• 

• 

• 

Tack Lilla Edet för omdaningen av torget. Det behövdes verkligen! Ja inte av att det var dåligt men jag ser det som att torget är kommunens vardagsrum. Hit kommer turister, hit kommer innevånarna och vi behöver träffas. Unga, gamla, vi svenskar som är födda här men också de som kommer från andra delar av landet och av världen.

Vi behöver hitta mötesplatser för att skapa kontakt med andra, hitta nya vänner, eller umgås med gamla vänner.

Torget har möblerats med blommor, kuber att sitta på och chilla finns. Brunnen till fontänens pumpstation kommer att göras om med blommor i stället för de stenar som bänds loss och kastas i fontänen. Torghandlarna har fått mindre yta, men ger också ett mer livligt intryck, vilket är viktigt.

Visst är det härligt att se blomprakten i centrum, så inbjudande, så välkomnande.
När kommunen för ett par år sedan hade möte på torget för innevånarna föreslog jag att lekplatsen skulle flyttas en bit, för den döljer vår vackra fontän till viss del. Och en sandlåda bara några meter därifrån, är ingen bra kombo, anser jag. När sedan sofforna togs bort för reparation och ommålning, så fanns inte sittplatser för alla, och det blev då mer plats för lek och bus.
Jag föreslog även att väggarna på lägenhetshuset skulle användas för turistinfo, föreningsinfo, näringslivsinfo mm. Även en skylt till var det finns en toalett. Men det kanske kommer. Kan man annat än att älska Lilla Edet för detta.

• 

• 

Detta med mötesplatser är något som växer upp på många olika ställen i samhället.
Trollhättan skapar nu mötesplatser i de södra statsdelarna, just för att människor som bor och verkar i området skall kunna träffas, umgås, sitta vid bord och grilla, eller bara småprata. Vid en del bord finns det tak med solceller där man även kan ladda sina mobiltelefoner. Då gör det inte så mycket om det regnar lite

• 

• 

• 

• 

• 

Ale hänger också på trenden för att skapa mötesplatser mellan husen och andra ytor.

• 

• 

• 

• 

Ja detta är ett lyft för Lilla Edet och Anna Berlin, enhetschef för stadsmiljö i Lilla Edet har gjort en fint arbete. Läs gärna intervjun med henne i Alekuriren.

• 

I dag är jag ledsen i ögat, oerhört ledsen 😦

I går delade jag en bild på en krossad fönsterruta på biblioteket vilket inte var populärt hos vissa personer. Jag valde att ta bort den, då de var negativt för kommunen.

I dag delar vårt kommunala bostadsbolag nio bilder på förstörelse på Fuxernaskolan.

Omfattande skadegörelse på Fuxerna

För en tid sedan kontaktade jag vårt kommunala bostadsföretag om att det i grannkommunerna har ökat med med förstörelse på skolorna. Inget svar från dem.
Jag har varnat för att oro ökar i samband med skolstart och olika lov. Jag har ringt 112 när det brunnit i papperskorgar i eller vid skolorna pga olika challenges. Jag har varnat för många saker, även efter att jag slutade som trygghetsvandrare här i kommunen. Jag tror på samarbete, men vad hjälper det om jag är den enda som tror.

Jag gillar att trygghetsvandra i Trollhättan där vi får respons för vårt arbete, och till och från en gåva. Det är tecken på uppskattning. Jag hoppar ibland in i Ale och nattvandrar, för där får jag också uppskattning.

Varför skall jag göra något här, utan någon form av uppskattning. Vi vet av erfarenhet att oro kommer dessa tidpunkter.

Totalt beräknas nattens förstörelse kosta mellan 60 000 – 70 000 kronor, säger Edethus. Ja min bild var negativ för kommunen, men detta?

Jag hoppas det nyinrättade kommunala BRÅ, reder ut detta.

(Bilderna är från tidigare tillfällen men dagens nio bilder finns på Edethus hemsida.)

Jag har nu lyssnat på boken Mina åtta år i Kality, av Ingela Jansson och Eva Lindehag.
Jag har några gånger tidigare bloggat om henne bl a under namnet storbedragerskan.

Ingela Jansson kom från Mariestad, hamnade i lägenhet i Surte för att sedan hamna i en villa här i Lilla Edet. Hon var bilhandlardotter och var en driven och duktig försäljare som hamnade snett, mycket snett. I boken berättar hon hur hon levde där förhållandet var ett destruktivt förhållande, men också hur även hon senare hamnade i samma situation som sina föräldrar. Samtidigt ville hon bli något och på olika vägar blev det inte de lagliga som man bör förhålla sig till.

Under tiden här i Lilla Edet, så kom vi i kontakt med henne då hennes kompanjon var i behov av ett boende. Jag tror inte vi var speciellt blåögda utan det var vår brist på kompetens inom området narkotika, droger och att bilar var ett värdefullt medel till att begå brott. Vi lärde känna henne, hennes dotter och vid ett par tillfällen var i Lilla Edet och besökte henne i villan. Hon hade alltid glatt humör, svar på frågor som kändes helt ok.

Vid ett tillfälle fanns hennes bil gömd bakom grannens ladugård, vilket höll på att kosta oss vänskapen med våra grannar. Hon bad oss om ursäkt och även våra grannar genom att berätta att de kommit hem sent, och de var mycket dimma, och hade hamnat alldeles fel. Till slut hade de lämnat bilen för att traska hem. Vi trodde alla på detta. Men många underliga saker hände hela tiden, där hon och även hennes kompanjon var inblandade i. Hela tiden fanns det naturliga förklaringar.

Vid ett tillfälle kontaktade polisen mig och ville få kika på huset där kompanjonen bodde, som vi hade hyrt ut till honom. Jag berättade som det var att i kontraktet stod det att huset var till försäljning och att vi hade rätt att få visa det för ev köpare. Så jag sade att de var välkomna. Men mor och far var till åren komna så jag arrangerade det på ett sådant sätt att de skulle hållas utanför. Jag visste att de var poliser, men vilken typ av poliser visste jag inte. Men jag visade dem huset och sedan sade jag att de fick titta själva medan jag höll mig undan i en annan del av huset. Jag vet att de hittade vissa saker, men aldrig vad. Men jag kan ju konstatera att jag har sett för mycket deckare på TV, och det var inte alls på det sättet som jag sett där 🙂

Men att det handlade om allvarliga drogaffärer i stora summor och bilar i 100000:- klassen kunde jag inte drömma om. I det fallet var jag nog blåögd.

När vi sedan såg att de hade försökt bränna ner huset, började vi förstå allvaret. Det var nog för att dölja vad som fanns i huset, men då hade redan polisen gjort sitt. Ingela berättar inget av det i boken, så kanske hon inget visste själv. För om jag förstår henne rätt av det hon beskriver, så var hon nog också till viss del lurad.

Hon benämner kompanjonen och hennes kompisar som ”maffian”, och det gjorde mig chockad när jag läste boken. Är det de vi i dag kallar gäng, med skjutningar och liknande? Har jag, mina föräldrar och grannar mm, mm, varit så nära dem? Ja det verkar så. Skall man vara glad att de bara försökt bränna ner huset, och att man skall vara glad att man inte blev skjuten? Ja, jag vet inte….

Vi vet ju att fler här i Lilla Edet har drabbats och hon nämner Lilla Edet några gånger i boken, liksom Edetrasta.

I boken berättar hon sedan hur och flyr landet, flyr bort från den svenska rättvisan för att slippa straff, men istället hamnar åtta år i Kality. Samma fängelse Martin Schibbye och Johan Persson satt i 14 månader. Under samma tid som Ingela satt där.

Jag hade kanske lagt alla dessa minnen på hyllan längts in i garderoben om det inte för att det de sista åren varit mycket skriverier och intervjuer med Ingela, och sist men inte minst boken.

Jag hoppas Ingela nu kan leva ett lugnt familjeliv, liksom jag inte vill ha så mycket mer spänningar i livet. Jag trivs bra där vi idag bor. Försöker leva ett lugnt familjeliv med bror. Jag skall nu stoppa tillbaka skokartongen in i förrådet, och hoppas att jag slipper öppna den någon mer gång.