Trollhättan i sorg, igen

20171128_125711

En 14 årig kille blev påkörd på en parkeringsplats i Trollhättan och blev svårt skadad.
Så här skriver P4 VästStrax efter klockan 22 i går kväll fick polisen in larm om en skadad människa på parkeringen utanför butiken Granngården i Lextorp i Trollhättan.

Ambulans och polis var snabbt där och upptäckte en svårt skadad pojke som låg på parkeringen.

– Vittnen berättar att pojken har blivit påkörd av en bil och att bilföraren gick ur bilen för att se vad som hänt och sedan hoppade in i bilen och körde iväg, säger polisens presstalesperson Hans Lippens.

Efterhand som polisen som polisen fått fram mer fakta, har detaljer delvis ändrats. De är inte längre säkra på om bilföraren uppfattat vad som hänt. Vad jag vet har bilföraren inte hittats än. Vi trygghetsvandrare började samlas där vid 17.30 tiden där igår, för att vara ett stöd och även behjälpliga för de som behövde tröst. Även POSOM-gruppen, polisen, Svenska kyrkan, idrottsföreningar samlades på platsen för att delta i sorgen.

Själv var jag där första gången på middagen för att se platsen och jag köpte en brun nalle med rött hjärta och placerade det där.
20171128_130024

Senare på kvällen samlades folk i fler små grupper för att dela sin sorg och allt eftersom kvällen gick anslöt sig fler och fler människor och som mest var det ca 400 personer på platsen och deltog i minnesceremonier.


Allt eftersom dagen övergick i kväll, så fylldes området med marschaller och gravjus


Det var en mäktig upplevelse att se ljusen brinna efter gångbanor, vägar, trottoarer och gångbroar. En mäktig upplevelse att vänner, bekanta och vanliga människor samlas för att delta i sorgen. Ett liv släcktes i förtid, och när man vaknar på morgonen, vet man inte om man åter få gå till sängs…

 

När det oväntade sker

wpid-dsc_0065.jpg
20170107_112632

Precis som vi i familjen tidigare tagit emot personer som behövt skydd och hjälp, så har jag de sista åren tagit emot några hundar som behövt jourboende.

I går berättade jag hur Hugo nu skulle bo hos oss några dagar medan matte frisknar till på sjukhuset. Tyvärr blir det inte riktigt så som tänkt, då jag i eftermiddags fick ett dödsbud.

Vid mina fötter ligger nu en vovven som blivit mattelös och har ingen att återända till. En glad liten vovve som inte vet något, och säkert undrar den varför den är här och inte hos sin matte. Det går absolut ingen nöd på Hugo, han får mat, kärlek och promenader. Träffar andra hundar och får busa med katter, som nu accepterat att han är här.Just nu haglar frågorna in hur jag skall hantera situationen och hur jag skall göra.

Just nu sitter en de släktingar och är chockade över sin situation medan vovven har det bra här hos mig, så vi får låta det gå någon dag eller två. Sedan får vi se vad de beslutar om. Det jag vet är att inte jag kan behålla honom, då jag inte kan binda mig igen. Jag har min egen Nussä och vi lever bra ihop, och vi kan vara fria.

Men just nu dansar alla känslor tango inom mig…

Din själ har lämnat kroppen #blogg100

wp-1461766823561.jpg
Snutten, idag möttes du och jag för allra sista gången. Jag ville ta ett riktigt farväl av dig, av dig som nästan var min bror. Jag hade pratat med bårhuset och fått tid till idag klockan 14.00. Jag tänkte att det kommer att komma många känslor och tankar i mig, så jag valde att åka tåget till Skövde. Hela resan gick perfekt och jag var på sjukhuset i god tid.

Kom in på sjukhuset och träffade damerna från Röda Korset som kunde hjälpa mig vidare. Jag frågade efter avskedsrummet, men där gick de bet, så istället blev det frågan om var Sjukhuskyrkan låg. Väl där så fick jag klara besked och kunde promenera runt hela bygget till baksidan. Hade jag frågat efter kapellet så hade det nog varit enklare.

Satte mig utanför på en parksoffa i väntan på att tiden skulle gå fram till 14, men ganska snart uppenbarade det sig en kvinna och öppnar dörren och tittar ut på mig. Jag frågade om det är mig hon väntar på och hon svarade, jag tror det. Detta var sjukhusprästen som tog emot mig och skulle finnas där som mitt stöd

Vi satte oss lite i förrummet och vi pratade om vår relation att du var min morbror men iom att du fanns där när jag växte upp, så blev du på något sätt även min bror.

Hon berättade att du. Snutten, såg fin ut och att du ligger och sover. Du ligger på en vagn som är lite högre, så man får gärna stå upp när man pratar med dig. Vi har gott om tid, så jag får ta den tid jag behöver.

Vi går in i rummet till dig och där ligger du så fint, men en fin filt på dig, och en mjuk kudde under huvudet. Det var så fridfullt. I huvudändan hänger ett fint vävd bonad och två tända ljus brinner där för dig. Jag går runt dig, tittar på dig och ler. Så fint, så rogivande, så vackert.

Jag ställer mig vid huvudändan på den sidan du vrider ditt huvud åt mig så att du skulle kunna se mig om du öppnade ögonen. Jag ler ännu mera när jag tänker på hur fridfullt du sover. Jag pratar med dig, berättar minnen, både de roliga och en del tråkiga men också mina känslor i alla detta. Då och då kommer prästen med frågor, då hon tycker du haft ett intressant liv. Hon ber om ursäkt och hoppades att hon inte störde. Jag svarade fråga på du 🙂

Jag berättade om din favoritmusik från när du var ung, och jag sätter mig ner och plockar fram youtube på telefonen och vi spelar några av dina favoritlåter. Jag tittar på dig och jag tror att du log igenkännande när du hörde musiken.

Jag berättar om fjärilarna som hjälpte mig ta beslut om mor, och prästen letar upp en psalm på ämnet som passar situationen och sjunger den för dig och mig.

Vi ställer oss på var sida om dig, Snutten, och prästen läser några fina dikter och ord, som passar efter min berättelse och dina ord. Vi ber också ett par böner för dig.

Jag berättar för dig att dina barn vill nu har chansen att ta farväl av dig och jag tror det är viktigt för dem att får göra det på sätt som passar dem. Denna gång har du ingen chans att smita så som du gjort tidigare.

Du svarade med en gång på det och jag kände värmen, du gav till mig, som svar.
Jag går ännu ett var runt dig och tittar på dig. Ytterligare ett varv och denna gången använder jag kameran.

Jag böjer mig fram och kysser dig i pannan och ger dig en puss på kinden, precis som jag gjorde när jag var liten och du var storebror ”Snutten”.
Du och jag Snutten, vi kommer mötas igen i en annan värld, där du redan är, men jag inte vet ett skvatt om. Vi har inte skilts från varandra för evigt.

Vi går ut från avskedsrummet och stänger dörren. Jag har sett dig för sista gången, eller i alla fall din kropp. Din själ skänkte mig värme, så du fanns med oss där i rummet.
Jag tackar prästen och promenerar de 6 kilometrarna ner till Skövde central med ett leende på läpparna och frid inom mig. Dina barn kommer göra det absolut finaste de kan göra för dig, och det är både du och jag övertygade om.

Sov gott ”Snutten” till vi möts igen.

Tack till alla som vårdat min (mor)bror och tack till prästen från Sjukhuskyrkan som gjorde en dryg timma av mitt liv så vackert med dig.
.

När livet vänder #7 #blogg100

när livet vänder
Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Bilden är en skärmdump från SVT:s webbplats.

I går var det återigen onsdag och jag såg med stor entusiasm fram emot kvällen begivenhet på kvällens avsnitt av ”När livet vänder”. Redan innan jag skulle åka till mitt jobb, vid ca 01,00 så såg jag att Anja Kontor tweetade ut info om ett tidigare avsnitt i programserien, vilket direkt fick mig att surfa till programmets hemsida. När jag väl kom dig, så vaknade mitt huvud som ännu inte var i fullt bruk inför jobbet, av namnet Emma Jangestig. Direkt fick jag i huvudet se bilder på två små barn, som jag knappade in i sökfältet, Max och Saga. Jag hann inte ens skriva färdig förrän nästa sak dök upp i huvudet, Arbogamamman.

Så nära låg mina minnesbilder kvar inom mig.

Under arbetets gång, så fanns dessa minnesbilder till och från i mitt inre, och jag hade en förhoppning på att få ett svar på VARFÖR!

Som vanligt startar programmet med mötet mellan Anja och huvudpersonen och jag ser en leende glad kvinna, en stark kvinna som har gått vidare i livet. Samtalet börjar och man rycks med i det hemska som hände strax efter att hon öppnade dörren.
Efter tio dagar i koma vaknar Emma upp i sjuksängen och vet inte så mycket om vad som hänt mer än att hon fick slag i huvudet av en hammare. Trots att hon blir informerad om vad som hänt, om att barnen inte finns mer, så tar hon inte detta till sig.

Ganska snart saknar jag något, kanske inte i bild men ordet ”tårar”. Min devis är ”tårar är ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga”. Men tårarna kom inte och hon berörde ämnet med att hon istället spydde. Långt senare än mina tårar kom Emmas tårar efter händelser på jobbet som fick henne att vakna. Vilken lycka att ha sina närmste som ett stort stöd i denna stund. Hennes drömmar i samband med detta visade på något vackert att man kan leva med det som ändå har hänt och gå vidare i livet.

En stark och fantastisk tjej som med ett änglalikt leende kunde bevisa att bortom all sorg finns ett fantastiskt liv att gå vidare mot.

Tack Emma och Anja för ännu ett gripande avsnitt.

Programmets hemsida.
På sidan finns också en länk till stödorganisationer som kan ge hjälp och stöd i olika situationer.

Glad påsk #blogg100

Osterhase1

Från och med idag är det absolut inte fel att önska glad påsk. Känns skönt!

Men vad är påsk egentligen och hur firar man den?
Jag har ju många vänner och alla firar vi påsk på olika sätt.
De vänner som är präster, säger ju inte glad påsk förrän idag.
Medan jag har vänner som inte ägnar det religiösa minsta en tanke och säger glad påsk redan under denna vecka. Jag har vänner som firar en helt annorlunda påsk och vänner som absolut inte firar påsk.

Själv firar vi en påsk blandad med kristna tecken, helt okristna sådana, och det blandas mellan svenska och tyska traditioner.

Långfredagen försöker vi vara lite spartanska och lågmälda, vi äter inte kött den dagen, som är en tradition från mina förfäder. Naturligtvis fokuserar jag då på det kristna budskapet, men samtidigt kan jag ju åka till grannstaden och titta på Passionsspelet om Kristi lidande och död. Men samtidigt kan jag ju sjunga med i texterna och stampa takten till musiken.

När vi var barn hade vi en djupt kristen släkting här hos oss en påsk. Vi barn fick inte göra någonting utan skulle sitta blick stilla och tänka på Kristi lidande och död. Och nog fokuserade vi på lidandet alltid, men inte det som var meningen, utan vårt eget lidande att sitta där och inte få göra något. Kontraproduktivt!
Det var den enda påsk som denna person fick vara här hos oss. Tack mor och far för det!

På långfredagen var vi tidningsbud lediga, men inte pga att Kristus led på korset utan för att det inte kommer ut några tidningar.
När jag lämnade mitt jobb efter att jobbat färdigt på påskaftonen, så önskade jag alla en glad påsk, så fick de som ville ta åt sig och de som ville vänta med att ta åt sig till idag, fick göra det.

Påskelden är ju en annan tradition, som troligen tillkommit för att skrämma alla påskkärringar som var på väg till Blåkulla. Känns väldigt antikristet 🙂

En annan tradition jag har, är att gå på midnattsmässan och fira Kristi uppståndelse.
I år gjorde jag två flugor på smällen och promenerade de tre kilometrarna till kyrkan.
Stannade till ibland och tittade upp mot stjärnhimmelen och tänkte på evolutionen. Nej jag tror inte Gud skapade allt på en vecka, utan jag gör min tolkning av detta.

Påsken är ju också äggens tid, och jag föredrar mina ägg i form av ägglikör, eller att koka ägg med något färgämne som ger äggen en speciell färg. Så det blev lökblad, rödbeta, soya och karamellfärg i vattnet. Så jag slipper vara konstnär och måla, men ändå göra något speciellt av det…

Detta är min påsk, och jag hoppas du har firat din påsk som du önskar,och kanske du även skänkt det kristna budskapet en tanke.

Oavsett vad, så tillönskas du en GLAD PÅSK

Tystnaden är total #bloggswe

DSC_1866

Tystnaden är total. Jag sitter där och väntar på att det skall braka och eka efter synålen som faller, men det kommer ingen sådan smäll.
Tidigare på dagen har jag varit i blomsteraffären och hämtat en sorgebukett och en handbukett. En sorgebukett av mindre slaget då vi kommer att skänka pengar till cancerfonden också.  Nu sitter jag där tyst tillsamman med övriga kyrkobesökare och inväntar att kyrkklockorna skall börja ringa och jordfästningen tar sin början. Tredje jordfästningen på nio månader och det lockar fram många tankar både små och stora.

Först mor och sedan sonen i grannhuset och nu fadern till sonen. Det känns inom en…

Jag har aldrig tyckt om jordfästningar, som varit så svåra och jobbiga men jag ändrade uppfattning efter fars jordfästning som jag upplevde så otroligt fin, vacker och känslosam. Jag minns att jag efter den jordfästningen, sade på jobbet att jag skulle kunna göra om den. Hon erbjöd sig att hjälpa till och jag föreslog att hon kunde lägga sig i kistan under akten, men hon tackade nej till det.

Nu fick vi ändå gjort om fars begravning men denna gång var det mor som låg i kistan. Vi kopierade bara programmet från far men bytte ut de låtar och den text som var personlig. Vi valde också att göra den jordfästningen i stillhet med bara de närmaste.

Jag tänker på när jag pratade med grannen, han som ni ligger där orörlig i kistan, precis utanför altarringen, för sista gången. Det var bara 14 dagar innan han lämnade jordelivet, och hur trött han var. Trots många års skelettcancer men med sunt leverne så kunde han trots allt leva ett bra liv. Skelettcancer går inte att bota, men han lyckades mot alla odds, hålla den i schack. Men i höstas när ”fel gren sågades av” och sonen gick bort utan förvarning, då försvann kämparglöden och sjukdomen fick härja fritt…

Prästen berättar nu lite om Arnes liv, eller Petter, som vi som kände honom alltid sade.
Grupp efter grupp går vi nu fram till kistan där vi alla nu har möjlighet att säga några ord. En del väljer att såga sina ord i tysthet medan andra pratar högt.
Jag liksom många andra fäller en tår, innan jag lägger min ros på kistan. Jag klappar kistan en sista gång innan jag med nerböjt huvud vandrar tillbaka till min plats.  Skänker en tanke till änkan och ger en blick till henne och barn och barnbarn. Allt medan stilla musik spelas på orgeln.

Prästen börjar åter prata after jordfästningens ritualer, då brister det för barnbarnet som snyftar högt och sedan skriker ut sin sorg och frustration.
Ingela Agaards ord ekar i mitt huvud, ”dödligheten i Sverige är 100%”, men vad hjälper fakta och statistik i just detta nu. Vad kan trösta när sorgen och saknaden är så nära? Det enda som just nu kan skänka lite tröst när farfar inte finns längre är att krypa närmare farmor och att vi kramar varandra…

Alla goda ting är tre… #bloggswe

su_123again
Alla goda ting är tre, så ock även de onda. Det sade alltid min fader.

Just nu är de orden återigen aktuella för mig. Om sedan dödsfall är på den onda eller goda sidan överlåter jag till er läsare att ta ställning till. När far gick bort var det för mig tre nära individer som gick bort tätt inpå varandra. Men det fanns också tre i en annan version. Far hade två lekkamrater, som han höll vänskapen vid liv till under alla år. Dessa tre kompisar föddes med ett års mellanrum och de behöll vänskapen in i döden, då de gick bort med ett års mellanrum.

I höstas blev mors katt ihjälkörd här ute på vår grusväg, och både jag och mor kände sorg över den förlusten. Den katten skulle alltid sova hos mor i sängen, och mor gillade att klappa henne. Vet inte hur mycket mor vet om katten men klappa den, det gjorde hon. Inte långt därefter så gick ju även mor bort. Mitt i det sorgearbetet som kom dödsfall nummer tre. Grannen vars son, som på liknande sätt som jag bodde hemma” för att vara sina föräldrar behjälpliga dog knall och fall på en fest. En person med hjärtat på rätt ställe, en stor portion empati och humor. Världen och Solberga by blev helt plötsligt fattigare.
Vi hade inte hunnit att få mor i jorden innan det dödsbudet kom.

När far gick bort, så hade vi två begravningar på 14 dagar. När mor gick bort, lika så…

Nu måste jag börja om att räkna från ett igen. Fadern till sonen som dog i höstas, gick bort för en liten tid sedan.
Har varit iväg och beställt blommor, satt in pengar på cancerfondens plusgironummer.
Nu blir det begravning på fredag.

Men det värsta av allt, jag har bara börjat räkna och vem blir nummer två och vem blir nummer tre?

Spänningen är oliiiidlig, sade alltid Peter Harryson i ”Så skall det låta” och just nu håller jag inte med honom.
Men man kan inte värja sig, nu är det bara att se tiden an….

Slutorden i dödsannonsen är: Son, du har sträckt ut handen, far har greppat den.

Vem vet om jag lever i morgon?! #bloggswe

2410028560_d1b60340af_o

Vi vet att livet är förgängligt, och att våra dagar är räknade. Ingela Agardh, som var nyhetsuppläsare i Aktuellt, sade en gång kort före sin bortgång..
”Dödligheten i Sverige är 100%”. Ja hon har helt rätt, ingen kommer undan det oundvikliga slutet.

Far var drygt 80 när han gick bort, och mor 82 år.  Både far och mor visste vi att det kunde vara dags vilken dag som helst. Men vi var ändå aktiva in i det sista. Man kan inte lägga sig ner och tro att man skall dö, bara för att man är gammal och sjuk, utan man måste leva under de förutsättningarna man har.

Far hade inte fått vara hemma om inte jag bott i huset, och mor valde jag att ta hem självt efter felaktigheterna som uppdagas.
Både far och mor gick bort inför mina ögon och fick avsluta sina liv bland sina älsakde barn. Det är jag tacksam för.

När jag går runt med vovven på promenaderna eller i trädgården och funderar så brukar jag alltid titta över till grannens och nästan alltid såg man någon där och man vinkade och ibland gick man över för att prata lite strunt.

Jag hade ju valt att bosätta mig hemma för att ta hand om mina föräldrar, liksom min granne och tillika klasskompis från småskolan.

Strax efter mors bortgång så skulle grannen, ett halvt år yngre än mig, gå på fest hos några kompisar.
Han hade tagit på bästekläder, och gjort sig iordning, sagt till mor och far att han tar taxi hem i natt, innan han tog apostlahästarna till hjälp för att gå de två kilometrarna till bussen.

Strax efter midnatt, så svänger bilen in på deras gårdsplan, men det är inte taxin och grannen som kommer hem…
Ur kliver två poliser och en sköterska som knackar på och väcker föräldrarna.

De berättar att deras son trilliat i hop i soffan där han satt, helt livlös. Ambulans tillkallades och det gjordes upplivningsförsök där och under färden till sjukhuset. Väl på sjukhuset så kunde bara konstatera att han var död. Polis och sjuksköterska fick det smärtsamma uppdraget att åka hem till hans föräldrar som är i samma ålder som mor och far hade varit, under natten och berätta vad som hänt…

Han var glad att få träffa sina kompisar en lördagsväll och ha lite roligt med dem, men kom aldrig mera hem.

När far gick bort på söndagskvällen så hade brors svärmor gått bort på lördagsmorgonen.
Vi fick två begravningar på 14 dagar att gå på.

Nu när mor gick bort, så hände det med grannen.
Två begravningar på 14 dagar igen…

Hans föräldrar har tacklat av efter det som hänt.
Fadern med skelettcancer som han hitintills har lyckats hålla i schack och hans mor nyopererad för bröstcancer.

Nu mera har jag ingen att vinka till när jag promenerar med vovven eller går runt i trädgården.

Jag säger som fadern säger, det var fel gren som sågades av….

Döden, en del av livet #blogg100

 

DSC_0145

 

För några år sedan hörde jag en intervju med Ingela Agardh, då hon visste att hon var döende i cancer.  Hon sade att dödligheten i Sverige är 100%. Tänk vad rätt människan hade i det.

Jag har följt en blogg om en annan person som berättar sin historia om en av sina föräldrar som har demens. Jag har fascinerats av hur olika vi ser på detta med att en nära och kär person liksom blivit uppäten av en sjukdom inifrån, en obotlig sjukdom.

För fem år sedan gick far bort. Under de sista åren i hans liv drabbades han av olika följdsjukdomar av diabetes och fusk med att hålla detta i schack. Han var också svårt förkalkad i sina ådror till följd av sitt leverne. Till och från hade han TIA-attacker och även större strokes, strokes som kanske inte satte sig så synligt för andra men vi som anhöriga tydligt märkte förändringen.

Vi var alla medvetna om att fars dagar var räknade, både ur ålderssynpunkt och det han drabbas av. Vi visste att varje morgon vi vaknade kunde vara den sista som vi kunde njuta av varandra.

Men jag har i alla fall den tanken att ingen skall begravs förrän den är död.

En av de olika propparna satte sig i vaden och gick inte att lösa upp utan det blev amputering av underbenet.  Tyvärr läkte inte operationssåret pga diabetes och efter några dagar togs beslut om reoperation ovanför knät. Detta tog hårt på far men han accepterade det. Mitt under den operationen så drabbades han av en svår infarkt, en propp som gick till hjärtat.

När vi besökte far efter operationen, så var han så svag att han inte orkade prata utan väste precis som en orm. Men far levde och gemensamt kämpade vi vidare och fick honom än en gång på fötter.
En annan propp satte sig på ett sådant sätt så att han tappade känseln i bak i gommen.
Men han hade lärt sig att äta, så oftast gick det bra. Men vid några gånger blev det ”tilt”, precis som ett flipperspel slutar fungera. Första gången blev vi naturligtvis chockade men jag lärde mig ganska snart när det blev ”tilt” att hämta ett bestick, bända upp munnen på honom och ta tag i tungan och dra den framåt och då vaknade han till liv. Detta hände från början någon gång om året med blev vanligare och vanligare. Sista tiden i livet så hände det några gånger i veckan. Men det blev en del av vardagen och inget som bekymrade oss. Jag fick många konstiga kommentarer om hur vågar du åka ut och ta far med dig, tänk om det händer något. Javisst, men det han hända hemma också, blev mitt svar.

Jag såg varje dag som en glädje att få umgås med mor och far och jag njöt, för en dag är far borta.
Vi var väl medvetna om att far kunde gå bort vilket ögonblick som helst, men så länge far kämpade, så skulle inte vi närmaste ge upp. Far var väl inte den som berättade om sina tankar och känslor även om man såg att han funderade, men han sade inget.

I går för fem år sedan var det en lika vacker dag, vi hade varit ute på en biltur i vår vackra natur och njöt hur våren framskred. Vi njöt av livet vi hade. På kvällen kom en stor propp som gick till hjärtat när vi satt på kvällen och hade vårt familjesamkväm som brukligt.  Far föll ihop över sitt glas vin…

Jag är glad att den proppen gick till hjärtat och att han fick gå bort så fint i närheten av de han älskade mest, sin fru som han varit gift med i 50 år, och två av sina tre barn.

Visserligen var det chockerande i den stund det hände, speciellt för mor, men ändå…

Mor har troligen demens, hon är outredd. Men hon lever och i sin situation är hon nöjd och glad med livet. Tror inte mor lider av sin sjukdom och jag finner ingen anledning att ta på mig några sorger för det. Därtill har ju mor också blivit medicinsk felbehandlad som gör mig heligt förbannad.

Två gånger under denna resa har jag redan räknat ut mor, tills jag sent omsider insåg att något annat var fel.  Jag kan inte ändra något i det som skett och måste acceptera detta. Jag har också valt att ta strid för den behandling mor har fått. Ingen kan ändra det som hänt, och hitintills har jag fått rätt. Men för mig är det viktigt att driva detta så att ingen annan blir drabbad.

Jag tänker njuta av mor så länge det går, jag tänker finnas här för att ge henne det liv hon vill leva.
Om allt fungerar så kommer vi att ta med en bekant och åka till Tyskland och besöka de platser som vi har gemensamma minnen i från. Tror inte mor vet vad det handlar om, men det är inte så viktigt. Hon får vara med sina nära och kära. Vid andra medicinförgiftningen, så planerade jag mor begravning, innan jag insåg att det var mediciner som spökade. Behöver inte fundera på det.

Nu skall vi leva och njuta av den tid vi har kvar tillsammans. Jag vet inte hur länge, men den dagen kommer, och då tar vi beslut då.

Kom till mig med dina blommor medan jag lever….

Vår skog #blogg100

DSC_0107

Vi bor på landet strax utanför ett samhälle. Inte långt härifrån har vi en underbar skog som jag och Nussä brukar åka till för att sträcka på benen. Lite nedanför denna backe ändrar sig skogen till en helt annan miljö.

DSC_0117
Men här har också funnits andra element som inte hör hemma i en skog.

DSC_0118
För några år sedan användes skogen av kriminella element som här brände bort plasten på kopparkablar och kvar ligger det metallrester som förfular vår skog. Undrar vem som bär ansvaret för att det inte tas om hand?

För en dryg vecka sedan hittade jag här en bil gömd bakom några buskar. Ett snabbt SMS indikerade att bilen var stulen.
Se hur fint de gömt nummerplåten under motorhuven.

DSC_0108DSC_0109

Strax intill ligger en mindre grushåla som ibland har använts som plats för att ”slakta” bilar. I dag har någon försökt titta på TV där men glömt att man behöver både el och antenn.

DSC_0114

Även om detta inte ar acceptabelt att hitta i vår skog, så finns det här.

För några år sedan fick vi se något dingla bakom ett träd. Vi tittar till och chockade konstaterar vi att det hänger en ”gubbe” där med en snara runt halsen. Det som sitter djupast är att gubben var grön i ansiktet. GRÖN…
Tror nog ansiktet har blivit grönare under de åren, men han var grön…

Några år tidigare hittade jag en annan bil där och när jag tittade till såg jag en slang från avgasröret som gick in genom bakrutan som var väl tejpad.

Men skogen är vacker…
Någon som vill följa med och leta svamp?