Jag ser många som jublar över att en tingsrätt i finland har beslutat att förbjuda Nordiska motståndsrörelsen. Visst kan man förbjuda en organisation i Finland, men det måste ju vara lika lätt att kringgå, genom att upplösa den gamla och skapa en ny med ett annat namn. Och oavsett så är det organisationen som är förbjuden, men personerna med åsikterna finns kvar. Så frågan är om den blir så effektiv, mer än en markering från staten.
I Sverige har vi inte den möjligheten att förbjuda organisationer på detta sätt, mer än inom vissa specifika områden. Däremot kan individer dömas. Vi vet att NMR är en nazistisk organisation som kan vara våldsam. Men vad händer om man förbjuder dem, går de under jorden och blir mer våldsamma? Vi vet att många är dömda för andra brott inom nazismen, så vad spelar några mer brott för roll?
Jag har absolut inget till övers för dessa organisationer och människor, men vi kanske behöver få acceptera att de finns…
Måste jag betala för att bli uthängd som landsförrädare?
Jag tillhör dem som värnar vår yttrandefrihet men inser också att det hänger på en skör tråd….
Jag är en av de som som upplevt nazism och främlingsfientlighet långt innan ni en ens funderade på vad det är. Jag har sedan barnsben (är född 1960) fått uppleva hur människors fördomar gör dem till något vedervärdigt.
Jag är en del av gruppen ”#jagärhär”. Att bi uthängd på sidor och sociala medier har jag varit beredd på, men har tagit det i beräkningen att det kan hända och tagit de skydd som behövs för att vara trygg. Men jag har aldrig räknat med att behöva finansera denna uthängning. På flera av dessa sidor som jag har blivit uthängd finns reklam för företag och tjänster som jag betalar för. Känns inte OK att se dessa annonser på dessa sidor.
Jag vet att vidstående bild band annat är avsedd för mig, för landsförrädare har jag varit hela livet.
Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighålls årligen av bland annat Forum för levande historia.
Bilden ovan är på min mor 1933, som då var drygt ett halvt år gammal, och också det enda hon hade kvar från sin barndom. Foto var med i väskan när de flydde för ryssarna och det enda som fanns kvar efter branden i den flyktingförläggning där de bodde en tid.
1933 var också det år som Hitler som Hitler tog över makten.
Mor var inte jude, och hade inget att frukta, och hon var heller inte nazist men drabbades ändå hårt av nazismen. Mor och hennes syskon var medlem i ungdomsrörelsen Hitlerjugend, kanske inte helt frivilligt, men det var nödvändigt för att få tillträde till högre studier och lättare att få jobb, men det viktigaste skälet var vetskapen, är man inte medlem, så fanns risk att pappa försvann. Så hur frivilligt var det?
1945 tidigt på våren var det dags att fly hemorten Kolbatz, som ligger utanför Stettin. Då var det tyskt men numera tillhör det Polen. Mor hade tur att komma till säkerhet strax utanför Lübeck, medan andra hamnade i händerna på ryssarna, som sedan blev till soldaternas förnöjelse som att bli våldtagna eller levande måltavlor för skjutövningar.
1956 kom mor till Sverige och i samma ögonblick hon besteg svensk mark, blev hon ett ”nazisvin” då folk hade fördomar och påhittade ”sanningar” 1958 gifte mor och far sig och i samma ögonblick som de sade ”ja” inför prästen i vår prästgård, blev far en landsförrädare. 1960 föds jag som första son till dessa ”vidriga” människor.
Under alla år har jag fått höra om att tyskarna skall hatas för vad de gjorde under kriget, alla tyskar är nazisvin, att alla utlänningar skall skickas ut ur Sverige, så även jag, då en del tror att jag kommer från Jugoslavien.
I dag är det förintelsens minnesdag och då kommer jag att minnas alla som dödades av det som hände, däribland min morfars syster Marie, som dödades av nazismen och hennes bror Arthur som dödades av kommunismen.
Tänk om vi kunde förstå att dessa alltid funnits där, dolda i andra partier. Dessa personer som jag kallar främlingsfientliga. Andra väljer andra ord, men detta är det jag föredrar.
Söndagen den 9:e oktober 2016 var en debattartikel införd i Expressen skriven av Hédi Fried, Författare och psykolog som 1945 befriades från koncentrationslägret i Bergen-Belsen. Titeln löd: Bilden av déjà vu är svår att vifta bort. Jag är glad att Hédi Fried fortfarande vill och vågar ge sig in i debatten, då denna form av ögonvittnesskildringar är viktiga.
Jag föddes i början på 1960 och min far var svensk medborgare och mor var tysk medborgare. Mor kom till Sverige av kärleken till en man, som hon ville dela sitt liv med, få barn med och få vara lycklig. Tyskland led fortfarande av sviterna efter kriget och mor och far tänkta att deras barn kommer att få det bäst att växa upp i Sverige, och det är jag tacksam för.
När jag nu följer debatterna bland mina vänner på Twitter och Facebook, så blir jag mörkrädd. Många tror att detta med främlingsfientlighet är något nytt, det syns inte minst på hur de uttalar sig om detta. Jag förstår till viss del att alla inte har hela bilden klar och inte heller kan sin historia, men många av dessa inlägg ger en helt felaktig bild av dagen samhälle.
Malena Ernman delade ovanstående inlägg och jag kunde inte låta bli kommentera med mina upplevelser från min barndom och vidare.
Den 4 november 1958, två år innan jag föddes kröp de fram ur sina hålor. De hade stormöte i vår ladugård i ett försök att förhindra äktenskapet mellan mor och far. Detta var mina föräldrars dag då de skulle gifta sig. De försökte förhindra äktenskapet mellan ett ”nazisvin” och en ”landsförrädare”. Men 1960 föddes jag som bevis på att deras äktenskap höll. 1963 föddes nästa bevis och 1967 kom tredje beviset.
Men, det tredje beviset drabbades av sjukdom och medicinerna gav en sjukdom, en sjukdom som motståndarna hävdade berodde på det oheliga äktenskapet.
Medicinerna gav honom obotliga hjärnskador, ännu ett bevis på det oheliga äktenskapet. Hela familjen kämpade för tredje bevisets överlevnad och i början på sjuttiotalet började han återhämta sig. Mor och far och vi övriga var slutkörda efter kampen för bror, för kampen mot dessa hatare som spred lögner. Nu kom nästa bevis för dem, mor var krigsskadad då hon hamnade på psyket.
De som 1958 hade haft möte i ladugården hade möte med mig och mellanbrodern. De förklarade för oss att ”nazisvinet”, vår mor, var krigsskadad och aldrig mer kommer bli bra. Jag var 14 och mellanbrodern 11, en känslig ålder. Fadern till de som drev kampanjen mot oss, tog avstånd från sina egna barn och ställde sig på vår sida och de försvann ut ur våra liv, men några artighetsvisiter under de sista åren. Den näst sista kontakten jag hade med den drivande bakom hatkampanjen mot oss, mot familjen, sade jag till personen, när du dör ska jag pinka på din gravsten.
Personen är borta sedan 10 år, och jag har besökt gravplatsen en gång, med en blomma med kort, ”Jag skall inte…”
Den enda skillnaden mot i dag är att dessa har varit gömda i andra partier men nu har de krupit fram och bildat eget parti, men jag har alltid sett dem.
Ovanstående text skulle kunna bli mycket, mycket längre.
Redan innan jag fyllt tonåring ställde jag mig upp och protesterade mot dessa personer som vill slänga ut folk från Sverige, för att det var för många invandrare. De som hatade tyskar, för vad de gjort under kriget. Ja de skulle bära ett kollektivt ansvar.
Jag kommer aldrig att vänja mig med nazism, kommunism, rasism och främlingsfientlighet, men jag är van med att hatet fanns och finns fortfarande.
Anna-Lena Lodenius (Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.) skriver 22 december 2013 i i sin blogg: Krigsretorik från både höger och vänster Läser gårdagens kvällstidningar och fastnar i en betraktelse av Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur: ”Nynassarna bor mitt bland oss. Det känns som vi står vid randen av ett permanent krigstillstånd.” Det är ju precis samma retorik som nazisterna använder. De säger också att tillståndet i landet är så allvarlig att endast våldet är vägen. Även om det finns ett lamt avståndstagande från den autonoma vänstern i texten sägs det i nästa mening att vänstern var de enda som skyddade demonstranterna i Kärrtorp.
Det har inte blivit mer våld utan tvärtom mindre de senaste åren. Svenska motståndsrörelsen tappar medlemmar till Svenskarnas parti och måste profilera sig och skapa uppmärksamhet. Det har de lyckats utmärkt med, och det torde vara nöjda. Aktivitetsnivån har gått upp på senare tid, förmodligen av samma anledning. Låt oss inte tappa huvudet. Nazism är fruktansvärt, Kärrtorp har rätt som protesterar.
Gång på gång går vi på denna beskrivning av verkligheten utan att kolla fakta.
Den 23 oktober 2015, för nästan exakt ett år sedan hände det något här i vår stad. Anna-Lena fortsätter sin berättelse i ett inlägg:Att det var hatbrott i Trollhättan betyder inte att nazismen växer Nu kommer många att säga att polisen måste ta allvarligare på rasistiska och högerextremistiska brott. Men det skulle jag nog säga att polisen redan gör, överlag. Allt kunde förstås alltid vara bättre, men det rör sig knappast om en stor expanderande miljö. En viss reservation får väl göras för att vi ännu inte vet vilka motiv som ligger bakom den senaste tidens attacker på planerade flyktingboenden, det är inte ens säkert att det rör sig om hatbrott. Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.
Går vi tillbaka till Anna-Lenas första inlägg: Nynassarna bor mitt bland oss. Sedan vidare till det senaste: Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.
Jag har levt drygt fem decennier, och med en familjekonstellation som inte var så vanlig på 60-talet, så florerade det en massa fördomar om familjen, fördomar som blivit hat mot oss. Nassarna bor mitt bland oss, ja, jag har sett dem, de har funnits i släkten och bland vänner, då som nu. Vad är skillnaden. Visst har de ökat och minskat sina aktiviteter under perioder för att göra sig synliga, och säkert skrämmer de många med sina aktiviteter på de sociala medierna, men vi eggar också upp varandra med att sprida dessa fördomar att det är något nytt.
Det blev mycket diskussioner om tidningen Nya Tiders medverkan på bokmässan. Min åsikt i det fallet är att det är bokmässans ansvar om vilka som får medverka och om de skall neka någon så måste det vara på goda grunder, så det inte är godtyckligt och att andra organisationer senare hindras lika godtyckligt. Men det hände enligt min mening värre saker i och omkring mässan.
Kvällen innan bokmässan hade ju pendeln strulat och vi var sena hemifrån Göteborg och det blev en kort natt, samtidigt hade jag mycket att göra innan jag skulle iväg på bokmässan, Det fanns inte tid för någon frukost och bara en kopp kaffe.
Så efter att ha vandrat på mässan så kände jag suget i magen och ville ha något att fylla den med. Inne var det mycket folk och kö till det mesta, men jag kunde ju vandra ut och in med hjälp av kortet jag hade. Valde att gå upp till Pressbyrån vid spårvagnshållplatsen i Korsvägen. Några yngre män kom emot mig med flygblad, men då jag trodde jag fått liknande inne på mässan tackade jag artigt nej.
Ytterligare ett par steg ser jag en man, med en flagga som som står bredbent och utan att göra en min. Jag ser några poliser som vandrar omkring och förstod att detta skulle kunna bli obehagligt. In på Pressbyrån och köpte det jag ville ha och gick sedan runt hörnet för att inmundiga detta utan att behöva se det obehagliga.
Medan jag sitter där och äter och så kommer två tjejer springandes med andan i halsen och kramar om varandra mitt framför mig innan de sätter sig ner och börjar prata. Jag förstår att de blivit utsatta för något obehagligt, och smyglyssnar intresserad. Strax efter kommer en kvinnlig polis och de stoppar henne och börjar prata med henne om sina obehagliga upplevelser. Jag ställer mig upp tillsammans med tjejerna, frågar om jag får vara med och lyssna på deras berättelse för polisen. Poliserna var där för att hålla koll så inget gick snett under denna manifestation. Det visade sig att tjejerna som gått hand i hand hade mötts av glåpord av denna grupp på framsidan men också blivit filmade och fotograferade.
Jag gav tjejerna mitt fulla stöd och strax kom spårvagnen de ville åka med, de tackar polisen och tackar mig för min support. Hoppar på vagnen och innan dörrarna stängs ropar det åter ett stort tack till mig. Tänkte att jag drar mig därifrån ner mot mässan igen för att slippa detta. Kommer runt hörnet och där sitter Peter Ahlberg (som jag träffade tidigare) och äter sin medhavda lunch. Jag sätter mig ner och hos honom och vi småpratar och håller koll på vad som händer. Då blir jag varse om hur stor denna manifestationen var. Tidigare hade jag bara sett de två som delade ut flygblad och fanbäraren. Nu vimlade av personer som hörde till gruppen. Till vänster stod en man, bredbent med händerna på ryggen och höll utkik, en annan man med kamera gick runt och fotar och filmar personer.
Flera stycken gick runt och var någon form av vakter. Jag plockar fram mobilen och försöker att reda på vem som har denna flagga och genast kom en person från ”gänget” och ställde sig bredvid mig för att se vad jag gjorde. Jag började låtsas som jag kollade mina foton och han gick vidare. Jag kom på att det var en av de värsta rasistiska/nazistiska organisationerna i Sverige.
Lyfte mobilen för att ta några kort i smyg och då var snart killen framme vid min sida för att se vad jag gjorde. Började åter fibbla med mina foton och visade för Peter samtidigt som vi håller koll på vad som händer. Killen vid min sida försvinner igen och jag får några foton i smyg. Jag började snart tänka på mors berättelser om krigets Tyskland, hur soldater stor utplacerade och håll koll i smyg precis som dessa personer gjorde. I mina tankar förflyttades jag till början av 40-talet och nu fick jag bilder till de ord mor berättat, Helt plötsligt förstår jag de känslor hon försökte förmedla till mig, och jag kände dem inom mig. Det var fruktansvärda känslor och tankar, även om det för mig handlade om några få minuter i mitt liv. För mor och många många andra var det åratal som detta pågick.
Jag börjar tänka på berättelserna från Danzig, nuvarande Gdansk i Polen. Den var en fristad som styrdes gemensamt av Tyskland och Polen. När ryssarna kom för att befria Europa från Hitler och rädda judarna, så blev dessa väl omhändertagna, men personer som inte var judar, som inte lidit under kriget, utan bara var ”vanliga” tyskar, skulle alla straffas för vad Hitler ställt till med. Pojkar och män hänges i allt som kunde användas för att hänga folk. I gatlyktor, som numera används till juldekorationer, där hängde lik, som vajade i vinden. Flickor och kvinnor, som inte hade judisk påbrå utan bara var tyskor, de skulle till arbetsläger OCH användas till männens förnöjelse. De skulle våldtas morgon middag kväll, och där mammorna ströp sina döttrar i barmhärtighet för att de skulle slippa utstå detta. Är det detta som väntar om dessa högerextrema får makten?
Ja många tankar flög genom mitt huvud och jag kände mig otroligt liten.
Usch, detta var inte lätt att skriva, det gjorde ont, mycket ont, inom mig.
I går var det åter dags för utdelningen av John Hrons minnesstiftelses pris till en person med civilkurage. I år gick priset till Jenny Morrisson. Hon blev misshandlad och spottad på av en man efter att ha stoppat honom från att stjäla en plånbok från en kvinna i Stockholms tunnelbana.
Vi som bor i och omkring Sveriges ”brunbälte” vet hur viktigt det är med civilkurage och att stå upp mor rasism, extremism och främlingsfientlighet. Vi har ju sett inte minst i Trollhättan hur dessa extremister marscherat på stadens gator. Redan i samband med att John mörades hade Nazisterna möte med en stor del anhängare vid järnvägens godsmagasin där de sträckte ut händerna och gjorde ”Heil Hitler”.
Senaste är ju skolattacken på skolan Kronan i stadsdelen Kronogården. Stadsdelen har länge varit en av de mest segregerade områden i Sverige tillsammans med några få andra. Visst, nu har fler områden tillkommit, men för oss är detta inget nytt. Rossana Dinamarca, politiker för Vänsterpartiet är en person med civilkurage som står upp för detta. Hon vågar ta debatten men måste också skydda sig och framför allt sina barn när hon är hemma. När jag träffade henne i efter attacken på skolan, så bad hon mig att inte fotografera då hon inte ville att barnen skulle synas på bild.
Efter attacken byggdes skolan om invändigt för att bli mindre öppen, för trygghetens skull. En skola som först byggdes öppen just för att integrera medborgarna men hu blivit en symbol för segregration och slutenhet, tyvärr.
För mig har det också blivit ännu viktigare att förstå denna Nazismens hat, med de upplevelser jag själv har från hat redan från första början. Att titta på filmen om John Hron var inte att titta på en film om ett barn som mördades, det var en film som försöker visa och försöka ge ett svar på varför hatet växer och som i detta fall en person mördas så brutalt. Så detta när folk ojar sig över på nätet, ”hur har Sverige blivit” så är det inget nytt för mig, det nya är att vi alla hjälps åt att sprida detta, antingen om vi är för eller emot.
Tack Marie-Louise och Tony Hron för att ni instiftade detta pris och tack till er och alla andra som drar ert strå till stacken och visar civilkurage. Ni som liksom jag ställer er upp och protesterar står på barrikaderna och visar er, griper in när andra är i behov av hjälp oavsett om det gäller slagsmål, våldtäkter, bilbränder eller vad de nu handlar om.
I går var jag och bror nere i Dalstorp i södra Älvsborg. Drygt två timmars bilfärd en väg men mycket väl värd för att få lyssna till föreläsningen i församlingshemmet. Där var det besök av Brigitta Klasson från Lerum som berättade om sina erfarenheter av att överleva koncentrationsläger och sedan ändå leva ett gott liv och vara till glädje för många andra tack vare sina erfarenheter.
Brigitta bär sina 85 år väl och är en fantastisk historieberättare som vet att knyta ihop trådarna i sin berättelse på ett suveränt sätt. Historien är också fantastisk. Från mörkaste mörker då hon berättade om de övergrepp hon och andra fått utstå i ryssarnas koncentrationsläger.
Själv blev jag mycket tagen av hennes berättelse och länge satt jag och Brigitta och samtalade om hennes erfarenheter och jag om mors berättelser. Vi hittade många knutpunkter i det vi hade inom oss och till slut föll vi varandras armar.
Jag kan bara konstatera att krig är hemskt, det var det då och är det i dag också, och det enda vi lärt oss av detta är att vi ingenting lärt.
”John svek inte – det kostade honom livet” står det på John Hrons gravsten.
Jag har inte mycket till övers för nazismen eller vad den står för. Jag, mina föräldrar och andra släktingar har drabbats av både nazism och kommunism i olika grader. De senaste dagarna har jag funderat på John Hron och andra som drabbats av det som nazismen står för och sökte en del på nätet. Jag hittade denna berättelse som författaren vill skall spridas. Jag väljer att göra detta då det i år är 20 år sedan John mördades men också 70 år sedan andra världskriget tog slut.
Onsdag kväll
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde. T-shirt worn by one of John Hron’s attackers
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och fö! ;rstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Epilog
Det är mycket plågsamt att ens tänka på de sista timmarna i Johns liv. Han torteras och förnedras på ett upprörande sätt. Hans bödlar kan inte ens låta honom bekänna sig till det han tror på och står för. Med slag och sparkar får de honom till slut att säga det de vill höra: att han gillar nazister.
En pojke, som endast är fjorton år gammal pinas, plågas och mördas, och hans plågoandar kan efteråt inte ens förklara varför. Det finns inga gränser för den brutalitet de visar. De bara fortsätter, hejar på varandra, tävlar i en vanvettsspiral mot allt grövre brutalitet. De sparkar honom överallt, i ryggen, i sidan, på benen, på armarna, men framför allt mot halsen och huvudet.
När de själva kastat honom i sjön som en slutpunkt på en lång misshandel kan de ändå inte inse att de därmed satt punkt, de kan inte erkänna för sig själva att de frivilligt släppt honom ur sitt våld. De kräver att han simmar tillbaka för att få mer. I timmar har de gett fritt utlopp för ett besinningslöst raseri och en gränslös sadism, men det finns ännu tid för besinning. Ändå tyder inget på att de för ett ögonblick överväger att upphöra med sin tortyr. De använder kamraten som gisslan och utnyttjar Johns rättskänsla för att hindra honom från att rädda sitt liv. Inte ens de vildaste djur uppträder som Johns mördare.
Vad begär de egentligen mer av John där de står och skriker åt honom att komma upp från sjön? De begär att han ska ge dem sitt liv. Det är allt han har kvar, men han gör det ändå. Han återvänder frivilligt till sina bödlar, för att rädda sin kamrat och för att utsättas för mer tortyr.
Avväpnas de av hans mod? Skäms de?
Inte alls. De är ännu brutalare i sin misshandel, de sporrar varandra till ännu hårdare slag och sparkar.
Kan de åtminstone känna sig nöjda, när de har ett sönderplågat medvetslöst bylte vid sina fötter, en människotrasa, en livlös kropp som inte ens längre kan uttrycka smärta, utan bara mumlar när de sparkar på den?
Inte ens nu är det nog. De släpar en medvetslös fjortonårig pojke till vattnet och dränker honom.
Om de inte tidigare har förstått hur allvarlig deras misshandel har varit, finns det fortfarande en sista möjlighet för dem att besinna sig. När de ser att John inte vaknar upp av att bli kastad i vattnet, kan de hoppa i och dra honom i land. För ett kort ögonblick, innan allt är för sent, har de chansen att förstå att de har gått för långt; de kan skona pojken från drunkningsdöden.
De gör ingenting. Ängsliga och ynkliga, räddhågsna för att framstå som veka inför varandra ser de bara på. De rullar en cigarett, och går sedan sin väg, och låter en fjortonårig pojke, som inte gjort dem något ont, sjunka och dö.
Avrättningen har verkställts.
En pojke, som har hela livet framför sig åker ut till en sjö för att campa. Livet leker. Efter några timmar förbyts allt i en mardröm. Han misshandlas, torteras och mördas i ett vanvettigt utbrott av våld. Sällan har en sådan utstuderad grymhet och sadism, en sådan total brist på mänsklighet visats upp av tonåriga pojkar.
John är död, han är borta för alltid, men hans död får inte vara helt utan mening. Vi har alla ett ansvar för det samhälle vi lever i. Vi kan inte göra som Johns mördare; bara vända ryggen till en stackars pojkes ohyggliga, plågsamma död och gå vidare.
Det beror på oss alla hur det samhälle vi lever i ser ut.
Vi är många, många som vill leva i ett land där två pojkar tryggt kan ge sig ut på äventyr på sommarlovet, och tälta vid en sjö. Om vi vill ha ett sådant samhälle måste vi också ibland vara beredda att som John visa mod. Vi måste visa att vi står för varje människas rätt till sitt liv och sin frihet.
Ingetorps sjö februari 2015
Vi måste minnas John Hron, en pojke som vägrade fly, och som därför förlorade sitt liv.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Carina Bergenfeldt har skrivit och Kerstin Weigl har läst in en berättelse om mordet som du kan lyssna på här!
Det är i augusti 20 år sedan John Hron mördades av nazister vid Ingetorpssjön.
Till minne av John arrangeras torsdagen 13 augusti en konsert i fästningsparken nedanför Bohus fästning. Bakom evenemanget står den antirasistiska föreningen Tillsammans för Kungälv, startad av ungdomar som vill verka för medmänsklighet, kärlek och sammanhållning.Läs mer
Dödade av nazister
Under de senaste 30 åren har 30 dödsfall skett kopplade till nazismen.
Under de senaste 10 åren har 14 människor dödats av nazister.
Bland dem finns: 20 juni 1986: En man från Fellingsbromisshandlas till döds i Nynäshamn. 11 mars 1995: En hockeyspelaren mördas i Västerås av en 19-årig man med nazistiska kopplingar. Nazisten tror att hockeyspelaren är homosexuell. 16 augusti 1995: 14-årige John Hron misshandlas och dödas i Kode av fyra tonåringar med nazistisk koppling. 28 maj 1999: Två poliser skjuts till döds i Malexander av tre nazistiska bankrånare. 12 november 1999: En Syndikalist skjuts till döds i Stockholm av två aktiva nazister.
Villa California 