Varför så negativ?

20170122_121117

I går var jag och bror på invigning men massor av musik och glädje och vi hade ätit och druckit gott. Vi var verkligen upprymda efter utflykten. Vi kommer hem och delar på en burk öl i vänners lag.

I väntan på att TVn skulle börja, så loggade jag in på sociala medier, och med en gång möts jag av hat. Naturligtvis skulle jag inte bry mig, men jag gick igång på alla fyra, vilket var fel av mig. Men jag ville inte att någon skulle förstöra det fina, fast det redan var gjort. Istället för TV:n gick jag till sängs och försökte lugna ner mig.

I morse på morgonpromenaden funderade jag på detta om varför vi är så snabba på att nedvärdera andra personer…

Efter promenaden så sätter jag mig med en kopp kaffe och började surfa runt på nyhetssajter för att se vad som  Sverige och i världen. På P4 Stockholm hittar jag en nyhet med rubriken Fler känner sig trygga i Hallunda-Norsborg och detta gör mig glad, fast det är i andra delen av Sverige. Läser artikeln och känner glädje att det går att skapa trygghet m man verkligen vill. Fortsätter och kolar rubrikerna och stannar till Två kvinnor misstänks våldtagna i svarttaxi och läser även den  nyheten. Nu har jag två olika nyheter från Stockholmsområdet, en positiv och en negativ. Började söka på Twitter om dessa två olika nyheter, och plockar då bort det som kommer från media. Inga kommentarer eller nya delningar på att tryggheten har ökat, nej de senaste kommentarerna om området var gjort för några dagar sedan. Jag gör sedan en sökning på våldtäkten i svarttaxi och där exploderade hela sökningen. Plockar bort nyheterna från media, som också har nappat på nyheten, även de främlingsfientliga äggkontonen men från vanliga Svenssons är delningarna med och utan kommentarer betydande. Att det är otryggt för många, och speciellt kvinnor blir utsatta för detta våld är inte acceptabelt, men varför känner vi inte glädje över att det finns andra områden där tryggheten ökar?

Att vi lever i en orolig tid, vet vi nog alla, men varför försöker vi förstärka den bilden?
Varför inte sprida det positiva som sker i Sverige och världen, istället?

Vi förstorar ju fel saker, hela tiden, tycker jag…

Tidningarna ökar

20170225_025751

Ja, det känns i alla fall så, att det är en liten men stadig uppgång.
Har tidningarna haft en prenumerationsdrive, så ökar de då många blir nyfikna, men oftast faller det tillbaka till tidigare nivå när prövoperioden går ut. Men nu känns det som att något har hänt, och det känns positivt.

Nya prenumeranter har tillkommit men framför allt känns det som om man vill ha mer än en tidning till helgen att läsa, så man kompletterar med ytterligare en papperstidning. Men jag ser ju även att vi skickar ut räkningar från stampenkoncernens egna tidningar till nya prenumeranter, så det känns som även de digitala prenumerationerna ökar. Sedan tror jag också att grannar väljer att prenumerera på olika tidningar för att sedan byta sinsemellan, så att räckvidden ökar.

Nu har jag ju inte någon fullständig tillgång till tidningarnas prenumerationsregister men jag antar att många vill ha en digital prenumeration på veckan men papperstidningen till helgen. Ibland när jag själv inte behöver ha mina budex, så har jag stannat vid någon busshållplats och erbjudit personen som står där, att få tidningen gratis, och då märks det att det är uppskattat, verkligen uppskattat. När jag sedan har pratat med dem, så känns det som att de ledsnat på den snedvridning som alternativmedia ger och att god journalistik måste kosta pengar.

Samtidigt som vi nu också ökar postmängden vid våra leveranser så ökar också vår ekonomi att vi också kan återgå till tidigare körsträckor, där vi var tvugna att dra in. Att pappertidningarna kommer tillbaka i samma omfattning som innan den ekonomiska krisen slog till, är nog en utopi, och att allt bortfall av papperstidningen innebär att allt övergått till digitala prenumerationer, likaså är en missuppfattning. Nu sker det en snabb utbyggnad av fiber på landsbygden, vilket ökar till möjlighet till digitala prenumerationer även där.

Och i takt med att den ekonomiska krisen ebbar ut, så kommer de mörka krafterna att minska sin betydelse och visar att kvalitet lönar sig.

Blogg100 – för att din röst har betydelse

blogg100-logotype

Nu är det dags för #blogg100 igen. I år är det sjätte året som det drar igång och startdatum är 1:a mars, som brukligt. I år blir det även ett tema, ”för att din röst har betydelse”, och det känner jag som viktigt…

Så här skriver Fredrik Wass på sin sida:

När jag startade Blogg100 för sex år sedan var det ett sätt att utmana mig själv tillsammans med andra. Att blogga varje dag, 100 dagar i rad, var ett sätt att hålla igång flödet av kreativitet. Insikten var att guldkornen ryms i det som blir gjort, inte det som hålls tillbaka.

Sedan dess har Blogg100 blivit något mer. Det har blivit en rörelse, en positiv motreaktion mot en digital omvärld som allt mer kommit att präglas av rykten, ifrågasättanden, taktiska spel och ett allt hetsigare debattklimat, något som eskalerat ännu mer under det senaste året.

Donald Trumps aktiva försök att tysta och misstänkliggöra oberoende medier och viktiga röster som granskar makthavare är oroväckande. Även helt vanliga människor som tillhör minoriteter eller kämpar för deras rättigheter blir attackerade. Vi ser tyvärr samma utveckling även på hemmaplan, där vinklad och falsk propaganda seglat upp som konkurrenter till oberoende och faktagranskade källor (medier, samhällsinstitutioner, vetenskap och forskning) och där människor inte vill eller har möjlighet att skilja dessa åt från rena lögner.

För mig sm tror på människans lika värde, som tror på en fri press sm håller sig inom lagens ramar och de pressetiska regler som gäller, så är det ännu viktigare i år än någonsin att vi gör våra ord hörda. Jag som tagit striden många lika ämnen, där jag har lite kunskap om saker och ting, ser ju ofta hur saker vinklas till förmån för den egna politiska uppfattningens skull. Jag har ju varit med i olika grupper på Facebook där man kunna hämta styrka och kraft, bland annat mor nazism. Men till slut blir gärna sådana grupper självfixerade vid sin åsikt så även faktaresistens uppträder även där. Då blir inte debatten sund, när vi försöker göra de svåra frågorna till lätta svar. Sociala medier spårar lätt ur, då vi skriver först och ibland tänker efter senare, så för mig är bloggen ett utmärkt sätt att lufta mina tankar…

Vill du läsa mer och kanske även hänga med, så hittar du mer info här.

Jag älskar Sverige

ulf_bjereld
Jag är stolt och glad över att få bo i världens kanske mest frihetliga och jämlika land. Vårt ekonomiska välstånd är bland de främsta i världen och skapar grundtrygghet för nästan alla som bor här. Sjukvården är fantastisk. Sverige är ett av de länder där jämställdheten mellan män och kvinnor kommit  längst. Ingenstans som jag känner till är viljan att ta emot flyktingar och invandrare lika stor som i Sverige. Oavsett på vilket sätt ”det goda livet” mäts hamnar Sverige nästan alltid i tätgruppen

Visst finns här allvarliga samhällsproblem – arbetslöshet, sjukvårdsköer, krånglande tåg, resultaten i skolan, miljöhot, ojämlika livsvillkor, rasism, IS-rekrytering. Flyktingsituationen i världen ställer det svenska samhället inför stora utmaningar. Dessa problem och utmaningar måste självklart tas på största allvar och vårt folkvalda politiska ledarskap har ett stort ansvar att lägga ned all kraft på att lösa dem.

Så här börjar min Twittervän Ulf Bjereld ett av sina blogginlägg.
Det han skriver är så oerhört viktigt så jag tycker ni alla bör läsa hans inlägg:

Jag älskar Sverige. Men bevare mig för Jimmie Åkesson och hans självutnämnda ”Sverigevänner”

Suck

11875392_793536420768351_1709022021_n
Än en gång gick det rykten om en bil som betedde sig konstigt i och utanför samhället.
Detta spreds som en löpeld i en av våra ortsgrupper på Facebook, och orden var inte nådiga om den djälva idioten. Några skulle beväpna sig med påkar och andra ta fram hagelbössan, någon skulle beväpna sig med kniv för att skära tasken av den djäveln, för att åka runt på span på nätterna gör man inte ostraffat…

Så nu har jag ringt min tidningsbudskollega som kör aktuellt distrikt och berättat vad han kommer att utsättas för i natt…

SUCK!

#LastNightInSweden

Att USA:s president Donald Trump i ett tal nämnde att något hänt i Sverige ”i går kväll”, fick folk i sociala medier att gå i spinn.
Under hashtaggen #LastNightInSweden driver twittrare hejdlöst med presidenten. Folk spekulerar vilt om vad som egentligen hände i går kväll i Sverige.

Kan det ha varit en ”massiv köttbullestöld”, ”hundratals tänder som gick sönder av knäckebröd” eller att ”alla fick en bra utbildning och en fantastisk sjukvård”?

Sådana här protester gillar jag och att vi gemensamt visar vår ståndpunkt.
Lånade en del bilder och klipp från olika twitterkonton som visar vad som hände i Sverige i går kväll.

Vill du veta mer om vad som hände i går kväll, så gå in på Twitter och sök på hashtaggen #LastNightInSweden

Donald Trumps påhopp: ”Titta vad som hände i Sverige i går kväll”

c44a846ucaazxfyc5azxysvcaakj17c5aznnzwiaa3vjxc5ayo_0ukaa6pukc5anmigwyaaco1pc5anb8zwqaem4lxc5al6-rweaew4onc5alagqw8ai79yyc5alifoxaaacfnqc5amf9-wmaawnmbc5amhxbwiaaxeb9c5amyarxaaahhwr

c5akbluwmaeftanc5ajtrgw8aa9b4e

c5agtybw8aqnzm_

c5aaqk6xuaapgi2c5abg-9wqaenzwi

c5af-woxaaanypnc4_vlazukaavfu2c4_smnpucaewnudc4_sh9wukaaiwoxc4_km7evmaqb_cfc4_jhtdxuaaj1rtc4_j1ikwmaa37onc4_2ismwiae9-ko

Vad är mod?

faceapp_1487240407097

Vad är mod?
För några dagar sedan blev jag uppringd av en person i mitt pastorat. Personen frågade om jag ville ställe upp inför konfirmander och berätta om mitt sociala/diakonala engagemang i samhället.

I dag var jag nere vid kyrkans hus och pratade med personen hur den hade tänkt sig det hela, och hur lång tid jag hade på till mitt förfogande.

wp-1487397081914.jpg10-15 minuter är vad jag får, och då måste jag hitta det viktigaste varför jag gör detta.

Tänker ta på mig min fina jumper som visar att jag ä svensk, men har en del av mina rötter i Tyskland, hur mot fick fly mm.

Jag kommer att visa upp min trygghetsvandrarväst för att jag försöker skapa trygghet i dagens oroliga samhälle, inte minst här i Trollhättan.

Samtidigt är det viktigt för mig att berätta hur jag tar strid både på Internet och IRL till att vi skall lära oss av historien.

Men samtidigt är det viktigt att få fram budskapet att vi alla kan göra något för vår gemensamma trygghet.

Nu skall ju detta ske i kyrkans regi och då skall jag också ta fram det mitt kristna perspektiv i det hela. Normalt berättar jag sällan om min kristna tro, då jag inte är född eller fått ett uppdrag till att göra det. Sällan jag pratar om det inom kyrkan, men inom mig tror jag att jag fått Guds kallelse att berätta om historien om mor, men också min panikångest, och hur jag idag kämpar mot orättvisor på olika sätt men också försöker skapa trygghet i samhälle genom att göra det lilla jag kan…

Vi måste våga tro på oss själva, och oavsett om vi hämtar styrkan, som i mitt fall från Gud, eller om vi hämtar den någon annanstans.

Nu till min fråga, vad är mod?
När jag satt där igår med min vän i kyrkan, så sade hen att jag har mod, och måste berätta om det. Mod, tänkte jag, vad är mod…Jag ser mig inte som om jag har mod, eller att jag är modig. För mig känns det så enkelt att jag berättar min historia, vad jag har upplevt och vad jag vet. Men jag tror på sunt förnuft, jag tror på människan, medmänniskan och på Gud… Är det mod, ja då är jag modig…

Jag slog upp mod i Wikipedia:
Mod, latin fortitudo, är en personlig egenskap och en av kardinaldygderna. Inom katolicismen tolkas fotitudo även som uthållighet. En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Mod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap, en dygd.
Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige.
Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras. Mod stärker individens självkänsla och hjälper personen att övervinna sin rädsla genom exponering.

Bilden till inlägget är en test av en app som kan forma mig utifrån några förvalda punkter… Kan det vara mod att visa sig som man är, som en app tror jag såg ut, eller jag ser ut som om jag vore kvinna, charmör, eller riktigt glad.

Strålande solsken

20170215_094205

I går var en strålande fantastisk dag med en sol som värmde så gott. Vår fem kilometer långa morgonpromenad utvecklades till en promenad dit näsan pekade devis på helt nya området i vår närhet. Så det slutade på femton kilometer och 20000 steg under  tre timmar.

20170215_101638

Här bodde och verkade bagerskan Beda fram till 50-talet med att baka bröd och sälja till grannarna. Dåtidens bageri.

20170215_101746

Det lilla torpet

Snickarglädje

Nya och gamla jaktstugorna

20170215_115038

Hästgarage eller bilstall…

20170215_115655

Åsbräcka kyrka

20170215_123825

Huset i filmen Under solen och TV-serien Ack Värmland

20170215_131136

Islykta

Naturbilder

Lokalradion 40 år

img_1489
Året är 1977 och jag fyller 17 år. Jag gråter, för det är nio månader kvar tills jag får börja övningsköra och ett år tills jag kan ha mitt körkort i handen.
Hur skulle jag stå ut sista året innan jag kunde ta mig dit jag ville på egen hand.
Då kom ja på det…
Sverige skulle bygga ut lokalradion som skulle sändas i fönster i P3 under vissa tider på dygnet och även stereoradion skulle byggas ut samtidigt. De kom på att det var billigare att skicka upp folk i masterna en gång och göra båda jobben samtidigt, så därför kom alla dessa beslut väldigt hastigt på. Det skulle göras i fyra etapper runt i landet under ett år och när min egen lokalradio, som då skulle heta Radio Trestad, startade så skulle jag ha mitt åtråvärda körkort och så blev det.

Vi var väldigt mycket ute i landet med far på olika jobb och för mig blev det väldigt viktigt att ställa in P3 på bilradion speciellt vid dessa fönster när de olika stationerna skulle sändas. Detta var min hemliga mission under året mellan jag var 17 och fick mitt kort.

Varje ny lokalradio jag kunde lyssna på, blev mitt liv det året mer och mer uthärdligt. Jag var också tvungen att se till att jag fick in allt i stereo om möjligt. Många program genom tiderna har varit mycket viktiga för mig under alla år, och en del av de programmen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, men just lokalradion var viktig.

Lokalradion var ett eget bolag utanför Sveriges Radio och till och från uppstod konflikter mellan de olika bolagen och just övergångarna försökte de störa varandra med olika ”trudelutter” som verkligen inte stämde överens när det byttes mellan riksradion och lokalradion.

Min lokalradion hade en lokal variant av ”Skivor till kaffet”, där de åkte ut till olika arbetsplatser och drack kaffe mer anställda,pratade med dem och spelade önskemusik.
En av mina kollegor bjöd in radion och de skulle komma och sända från våra lokaler. Chefen gick i taket, det fick inte ske… Men… Vad hände om han INTE tillät det och det blev en nyhet? Det var bara att svälja stoltheten och det blev ett bra program. Och jag fick några nya kompisar på radion.

Under de åren flyttade också radion ut sin verksamhet från Stockholm och många orter i landet för att möta oss lyssnare. Vi i Trollhättan blev utvalda och under flera dagar skulle ett stort antal program produceras här i staden. Ett statistiskt urval av personer boende i kommunen blev också utvalda att delta i olika seminarier och möte för att utveckla radion för framtiden. Min broder var en av de som blev utvalda, men pga hans handikapp fick jag specialtillstånd att följa med innanför ”grindarna”. Jösses vad radioaktiva vi var under dessa dagar. Här i staden hade de ställt upp en tillfällig radiosändare där vi trollhättebor kunde lyssna på vår önskemusik från grammofonarkivet.

Den som ville kunde skriva på en lapp vilken låt de ville höra i vår mininärradio, medan vi som var innanför kunde själva fick knacka på deras datorn och söka i arkivet.
En tid innan radiodagarna i Trollhättan hade jag vaknat på natten och satte på radion för att lyssna på Nattönskningen som då var. Det var en halvtimma önskemusik som presenterades av nattens hallåa, och denna natt var det Staffan Schmidt som pratade.
Jag fastande för en låt som heter Seeland med en grupp som heter Neu. Det blev mitt naturliga sök i grammofonarkivet. Jag skulle få den spelad om ca 4 timmar…
Åkte hem men kunde bara konstatera att kanalen inte hördes hit, så efter en stund var det dag att åka upp till staden och sätta sig i bilen på en parkering och lyssna på låten.

Fortfarande håller mitt äktenskap med lokalradion och framför att Radio Trestad som numera heter P4 Väst. Men alla resor runt i landet har gett mig många favoriter på olika stationer runt omkring i Sverige, och även dessa ligger mig varmt om hjärtat. Så på många olika lokalradiostationer har jag fått bekanta och även varit nyhetstipsare för.

Så begär inte radion skilsmässa för att jag är otrogen, så kommer vi att leva lyckliga hela mitt liv.

Tack Sveriges Radio för att ni finns!

 

Krigets hemskheter

20170212_175033

Än en gång fick jag lyssna på denna kvinna och hennes starka berättelse.
Brigitta Klasson föddes i början på 30-talet i Danzig (Gdansk). Staden var en fristat från Tyskland och Polen hade stora intressen i staden, så den styret delades mellan mellan Tyskland och Polen. När kriget bröt ut så införlivades området med Tyskland och blev i därmed ett område som skulle befrias.
Du kan läsa mer om Danzig i krigshistoria

Ute på gården där hon och hennes mamma bodde låg sju rullar med lakan och i varje lakan fanns en död person, pappa, farmor och farfar, mormor och morfar och två kusiner. Det var vinter och det var tjäle så dessa personer kunde inte begravs.

Ungefär 30 mil därifrån hade också min mor fötts ungefär samtidigt, men området var tyskt och det blev stora skillnader i deras historia. Brigitta och hennes mamma var katoliker och inte judar, vilket innebar att de inte skulle räddas utan straffas, bara för att de var tyskar. Brigitta och hennes mor fördes till ett rysk koncentrationsläger på gränsen mellan Polen och Ryssland, och tanken var troligen att de skulle föras vidare till arbetsläger i Ryssland. Detta blev ett stopp på vägen. De inkvarterades i ett läger med sex baracker. En barack var avsedd för soldaterna och i de övriga fem bodde 60 flickor och kvinnor i varje barack. Det var tänkt som tillfällig bostad så varken sängar eller något annat att ligga på, fanns att tillgå.

Vatten att dricka och tvätta sig med fanns i en brunn mitt på gården, men hur skulle man kunna hämta? Någon eller några soldater hade det kanske tråkigt och satt i något fönster med sitt gevär och väntade på att någon skulle synas, så de fick öva lite prickskytte. Så att lämna barackerna gjorde man bara i absoluta nödfall…

När man hörde att kvinnorna i den första baracken började skrika, så visste man att det var dags. Soldaterna skulle gå runt och våldta flickor och kvinnor i de olika barackerna efter lust och behag, och kvinnorna i de andra baracker började också skrika, det var det enda vapen de hade, men vad hjälpte det.

När mammorna såg detta, så såg de bara en utväg att rädda sina döttrar ifrån detta helvete och de satte sina händer runt dotterns hals och klämde till de hade slutat andas. Döden var ett bättre alternativ än livet i det helvetet.

Att Brigitta var en av de som överlevde, förstår ni säkert. Stora delar av sitt liv har hon ägnat åt att föra sina berättelser vidare till oss som inte vet vad som hände.
Innan hon höll sitt anförande för oss i kyrkan, så hade hon hållit träffar med konfirmander, vilket är brukligt. Ungdomarna sitter tyst och lyssnar på hennes gripande berättelse.

När jag och bror kommer till kyrkan, så sitter hon där tillsammans med sin chaufför, och jag och bror går fram till henne och ger henne värme och kärlek och frågar om hon känner igen oss. Jag berättar om förra gången vi träffades och var och hon skiner upp som en sol, och kunde precis säga när vi kom, var vi satt,och hon kom ihåg vilka kopplingar hon och min mor hade. Detta trots sin ålder på 86 år. En fantastisk människa.

Hon brukar berätta att när hon var i Dalstorp, så kom människor ända från Trollhättan. en resa på 15 mil, bara för att lyssna på henne. Hon bad oss sätta oss längst fram så hon kunde hålla ögonkontakt med oss, det var så skönt att vila ögonen på kända ansikten när känslorna blev för svåra. Hon och jag har ingått ett förbund, vi skall båda kämpa för att föra våra berättelser vidare till eftervärlden, och vi måste se till att detta aldrig glöms bort.
När en generation försvinner, måste nästa ta vid…