Så svag

Robin Lillfors, så svag så stark!
Lyssna på Robin i klippet på Youtube, om mobbing han utsattes för och vad som blev räddningen för honom. Jag är otroligt glad att kunna få lyssna på Robin Lillfors musik, snacka med honom om hans musik, hans livsglädje och framåtanda.

För knappt 32 år sedan började min helvetes resa mot psykisk ohälsa och mängder med självmordsförsök. Det började med mobbing på jobbet, även om jag idag inser att personen var omedveten om sitt beteende mot mig. Trots det går jag fortfarande undan om jag skulle se personen någonstans i min närhet.

När jag insåg vad som var på G sökte jag hjälp på psykiatriska akuten på sjukhuset för att få hjälp. Medicin, remiss till öppenvården och sedan hem igen. Jag började liksom Robin att skriva, men medan han gjorde musik av det, så blev mina skrivningar 14 – 15 A4-sidor med text som jag redigerade om, fyllde i fyllde på.

Kortare sjukskrivningar, sjukgymnastik i grannkommunen, sedan skulle jag jobba på en arbetsplats där min mobbare jobbade. Sjukskrivningen tog slut och jag var tvungen att jobba, då ringde dem från sjukgymnastiken och undrade var jag höll hus, som inte kom. Byte av läkare, nya personer att träffa, och det var så förbannat jobbigt att behöva prata om det som var orsaken till varför jag mådde som jag mådde.

Till slut tog jag till vapnet självmord och idag vet jag inte hur många gånger jag har försökt. Åkte fyra, fem gånger i veckan till psykiatriska akutmottagningen, betalade patientavgiften fick prata med en läkare, och sedan nya påminnelser till öppenvården. Nya kontaktpersoner, på nytt att dra min sjukhistoria, och vad jobbigt det var.

Vad jag saknade under den perioden var EN person jag kunde lita på, som fanns där när jag behövde. Att varje gång dra sin sjukhistoria när man träffade ny personal, var så jobbigt, och istället blev det ett självmordsförsök.
Var på psykiatriska öppenvården hos läkaren, fick nya mediciner. Fick besked om att han skulle sluta och visste inte vem som skulle ta över. Jag skulle få ny tid kommande månad om vem som skulle bli min läkare och då få en ny tid.
På tioårsdagen från det besöket skrev jag ett brev till dem och frågade hur lång tid det skulle ta innan jag fick hjälp igen.

Då hade jag redan kontaktat min läkare på vårdcentralen som i 10 år var min livlina. Jag kunde också åka dit när ångesten var för stor och jag slapp betala hundratals kronor för ett akutbesök, de försedde mig också med mina mediciner.

Till slut valde min läkare att ansöka om sjukersättning för mig. Jag skrev på pappret in blaco och jag vet inte än i dag vad det står i den. I dag jobbar jag 25% av heltid, vilket jag klarar och därtill försöker jag ge tillbaka till samhället med ideellt arbete efter vad jag orkar. När jag känner att orken tar slut, så kan jag säga nej.

Tio år av mitt liv har jag förlorat, tio år jag inte har mycket minne utav utan bara ord som krisreaktion i sjukjournalerna. När jag fick diagnosen panikångest, så öppnades en dörr på glänt för mig och jag kunde själv förstå varför jag är som jag är.

Gå inte och göm er om ni mår dåligt, ni förtjänar inte det. I dag skriver jag öppet om min psykiska ohälsa, inte för att någon skall tycka synd om mig, utan för att andra skall kunna förstå. Fortfarande kan jag skönja ärren på mina handleder, fortfarande har jag ett spännband i min ägo, ett spännband som en gång hängde i ett träd och där jag stack huvudet igenom öglan, när min vovve kom och ville leka med mig. Nej, ta vara på möjligheterna, vården har utvecklats under dessa trettio år, och det finns hjälp att få.

För mig handlar det om att inte ha för mycket stress, då är det bäst att trappa ner.

Behöver du hjälp så finns mind att tillgå och ring alltid 112 om det är akut.

Grannsamverkan

Jag bara älskar denna fastighet som vi har lägenheten i.
I somras drog vi igång grannsamverkan här i huset, och vad kul det är.
Man har lärt känna så många av grannarna, och det är faktiskt mer än ett hej när man möts. Gemensamt håller vi koll på omgivningarna och vem som rör sig i huset. Vi har startat en hemlig Facebookgrupp där vi alla kan hålla kontakten och meddela om vi åker bort, ser något av intresse som kan vara något intressant för övriga att veta.

Vi har gemensamt med hyresvärden agerat bra tillsammans och det har blivit väldigt lugnt här inne i huset. Jag pratade men några av grannarna i huset, här om dagen, och vi sade att det nästan blivit för lugnt.


Min förhoppning är att vi snart kan få tillbaka en fontän i den ena planteringen här i huset, och så vill jag skaffa lite gjutjärnsmöbler och ställa bredvid så man kan träffas och umgås, oss grannar emellan. När jag sade det till hyresvärden, så blev svaret kort och gott, såg till, så är vi med och betalar.

Vi har ju ett gym och ett solarium i bottenplan som båda är med i samverkansgruppen och det fungerar jättebra. I källaren har vi också ett garage så att vi kan ställa bilarna tryggt.

Om jag inte är felunderrättad så var tanken att ha ett öppningsbart glastak över entrehallen och att det skulle vara en del kontor mm, och i mitten skulle det bli en restaurang. Tyvärr slog 90-talskrisen till och de planerna gick i stöpet. Ett plåttak, några kontor men ingen restaurang.

Men, vi kan ju alla njuta av området ändå.
Allt var inte problemfritt här i huset det senaste året, men med hjälp av varandra så har vi nu fått ett litet paradis. Hjälps vi år, så skall nog paradiset snart vara här.
En tillmötesgående hyresvärd, bra och hjälpsamma medmänniskor som strävar efter samma sak. Måste säga att det är underbart att bo här med dessa fantastiska människor runt omkring. Grannsamverkan är inte bara att hålla ”bovar” borta utan även att förena oss som bor här.

För den som vill veta mer om grannsamverkan kan klicka här…

Så härligt

Så härligt det det känns i kroppen nu. Man pratar om en sten faller från hjärtat och i mitt fall känns det som ett helt lass har tippats av.

Det började förra våren med att en enhetschef tog kontakt med mig och ville bygga upp ett samarbete mellan enheten på kommunen och oss trygghetsvandrare. Han hade länge sökt oss men inte hittat oss och visste inte hur han skulle få tag i oss. Jag förklarade då vem de skall kontakta och att vi ligger under kommunen. Trots att jag informerade våra kontaktpersoner på kommunen om detta hände inget.

Mer och mer personer hör av sig på olika sätt och då i september tog det fart.
Vi vet inte vem vi skall kontakta så vi kontaktar dig. Visst är det härligt med förtroende, men inte på vilken nivå som helst.

Nu har jag lagt ner trygghetsvandringarna här i kommunen, avslutat mitt kyrkliga arbete i en av församlingarna, i alla fall tills vidare. Att vi alla kan göra fel är en sak, men när samma sak händer gång på gång….

Mina värden börjar bli lite mer normala och jag sover hela natten istället för att vakna med en klump i halsen mitt i natten.

Jag börjar mer fokusera på ljudböckerna som ljuder i mina öron, mer och mer promenader som inte känns betungande. Jag hoppas slippa den förbannade väggen igen utan kan nu fokusera på det jag gillar. Brukar titta på bäverns arbete nere vi älven, men har aldrig märkt förrän här om dagen att hen gömmer sig i trädet när han inte vill synas.

Jag bor i en lagom stor/liten kommun, en kommun jag läge funderade på att flytta till. En kommun med kärlek och acceptans, naturvärden och många fina människor. Under de senaste 9 månaderna har något skymt sikten, sikten för det jag ville se, det jag gillade och älskade.

Mina ögon börjar öppnas för skönheten igen. ❤

Tack till TTELA

Screenshot från TTELA.se

Jag och bror fick möjligheten att vlogga om vårt liv under pandemin i vår lokaltidning TTELA.

Reporter Elina Bratt Lejring tillsammans med fotograf Christian Flodin var nere hos oss och pratade och fotograferade oss. Vi möblerade upp i trapphallen/innergården för att kunna hålla avstånd i pandemitiden.


Där satt vi länge och pratade om vad vi fyller våra tider med under pandemin. Även vi längtar efter att ”börja leva igen”. Vi saknar våra kulturbesök men även att få åka till Tyskland för att shoppa och hälsa på släkt och vänner. Av solidaritet med andra människor så har vi undvikit att vara på andra ställen än hemma. Fyra gånger på Överby, varav två gånger för att göra syndundersökning för bror och att hämta nya glasögon. De gångerna har vi vågat åka buss mellan Lilla Edet och Trollhättan men tre av fyra gånger har vi gått från Resecentrum i Trollhättan till Överby då det varit för trångt på bussen enligt oss. En gång i Göteborg för att komma hemifrån under semestern.

Även om jag under några år jobbade med film, vilket jag föredrog att göra bakom kameran (även om jag vid några tillfällen fick hoppa in framför), så var det helt nytt för mig att Vlogga.


Ovan en bild från det jag spelade barägare Douglas Svensson i ett avsnitt av Kommissarie Winter. Jag hade precis upptäckt ett ritualmord och var otroligt chockad. Finns på Öppet Arkiv på SVT om ni vill se. Men jag trivdes bäst bakom kameran.

Att filma mig själv och bror plus flera andra, och sedan att prata till filmen har aldrig varit något jag ägnat mig åt. Men det var mycket kul och jag tror jag har fått blodad tand för det 🙂
Skulle gärna vilja göra några fler avsnitt om detta om olika ämnen och publicera i bloggen här.

Att ta regi från någon annan är en sak och det blir många gånger omtagningar om regissören inte är nöjd med resultatet. Att vlogga innebär att man är regissör, kameraman, skådespelare, ljussättare mm i en och samma person.

Just nu funderar jag på att göra något om hur viktigt musiken är i våra liv. När mor drabbades av Alzheimers så var musiken många gånger öppningen till en dialog. Samma sak när det gäller bror så är musiken en bra väg att öppna med till olika typer av samtal. Vi får se vad det blir utav det 🙂

Stort tack till TTELA för en ny erfarenhet och att vi fick visa upp oss.

Vi längtar efter att börja leva igen. Reportaget som gjordes när TTELA var här.

Bröderna Larsson firade nyåret med skumpa och nedräkning. Det blev även en ovanligt lugn trygghetsvandring

Men det blev även en extra intervju för tidningen om vårt arbete med trygghetsvandringar. Trygghetsvandrarna skapar trygghet kring nyår.