Archive | juni 2013

Lite från Almedalen

Torbjörn Hammar skriver på sin facebooksida i sin status följande:

Ja mycke ska man vara med om.

Då jag demonstrerade med min lilla skylt och boken hjälp oss framför Göran Hägglund under hans tal. Och sedan efter talet gick fram och ropade och frågade när han tänker anta utmaningen till debatt med mig och Arvin. Då efteråt kom en ”dialogpolis” fram och efterforskade vem jag var därför livvakterna hade blivit ”nervös av min ödmjuka person . Så. Nu vet säkerhetspolisen vem jag är. Och behöver inte vara oroliga mera för något angående min person. Vad svarade Göran Hägglund? Som vanligt ingenting. Är det inte ynkligt att en socialminister med hela socialdepartementet bakom sig inte vågar ta en debatt med en sketen knegare och en läkare ? Jag tycker det är hans plikt att våga stå i direktsändning och möta oss då han ju får ha hur mycket hjälp han vill ifrån hela socialdepartementet. Men men. Inget parti ska tro detta med sjukvårdens förfall ska kunna undvikas i valet. Den som försöker längst kommer förlora mest i valet. Sjukvården SKALL bli en valfråga hur mycket dom alla försöker undvika frågan. Detta var dagens rapport härifrån. Kram på er alla. .

En vilsen pingvin

Vad trevligt….

I huvudet på en lokförare

En man klev av tåget. Utanför stationshuset fick han syn på en pingvin. Mannen stod länge och betraktade pingvinen på avstånd. Den verkade helt vilse. Mannen visste inte hur han skulle agera. Eftersom han var en sann djurvän ansåg han det helt uteslutet att lämna pingvinen i sticket. Han tog den med till polisstationen. Men där ville de inte veta av pingvinen.

”Ta den med till ett zoo”, rekommenderade en av polismännen.

Det lät som en bra idé. Några dagar senare kom polisen patrullerande på gatan. Då fick han syn på mannen, som fortfarande hade pingvinen i släptåg. Konstapeln gick fram och frågade mannen om han inte hade tagit med pingvinen till zoo.

”Jovisst, svarade mannen. Det var jättetrevligt. Ikväll ska vi gå på bio…”

View original post

en del av någons vardag

För några dagar sedan såg jag i mitt Facebookflöde en person, Bengt-Åke Leander, lägga ut ett svar han hade fått från Göran Hägglund. Jag reagerade på svaret och frågade om jag fick lägga in det i min blogg som en berättelse från vardagen.
Det fick jag och jah jag bad om en kort redogörelse om historien bakom. Berättelsen blev inte så kort utan en k’nslosam läsning och redogörelse för händelserna.

Bengt-Åke Leanders berättelse följer först och därefter Göran Hägglunds svar.

Det är svårt att göra den kort.

Måndagen den 3 januari skulle min fru tillaga en julskinka. Hon började med att skära bort nätet som var runt skinkan, slant då med kniven och skar sig mellan tumme och pekfinger på vänster hand. Ingrid tvättade och satte plåster på såret, vilket inte såg oroande ut. På torsdagen den 6 januari började det göra ont i hennes hand och vi såg att den hade svullnat där såret var på handen. Plåstret hade hon tagit bort någon dag innan för att det inte längre blödde. Hon fick mer och mer ont. Hon ringde sin svåger som är läkare och han skrev ut antibiotika som vi skulle hämta ut på fredags morgonen.
Under natten blev hon sämre, kräktes en gång och fick diarré en gång. Hon hann inte till toaletten utan halkade i kräket. Hon slog då i den skadade handen, men på utsidan, vid lillfingret. Handen svullnade upp ännu mer. Ingrid var utmattad och ville stanna kvar i sängen för att vila, innan vi bestämde oss för att åka in till Akuten i Lund, där vi var kl 9 på fredagsmorgonen. 
Vi berättade att Ingrid skurit sig i handen, att hon sedan kvällen innan haft svara smärtor runt såret och i hela handen, samt att hon kräkts en gång och haft diarré en gång. När min fru berättade att hon hade kräkts så misstänkte de direkt att hon hade vinterkräksjuka. Vi blev därför inlåsta på ett isolerat rum. De kom in med röntgenapparaten och röntgade hennes hand och tog blodprov.

Hennes son ringde på morgonen för att få tag på Isin mamma av andra skäl och jag svarade i mobilen och berättade att de var på lasarettet.

Jag ringde henness barn och berättade att hon var på akuten. När ena dottern frågade om hon skulle komma hem sade jag som läkarna sagt att det inte var något farligt och att det inte behövdes.
Min fru klagade hela tiden på att hon hade kolossalt ont i sin hand. Efter en stund kom läkaren in och berättade att inget var brutet i handen, men att njurvärdena var mycket dåliga.
De satte in dropp för att hon hade kräkts under natten så att hon inte skulle torka ut. De gav henne också antibiotika, som vi hade pratat om att vi skulle hämta ut på apoteket senare, så de gav henne det tillsammans med dropp. Hon fick också värktabletter för sin värk. Läkaren sa då att hon fick se hur många påsar dropp hon skulle ge Ingrid innan hon kunde skicka hem oss. Jag hjälpte henne att sitta upp så hon kunde svälja sina tabletter och när jag vände mig om från vasken då hade Ingrid tuppat av och var borta kanske en halv minut. Hon kvicknade till men visste inte vad som hade hänt.

Sängen som hon låg i var smal som en bår och obekväm. Så hon hade inte bara ont i sin hand, hon låg också obekvämt. Till slut lade vi madrassen på golvet så hon vågade vända sig och kunde ändra ställning då och då. Framåt dagen, då värktabletterna inte hade någon verkan, beslutades det att hon skulle få värktablett i form av stolpiller. Ingrid ville själv göra detta, så sköterskan gick och jag hjälpte Ihenne att stå upp för att gå på toaletten. Hon stod och höll sig i vasken när jag släppte henne för att öppna dörren. Jag vände mig om och då låg hon på golvet avsvimmad igen. Hon kvicknade till, men mådde illa och kräktes. Jag fick panik och tryckte på alla larmknappar. Jag hade tidigare ringt på en larmknapp för att få fler filtar för att Ingrid frös och det tog då säkert 15 minuter innan någon kom. Nu kom hela teamet. 
När de sedan hade hjälpt henne in på toaletten och gett henne stolpillret så kom också läkaren in i rummet. Min fru satt på sängkanten och ville ha vatten. Då tuppade hon av en gång till men läkaren fångade upp henne. De lade henne med huvudet i lågt läge och tog äntligen blodtrycket på henne. Tycket var 83/38. Då fattades beslutet att de skulle köra in Ingrid till ambulansintaget, där det fanns utrustning för denna situation. Läkaren som lämnade över verkade orutinerad när jag hörde henne prata med personalen i ambulansintaget.
De gav henne medicin så att blodtrycket skulle gå upp igen och hon fick syrgas. Ingrid klagade hela tiden på att hon hade så ont i handen. Nu vid 14-15 tiden hade såret på handen öppnat sig och var lite gråaktigt. 
Handen var lika svullen men det hade börjat bildas blåsor och den skiftade i blått och rött med ett vitt parti i handflatan. Läkarna (det var nu två stycken) tog prover i såret för att skicka till odling. De tillkallade en handkirurg som kom och tittade på såret. En förebyggande undersökning ifall de skulle öppna såret under natten och skölja det rent.
När klockan var cirka fyra och blodtrycket var rätt så bra, beslutades det att hon skulle flyttas till infektionsavdelningen. De hade tidigare bokat rum där i tron att det var kräksjuka. Här fick hon ligga i en riktig säng och de tog ett snabbtest i såret. Detta visade att Ingrid hade blivit smittad av elakartade baketerier Streptocock A; hon hade fått blodförgiftning. Nu gav de henne en starkare medicin för detta.
Vid sex tiden ringde hennes ena dotter och jag berättade att vi fatt reda på att det var blodförgiftning. När vi pratade i telefon kom en läkare förbi och sa att de skulle försöka få plats för hennes mamma på IVA under natten för att ha henne under bättre uppsikt, att det just nu inte fanns plats för att de just fatt in en olycka, men att det inte var någon fara med henne. Dottern hörde detta över telefon, och när hon frågade ifall hon skulle ta nästa flyg hem sa jag att det inte behövdes, eftersom läkaren var så lugn och sagt att det inte var någon fara med hennes mamma. När klockan blev sex, halv sju så pratade vi om att jag skulle åka hem och vi bestämde vad jag skulle ta med nästa morgon. Vi pussades och sade hejdå.
När jag kom hem plockade jag fram saker till Ingrid och satte mig och åt och tittade på TV och försökte koppla av en stund. Det var jobbigt att följa Ingrids kamp med sitt onda.
Hela tiden hade jag kontakt med hennes bar.

Andra dotter försökte även ringa sin mamma vid sju – halv åtta tiden på hennes mobil. Innan jag åkte hem satte jag på hennes mobil för att jag skulle kunna hålla kontakt med henne per telefon. Dottern fick inte tag på Isin mamma. Hon ringde då och pratade med en manlig sköterska på avdelningen som meddelade att dom hade stängt av den då den kan slå ut utrustning. Dottern bad då att få prata med sin mamma, men fick inte lov till detta då hon lag på delad sal och att det inte var möjligt att ta in en telefon till henne som dottern bad om.
Vid åtta tiden ringde de från sjukhuset och sade att Imin fru blivit sämre och att de nu skulle skicka henne till IVA, men bara for att kunna ha bättre koll på henne under natten och att det inte fanns någon anledning för mig att komma in. Jag ringde då till Ingrids barn igen. Hennes son var redan på sjukhusområdet på väg till infektionskliniken för att få träffa sin mamma. Läkaren som ringt mig sa att det inte var någon mening att han kom in, men i och med att han redan var på området så gick han sista vägen till infektionsklinikens väntrum. I väntrummet/mottagningen fanns ingen personal men helt plötsligt får sonen och hans flickvän syn på min fru på en bår som rullats fram utanför hissen med dörrar mot väntrummet. Sonen går fram mot båren och konstaterar att det är Ihans mamma och att hon är uppsvullen i ansiktet. Hon fick syn på sin son och säger: ”Hej, är du här?”. Det var de enda orden de fick utbyta innan hon gick bort. Båren försvann in i hissen med två sköterskor(förmodar vi) och läkaren(förmodar vi) stannade kvar i väntrummet och bytte några ord med sonen, som förklarade att han var hennes son. Sonen frågar vad han kan göra, om han skall stanna kvar på sjukhuset eller om han gör bättre i att åka tillbaka till Malmö igen och läkaren tycker att han lika gärna kan åka tillbaka till Malmö igen.
Han och hans flickvän sätter sig i bilen och kör tillbaka till Malmö och går och lägger sig med telefonen bredvid sängen. Ungefär tjugo i fyra på morgonen den 8 januari ringde de från IVA till mig och sade att min fru hade blivit sämre, att de var tvungna att ge henne hjälp med andningen och därför satt in respirator och att jag skulle komma dit. Jag ringde hennes barn och de bokade första flygen till Skåne.
Sonen, hans flickvän och jag kom till sjukhuset ungefär samtidigt, men ingen av oss hann dit innan min fru avled 04.20 den 8 januari. Vi var glada att vi i alla fall kunde ta farväl av henne innan hon blivit kall.

————————————-

Detta svar fick jag av Göran Hägglund. 

Bäste Bengt-Åke, 

Tack för dina e-brev. Låt mig börja med att beklaga din och din familjs stora sorg. I dina brev ger du en bild av svensk hälso- och sjukvård som vi inte kan vara nöjda med. 

I enlighet med grundlagen är jag emellertid förbjuden att kommentera eller ingripa i enskilda fall då detta skulle ses som ministerstyre. Det jag ändå kan göra är att peka på några generella saker som nu sker för att förbättra säkerheten för patienter. 

Regeringen är medveten om att det system som funnits med disciplinpåföljderna varning och erinran inte fungerat vare sig i syftet att få upprättelse för den drabbade vårdtagaren eller för att komma tillrätta med brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet. Den 1 januari 2011 började därför de nuvarande disciplinpåföljderna att ersättas med en utökad klagomålshantering vid Socialstyrelsen. Denna klagomålshantering är inte bara bunden av de begränsningar som själva anmälan utgör utan Socialstyrelsen kan nu göra en förutsättningslös utredning av det som har skett. 

Detta innebär till exempel att skulden för misstag av en enskild yrkesutövare vid en utredning av Socialstyrelsen kan härledas till en systematisk patientsäkerhetsbrist hos vårdgivaren. Socialstyrelsen har i detta avseende fått rätt att både kritisera enskilda yrkesutövare så väl som brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet som vårdgivaren ansvarar för. 

Hälso- och sjukvårdens personal är generellt sett mycket kompetenta och engagerade. Tyvärr finns det även enstaka personer inom vården som kan utgöra en risk för sina patienter och som upprepade gånger har varit föremål för disciplinåtgärd, till exempel på grund av missbruksproblem eller kunskapsluckor. Därför kommer också möjligheterna för indragning av legitimation och prövotid utvidgas. 

Avslutningsvis är regeringen medveten om att det brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet och vi följer därför frågan noga. 

Tack än en gång att du tog dig tid att skriva till mig. 

Stockholm i augusti 2011 

Med varma hälsningar 

Göran Hägglund

 

Ett paralellfall finns här: Platsbrist kan ha kostat 70-årig kvinna livet

”Jag vill dö!”

ID-10090006

I går kväll grät jag en liten skvätt när jag skulle lägga mig…

Mor hade tidigare under kvällen fått en liten ångestdipp med gråt och uttalanden som ”jag är djupt deprimmerad” och ”jag vill dö”…

Att jag grät kanske var en liten del av smärtan jag såg uppvisades men största delen var nog den glädje jag kände…

För bara drygt en månad sedan var dessa uttalanden vardagsmat och då flera gånger på dag. Då försökte jag skoja bort det med hur många gånger har du sagt det idag, och avslutade det hela med en kram…
Jag kom då också på att det var länge sedan min kamera skickade ett sms med texten ”mor är orolig”, mor har ångest.
Då vågade jag inte lämna huset när mor låg i sängen pga av dessa ångestattacker….
I dag kan jag berätta för mor att jag går en promenad med vovven och mor ligger lugnt och tryggt kvar tills jag är tillbaka – FANTASTISKT…

En liten skvätt av mina tårar var nog en del av mina tankar att jag tidigare borde begripit att det fanns andra anledningar bakom mors ångest och depression är bara sjukdom, dvs hemtjänsten…
Detta sitter i redan från förra året att jag inte tidigare insåg att det mor uppvisade inte var sjukdom utan var verkan från mediciner. Två medicinförgiftningar har satt sina spår. Jag borde redan tidigare insett att något var fel på korttidsboendet när mor inte fick den hjälp jag förväntade att mor skulle få…

Jag litade på vården och dess kompetens, jag litade på korttidsboendet och deras kompetens…
Vem, i vår situaton, börjar tro att det är vården och omsorgens fel när det blir så galet… Vem börjar misstänka mediciner och felaktiga journaler när läget är som det är, inte jag… Men varför avfärdade alla mig när jag försökte göra ansvariga uppmärksammade att jag trodde något annat än sjukdom som låg bakom…

Fortfarande får jag inget stöd av andra ansvariga i min kamp, utan JAG måste fortfarande driva kampen, en kamp som jag inte anser att JAG skall behöva driva…

Det jag idag har lärt mig är att så fort jag försöker få någon ansvarig att titta på hela historien är att jag får svaret ”-det är inte mitt ansvar…”

I dag tar JAG ansvar för mor och behöver jag säga att VI ÄR LYCKLIGA…

ID-10080146

Image courtesy of imagerymajestic at FreeDigitalPhotos.net

Underbart att vara fri

Nu har en månad gått sedan hemtjänsten var här senast och livet leker verkligen för oss alla. Ingen kan sia om morgondagen men så som läget är nu, så lär inte hemtjänsten komma in här på överskådlig tid.

Vi verkligen njuter av livet och de krav vi har idag är lätt överstökade och sedan kan vi ta dagen som den kommer. Det innebär verkligen inte att vi sitter sysslolösa utan vi kan göra saker efter våra egna huvuden och vi kan välja hur och när vi vill göra saker. Vi slipper passa hemtjänstens ungefärliga tiden och kan vara spontana och behöver inte passa tider. Vi tar en biltur till bekanta, till aktiviteter mm när VI känner för det.

Att sköta mors morgon och kvällsrutiner är väl inte det roligaste men jag måste ju ändå sköta aktivering, träning så det är ändå bara en liten del av det som måste göras och vad gör då det lilla extra när vi får så mycket annat positivt av livet.

Min kamp för mor och alla andra som drabbats av missvård har nu pågått i nästan ett och ett halvt år och nu ser jag att vår kamp har lönat sig.
Vi får mer och mer stöd, inte direkt utan indirekt. Boken ”Hjälp oss”, som jag själv läser, läkaruppropet är en annan del i det hela och nu rapporten om att ”vården är ett lotteri”…

Där påvisas att ”rika aktiva” får oftast bättre vård än ”fattig äldre befolkning” trots att vården skall vara jämlik.

De senaste dagarna har jag debatterat högljutt med Birgitta Rydberg hennes blogg birgittarydberg.WordPress.com om varför vi medborgare, anhöriga, drabbade, läkare och annan sjukvårdspersonal ser så helt andra saker som politikerna ser…
Varför är det så stor skillnad mellan dessa grupper? Att titta på statistik att vårdköerna har minskat eller att fler starroperationer görs visar inte hela sanningen… Det går inte att bara titta på statistik och att sedan försöka gömma det man inte vill skall synas.
Även det negativa måste fram i ljuset. De som redan är döda genom missvården på vår vårdcentral kan inte göras levande. Att mor sitter i rullstol kan knappast göras ogjort MEN vi måste ta lärdom av detta och ta med oss fler framtiden.

När min lokalradio intervjuade primörvårdschefen för vårt områden så berättade han om nedslitna lokaler som anledning till varför folk flydde vårdcentralen. Jag visste ju att det inte var den enda anledningen och kontaktade reportern och informerade om oss och ytterligare 6 tillsynsärenden. På 14 dagar intervjuade hon primärvårdschefen 2 gånger och andra gången kom en helt annan bild fram om vårdcentralen. Inte bara dessa 7 ärenden utan även konflikter mellan personal och ledning. En annan vårdcentral som drevs i privat regi som också hade problem sade regionen upp avtalet med medan den regionerna vårdcentralen problem skulle mörkas…

Man undrar varför?

Livets njutning

Ännu en dag i vårt paradis går mot sitt slut.
En helgdag och bror min var ledig och det var ännu en dag för att skapa livskvalitet för hela familjen.

I dag riktade vi bilens motorhuven mot Uddevalla och Gustavsberg. Första anhalten blev Mona-Lisas för att införskaffa något för våra magars välbefinnande vilket idag blev kycklingsallad. Med välfyllda kassar fortsatte sedan färden till Gustavsberg där bilen parkerade och vara apostlahästar tog vid för vinna plats att inmundiga vår inköpta matsäck. Den smakade superbt i den stilla bris med saltstänk som inkom från havet…

Sedan fortsatte vi apostlafärden efter strandpromenaden bort till Skeppviken. Det var en härlig promenad där man såg hela Gustavsberg. Strax senare uppenbarade dig Uddevallabron i sin mäktiga horisont. Där nedanför hade vi vid Sunningesund några dagars filminspelning till en TV-serie. Detta var på vintern och det skulle vara snö… Tyvärr hölls sig snön borta så en reservplan fanns och två tankbilar med filmjölk fanns, om uti fall att…
Snön kom natten innan så filmjölken kom nog till någons frukostbord istället…

Vi gick tillbaka samma väg och när vi kom till taket, för den som känner till det, så kom en liten skur…
Vi kom dock tillbaka till ursprunsplatsen torra.

Vägen hemåt gick sedan vidare ner till Grohed där vi svängde av för sätt köra ”vattenfärger” ner till Ljungskile.
Ett stopp på hemvägen blev även Backamo läktarplats, där 91:an Karlsson inte stod på post, utan kuren var som vanligt tom. Men ur mediaspelaren strömmade i stället Tjo upp på Bacjamo och Tre dar i buren, som har utspelas där. Även Här går vägen till Uddevalla kom samma väg även om vi åkte ifrån…

Att leva i paradiset är få förunnat men just nu är vara liv i harmoni med tid och rum och vi har möjligheten att njuta och hämta krafter…