampen vi gemensamt förde, och att någon/några andra har fått chansen att leva vidare tack vare oss.
Kram mamma skickar jag till dig,i dn himmel.
Inte du också Sanna Nielsen. Ett sådant påhopp visar bara att de som som vill splittran har lyckats…
Jag har följt dig under alla år från ”En liten fågel” och ”Maria, Maria” fram till melodifestivalen och Allsång på Skansen. Jag har aldrig sett något av de tendenser som nu beskrivs hos dig, bara för ett foto och ett inlägg. Du har varit en stor förebild för hela familjen med den värme du visat och fortfarande visar.
Någon, missuppfattar något och så är hela drevet igång. Jag håller med dig, Man blir så förbannad.
Härom dagen svarade jag i en Facebooktråd i en grupp att jag trygghetsvandrar, för att öka vår gemensamma trygghet och säkerhet i samhället. Någon får för sig att detta har med Soldiers av Odin att göra, och helt plötsligt spyr folk galla ur sig, utan att kontrollera vad det handlar om. Söker man på trygghetsvandring så får man hur många uppslag som helst och att det drivs organiserat från kommuner. Något som tydligen den personen missat i sin filterbubbla. Nu haglade hatet mot mig, jag vidrige man, som också kunde skryta om det i en grupp. Glad att jag kunde radera mitt inlägg där och radera det som stod där i flödet. Denna hets är fruktansvärd när den drabbar någon.
Med Internet följer världens största uppslagsverk och vi har alla möjligheter att kontrollera fakta och använda källkritik, men nej då, har vi bestämt oss så har vi.
Ni som känner mig vet var jag står i detta och att det är så långt ifrån verkligheten jag kan komma. Så ta ditt ansvar för hur du uppträder.
Kärlek till er andra, som gör det…
Sanna Nielsen anklagas för rasistisk mobbning
Sanna Nielsen efter rasistanklagelserna: ”Jag blir förbannad”
Två biljetter var beställda till The Royal Aula of Fuxerna school för att se skådespelet Full rulle. Fuxernaskolans hemvist är Lilla Edets kommun, och kan denna skitort, där kiss o bajshumorn känns berättigad, producera något användbart? Jo men visst, toalettpapper är väl kiss och bajs på högsta nivå, och denna typ av humor har alltid funnits på orten, så här känns det faktiskt okey med denna humor.
Pappersbruket i Lilla Edet med sitt varumärke Edet, som känns igen från toalett- och hushållspapper bland annat, är en dominerande industri på orten. Tror nog många som liksom jag fortfarande säger ”Bruket” eller ”Haegers”.
Tar man Edet, toalettpapper, hämtar skådespelarna från ”Ljudaborg” i Lödöse. Man låter regissören och manusförfattaren Martin Rossing, skriva något, och låter sedan Antoinette van Ketwich producera detta, så blir det teater på hög nivå.
Att ta en tidsaxel från brukets historia, väva in sång och musik i kuplettform, hitta nya och spännande placeringar av skådespelarna, gjorde hela föreställningen till en superb lektion i historia, som man absolut inte ville skolka från.
Inte långt in i föreställningen så började en person i publiken protestera mot vad som hände på scen, då tänkte jag och säkert många fler många ”fina” tankar innan man insåg att detta ingick i föreställningen. När sedan de frackklädda cheferna dansar ”menuett” på scen, då fanns även ytterligare en ingrediens till en lyckat teater.
Om man jobbar på ett företag som tillverkar toalettpapper och nästan är färdig på toaletten, vad är det värsta som kan hända då? Jo att toalettpappret är slut…
Här kan vi nog känna igen oss lite till mans, och den panik som dyker upp. Inte ens en sådan liten, men nog så viktig detalj, missades i föreställningen. Man skall heller inte förglömma att en äkta teater skall innehålla glitter och glamour och i taket hängde just den biten, i form av toalettrullar.
Så Stockholm, ta er i arslet, när Lilla Edet levererar ett skådespel på högsta nivå.
Till alla inblandade, ett stort tack för vad ni skapade! Jag längtar till nästa gång vi ses.
P4 Väst har en fin intervju med Antoinette van Ketwich m fl.
Ja jag hatar feminism och läser du inte hela detta inlägg, så kan jag förstå att du blir arg på mig. Nej, jag står bakom det som ordet innebär, men personligen försöker jag använda orden jämställdhet och likaberättigande.
Jag förknippar ordet väldigt mycket, med kommunISM, nazISM mm, och det känns så ovärdigt det som ordet vill uppnå. För jag tror verkligen på jämlikhet mellan könen, och att vi tillsammans kan skapa en bättre värld, när män och kvinnor är jämställda.
Jag vill heller inte tro på lagstiftning och kvotering, men kan vi inte nå jämställdhet på frivillig väg, så är det nog något som måste till. För vi måste bryta de gamla könsnormerna där kvinnor skall stå vid spisen och föda barn, medan männen är ute och tjänar pengar.
Även i de fall när en del män försöker använda sin manlighet till att visa makt över kvinnor inklusive sexuella ofredanden, så som det som pratas om just nu, dickpic, så är det aldrig OK.
Jag vet inte hur jag skall få ordet att inom mig vara något positivt, kanske beroende på att just kommunism och nazism har påverkat min släkt, och i förlängningen, även mig så negativt.
I går var jag på ett möte där olika grupper som arbetar i samhället, för att skapa en tryggare värld. Där presenterade sig ett par unga tjejer som startat tjejjouren Eva. Blev så intresserad av dem så jag ville prata med dem efteråt. Tyvärr så blev det inte så, men jag ville verkligen ge dem mitt stöd för det arbete de gör och letade upp deras hemsida, för att maila dem. En av de första rubriker jag möter var ”Vad är feminism?”, och allt slog bakut hos mig igen, och jag lämnade sidan. Avskyvärda ord, inte innbörden, men just ordet.
Jag har ju länge stöttat organisationen MFJ, män för jämställdhet, då jag tror det är viktigt att jag som man tar ställning i frågan. Och just våld mot kvinnor och tjejer är också för mig ett sätt att skydda dessa grupper mot förtryck, sexuella ofredanden, och kanske ännu värre våldtäkt. Jag vill verkligen vara med och bryta normer och framför allt förändra manlighetsnormer.
Hittade denna bild på nätet och fick mig att reagera mycket negativt. Måste jag sluta slåss för jämställdhet för att slippa kallas feminist?
Kanske skall sluta vara trygghetsvandrare, kanske skall sluta med mitt ideella arbete för jämställdhet och integration, just för att slippa kallas och kalla mig själv feminist?
Nej, jag vill inte vara kommunist, nazist eller feminist. jag vill vara den som slåss för jämställdhet mellan könen. Hur jag gör för att stötta tjejjouren Eva, vet jag inte, men jag kommer att aktivt arbeta inom ”Män för jämställdhet”, då de inte använder det förhatliga ordet.
Länge leve jämlikhet och likaberättigande.
Kan man vara lyckligare att få leva i ett land som Sverige?
Och jag som har rötter i två länder och känner mig hemma i båda dessa länder blir extra lycklig av detta. Sverige som är ett stort land med liten befolkning gör att vi har plats för så mycket mer personer, och där det finns så många fina hjärtan och kärlek, där vi har ba vård, jämställdhet och acceptans för alla och envar, då känner man det inom sig hur hur kärlekens låga till sina medmänniskor brinner.
För några dagar sedan var jag och min samordnare på kommunen på ett flyktingboende här för att se hur de har det och hur vi kan samarbeta mellan boendet och oss trygghetsvandrare. Vi möttes av en otrolig kärlek och glädje av de som bor och arbetar där, så hälften vore nog. Att få gå husesyn och se hur de bor, enkelt men hemtrevligt, var en fröjd. Vi har ju länge i Sverige klarat oss ifrån krig och elände, vi har under alla år visat oss vara ett öppet folk som också ställt upp för andra när de har haft det svårt, så jag är mycket stolt att få vara en del av detta.
Tänk bara att kunna få ett eget rum, visst verkligen sparsamt möblerat med en standard av massproducerade varor, men man kan ändå stänga dörren omkring sig, man har en egen säng att sova i, visst kan det vara det finaste man upplevt om man kommer från krigets fasor. Bara det kan få ögon att glittra.
Visst ser jag någon gång emellanåt personer som har havererat i huvudet och tar ut sin egen frustration genom att hata andra. Men det finns både diagnoser och hjälp att få för sådant, om de själva vill…
Så jag är lycklig och kommer så att förbli.
I Åsbräcka bygdegård var det också en julmarknad av det mindre slaget och med mer lokalt producerade varor. Här sprids äkta kärlek och inte minst fick jag flera pussar och jag fick betala för en…
SVT har en berättelse av Ingrid Thörnqvist om hur hon fick vara med om något historiskt i samband med att Berlinmuren föll.
Knappt 2 månader efter händelsen när Berlinmuren föll, fick jag också vara med om detta historiska skede.
Min 30-åriga födelsedag firade jag just i Berlin och det blev en födelsedag att minnas.
Jag och min kusin Frank Bach tog flyget från Hamburg till Berlin. Trots att det var en inrikesresa så var det vanlig passkontroll, som när man reste utomlands.
Vi besåg Berlin som något nytt, något viktigt och vi var där i en brytpunkt, en brytpunkt som fortfarande känns i mitt hjärta.
Vi försökte se Berlin som en Berlinare och vi åkte en av av tunnelbanelinjerna i Västberlin som delvis gick under Östberlins mark. Vid sista stationen på Västtysk mark var tunnelbanan tvungen att byta förare, en förare med Östtyskt medborgarskap, som var tillåten att köra tågen under den Östtyska delen.
Vi passerade en station som låg på Östtyska sidan, saktade ner som om vi skulle stanna, men vi stannade inte. Men vi fick se en station som varit plomberad sedan staden delades och för mig så blev det en bild av tiden från det jag var ett litet barn.
Snart passerade vi ytterligare en t-banestation som samtidigt var en bytesstation mellan T-bana och tåg. Denna station låg ovan mark.
Järnvägen låg i Västberlin medan t-banestationen låg på mark som var Östtysk.
Mitt i allt detta låg järnridån, som delade Tyskland, Europa och hela världen.
Gränsen var ett stort stålstaket som skulle göra det omöjligt att byta mellan länderna, men mellan de olika stationera byggdes trappor, gångar över spår och på den Östtyska sidan utgjordes det av tunnlar i stålstaket som gjorde det omöjligt att kunna byta land. Åter på en station som låg på Västtysk mark var det åter dags att byta förare.
När vi sedan ville bese Östberlin, så gick vi till en av de nyöppnade gränskontroller som hade öppnats i muren. Den stationen var för Tyska medborgare,oavsett om de var från öst eller väst. Men jag var Svensk medborgare och fick därför inte passera. Vi gick vidare till Checkpiont Charlie, en gränskontroll som sköttes av segrarmakterna och de som ockuperade Tyskland fram tills två plus fyra-fördraget var klart. Den gränskontrollen var öppen för alla nationaliteter UTOM Tyskar oavsett om de var från öst eller väst.
Det innebar att jag fick passera medan min tyska kusin INTE fick det.
Här splittrades jag och min kusin och vi fick gå olika vägar i Östberlin.
Jag fick skaffa ett visum för att kunna besöka östsidan under max 24 timmar och jag fick röra mig max 5 km utanför staden Berlins stadsgräns.
Jag kan bara se detta som ett vansinnig sätt att splittra folket, nationaliteter och släkt och vänner.
Vi var släkt, av samma kött och blod, vi var goda vänner men en mur splittrad oss.
Kan det bli tydligare?
Vid Berlinmuren stod folk och hackade små bitar från muren som de sedan förpackade i små påsar och satte datum på när de hackade biten. Jag har några sådana bitar och de har min födelsedag som datum på påsen. När vi sedan skulle flyga tillbaka till Hamburg och skulle passera säkerhetskontrollen så plockade jag ut allt i metall innan jag passerade larmbågen. Och den tjuter till med ett ljud som fick håret att rasa sig. Fick kliva tillbaka och återigen leta genom fickorna efter om jag glömt någon metall, någon nyckel. Nope, gör ett nytt försök och det tjuter återigen lika hemskt.
Tillbaka och kontrollanten kommer med handskanner för att ”känna” över min kropp och skannern piper vid en ficka. I den fickan har jag just tre små påsar innehållande av muren.
Plockar fram stenarna och vakten skriker NEJ, inte ”Die mauer”… Den har jag sett hela mitt liv. Efter kontroll så var det dessa tre stenar som gav utslag i säkerhetsbågen.
Se gärna programmet ”att riva en mur” på SVT Play
Vi har ju med våra ordinarie arbetstider svårt att få vår dygnsvila tillgodosedd på ett vettigt alternativ än att dela upp den i flera skift. Jag sover ju normalt i te olika perioder. En stund före en stund efter och min godaste sömn är när jag lägger mig på soffan en stund på eftermiddagen. Nu är ju jag trots allt lycklig lottad som bara jobbar varannan vecka, medan många av mina kollegor jobbar sex dagar i veckan, varje vecka. En del även sju dagar.
Men naturligtvis påverkar mitt jobb mig de lediga veckorna då jag oftast är vaken några timmar var natt. Vi bud matas väldigt ofta med olika besked att vi måste sköta utdelningen, minska klagomålen… Ja även vi får ju skit för att posten har svårt att sköta vårt uppdrag. Vi måste vara noga med att INTE lägga post/brev i tidningarna utan att man ser att det även finns brev. Är det reklam i lådan så måste vi se till att breven INTE hamnar bland reklamen utan hamnar utanför. Det finns de som slänger reklamen direkt i soptunnan, och då skulle viktig post också åka samma väg. Jag tjatar på brevlådeinnehavarna att märka lådorna, så jag kan vara 100% säker att jag levererar post i RÄTT brevlåda. Allt detta påverkar mig som bud och jag märker det på min sömn.
Jag satt och studerade min sovtid den senaste veckan och jag blir chockad. Min sovtid under mina arbetade dagar legat under två två timmar i sträck, en period med exakt två timmar och en med två timmar och 3 minuter. Min genomsnittliga dygnssovartid ligger på 5 timmar och 48 minuter och så skall vi komma ihåg att helgen som var kunde jag sova mer än 7 timmar, vilket är mitt mål. En dag förra veckan tog jag sömnmedel och kom upp i nästan 10 timmar. Hade jag inte lyckats sova så bra förra veckan hade min sovtid på arbetsveckan varit katastrofalt mycket lägre.
Så min förhoppning är nu när avtalet med mellan Stampen och bankerna är klart, och att vänner på sociala medier sluta med att smutskasta tidningsredaktioner och förhoppningar att Stampen går i konkurs, kommer påverka mig i positiv riktning. Jag drabbas ju också av de negativa tongångar som jag ser på olika plattformar…
Tyvärr som vanligt är mitt jobb osynligt tills jag inte sköte mig, då bruka det bli tongånga som heter duga.
