Tag Archive | Omsorg

minnen

fb-minne

Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Minnen

fb-minne
Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Ett enkelt tack

IMG_20160712_105742

SVT Nyheter granskar nu hyrläkarna och vad det betyder för oss patienter. Jag är glad att detta görs av två av mina favoriter Mikael Grill Pettersson och Sanna Drysen. Tyvärr väcker det många minnen inom mig som jag helst vill glömma, samtidigt ser jag att detta är mer än aktuellt än någon sin tidigare. Utan att gå in på detaljer vill jag tacka Mikael för det han gjort för mig, för oss och för alla andra, både det du gör nu och vad du gjort tidigare.

Jag vill också sända min djupa tacksamhet till P4 Väst, P4 Skaraborg och P4 Göteborg, som tagit mina tips på allvar kontrollerat och avfärdat myter som på olika sätt finns hos allmänhet och politiker/tjänstemän. Ni kunde ge mig svar på frågor som jag sedan kunde argumentera gentemot vården och omsorgen. Jag vill tacka alla mina vänner inom journalistkåren som på olika sätt hjälpt mig vidare. Alla lokaltidningar som spann vidare på dessa nyheter. SVT Nyheter Väst inte att förglömma.

Ett stort tack till alla politiker från olika partier, som stöttat mig/oss och drivit frågorna vidare, både lokalt, regionalt och riks. Även ni som förde upp mig i riksdagen. En stor känga till de som avfärdade mig och vägrade svara på frågor och blockerade mig. Jag fick rätt utan er hjälp.

Ett stort tack till de inom hemtjänsten som gjorde mig uppmärksam på att det fanns felaktigheter i mors vård och omsorg. Och en känga till er som gick bakom min rygg och pratade skit.

Ett stort tack, till de tjänstemän som tog ansvar och omplacerade folk, så de inte kunde göra mer skada. En känga till er som försökte svartlista mig på olika sätt.

Ett stort tack till alla mina vänner som stöttat mig och gett mig styrka under denna tid, ni vet inte hur mycket jag beundrar er.

Ett stort tack till kyrkans folk som givit mig en axel att gråta mot när sorgen var för svår.

Också ett stort tack till dig på Arbetsmiljöverket, du vet vem jag menar. Jag lyckades även bevisa det ni inte lyckades med.

Jag vill också tacka vår Herre, som givit mig styrka och kraft att genomlida detta, men också väglett mig på olika vägar.

Jag fick ytterligare fyra år tillsammans med min mor, en mor som blev lugn och harmonisk, som kunde skratta tillsammans med mig, men som också hade glömt det svåra.

Dessa minnen som nu dyker upp,gör ont, mycket ont. Men jag ångrar inget av det, och jag är stolt, mycket stolt att jag klarade det.

Mycket av det jag fann, finns kvar inom mig och det kommer jag att ta med mig i graven. Men jag kommer också att ta med mig en stolthet och glädje från er som slapp lida när sanningen uppdagades. De kramar jag fick från gråtande personer på ett visst ställe, har betytt mycket. Många av de vänner jag har lärt känna under dessa år finns kvar hos mig, ni har varit guld värda.

Jag kände igen mig mycket i Anders Kompass sommarprogram, känslor, tvivel, hat och förtal men också att jag kämpade för en god sak.

Tack alla för vad ni betytt för mig!

Uppdrag granskning

uppdrag granskning

Screenshot från Uppdrag gransknings hemsida på SVT:SE

I går tittade jag på Uppdrag granskning som handlade om Thomas Eriksson som gång på gång blev ”glömd” av hemtjänsten. Jag fick panik när jag såg vad som hände och mådde själv mycket dåligt av händelserna. Att saker händer och ibland går fel, måste vi acceptera men då måste vi ju ta lärdom av detta för att förhoppningsvis kunna se vad som gått fel, så det inte behöver upprepas.

Vi hade ju hjälp under många år med far då han var sjuklig och troligen hade han inte fått bo hemma om inte jag funnits till hjälp. Under många nätter var jag extra uppe och kollade till honom, tog vissa prover, och sedan ringde nattpatrullen mig och vi pratade och ibland kompletterade jag med ytterligare saker. Så det var mycket sällan som de behövde komma hit på nätterna. Likaså tog jag mycket hand om det dagliga arbetet med viss omvårdnad så vi kunde avboka en hel besök. Det fungerade ypperligt.

När sedan far gick bort fick vi några år ledig innan vi behövde hjälp för mor. Då hade mycket omorganiserats inom omsorgen, personalen blivit av med sina förflyttningstider mer personal, och mycket ny personal som kom, som inte hunnit att läsa in sig på brukaren. Vi var alla glada när ett av de två ansikten som kom, var ett känt sådant. Genom självsanering fick jag bort mycket av den personal som gav både mig, bror och även mor ont i magen. Många gånger skötte jag mor helt ensam, och när personalen kom, så kunde vi använda deras tid till lite social samvaro istället och även de fick en liten stund att pusta ut. Ingen av oss, varken vi eller personalen upplevde det speciellt negativt.

Jag är mycket positiv till den personal som kom hit och av dessa fick jag själv mycket tips och problemlösningar, så jag kunde agera utifrån våra förutsättningar. Det var mycket värdefullt. Jag säger som Thomas i reportaget, det är inte personalen jag inte litar på, det är deras chefer.

Sara Bull som gjorde reportaget i Uppdrag granskning säger så här i en intervju: Det Helena berättade om fick mig att vilja granska hemtjänsten och min känsla nu efter att ha gjort reportaget är att man skulle kunna fortsätta gräva en hel del inom just äldreomsorgen.

Lite senare i intervju säger hon så här: Vi pratade i början om att gå in med dold kamera men avstod av rent etiska skäl med tanke på att vi inte var ute efter att sätta dit enskild personal utan mer komma åt ett systemfel.

Det är just dessa systemfel jag själv har reagerat på när det gäller omsorgen. Såg en hel del sådant när det gällde far och ännu mera när det kom till hjälpen för mor. Bara en sådan sak som när vi behövde extrahjälp och deras beräkningar för detta var en och halv timma, vilket vi också skulle betala extra för, skulle utföras på 45 minuter.
Eller som när det skulle följa med mor till vårdcentralen och de planerade att mor skulle hämtas 10 minuter innan läkartiden och därefter skulle de följa med mor och göra morgonhygien samtidigt som de skulle hjälpa till med påklädning.

Tacksam för att jag kunde ta den biten och sedan köra ner mor till vårdcentralen och att personalen mötte upp där.

Men är jag igår tweetade om att jag inte vill ha kommunal omsorg när jag blir gammal så blir jag genast påhoppad att jag skyller på personalen. De flesta av personalen vi hade det sista, var helt fantastisk, och de vill jag ha själv, om jag nu kan välja, vilket jag knappast kan tro att jag får. De mest kända kunde ringa och fråga om vi kunde arbeta ihop när det strulade till sig för andra akuta händelser och det fungerade helt utmärkt, medan andra vägrade ha mig med. Själv såg jag det väldigt naturligt att hoppa in vid dessa tillfällen, så ingen annan, som kanske var helt ensam, skulle behöva lida.

Maten sköttes av en privat entrepenör i kommunens lokaler och var helt supergod. Hände många gånger att vi åkte dig och köpte mat för att ta med oss hem.

För att återgå till Thomas i reportaget. Där var det ett systemfel som gjorde att han blev bortglömd gång på gång. När sedan Uppdrag granskning granskar dessa fall, så finns det heller inga avvikelserapporter om det. Det skrämmer mig så otroligt! Finns inte dessa så finns ju heller inget underlag till att hitta systemfelen.

I dag gick min kommun ut med följande budskap på sin Facebooksida

Välkommen till öppet möte Omsorgsnämnden 24 februari

Mötesdatum: Onsdagen den 24 februari 2016 kl 15:00
Plats: Åsaka Velandarummet, våning 1, Trollhättans stadshus, Gärdhemsvägen 9

Mötespunkter för Öppet möte
– Sammanställning synpunkter/klagomål, avvikelser
och Lex Sarah 2015
– Bokslut 2015/Verksamhetsredogörelse 2015

Välkomna!

Även om jag nu inte har någon hjälp från omsorgen, så funderar jag starkt på att gå på mötet för att se vad som hänt det senaste året inom denna del av kommunens verksamhet.

 

 

En undersköterskas önskan… #bloggswe

En undersköterskas önskan…

Jag vill ge dig den trygghet du behöver varje dag.
Älskar blicken du ger när jag ser ditt rätta jag.
Du kan inte alltid uttrycka i ord vad du känner
men min tid med dig har gjort oss till vänner.
Önskar så att jag hade mera tid för dig,
när du ser hur jag går förbi och bara hinner säga hej.
Då önskar och hoppas jag att du ser mitt leende och min varma blick
och förstår att jag stannat om det bara gick.
Jag önskar att varje dag kunna få dig
till skratt
och att min godnattkram kan ge dig en fridfull natt.
Jag önskar så att du får ett meningsfullt liv den tid du har kvar,
att du får ställa dina frågor och ge svar.
När tiden så är inne och du ska ge dig av
mot ljusare land,
då önskar jag att få vara där och hålla din hand.
Jag önskar att alla förstod hur mycket en liten stund av närhet betyder för någon som är ledsen, gammal och sjuk.
Det kan göra den mest oroliga själen både lugn och mjuk.
Snälla ni som sitter i maktens korridor och fattar beslut,
ta inte ifrån oss mera tid
för vem ska då orka ta vid?
Vi behöver mera händer till vården idag,
det är en önskan från lilla jag ♡

Skriven av Susanna Mattson

Prisprisad #bloggswe

image

En av de absolut finaste personerna jag lärde känna när jag kämpade för mor, är en dam i Norrbotten. Hon har kämpat för de äldre som befunnit sig i utsatthet när kommuner har sparat pengar. Hon har verkligen visat var skåpet skall stå, även om det inneburit många tårar för henne.

Hon har liksom jag en gudstro, och har många gånger bett mig att taga med mig henne i mina böner, vilket jag har gjort. Hon har slagits ner i kampen men åter alltid rest sig upp allra senast på nio. Det var efter hennes anmälan som socialstyrelsen gjorde ett antal tillslag nattetid på ett flertal demensboenden runt omkring i landet, bland annat på två i min kommun. Hon har slagits för att man skall ha ett värdigt liv även om man lider av en demenssjukdom. Även under de förutsättningarna skall man ha innehåll som ger livet en guldkant. Man kanske inte alltid förstår allt, men man är ändå en individ med känslor, som kanske skiljer sig från andras, men för mig i min sjukdom så är de mina och verkliga.

Elisabeth Marklund, du har tilldelats priset ”Årets norrbottning”, som är framröstat av Norrbottenskurirens läsare, ett pris som du är väl värd.
Du har stöttat mig och jag har i alla fall stöttat dig, i våra tuffa tider, men vi har trots allt hållit huvudet över vattenytan. Vi har dragit oss undan ljuset för att smala krafter och sedan återkommit ännu starkare.

Nedan delar jag vidare de ord, du delade på Facebook, en del av intervjun som tidningen gjorde med dig när du förärades priset.

”Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?
frågade reportern. ( jag fick läsa igenom det han skrivit att jag svarat och fick korrigera och då blev det så här. )
OBS Jag tänker på både dag och nattpersonal, chefer, sjuksköterskor
– Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.
– Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.
– Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.
– Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?
– Man kan inte leva kvar i ”jobb-jargonger” sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.
– Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.
– Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!”

Läs hela intervjun med Elisabeth här på Norrbottenskuriren.

Jag, ett ärendenummer #bloggswe

nummerlapp

Så har en av mina fina nätvänner blivit ensam sedan maken gått vidare till andra sidan, som vi inte vet så mycket om. Att se sin närmaste tyna bort under några års tid är ett hårt slag samtidigt som man vill ge denna något fint de sista åren. Detta ställer stora krav på den anhörige som skall orka. Många gånger är det slitsamt både fysiskt och psykiskt och påverkar hälsan negativt. Själv är jag mycket tacksam att jag sedan 25 år tillbaka har min panikångest, och den rehabilitering som det innebar för mig, har lar tig att lyssna på kroppen och dess behov. Men hur många har det i bakfickan?

Att stödja anhöriga i vardagen kom för några år sedan som en del i socialtjänstlagen, som har en form av ramlag. Tanken med ramlag är ju att de skall finnas möjlighet med individuella insatser och att kunna stödja de som behöver stöd på ett personligt sätt. Många kommuner väljer ju i stället att då ta politiska beslut hur det skall vara. I vårt fall är det politiska värderingar som styr att det INTE skall finnas några anhörigvårdare i kommunen. Det finns möjlighet att bli anhörigvårdare och där skjuts beslutet till enhetschefen som skall bedöma om de kan eller inte kan vårda en person. Vem vill ta beslut om att deras personal är så dålig att de inte kan vårda? Så i praktiken är det omöjligt i min kommun. Andra kommuner han valt att på högre nivå ta beslut om vilka anhöriginsatser som skall vara kostnadsfria och vilka som skall betalas inom den fasta månadsavgiften. Redan här begränsas det individuella tänkandet. Här kan till exempel vad jag gör på min avlastningstid avgöra om det är gratis eller om det skall kosta pengar. Går jag exempelvis till kommunens lokal och sitter i tre timmar och fikar med andra anhörigvårdare så är det gratis. Väljer jag däremot att jag vill vårda mig själv hos hårfrisörskan, eller kanske behöver besöka läkaren för mitt eget välbefinnande, så måste jag betala tiden för avlastning enl timdebitering.

Var finns då kommunens vilja till att stödja den anhörige? De nya lagarna kom under alliansregerigen 2010 men min kommun har ännu inte hunnit med att få med de nya lagarna i sitt arbetssätt. Likaså gäller personcentrerad omvårdnad där den behövandes situation skall ligga till grund för den hjälp som skall utges till individen. Nej istället gäller schablontider hur lång tid de olika momenten skall ta.

Vad var det som stod i ett dagschema för en person. ”Besök NN koka ägg utan prat, 4 minuter. Det ägget blir väldigt löskokt…”.

Vid ett tillfälle bad jag om hjälp med att mor skulle till vårdcentralen.  Mor hade tid där 10.30 De skulle vara här och hämta mor 10.10 åka till vårdcentralen och därefter åka hem med henna och klä henne och se till att hon fick frukost. För detta tilldelades det 90 minuter, dvs en och en halv timma. Detta skulle sedan göras på 45 minuter… Och vem åker frivilligt till vårdcentralen utan att tvätta och klä sig… Jo mor, enl hemtjänsten…

Jag är i dag otroligt tacksam för att ja kunnat ta hand om mor till sista andetaget, att mor fick bo hos sina pojkar, som hon så väl önskade och fick ett rikt liv även de sista åren.

De äldre och deras anhöriga får inte bara bli ett ärendenummer i socialtjänstens databas utan måste även betraktas som människor med tankar och känslor, för det är de värda.