För några dagar sedan fick jag se något jag bara sett på bild förr – HÅRIS Inte lika fint som jag sett på andras bilder men ändå. Tog i alla fall 63 år innan verkligheten kom i kapp mig.

Så här beskriver Wikipedia fenomenet:

Fenomenet uppstår på våta, ruttna trägrenar från lövträd, speciellt på bok eller ek, när temperaturen är något under 0 °C och när marken är snöfri.

De exakta förutsättningarna för att håris ska bildas är inte helt klarlagda, men en nödvändig förutsättning är att träet är angripet av svamp. Koldioxiden som bildas när svampen bryter ner träet trycker ut vattnet i träet genom vedstrålarna. I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet, trots att temperaturen bara är något under 0 °C.

När hårisen så småningom smälter sammansmälter de flesta ishåren, men på fristående ishår kan man ibland se hur den smälta isen bildar små vattendroppar längs med den återstående tunna strängen av de ovannämnda organiska ämnena.

Redan 1918 föreslog den tyske vetenskapsmannen Alfred Wegener att svampar som bryter ned ved kunde orsaka håris. 2015 kunde tyska och schweiziska forskare påvisa att förekomsten av svampen Exidiopsis effusa är en av de viktigaste komponenterna för uppkomsten av håris . Den svampen återfanns på alla vedbitar som hade håris, och genom att hindra svampens tillväxt med värme eller fungicider, så uppkom inte heller längre håris. Svampen bildar dessa hårlika iskristaller genom en ännu okänd process, förmodligen genom en cirkulerande återfrysningsprocess som liknar den som antifrysproteiner från vissa bakterier åstadkommer.

Glittrande ögon, tror jag aldrig jag blir för gammal för att njuta av.

Förra veckan fick tiggerskan utanför butiken lite extra för sig, sin make och sina barn. Hennes ögon glittrade när jag överlämnade det och hon gav mig en varm kram.

För ett par år sedan satt även jag med en filt bredvid henne med en mugg i handen. Jag klarade en timma, en dag medan hon sitter där vardag som söndag från morgon till kväll.

Många av de som hamnat fel har jag under veckan haft glädjen att träffa. Även de har ju fått sina kramar men också några vänliga ord. Jag bryr mig inte om vad som gjorde att de hamnade fel, om de inte själva berättat. Men jag har ändå några vänliga ord till dem och även de får en julkram. Svaret är glittrande ögon. Att se dessa ögon även om mycket är trasigt, så finns det ändå en stor tacksamhet bakom.

Att peppa dem från det liv de lever nu till ett bättre liv, känns bra och de visar att de vill, men orkar de ta itu med det? Jag kan vara en kugge i hjulet och jag hoppas fler kuggar kommer och hjälper till.

Många ungdomar kommer och pratar med mig från den tiden jag trygghetsvandrade här I kommunen, och de känner sig sedda och uppskattade. Som trygghetsvandrare I grannkommunen skall man vara en vuxen förebild men också bli kompis med dem. Aldrig ge pekpinnar utan ta vara på deras egen kunskap och bygga på det i deras liv. Det gäller att så frön och hjälpa till att vårda dem ömt. Har lärt mig att man aldrig säga att det får de inte göra, utan att att prata om, ifall det är lämpligt att göra så. Oftast inser de det själva, och börjar att tänka.

Men de mest glittrande ögonen, det är brors. Trors att mor och far är borta sedan många år, så försöker jag hålla kvar traditionerna vi hade då. Jag brukar också ge honom tillträde till de områden mor och far skötte på den tiden. Idag är det han som fixar julbordet, det är han som kokar Glühwein, det är han som dukar, städar av och diskar.

Då får han uppmuntrande ord och ögonen glittrar. Även om man har ett handikapp, så behöver inte det innebära att man inte klarar något. Även om der är snart femton år sedan far lämnade oss, och nästan tio år sedan mor gick vidare, så ser jag en man som växer i tillit men också en tro på sig själv.

Just det hur han växer ger mig tindrande ögon.

God tindrande jul!

Kameran har man ju alltid med sig i telefonen numera. Då blir det att man förevigar saker och ting som man vill bevara. Här har jag gjort en kavalkad med bilder under vintermånaderna här i Göta Älvdalen. Håll till godo…

Det var länge sedan jag skrev något här och många liter vatten har flutit under våra broar. Bror ha slutat sin anställning på Samhall för ett och ett halvt år sedan. Samhall hade bland annat pratat med kommunen och de hade sagt att det är bara att höra av sig, så fixar de plats. Jag pratade med hans ”Gode Man” att han kan gå hemma under sommaren och så hittar vi något för honom när hösten kommer….

Gode mannen började prata med kommunen och insåg att det inte skulle bli så lätt. Hösten kom och jag tyckte att nu är det dags och Gode mannen började bearbeta kommunen. Efter ett halvår med undanflykter från kommunen sade jag att det funkar bra med honom hemma och att han blivit lugnare och tryggare, så ett stort plus…

Som trygghetsvandrare pratade jag med vår kontaktperson om bror och han inbjöds till att bli en del i gänget. Vi är ju också två som kan gå, då vi måste vara två för det. Det har gjort att vi kan vara ute flera gånger i veckan. Inte nog med det, så kunde vi bygga in promenader i vår tidigare kommundel på dagtid och lära könna barn/ungdomar och andra och skapa en relation. Mycket uppskattat.

Därtill kunde Thomas också bli en kyrkvaktmästare tillsammans med mig i vår gamla församling. Tröjorna vi har på oss är därifrån. Thomas bär dem med stolthet och det bästa är att han inte har något emot att gå upp i ottan, även om det är helt frivilligt.

Inte nog med detta så har han också börjat sjunga i Syskonringen. Det är en kör för personer med olika funktionsvariationer. Så varannan torsdag så åker vi till kyrkans hus och han får vara en del i gänget.

Måste jag avsluta med att jag älskar min bror. Jag är otroligt stolt över honom….