#Bokmässan 5 Hitlers hantlangare

20160924_153011

Det blev mycket diskussioner om tidningen Nya Tiders medverkan på bokmässan. Min åsikt i det fallet är att det är bokmässans ansvar om vilka som får medverka och om de skall neka någon så måste det vara på goda grunder, så det inte är godtyckligt och att andra organisationer senare hindras lika godtyckligt. Men det hände enligt min mening värre saker i och omkring mässan.

Kvällen innan bokmässan hade ju pendeln strulat och vi var sena hemifrån Göteborg och det blev en kort natt, samtidigt hade jag mycket att göra innan jag skulle iväg på bokmässan, Det fanns inte tid för någon frukost och bara en kopp kaffe.

Så efter att ha vandrat på mässan så kände jag suget i magen och ville ha något att fylla den med. Inne var det mycket folk och kö till det mesta, men jag kunde ju vandra ut och in med hjälp av kortet jag hade. Valde att gå upp till Pressbyrån vid spårvagnshållplatsen i Korsvägen. Några yngre män kom emot mig med flygblad, men då jag trodde jag fått liknande inne på mässan tackade jag artigt nej.

Ytterligare ett par steg ser jag en man, med en flagga som som står bredbent och utan att göra en min. Jag ser några poliser som vandrar omkring och förstod att detta skulle kunna bli obehagligt. In på Pressbyrån och köpte det jag ville ha och gick sedan runt hörnet för att inmundiga detta utan att behöva se det obehagliga.

Medan jag sitter där och äter och så kommer två tjejer springandes med andan i halsen och kramar om varandra mitt framför mig innan de sätter sig ner och börjar prata. Jag förstår att de blivit utsatta för något obehagligt, och smyglyssnar intresserad. Strax efter kommer en kvinnlig polis och de stoppar henne och börjar prata med henne om sina obehagliga upplevelser. Jag ställer mig upp tillsammans med tjejerna, frågar om jag får vara med och lyssna på deras berättelse för polisen. Poliserna var där för att hålla koll så inget gick snett under denna manifestation. Det visade sig att tjejerna som gått hand i hand hade mötts av glåpord av denna grupp på framsidan men också blivit filmade och fotograferade.

Jag gav tjejerna mitt fulla stöd och strax kom spårvagnen de ville åka med, de tackar polisen och tackar mig för min support. Hoppar på vagnen och innan dörrarna stängs ropar det åter ett stort tack till mig. Tänkte att jag drar mig därifrån ner mot mässan igen för att slippa detta. Kommer runt hörnet och där sitter Peter Ahlberg (som jag träffade tidigare) och äter sin medhavda lunch. Jag sätter mig ner och hos honom och vi småpratar och håller koll på vad som händer. Då blir jag varse om hur stor denna manifestationen var. Tidigare hade jag bara sett de två som delade ut flygblad och fanbäraren. Nu vimlade av personer som hörde till gruppen. Till vänster stod en man, bredbent med händerna på ryggen och höll utkik, en annan man med kamera gick runt och fotar och filmar personer.
Flera stycken gick runt och var någon form av vakter. Jag plockar fram mobilen och försöker att reda på vem som har denna flagga och genast kom en person från ”gänget” och ställde sig bredvid mig för att se vad jag gjorde. Jag började låtsas som jag kollade mina foton och han gick vidare. Jag kom på att det var en av de värsta rasistiska/nazistiska organisationerna i Sverige.

Lyfte mobilen för att ta några kort i smyg och då var snart killen framme vid min sida för att se vad jag gjorde. Började åter fibbla med mina foton och visade för Peter samtidigt som vi håller koll på vad som händer. Killen vid min sida försvinner igen och jag får några foton i smyg. Jag började snart tänka på mors berättelser om krigets Tyskland, hur soldater stor utplacerade och håll koll i smyg precis som dessa personer gjorde. I mina tankar förflyttades jag till början av 40-talet och nu fick jag bilder till de ord mor berättat, Helt plötsligt förstår jag de känslor hon försökte förmedla till mig, och jag kände dem inom mig. Det var fruktansvärda känslor och tankar, även om det för mig handlade om några få minuter i mitt liv. För mor och många många andra var det åratal som detta pågick.

Jag börjar tänka på berättelserna från Danzig, nuvarande Gdansk i Polen. Den var en fristad som styrdes gemensamt av Tyskland och Polen. När ryssarna kom för att befria Europa från Hitler och rädda judarna, så blev dessa väl omhändertagna, men personer som inte var judar, som inte lidit under kriget, utan bara var ”vanliga” tyskar, skulle alla straffas för vad Hitler ställt till med. Pojkar och män hänges i allt som kunde användas för att hänga folk. I gatlyktor, som numera används till juldekorationer, där hängde lik, som vajade i vinden. Flickor och kvinnor, som inte hade judisk påbrå utan bara var tyskor, de skulle till arbetsläger OCH användas till männens förnöjelse. De skulle våldtas morgon middag kväll, och där mammorna ströp sina döttrar i barmhärtighet för att de skulle slippa utstå detta. Är det detta som väntar om dessa högerextrema får makten?
Ja många tankar flög genom mitt huvud och jag kände mig otroligt liten.

Usch, detta var inte lätt att skriva, det gjorde ont, mycket ont, inom mig.

 

#Bokmässan 4 Katarina Wennstam mm

20160924_143327

Bokmässan fortsätter med stort intresse hos mig. Tack vare Robert Klåvus, fick jag möjlighet att besöka flera seminarier, vilket var mycket intressant. Ett av de mest intressanta seminarierna var när Anders De La Motte och Katarina Wennstam pratade om deras tidigare arbeten, och vilken roll de spelat i deras författarskap.

Anders har ju tidigare jobbat som polis, medan Katarina har erfarenhet av kriminalreporter på TV. Jag har ju lyssnat på en stor mängd böcker nu av Katarina och fångats av hennes ”research” inför hennes böcker, och där kommer ju Anders in och instämmer hur viktig det är. Anders håller sig mer till en fiktiv miljö, medan Katarina försöker hitta verkliga miljöer till sina romaner. Båda instämmer dock att dock i att det inte alltid går att hålla sig till verkligheten. Handlar det om ett mord, så är säkert runt fyrtio poliser inblandade, medan det i böckerna handlar om tre, fyra eller fem personer. Skulle jag som läsare behöva lära känna fyrtio poliser och komma ihåg dem alla, så skulle jag har fullt schåå att koncentrera mig på det och säkert glömma att lyssna vidare.

Men att lyssna på deras avspända samtal gav mig otroligt mycket i mina funderingar. Just detta med research, var något jag har tänkt på i Katarinas böcker. Så detta var en mycket stor upplevelse för mig.

Mitt andra seminarier blev med Katarina om hennes nya bok, ”Flickan och skammen”. Boken hade jag redan lyssnat på via Storytel och dragits med i den. Hon pratar om alla gamla fördomar som vi fortfarande bär med oss, fast vi lever på 2016-talet nu.
En del fördomar hade jag ingen aning om, andra själv hade jag själv och mina kinder blossade upp där jag satt i bilen. Men att vi män skall hålla käften i denna debatt, anser jag vara helt fel. Att det är män som våldtar är också en sådan gammal förlegad syn, där vi bygger på lögnen att män inte kan kontrollera sig själva. Skall vi får ordning på detta måste vi män också släppas in i debatten, och låta oss ta vår del av detta.

Andra personer jag fick prata med var bland annat Thomas Bodström som skrivit en bok om trippelmordet i Uddevalla. – Det är en utveckling i Sverige där unga killar tar till vapen och till och med döda varandra för allt mindre konflikter, och till och med gamla kompisar, säger Thomas Bodström.  – Så här såg det inte ut för tio eller femton år sedan.

Kent Wisti som med sina bilder gäckar stora delar av Sverige och politiker.

Janne Josefsson var också där…

Tack till er alla som gjorde min dag så fantastisk.

 

#Bokmässan 3 Kim M Kimselius

20160924_130356

Tar mig in genom entren till mässlokalerna. Siktar in mig ingången för förbetalda biljetter, då jag har min biljett i mobilen. Har inte fått något svar från Robert Klåvus via Twitter om han är kvar på mässan. Han skulle lämna den vid ett-tiden, för att sedan ta sig vidare med tåg hem till Västerås.

Svänger in på området och vem kommer inte där, om inte Robert. Jag blir glad att se honom och vi hälsar hjärtligt på varandra och känner glädje att vi får träffas åter så här i elfte timman. Vi bestämmer redan att vi syns nästa år.

wp-1475018749157.jpgJag tar mig in i lokalerna, jag har ju ingen aning om hur det ser ut inne i dem, hur mässan är byggd och organiserad. Men jösses vad människor det är och, ännu mera jösses när jag ser alla böcker. Det första jag tänker är, vad gör jag här… Men börjar vandra och inser snart att det finns en hel del även för mig. Ganska snart ser jag boken jag sedan den kom ut, har bestämt mig för att läsa. Niklas Ekdals bok ”Hur jag dog”. Den handlar om hur Niklas försökte ta sitt eget liv, men räddades i sista stund. Har ju själv denna mörka historia bakom mig, och jag anser att det är något som måste diskuteras. Men bestämmer mig att jag kan köpa den senare. Jag har siktet inställt på Kim M Kimselius.

08Jag vet att Kim har en monter som börjar på B, och det är väl lätt att hitta, men jösses vad jag bedrog mig. Jag och Kim har följt varandra på Twitter en längre tid, och vi har också haft en hel del diskussioner. Jag brukar också läsa hennes författarblogg och till och från även kommenterat i den. För mig har det varit lagom lässvårigheter för mig att läsa bloggar då jag har mycket svårt för just böcker. Tappar lätt koncentrationen och mina tankar far iväg någon annanstans. Jag fortsätter att läsa och vända blad, men vet inte vad jag läser. Men för ett tag sedan så kom vi fram till att hon även skrivit ett par böcker med händelser under andra världskriget, och då jag själv har mina kopplingar då, så gjorde mötet mig ännu mera intresserad. Vet inte så mycket om böckerna, men jag vill veta vad som hände, jag hoppas få fram bilder från mors berättelser när jag läser hennes historier om det hon vet/tolkar vad som hände under denna mörka period i Europas och världens historia. Medan KIm pratar med andra personer får jag hjälp av en person i montern att hitta de böcker jag söker. och Kim fick signera dem till minne av mor. Oavsett hur läsningen går, så är det ju i alla fall till mors ära jag äger dem. Det är värt mycket, i alla fall för mig.

Kim kände genast igen mig och kunde till och med mitt namn, och full av beundran så kände jag med extra välkommen. Kim har varit en flitig gäst i P4 Blekinge där jag många gånger lyssnat på henne, både de ljusare historierna men även de mörka sidorna. Hon har varit duktig på att formulera sig i radion med vad hon vill säga och få fram, så jag tror att det bogar för bra läsning för mig.

Kim har alltid varit en glädjespridare i mitt Twitterflöde och det varit en stor fröjd att följa henne, både författarkonsten och hennes djur hemma, där hon bor. Hon delar mycket med sig av sitt liv och är en äkta människa med hjärtat på rätt ställe.

Så tack Kim för alla goa kramar, och jag ser fram emot fler kramar nästa gång vi träffas. 🙂

Vill du följa kom på Twitter så hittar du henne här.
Och hennes fina blogg som inte går av för hackor har du länken här.
Här kan du se vad P4 Blekinge har om henne.

#Bokmässan 2 Fy fan vad jag hatar soc

20160924_123313

Har precis stigit av spårvagnen vid korsvägen och hunnit över spåren och går med bestämda steg bort mot mässans entre. Hör någon bakom mig säga ”Skall du också in i myrstacken”. Vänder mig om och tittar frågandes, ”ja just du, du ser trevlig ut”. Vi börjar småprata och han presenterar sig som Peter Ahlborg. Namnet känns igen, men säger mig ingenting ändå, inte förrän han säger de förlösande orden ”fy fan vad jag hatar soc”.

20160924_123253Peter har jag följt länge länge via Twitter, då hans fall har engagerat mig.
Peter skriver så här på sin hemsida:
– Socialtjänsten kände till vår tragiska situation men valde att inte bry sig. Det var i samband med det som jag gjorde låten: ”Fy fan vad jag hatar soc”, förklarar Peter Ahlborg. Han vill med låten starta en debatt om hemlösheten och bostadsbristen. Samtidigt frågar han sig varför samhället inte hjälper människor – inte minst barn – som många gånger är i stort behov av hjälp av samhället.

Peter tog debatten mot samhället, samhället som stjälpte istället för hjälpte. Peter har gjort det på sitt eget sätt, precis som jag gjorde när jag bråkade med myndigheterna ang mor. Vi är några som tagit kampen, inte bara för vår egen skull utan även för andra, och inte minst för att myndigheterna och medmänniskor skall få upp ögonen att trots allt fina ord som sägs, så fungerar det inte så.

Peter berättar själv mycket utförligt och bra om va som hände, på sin egen blogg under rubriken ”bakgrund”.

Peter har gjort en film om sig själv och dottern:

Men han tagit kampen på många olika sätt för att få uppmärksamhet för sin och andra behövandes situation, bland skrev han låten ”Fy fan vad jag hatar soc”, som han ställde upp med i Idol.

Den 13:e september var Peter med i P4 Göteborg där han pratade om tidningen Faktum, som nu fyller 15 år. Här berättar han utförligt hur han han arbetat och känt det under sina år som hemlös. Lyssna på P4 Göteborgs hemsida.

Peter har hela sin historia på sin egen blogg ”Fy fan vad jag hatar soc

Hoppas snart kunna träffa Peter igen och fortsätta våra diskussioner där vi slutade i Göteborg. Peter är en av de som stärkt mig i min kamp, man får aldrig ge upp.

#Bokmässan #1 Förfest

20160923_193244

En intensiv helg är slut och vardagens göromål tar åter vid när dagen ljusnar. Helgen som egentligen började på fredagen var planerad in i minsta detalj och jag såg fram emot den med spänning och glädje, men glömde en viktig sak i planeringen, saker kan hända som inte är planerat, men den biten tar vi senare.

På bilden ovan sitter bror, Maj-Britt Wretling, Robert Klåvus och sist finns jag.
Anledningen till mötet är just Robert.

Robert beskriver sig så här på LinkedIn: Jag har arbetat som lärare i över tjugo år. En tro på att varje individ har en inneboende kraft att lyckas tror jag är viktigt när man arbetar med människor.
Sedan har jag skrivit mycket och idag arbetar jag med att coacha i skrivande och media. Där tror jag att varje röst är viktig och att alla kan berätta sin berättelse.
Om jag har ett personligt mål, är det att hitta orden som kan beröra andra och få människor att känna att de betyder någonting, för sig själv och andra.

ctlsc1jwyaaqgk3Robert fann jag på Twitter som med sina tweet berörde mig otroligt mycket. Han kom in i mitt liv under den jobbiga perioden av mitt liv när jag slogs mot myndigheter just för mors välbefinnande och leverne. Han blev en källa till inspiration, öppna mina sinnen och hitta det positiva i livet, just när jag behövde det mest. Hans ord gav mig styrka i vardagen och vi började ”umgås på Twitter”. Att vakna på morgonen och se hans Tweets blev en boostinjektion av glädje och kraft när allt kändes jobbigt i mitt liv.

När mor lämnade oss på hösten 2014 blev det en ny fas i mitt liv som skulle fyllas med annat innehåll och när Robert 2015 var på besök på bokmässan i Göteborg tyckte jag att det var dags att träffas IRL, vilket också skedde. Även i är blev det en träff med Robert, på samma pub som förra året, men denna gång hade jag Maj-Britt med mig. Maj-Britt lärde jag känna via Roberts Twitterflöde och hon är också en sådan människa som inte ser problemen utan istället möjligheterna. Både hon och Robert är sådana som sprider rosenblad var de än går. Det är som ljuv musik att träffa dessa positiva människor.

Vill ni läsa vad Robert skriver på Twitter så följ denna länk och Maj-Britts fina tweets hittar du här.

Vill ni lyssna på Robert så finns han som ”veckans västmanlandkorrespondent” på ett ljudklipp på P4 Västmanland från 2012.

Tack Robert och Maj-Britt för att ni sprider er glädje och visdom i mitt liv.

Detta var första inlägget med anledning av bokmässan i Göteborg.

På vägen hem från mötet med dessa två personer, hände det som var helt oplanerat och ställde till det med alla planer för helgen även om alla förehavanden blev som planerat.
Vårt tåg som skulle föra oss hem hade blivit inställd pga en olycka, då det var tvunget att tas ur trafik. VI blev erbjudna att åka Taxi till slutmålet med hjälp av förseningsgarantin men det skulle gå på flera tusen kronor som vi skulle få fram på natten. Inte lätt, så vi tog ett annat tåg som gick nästan fram till vår slutdestination och sedan ta taxi. Men där blev det stopp att det inte fanns taxibilar att tillgå utan det skulle bli över två timmars väntan på en bil. Under den tiden hann dock västtrafik få fram en ersättningsbuss som kunde ta oss till slutstationen där vi kunde äntra bilen, och tre timmar försenade kunde vi ställa våra fötter på trappan hemma. Blev en kort natt inför morgondagens besök på bokmässan.

Stampens framtid

VTD

Genom mina källor och kontaktnät fick jag tidigt igår reda på att något var i görningen i Stampen. En information som fick mig att hålla andan tills någon avslöjade nyheten. Vem som först kom med nyheten vet jag inte, men det kändes som en lättnad att kunna surfa runt och vänta på att nyheten skulle komma ut. Det finns nu en avsiktsförklaring med någon intressent om att kunna gå in med kapital i koncernen. Detta genom en nyemission av aktier. Vem eller vilka dessa kapitalstarka intressenter är, vet vi inte än. Men nya aktier i ett bolag innebär också att nya eller gamla ägare får mer makt och befintliga ägares makt minskar.

Wikipedia beskriver avsiktsförklaring så här:
En avsiktsförklaring (på engelska LOI, Letter of intent) är ett dokument som upprättas mellan parter för att skapa arbetsro och ramar för de kommande förhandlingar om ett slutligt avtal. Avsiktsförklaringen förenas som regel med en mängd villkor för att parterna skall kunna dra sig ur om inte en överenskommelse nås. Det upprättas normalt när det avtal som skall upprättas är mer ingående och innebär längre förberedande förhandlingar.

Dokumentet är vanligtvis inte juridiskt bindande, men kan bli bindande i vissa fall beroende på omständigheterna. En avsiktsförklaring är långt ifrån ett slutligt kontrakt men betraktas av många som en milstolpe. Ett intentionsavatal är en avsiktsförklaring som har kommit ytterligare en bit på vägen mot ett avtal. Avsiktsförklaringar används bl a vid företagsförvärv.

Avsiktsförklaring ska inte förväxlas med ett avtal för start av tidiga avtalsaktiviteter (på engelska ESA, Early Start Agreement), som kan ingås när avtalsförhandlingarna är slutförda och parterna inväntar godkännande från högre instans (bolagsstyrelse eller myndighet).

En avsiktsförklaring kan innebära att vi anställda får lite ro, att spänningarna släpper och att en del trivsel kommer tillbaka utan att vi skall behöva bråka mellan varandra. En av de första saker vi bud fick reda på var att inte släppa in journalister på vår arbetsplats, då vi behöver lugn och ro, under perioden. Det var ett rätt beslut, då det har gått mycket rykten och att det spekulerats mycket i vad som händer. Ja, det har inte varit lätt i denna situation som varit, men man har fått ta en dag i sänder. Men att något händer och att pengar är på väg in i företaget känns ju skönt inför ackordsförhandlingarna som startar nästa vecka. Dessa tror jag kommer att löpa på även om det säkert finns ett visst motstånd även mot det. Alternativet hade varit att sluta med rekonstruktionen och låta företagen gå i konkurs. Nu innebär en konkurs inte att tidningarna sluta komma från en dag till en annan, utan att en konkursförvaltare tar över istället och försöker föra skutan i hamn, antingen genom försäljning eller avveckling. Sedan tror jag att det kommer att krävas stålbad inom koncernen även om en del redan är gjort. Så hur Stampen ser ut om ett år, jämfört med idag, vet vi inte.

Nu gäller det att följa nyhetsflödet under de närmaste dagarna för att se vad som händer.

Vill också ge et stor eloge till min lokalradio P4 Väst, som var tidig med nyheten och heller inte missat att vi distributörer också finns med i bilden. Tack till er.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=6522744

Vi behöver alla uppmuntran

20160720_165439

I går kväll skickade jag ett SMS till min filialföreståndare på jobbet med innebörden att jag tycker att han gör ett bra jobb.

Vi är inne i andra perioden av rekonstruktionen av Stampen. Tyvärr vet vi tidningsbud inte så mycket mer om vad som händer inom företaget och hur förhandlingar med intressenter fortgår än flertalet andra. Tyvärr är den sista informationen om att ”danskarna” har lagt bud på vissa delar av Stampen lite oroväckande för oss inom tryck och distribution.

Själv bryr jag mig inte så mycket då jag har en del av min ersättning säkrad för framtiden, men det går inte att komma ifrån att det blir tufft om jag blir utan jobb. Men det märks på kollegorna att oron sprider sig och det är lätt att det blir en kedjereaktion och oro sprider sig ännu mer. Även misstänksamheten sprider sig mot varandra och mot överordnade, och det tar bort en hel del av arbetsglädjen. Det tråkiga är när oskyldiga drabbas av någons ilska just för att man råkar vara i närheten när någons bägare rinner över. I sista ändan är det ju prenumeranter som drabbas om man inte har fullt fokus på post och tidningar, vilt och andra faror som kan dyka upp i trafiken.

Jag har ju sett hur chefer gått ut till sina journalister och pratar med dem för att ge stöd, men var är våra chefer? Vi tidningsbud behöver också stöd. Kanske ordna ett info och samtalsmöte där vi får prata av oss, och ställa frågor. Denna situation ställer många krav på oss alla, och vi har stort ansvar allihopa,  men vi är inga stälmänniskor som bara kan behandlad hur som helst, varken ovanifrån eller mellan oss. Så fort man läser andra medier så handlar det om journalister, journalister och återigen journalister. Men vi som ät nattens riddare, vi som i ur och skur ger oss ut i mörkret är också en demokratins budbärare, en leverantör av det fria ordet. Vi är också nattvakter, som besöker områden ser till att det är lugnt i området, larmar om vi ser något. Bara en tidningsprenumeration i trappuppgången gör att ni får besök nattetid, måste väl också vara värt något?

Hur många tjuvar har jag inte stoppat under mina år som slangar bränsle från bilar, som spanat på bondens fyrhjulingar på gården, hur många bilar har jag inte ringt till polisen för att kolla upp, eller hur många biltjuvar har jag inte hållit span på under mina nattliga färder, på polisens uppmaning. På en del ställen har polis och myndigheter etablerade samarbeten med oss tidningsbud, andra ställen inte.
Så tänk gärna ett varv till på vad du får för prenumerationsavgiften.

Alla förtjänar vi uppmuntran, respekt och tillit.

På måndag börjar tingsrättsförhandlingar om ackordsförhandlingar inom Stampen. Nu gäller det att hålla tummarna.

Nu går det åt…

img_20160914_144558

Ja nu går det verkligen åt höst, träden gulnar och snart börjar de jobbiga månaderna oktober och november med regn och rusk. Jag är rädd för den delen och att nu mörkret sänker sig tidigare och tidigare och det blir mindre tid för promenader ute i det fria.

Jag mår ju så mycket bättre nu när jag fått upp kondis, bliivt av med mediciner och ett stort glädjeämne för mig är ju att vågen börjar peka neråt igen. Var jobbigt att kommer ner under 95 kilo, men nu är jag där. Att ha blivit av med 15 kilo redan, funkade, men vi får se vart det bär. Har planer på ytterligare några kilo innan jag är nöjd. Men jag känner mig otroligt glad att vara där jag är nu.

När nu vädret ställer till det känns det inte så lockande att springa ut, även om det är det jag kommer att satsa på, men, nu har jag ett alternativ. Jag har inköpt ett begagnat gångband som skall ge mig de steg jag behöver för att hålla mig i form.

Nu tillsammans ed mitt FitBit-band så kommer det att bli perfekt.

Önska mig lycka till!

Ängeln på Malmskillnadsgatan

20160918_150415

Vilken människa! Ja, dessa tankar flög igenom mitt huvud flera gånger i går under föredraget av Elise Lindqvist. Bror och jag tog oss till Västerlanda kyrka, i Västerlanda. Inte långt från Thorskogs slott, där några säsonger av Stjärnorna på slottet är inspelat. Det började med högmässa i kyrkan, som sedan gick vidare med en superb lunch i församlingshemmet innan dagens huvudperson ställde sig upp och började berätta sin historia.

Elise Lindqvist har vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta personer. Under de senaste 20 åren har hon varje fredag vandrat runt på Malmskillnadsgatan för att ge sitt stöd till de prostituerade som går där. Hon är aktiv i Sankta Klara församling i Stockholm och förutom att hjälpa de prostituerade arbetar hon också med missbrukare och på fängelser. Fram tills att hon mötte Jesus för 22 år sedan var hennes eget liv också kantat av missbruk och övergrepp. Elises egna erfarenheter hjälper henne i det arbetet hon i dag utför på samhällets baksida.

Elise har själv blivit såld till män och blev sexuellt utnyttjad för första gången som femåring. Hon v­äxte upp i ett hem med en från­varande pappa och en mamma som var oförmögen att visa kärlek och omsorg. I stället blev hon ofta ­instängd i familjens garderob och utlånad till ett äldre par där mannen våldtog henne medan kvinnan tittade på. Sedan blev hon hemskickad med en påse k­arameller. Detta var något hennes föräldrar inte visste om, utan innan hon fick sin påse med karameller, så sade alltid frun: Om du talar om vad vi gör med dig, så kommer vi att döda dig.

Jag längtade ­efter kärlek och ­någon som såg mig, men eftersom jag aldrig fick uppleva det visste jag inte vad det var. När jag blev äldre använde jag min kropp för att försöka fånga det man aldrig kan nå på det sättet, säger hon.

I desperation att bli sedd och hörd flyttade hon in hos en bordellmamma.

Hon pysslade om mig och blev det närmsta jag kommit en mamma. Därför var det svårt att bryta mig loss från henne och det ­destruktiva liv som jag levde där, säger Elise.

I ett försök att döva alla instängda känslor började Elise missbruka mediciner och det var först som 59-åring som hon på ett behandlingshem fick hjälp och möjligheten att välja ett annat liv. Nu ägnar hon all sin tid åt att hjälpa andra prostituerade att göra samma resa.

– Det tar mellan ett till tre år ­innan jag etablerat så pass stort förtroende att jag verkligen kan få dem att lämna gatan, säger hon.

Under denna tid har Elise hunnit blivit deras ”mamma” som lyssnar, följer med dem till tandläkaren, affären och viktiga möten. Hela tiden talar hon om för dem att det finns en väg ut ur prostitutionen och att utbildning är det bästa sättet att kunna skapa sig ett nytt liv. När kvinnan själv är mogen ordnar Elise med bostad på hemlig ort och arbetsträning hos något av de företag som hon sedan länge samarbetar med.

– Jag blir så lycklig varje gång som jag får bort en flicka ur det sexuella slaveriet, säger hon.

Att lyssna på hennes egna ord i verkliga livet, där hon står framför oss, var något helt annat än att se och höra henne på TV. Man hörde andhämtningen hos publiken, hur de höll andan och mån såg en och annan som torkade sina tårar.

Hon var full utav humor, hade lagt skamkänslorna bakom sig, men också förlåtit alla människor som gjort henne illa. I dag vad hennes ögon fyllda med glädje, hon hade humor som lättade upp det mycket jobbiga ämnet, men också nära till skratt.

Tack Elise för det du för idag, på Malmskillnadsgatan, i Radio, TV och tidningar, men inte minst i församlingshem och andra möteslokaler i runt i landet.

En filmscen: våldtäkt

mun_mot_mun_video_on_demand
I sommar har många pratat om våldtäkterna som varit i festvalvimmel. Den debatten har inte undgått mig heller,och även jag har förfasats och förfärats av detta. I filmen skall en våldtäkt äga rum. Filmen hade hyrt en villa i Vänersborg, då det inte var så många dagars inspelning på platsen och det var inte aktuellt att bygga upp miljön i en studio. Vi är ju många olika arbetsgrupper i ett filmteam och vi styrs av vår närmaste överordnad och ansvarig, så det förekommer mycket aktiviteter på en filminspelningsplats runt omkring tills fad:en ropar ”tystnad tagning”, då vi alla stannar upp och står stilla, kanske är vi i närheten av kaffebordet och hinner ta en kopp eller en frukt i väntan på att höra ordet ”tack”. Magnus Krepper, so skulle göra de svåra scenerna med våldtäkten, kände sig illa till mods och stod ofta vid kaffebordet och pratade med oss andra. Tidpunkten närmar sig för den hemska scenen som skull ske i ett rum på övervåningen i villan vi hyrde.

screenshot_2016-09-17-21-07-24

Vi hade i garaget i källaren gjort i ordning en ”verkstad” som vi arbetade i och jag befann mig där när det var dags för just den scenen. På film skall ju allt vara så effektfullt, och vi skall verkligen gripas av det som sker, när vi ser det på bioduken.

Tystnad, tagning kom i radion, och alla lade ner arbetet, det var en allvarig stund och vi smyger fram och tar en frukt eller vad vi vill ha. Då kommer det…. ETT SKRIK, som får blodet att frysa till is. Vi blir ståendes och bara tittar på varandra där i källaren. Ingen rör sig, precis so o vi väntar på att någon skall ta initiativet och springa och undersöka vad som hänt. Jag kämpar mot mina instinkter, jag vet att det är inspelning, att det inte är på riktigt, men med det, skriket, som gjorde så ont inom en, så ville man rusa till undsättning. Vi var alla tagna av situationen och behövde lugna ner oss, innan vi kunde fortsätta jobba.

I SVD den 22 december 2005 skriver Jan Söderqvist följande:
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.

Den 24 december 2005 berättar Magnus Krepper i SVD hur hans roll var.
Det var första gången jag själv mådde lite illa av scenerna i en film. Han var rätt jobbig att göra, och samtidigt en jätteutmaning.
För att förbereda sig pratade Magnus Krepper med två före detta missbrukare.
– Men sedan måste ju jag som skådespelare försöka hitta människan bakom Morgan. Det var otroligt viktigt för mig eftersom det finns så många klichébilder av sådana här människor.

Ja vi var alla tagna av den scenen.

Själv var jag med i många tagningar i olika scener, en del kom med, andra inte, i den slutgiltiga filmen. Visst jag är inte den som agerar framför kameran, utan håller mig gärna dold bakom. Men visst, är det kul att arbeta mot professionella skådespelare på samma villkor, att göra lika bra jobb som dem.