I mors fotspår #bloggswe

Den 1 Aug 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Mor, Trygghet och frihet, Vardag2 kommentarer

1956 kom mor till Sverige. Hon och far hade träffats något år tidigare i Rendsburg där far bodde när han jobbade på ett varv där, och bodde på det hotell mor jobbade på.

Algots sökte sömmerskor under den tiden och det var stora projekt i Tyskland för att få tyska kvinnor att flytta hit och börja jobba. Mor och hennes syster Eva kom hit med bussen som företaget ordnat från Tyskland. För systern gick det som en bananskal och hon började snart att jobba där, medan för mor blev det problem. De var något som strulade med hennes arbetstillstånd, så hon fick inte jobba där som det då var. Men medan arbetsförmedlingen försökte fixa till det men mors papper, så visade det sig att herr Göte Johansson med fru Brita, sökte en barnflicka.
Det visade sig att Göte Johansson var son till Algot Johansson, då och kanske även idag känd under namnet Algots.

Wikipedia beskriver Algot Johansson så här:
John Algot Johansson, född 18 juli 1886 i Roasjö församling, dåvarande Älvsborgs län, död 12 juli 1978 i Borås, var en svensk företagsledare i textilbranschen och grundare av Algots.

Algot Johansson växte upp i Roasjö Östergård. Han var son till hemmansägaren August Johansson och Augusta, ogift Eriksdotter. Han grundade företaget Algots 1907 och bildade aktiebolaget Algot Johansson AB 1937 där han var verkställande direktör till 1957 då han lämnade över ansvaret till sonen Göte Johansson. Efter det var han sedan styrelseordförande fram till 1974. Han var kommendör av Vasaorden. År 1938 företog han en jordenruntresa.

År 1907 gifte han sig med Hildur Johansson (1887–1964). De fick barnen Åke 1908, Göte 1911, Elis 1913, Arne 1915 och Alf Olle 1918 (död samma år).

Paret ligger gravsatt i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även sönerna Göte och Alf Olle vilar.

Mor blev kallad till intervju hos Brita Johansson, dvs Algots sonhustru, och de fatta de genast tycker för varandra. Mor började snart att arbeta där.

Även Göte Johansson finns beskriven på Wikipeida:

Göte Johansson, född 2 februari 1911 i Borås, död 1981, var en svensk företagsledare och VD för konfektionsföretaget Algots.

Han var son till konfektionsfabrikören Algot Johansson och Hildur, ogift Johansson. Han blev 1932 disponent för Algot Johansson AB i Borås efterträdde sin far som VD för konfektionsföretaget 1957. År 1974 blev han styrelseordförande. Göte Johansson var styrelseledamot i Konfektionsindustriföreningen, Boråsortens konfektionsindustriförening, Svenska Handelsbanken i Borås, Boråskretsen av Sveriges konfektionsindustriförbund, Sveriges konfektionsindustriförbund, AB Alf Stigens fabriker och Svenska Handelsbanken i Stockholm.

Han gifte sig 1939 med Brita Torell (1912–1983), dotter till köpmannen David Torell och Bärta, ogift Johansson. Makarna bodde i Borås men flyttade på 1970-talet till Sachsein, Schweiz. Deras son Göte-David Johansson (född 1943) har också varit VD för Algots.

Makarna är begravda i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även Götes föräldrar vilar.

Familjen hade en lägenhet inne i staden där de bodde, och också där mor fick bo, men de hade också en sommarstuga, en väldans stor sommarstuga i Skogsryd, strax utanför Borås. Ni ser bilden överst på sidan. Bror och jag har gjort ett par resor till Borås för att hitta de platser mor bodde på under de två åren som hon jobbade i familjen.

Mor som pga flykten under kriget hade svårt med att flytta fram och tillbaka mellan stan och landet, försågs att frun Johansson av bussbiljetter så hon kunde ta tidig morgonbuss till Skogsryd för att vara med barnen och sedan en kvällsbuss tillbaka till stan och lägenheten där hon kunde bo. Mor och far som var kärestan, hade också fått lov att umgås och fru Johansson hade sett till hur far skulle kunna komma in mer eller mindre obemärkt. Brita var väldigt mån om både mor och hennes syskon som bodde kvar i Tyskland, så hon hade oftast fixat kläder från fabriken så mor kunde sända ner till dem. Så mors familj där nere gick ofta i kläder signerade Algots.

Mor berättar att barnen inte var samarbetsvilliga den första tiden och svarade med du är inte våra mamma, så du bestämmer inte över oss. Det hörde deras far och tog ett ordentligt samtal med barnen. Fröken Kleiner jobbar här för er och det är hon som bestämmer. Så i fortsättningen så lyder ni fröken Kleiner. Efter det så blev mor en del av familen. Många gånger kom frun och sade till mor, att nu tar vi oss en kopp kaffe och en god cigarett, och så satt de och pratade en stund. Mor var väldigt plikttrogen men vid ett tillfälle försov hon sig. Hon kom ner till lägenheten vid 11-tiden fast hon skulle börja klockan 7. Fru Johansson, sade god förmiddag, hoppas fröken Kleiner sovit gott.
Om hon sätter sig i rummet så skall jag ordna frukost till oss. Hon fixade en frukost med rostat bröd, som de åt gemensamt. Därefter var det sedvanligt kaffe med cigarett. Hon bad mor vänta lite och så kom hon med en ny kollektion med klänningar. Mor som skämdes så kolossalt för att hon försovit sig, svarade med stammande röst, ”Får man presenter när man försover sig, så skall jag göra det oftare”.

Mor stannade i familjen i två år och de pengar hon tjänade blev ett bra tillskott till gården de köpte 1958 och där jag är född.
Jag och bror var framme vid familjegraven och lade rosor på deras gravar, när vi nu var i Borås.

Makarna Johanssons son Göte David, som var ett av de barn mor var barnflicka åt var också under några år VD för Algots. Här kan du läsa mer om honom i Borås tidning: Han tror på svensk konfektion

Vill du läsa mer om företaget Algots, så hittar du det på Wikipedias sidor.
Sveriges radio har under rubriken Avgörande ögonblick lite om Algots konkurs: SR 90 år: Textilfabriken Algots i konkurs

Vem vet om jag lever i morgon?! #bloggswe

Den 23 Jul 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

Vi vet att livet är förgängligt, och att våra dagar är räknade. Ingela Agardh, som var nyhetsuppläsare i Aktuellt, sade en gång kort före sin bortgång..
”Dödligheten i Sverige är 100%”. Ja hon har helt rätt, ingen kommer undan det oundvikliga slutet.

Far var drygt 80 när han gick bort, och mor 82 år. Både far och mor visste vi att det kunde vara dags vilken dag som helst. Men vi var ändå aktiva in i det sista. Man kan inte lägga sig ner och tro att man skall dö, bara för att man är gammal och sjuk, utan man måste leva under de förutsättningarna man har.

Far hade inte fått vara hemma om inte jag bott i huset, och mor valde jag att ta hem självt efter felaktigheterna som uppdagas.
Både far och mor gick bort inför mina ögon och fick avsluta sina liv bland sina älsakde barn. Det är jag tacksam för.

När jag går runt med vovven på promenaderna eller i trädgården och funderar så brukar jag alltid titta över till grannens och nästan alltid såg man någon där och man vinkade och ibland gick man över för att prata lite strunt.

Jag hade ju valt att bosätta mig hemma för att ta hand om mina föräldrar, liksom min granne och tillika klasskompis från småskolan.

Strax efter mors bortgång så skulle grannen, ett halvt år yngre än mig, gå på fest hos några kompisar.
Han hade tagit på bästekläder, och gjort sig iordning, sagt till mor och far att han tar taxi hem i natt, innan han tog apostlahästarna till hjälp för att gå de två kilometrarna till bussen.

Strax efter midnatt, så svänger bilen in på deras gårdsplan, men det är inte taxin och grannen som kommer hem…
Ur kliver två poliser och en sköterska som knackar på och väcker föräldrarna.

De berättar att deras son trilliat i hop i soffan där han satt, helt livlös. Ambulans tillkallades och det gjordes upplivningsförsök där och under färden till sjukhuset. Väl på sjukhuset så kunde bara konstatera att han var död. Polis och sjuksköterska fick det smärtsamma uppdraget att åka hem till hans föräldrar som är i samma ålder som mor och far hade varit, under natten och berätta vad som hänt…

Han var glad att få träffa sina kompisar en lördagsväll och ha lite roligt med dem, men kom aldrig mera hem.

När far gick bort på söndagskvällen så hade brors svärmor gått bort på lördagsmorgonen.
Vi fick två begravningar på 14 dagar att gå på.

Nu när mor gick bort, så hände det med grannen.
Två begravningar på 14 dagar igen…

Hans föräldrar har tacklat av efter det som hänt.
Fadern med skelettcancer som han hitintills har lyckats hålla i schack och hans mor nyopererad för bröstcancer.

Nu mera har jag ingen att vinka till när jag promenerar med vovven eller går runt i trädgården.

Jag säger som fadern säger, det var fel gren som sågades av….

Tack mamma! #bloggswe

Den 22 Jul 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag10 kommentarer

Mamma, i går fördes du till sista vilan, i samma grav som du var med och fixade till för far.
Känns så otroligt skönt att du fick det som du själv önskade.

Du slipper lida mer men samtidigt känner jag det skönt att jag slipper slåss för att du skall ha det bra, för nu vet jag att du har det bra. Det som gör mest ont, är inte din bortgång, utan det att jag inte från början förstod vad som hände.

Jag litade på vården, din läkare på vårdcentralen och att alla gjorde sitt bästa för dig.Jag litade på kommunen att de hade rätt information om dig mm mm. Jösses vad vi bedrog oss…

I går när vi hade hämtat dig i din urna, precis likadan som du valde till far, så fick du liksom far din vandring genom huset och trädgården och se det du och far byggde upp gemensamt och som var ert gemensamma hem de sista 30 åren.

Därefter fick du vila en stund på altanen medan jag spelade ”Guten abend, gute nacht”, den sång du alltid sjöng för oss på tyska, när vi skulle sova. Nästa strof är ”mit Rosen bedacht”, precis som på bilden. Medan jag lyssnade på musiken och klockspelen från läsplattan, så gick jag och plockade rosor från våra klängrosor i trädgården, för att sedan lägga dem runt dig, så som i vaggvisan.

Vid graven, så fick jag åter chansen att göra det jag önskade, att sänka ner dig i graven, precis som jag gjorde med far.
När jag släppte sista livlinan mellan dig och mig, och snöret att sänka ner urnan, landade ovanpå den, så kunde jag vinka till dig och säga ”hej då lilla mamma”.

Sedan höll vår kyrkoherde ett mycket känsloladdat tal tillsammans med några fina bibelord. När vi sedan skulle be ”Fader vår”, brast min röst och ögonen fylldes av tårar som rann sakta ner för min kind.

Strax efteråt så fick vi alla gå fram och lägga våra blommor och säga några ord till dig i stillhet.

Därefter tog vi en promenad medan kyrkogårdspersonalen återställde graven och lade allt tillrätta. Därefter återvände vi i stillhet och vi kunde beströ hela gravstenen med röda rosenblad från vår trädgård.

Tack mamma och pappa! På vårat köksbord står nu två röda rosor, en för var och en av er…

Stenaline och Terntank

Den 21 Jul 2015 Av villacaliforniai Vardag3 kommentarer

Det är med blandade känslor som jag följt händelserna mellan Ternvind och Stena Jutlandica.
Far var involverad i båda rederierna och hade många utlandsuppdrag för dem båda.

Tryggve Möller, VD för Tärntank, var den som representerade Tärntank vid fars begravning för dryg sex år sedan.

Tryggve talade ut i en artikel GP och ger sin syn på vad som hände. Han sammanfattar bra vad vi inom familjen känner. Precis som när man hamnar mellan två personer som är oense, så vill man inte ta parti för någon, och försöka hålla sig utan konflikten. Precis så känner vi även för detta. Nu är ju mors fartyg Tänrbris utbytt mot ett nyare fartyg och Tärnvind var systerfartyg till den förra, likaså. Men ändå väcker namnen minnen inom en.

Olle Nordin, var gift med huvudredarens mamma och härstammade från Tärnsjö, som också blev namnet på ett av fartygets fartyg. Därefter förekommer ju namnet Tärn, som har internationaliserats till Tern.

En lustig händelser var när vi för första gången var i Tärnsjö och besökte kyrkogården för att lägga blommor på Olles grav. Far säger var skall vi börja leta och mor säger, jag vet var det är, och mor gick raka vägen till graven, fast ingen av oss hade varit där, och ännu mindre hade sett en karta över området.

Den som inte söker han finner #bloggswe

Den 16 Jul 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

När jag nu var nere i källaren och gjorde ett rökande, så gjorde jag ett fynd.
Jag hittade en oanvänd fontänpump som låg där till ingen nytta och bara samlade damm. OH, vad glad jag blev! Nu kunde jag få lite liv i dammen på baksidan huset.

Dammen köpte mor och far till sig själva i 25-årig bröllopspresent. I Remmenedal utanför Herrljunga. De måste vara stolta över att se att trädgården blommar upp igen…

Tittar upp på molnen och funderar på vilket av dem mor och far sitter på. Tror säkert vår egen ”Patrona Osterhof” har använt både ett eller två fingrar för att skapa det.

När sorgen känns svår och hoppet har övergivit en, så drar du din mantel över oss, och räcker oss din hand.

Tack Fredrik för dina kloka ord #blogg100 #bloggswe

Den 22 Apr 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag3 kommentarer

Jag har precis tittat på sista avsnittet av När livet vänder, med Anja Kontor.
I kväll handlade programmet om Fredrik, som efter en olycka förlorade sitt vänstra ben.

Min far gick bort för sex år sedan och redan fem år innan dess så blev han av med sitt vänstra ben.
Far berättade aldrig om sina tanka och känslor vad han kände om att ha blivit av med det.
Vi försökte många gånger få honom att berätta sina innersta tankar, men det blev inte så.

Jag tror aldrig far accepterade att vara ”stympad”, som kan själv sade, men det fanns hela tiden en stor sorg inom honom för denna amputering och att aldrig mer bli densamma som före.

I dag under Anjas samtal med Fredrik, där Fredrik verkligen fick sätta sin egen färg på sina tankar, sö började jag förstå. Färgerna på tankarna fögylldes hela tiden med tysta stunder av eftertanke. För mig blev dessa gyllene ögonblick av tystnad till tankar som fylldes av ord, ord, ord, ord som jag tror far tänkte.

Så här fem år efter fars bortgång berättar han själv genom Fredriks ord, förmedlat genom televisionsapparaten, vad han själv tänkte.

För mig blev detta också en stund för ”när livet vänder”…

Tack till Anja och alla hennes gäster som berör mig så otroligt långt in i mitt innersta.
För mig finns redan en tomhet och saknad efter seriens slut, att jag vill ha mer av detta.
Jag vill ha mer av Anja, mycket mer av gästerna och det jag verkligen vill ha är denna tystnad, tystnad som berättar så mycket, inramad med ord som gör att tystnaden talar.

Doris Day #bloggswe

Den 28 Dec 201418 Okt 2015 Av villacaliforniai Anhörig, VardagLämna en kommentar

Far och mor träffades i början på 50-talet i Tyskland. Fars arbete i Tyskland tog slut och han kom åter hem till Sverige och mor hade tur att får jobb i familjen Algot Johansson, mera känd som ”Algots”.

Till och från var far inneboendes hos sin syster i Göteborg. Mor och far hade bestämt att mor skulle komma dig för att göra ”stan”. Systern hade berättat för sin barn att Doris, min mor skull komma på besök under helgen, och barnen hade blivit jätteglada.

Mor kommer med tåget till Göteborgs central på utsatt tid och tar taxi ut till Biskopsgården där då far var inneboende. Där får mor ett mottagande hon sent skall glömma…

Där står hela grannskapets fruntimmer och är välkomstkommité…

Det visar sig att fasterns barn hade sprungit runt i grannskapet och berättat att en filmstjärna, Doris Day kommer på besök… Detta ville inte damerna missa 🙂

Sov gott lilla mamma! #bloggswe

Den 25 Nov 201418 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag5 kommentarer

Mor, du har avlutat din vandring här på jorden och har återförenats med far i Nangijala.
Sov gott illa mamma, var brors ord varje kväll när han kramade om dig och önskade god sömn.
Du fick leva och bo som du själv ville, du ville bo med dina pojkar, som en av dina sista önskningar.
Detta informerade du även hemtjänstpersonalen även om jag fick strida för mycket under de sista åren. Men jag är glad att jag med ditt stöd, gjorde dessa prioriteringar.

Många av dina fina berättelser har jag bäddad in i fint papper med röda rosetter och sparat närmast mitt hjärta. Minns hur du berättade om din mormor, hur ni flydde under kriget i Tyskland, hur du och far träffades och sedan flyttade till Sverige.

Tack för alla fina minnen som vi kommer att bära med oss för all vår tid på jorden.
Saknaden efter far var stor hos dig men nu är ni tillsammans igen. Jag känner mig trygg i det.

Sov gott lilla mamma!

Döden, en del av livet #blogg100

Den 20 Apr 2014 Av villacaliforniai Anhörig, Vardag2 kommentarer

För några år sedan hörde jag en intervju med Ingela Agardh, då hon visste att hon var döende i cancer. Hon sade att dödligheten i Sverige är 100%. Tänk vad rätt människan hade i det.

Jag har följt en blogg om en annan person som berättar sin historia om en av sina föräldrar som har demens. Jag har fascinerats av hur olika vi ser på detta med att en nära och kär person liksom blivit uppäten av en sjukdom inifrån, en obotlig sjukdom.

För fem år sedan gick far bort. Under de sista åren i hans liv drabbades han av olika följdsjukdomar av diabetes och fusk med att hålla detta i schack. Han var också svårt förkalkad i sina ådror till följd av sitt leverne. Till och från hade han TIA-attacker och även större strokes, strokes som kanske inte satte sig så synligt för andra men vi som anhöriga tydligt märkte förändringen.

Vi var alla medvetna om att fars dagar var räknade, både ur ålderssynpunkt och det han drabbas av. Vi visste att varje morgon vi vaknade kunde vara den sista som vi kunde njuta av varandra.

Men jag har i alla fall den tanken att ingen skall begravs förrän den är död.

En av de olika propparna satte sig i vaden och gick inte att lösa upp utan det blev amputering av underbenet. Tyvärr läkte inte operationssåret pga diabetes och efter några dagar togs beslut om reoperation ovanför knät. Detta tog hårt på far men han accepterade det. Mitt under den operationen så drabbades han av en svår infarkt, en propp som gick till hjärtat.

När vi besökte far efter operationen, så var han så svag att han inte orkade prata utan väste precis som en orm. Men far levde och gemensamt kämpade vi vidare och fick honom än en gång på fötter.
En annan propp satte sig på ett sådant sätt så att han tappade känseln i bak i gommen.
Men han hade lärt sig att äta, så oftast gick det bra. Men vid några gånger blev det ”tilt”, precis som ett flipperspel slutar fungera. Första gången blev vi naturligtvis chockade men jag lärde mig ganska snart när det blev ”tilt” att hämta ett bestick, bända upp munnen på honom och ta tag i tungan och dra den framåt och då vaknade han till liv. Detta hände från början någon gång om året med blev vanligare och vanligare. Sista tiden i livet så hände det några gånger i veckan. Men det blev en del av vardagen och inget som bekymrade oss. Jag fick många konstiga kommentarer om hur vågar du åka ut och ta far med dig, tänk om det händer något. Javisst, men det han hända hemma också, blev mitt svar.

Jag såg varje dag som en glädje att få umgås med mor och far och jag njöt, för en dag är far borta.
Vi var väl medvetna om att far kunde gå bort vilket ögonblick som helst, men så länge far kämpade, så skulle inte vi närmaste ge upp. Far var väl inte den som berättade om sina tankar och känslor även om man såg att han funderade, men han sade inget.

I går för fem år sedan var det en lika vacker dag, vi hade varit ute på en biltur i vår vackra natur och njöt hur våren framskred. Vi njöt av livet vi hade. På kvällen kom en stor propp som gick till hjärtat när vi satt på kvällen och hade vårt familjesamkväm som brukligt. Far föll ihop över sitt glas vin…

Jag är glad att den proppen gick till hjärtat och att han fick gå bort så fint i närheten av de han älskade mest, sin fru som han varit gift med i 50 år, och två av sina tre barn.

Visserligen var det chockerande i den stund det hände, speciellt för mor, men ändå…

Mor har troligen demens, hon är outredd. Men hon lever och i sin situation är hon nöjd och glad med livet. Tror inte mor lider av sin sjukdom och jag finner ingen anledning att ta på mig några sorger för det. Därtill har ju mor också blivit medicinsk felbehandlad som gör mig heligt förbannad.

Två gånger under denna resa har jag redan räknat ut mor, tills jag sent omsider insåg att något annat var fel. Jag kan inte ändra något i det som skett och måste acceptera detta. Jag har också valt att ta strid för den behandling mor har fått. Ingen kan ändra det som hänt, och hitintills har jag fått rätt. Men för mig är det viktigt att driva detta så att ingen annan blir drabbad.

Jag tänker njuta av mor så länge det går, jag tänker finnas här för att ge henne det liv hon vill leva.
Om allt fungerar så kommer vi att ta med en bekant och åka till Tyskland och besöka de platser som vi har gemensamma minnen i från. Tror inte mor vet vad det handlar om, men det är inte så viktigt. Hon får vara med sina nära och kära. Vid andra medicinförgiftningen, så planerade jag mor begravning, innan jag insåg att det var mediciner som spökade. Behöver inte fundera på det.

Nu skall vi leva och njuta av den tid vi har kvar tillsammans. Jag vet inte hur länge, men den dagen kommer, och då tar vi beslut då.

Kom till mig med dina blommor medan jag lever….

Påskafton 2014 #blogg100

Den 20 Apr 201416 Mar 2015 Av villacaliforniai OkategoriseradeLämna en kommentar

Påsken är för många religiösa en stor högtid då Jesus dog på korset och på tredje dagen uppstånden igen. Själv har jag en barnatro från mina föräldrar som jag vårdar ömt.

Jag är inte överdrivet religiös, men det finns en tro.
Jag tänker lite extra på långfredagen och dess innebörd och för oss innebär dagen att inte äta kött.
Detta är en tradition från mormors mor, som vi vårdar ömt.

I år sammanföll påskafton med femårsdagen av fars bortgång så även vi hade ju speciella skäl att tänka på döden. Men rent krasst, så är ju far borta då han är bränd och begravd i en majskruka som är förmultnad inom ett år. Det enda som finns på kyrkogården är en sten med hans namn inskrivet i sten. Naturligtvis åker även vi till kyrkogården på hans dödsdag, födelsedag och fars dag och då har vi som standard tre röda rosor och ett vitt band och lägger på stenen för att vissna där.

Sedan plockar arbetarna bort dem när de har vissnat. Känns så enkelt och fint, tycker vi.

Men min tro bygger på att far finns här hos oss, visserligen osynlig men han har inte lämnat oss, men talar till oss på ett annat sätt.

Detta är min tro och övertygelse.

På fars grav lägger vi därför tre röda rosor med ett vitt band och så köper vi något lite speciellt för att ha hemma på vårt bord, för att minnas honom.

Villa California

Etikett: Far