Vi måste alla samarbeta för bättre vård/omsorg #blogg100

ID-100132917

 

Jag tar ut min bitterhet mot omsorgspersonalen fick jag höra här om dagen, den bitterhet jag enligt den anklangande person jag har efter den missvård som redan är konstaterad har skett.

Jag är idag stolt och glad över att kunna överbevisa att fel har skett och att åtgärder är vidtagna mot de ansvariga personer som har varit involverade. Jag är glad över att mor lever och har hälsan vilket inte alla i denna härva har. Det finns de som redan tagit avsked av sina nära och kära, just på grund av dessa fel. Idag lever vi ett underbart familjeliv tillsammans och har inrättat oss efter de förutsättningar vi har. Vi kan inte vara lyckligare än vi är, då vi har varandra.

Men…
Jag har valt ytterligare en kamp och det är för alla andra som drabbas av missvård som inte kan, vill eller orkar kämpa.
Jag har valt kampen för alla som pga sjukdom som exempelvis demens, stroke men även mer synliga handikapp brutna/amputerade armar och ben mm också har rätt till att bli bemötta på ett värdig sätt.

Jag har försökt lägga skulden på de som bär den och är ansvariga för vad som skett.
Jag har inte anklagad en enskild USK för något den inte har ansvar för utan där har jag gått högre upp.
Däremot har jag tagit upp med chefer om viss vårdpersonals beteende när de INTE följer exempelvis genomförande planer.
Jag har alltid varit mån om den enskilde individen och aldrig nämnt några namn och när det gäller i det offentliga rummet så har jag valt att så långt som möjligt använda så vida grupperingar som möjligt för att inte peka ut en enskild grupp personer.

Att då som en enskild person gå på mig att jag nervärderar en viss yrkesgrupp genom att dela är stor förbannad skam.

Jag och många med mig sitter redan i skiten och att då sparka på oss som redan ligger, är det OK?
Som anhörig ser jag en bild som vårdpersonal ser ni en annan bild men vi har en sak gemensamt, vi måste värna individen.

Vi vet idag genom SVT:s granskning av äldrevården att det finns så mycket fin vård/omsorg  i vårt Svenska samhälle men vi vet också, via samma granskning. att det sker mycket misstag och fel. Detta måste vi gemensamt arbeta för att minimera utan att se snett på varandra. Ni som vårdpersonal måste säga till och anmäla om ni anser något är fel, liksom vi anhöriga också måste våga. Vårt gemensamma mål är trots allt den anhörige/brukaren.

Jag känner ingen egenglädje i att enskilda personer ställs till svars om de har handlat enligt de regler och de lagar som krävs.

Men alla former av missvård och fel måste dokumenteras och framför allt utredas så vi kan ta lärdom av det som hänt.
Det är för mig det viktigast…

Vi måste gemensamt arbeta för att ge de svagare i samhället förutsättning att kunna leva sitt liv på bästa sätt och att hushålla med de gemensamma resurser vi har.

Bra välfärd finns och det gäller att ta vara på den erfarenheten och ta tillvara de mindre goda exemplen för att utveckla vård och omsorg till att bli i världsklass.

Vi har alla ett gemensamt mål och det är att driva utvecklingen framåt till fromma för alla.

Samma person skrev också att den inte sett mig skriva något positivt om någon.
Nedanstående text är hämtat från de dagens ros;or jag och de mina sätt satt i våran lokaltidning.
Min personliga uppfattning är att hylla personal för ett bra jobb är att sprida det offentligt viket gjorde att vi valde tidningsannonser. Dessa är även delade både via Twitter och Facebook för att sprida det ytterligare att det finns suverän personal och tillika vårdinrättningar.

dagens rosor

Personal inom vård som vägrar dialog med anhöria #blogg100

I går blev jag påhoppad av en person som för andra gången påstår att jag sprider illvillaga rykten om vårdpersonal genom att dela inlägg här på Facebook.
Första gången det skedde var när jag delade ett inlägg från SVT och dess bevakning av vård/omsorg. Jag fick spe för att jag delade detta och sedan hur ett TV-bolag kan hålla på med sådant att nervärdera en hel yrkeskår på det sättet. Att SVT gjorde denna satsning är efter undersökningar vad vi tittare har för frågor inför valet.

Vi som jobbar inom offentliga yrken och speciellt där vi har hand om andra människor måste finna oss i att bli granskade.

Det finns helt underbar personal och det finn några få rötägg som i mitt fall har fått fundera på var de som är mitt emellan står…

I går delade jag ett inlägg från en person som har kämpat för sin fader.
Hon skrev i sitt privata flöde, kort och koncist ”Akuten med en uttorkad pappa!! Bra korttidsboende :(”

Detta delade jag vidare i mitt flöde.

Jag blir då återigen påhoppad av denna person som påstår att jag nedvärderas hennes yrkeskår.

Ingen yrkeskår är nämnd i inlägget. Ingen åtgärd som borde göras eller något annat som utpekar en viss åtgärd är nämnd.

När jag sedan tar bort denna vän och blir ”ovän” med henne, så går hon istället på personen som först gjorde inlägget och sprider sin galla över henne.

Att hon tolkar inlägg på ett sämre sätt än en halt häst galopperar, är hennes problem, men att gå på oss anhöriga och påstå en massa lagar och regler som vi redan vet. Vi vet att tvångsmatning är förbjuden, vi vet att sänggrindar inte får tas upp utan den behövandes godkännande. Vi vet att personer inte får hålkas inlåsta. Mor har inte gett sitt samtycke till att sänggrindar dras upp. I stället för att vårdpersonalen skall behöva begå lagbrott här i vårt hem,  så är det nästan alltid jag som sköter det. Mor har redan godkänt det att jag får göra det liksom att jag har en kamera som heka tiden mäter hennes rörelser och larmar om hon blir orolig.

Varken min kompis eller jag har haft åtanke några tvång mot hennes far varken tvångsmatning eller att tvinga i honom dryck.
Vi vet att det finns lagar.
Men vi är en del anhöriga som blir betraktade som någon som lägger näsan i blöt, när vi erbjuder oss att hjälpa till i vården av våra nära och kära, just för att slippa tvång.
Jag ser ju själv hur jag har blivit behandlad. En del kan arbeta bätte med mor om jag är med, då hon är trygg medan andra vägrar låta mig vara med då det går deras ära förnär…

Som sagt det handlar inte om att tvångsmata eller tvinga i någon dryck. Det handlar om ett tekefonsamtal i rätt tid.

Mardrömmen #blogg100

Tidigt i morse vaknade jag genomsvettig och med en klump i halsen…

Jag hade haft en mardröm, som ställde allt på sin ända. Det hade hänt mina närmaste något och jag var tvungen att kontrollera om det var sant. Reste mig upp på darriga ben för att undersöka det jag drömt om och kunde snart konstatera att det bara varit en dröm. Puh…

Var glad att det bara var en dröm, trots att illamåendet, klumpen i halsen och mina spaghettiben inte ville lyda mina order.
Satte mig vid köksbordet och var trött, törstig och uppskärrad. Kaffebryggaren hade inte startat än då denna tidiga morgon var tidigare än vsnligt. Famlar efter datormusen på bordet för att klicka på rätt knapp på skärmen för att starta kaffebryggaren.

Någon minut senare hämtar jag en burk öl för att släcka törsten och låta sandpappret i munnen bli fuktigt och lent.
Försöker koncentrera mig på annat på datorn för att glömma drömmen. Kaffet bli färdigt och nu sitter jag framför datorn och blandar kall öl med varmt kaffe.
Ingen smaksensation och inget som bröt mina tankar om drömmen…

Mina tankar om drömmar går vidare och tänker mycket på min uppväxt och de drömmar jag hade under många år under skoltiden.
Jag kunde flyga, och jag ser mig som ett litet sportflygplan som gör loopar i luften, spinner runt sin egen axel och gör konster.
Senare har jag förstått att drömmar om att flyga har med flykt att göra…. Man flyr från en fara.

Under de timmar jag sitter i köket i min ensamhet kommet också nutida drömmar fram, drömmar som också är att flyga fast på ett annat sätt.
I dag ser det ut som jag sparkar igång och åker på en sparkcykel och sedan åker fram på den. Jovisst, jag åker fram och står still en decimeter ovanför marken.  Ja, det finns ingen sparkcykel utan jag flyger fram utan hjälpmedel.

Barndrömmarna om att kunna flyga tror jag beror på den mobbing jag utsattes för som barn…
Drömmarna jag nu har, tror jag beror på den mobbing jag nu utsätts för av vissa personer i omsorgen.

Att hata någon tror jag inte jag gör idag, men jag känner en stor avsky för vissa personer,  personer som jag inte vill träffa mer…

Jag tror att mardrömmar är ett sätt att rensa hjärnan från något obegripligt till att bli begripligt, något som går att handskas med och att kunna berarbeta för att kunna gå vidare…

I natt bli mina drömmar rosaskimrande om det ljuva livet vi lever….

God natt mina vänner och sov gott. I morgon är en ny dag.

Kärleken läker sår #blogg100

IMG_20140425_151945

 

Dagen har varit underbar. Känns som om jag blommar upp igen efter vinterns kyla….
Nu börjar värmen komma utomhus men framför allt inombords.

Mor blir piggare och piggare och det är lättare att ta med henne på olika turer ut vilket jag känner en stor glädje över. Vi var ute på en liten shoppingtur för att komplettera lite på hyllorna i både frys och kyl. Sedan var det dags för lite blommor som skall pryda vår trädgård. Inte mycket då tid och ork inte finns till allt.

För några dagar sedan lovade jag TV4 Väst i Trollhättan att de skulle få en blomma för det arbete det har gjort för att vara en lokal nyhets och maktgranskare. Jag blev mycket upprörd över beslutet att lägga ner alla sina lokal-tv-stationer i Sverige. Detta ser jag som en stor förlust för den lokala demokratin och granskning av det lokala. Våra lokala tidningar brottas med ekonomiska problem och deras bevakning blir sämre till följd av detta.
Helt ärligt blir jag rädd för denna utveckling.

I dag åkte jag och mor förbi deras redaktion här i Trollhättan och hängde blomman på deras dörr som lovat. Det kändes otroligt skönt att få visa denna uppskattning för ett bra arbete.

Hemkommen fick mor sova sin törnrosasömn för att hämta krafter inför eftermiddagsen händelser.
Nu fick jag och bror tid för att gå vår kondisstärkande runda.
Härligt att få gå denna runda med bror och också kunna samtala om hur viktigt det är med att hålla kroppen i form för att kunna få ett fullvärdigt liv.

Jag tror att bror känner att detta är viktigt för hälsan och känner att kärleken mot varandra är ömsesidig.

Middagen blev lite extrafestlig som det brukar bli inför helger och att kunna få äta den i familjens gemenskap är guld värt… Äkta kärlek.

Efter middagen blir det som alltid lite extra röj och mitt i detta ropar mor: Bengt, skynda dig hit, jag vill ge dig en kram. Väl där när vi kramas som mest, så viskar hon i mitt öra, Bengt, jag älskar dig…
Denna kram blir lite hårdare och intensivare och jag känner hur det rinner lätt i ögonvrån. Tänk vad lite som behövs för att få en att bli knäsvag men samtidigt känna sig upprymd av kärlek.

Utan kärlek överlever vi inte men hur vi uttrycker detta är så individuellt och efter bästa förmåga men jag tror att kärleken övervinner det mesta.

BmEmDlTIAAAWnK7
Så här ser buketten ut när den blev intagen på TV4:s redaktion i Trollhättan.

(Jag har olovligen lånat den från deras Twitterflöde)

Nussä – ett energiknippe #blogg100

DSC_0131

 

Nussä har fått en massa energi, energi som jag gärna hade fått lite mer utav.
Nu när svaret är IVO är inskickat har jag haft mer tid för familjen och djuren.
Tidigare tog jag och vovven en tur med bilen till skogen för en promenad i den spridande grönskan, men nu är vi måste få bror på fötter med mediciner mm så har vi nu mätt upp vår gamla runda på grusvägar och upptrampade stigar i skogen.

Efter två dagar så vet nu Nussä hur vi skall gå och svänga.
Men detta började inte nu utan började tidigare. Överloppsenergi finns det fullt med i den lilla kroppen. Nu är det full fart och medan jag spanar åt backkrönet där han senast försvann så kommer han bakifrån och skrämmer mig. Visserligen är jorden runt och han har fart på benen så ha jag ändå svårt att tro att han avverkat ett helt varv på denna tid.

Mor har ju blivit mycket piggare under vinterns och vårens omsorg, vilket känns skönt. Brors problem med sitt blodtryck och puls har också blivit mycket bättre nu när han åter börjat med medicin, vilket känns skönt.

Men min energi och trygghet kommer sakta tillbaka med att familjen mår bättre vilket jag också tror speglar av sig på våra djur. Våren som spirar, blommor slår ut och träden börjar grönska gör också att man känner sig piggare.

Mor är mer pratsam och vaken, Thomas är lugnare, katterna springer mer och mer ute utan att springa runt mina ben och Nussä, har energi för sju…

En gång i veckan har jag också beviljats hjälp med en del städning för att kunna vårda både mor och bror och ge dem sin kvalitetstid.

Ytterligare en sten borta från mitt hjärta och att få komma hem till ett hem som dofter rent med stänk av citron, är underbar. Med så mycket härliga känslor så gör det inte så mycket att bli fastklämd i en tågdörr i någon minut utan kan ses som en krydda i tillvaron.
Inte ens Nussä som satt i mors knä när de fastnade i dörren var särskilt bekymrad.

Behöver jag säga att jag är lycklig? Behöver jag säga att Nussä är ännu mera lycklig?

Vi är lyckliga familjen och Nussä är nog spegeln som visar det…

Tågresa med strul #blogg100

regina

 

I dag var jag, mor (sitter i rullstol) och bror med utvecklingsstörning nere i Göteborg.
Som brukligt så parkerar vi på Lödöse södra för att ta pendeln ner till Göteborg C. Så också idag.

Vi åkte hem med pendeln kl 17:00.
I god tid innan stationen, och när jag ser att hissen är manöverduglig, så kör jag upp den för att förbereda avstigning.
Kör ombord rullstolen med mor i och då i samma veva blir hissen obrukbar. Den blir förts manöverduglig igen när tåget stannat på station och dörrarna öppnats. Kör ner hissen och kör fram med mor och i samma veva går dörrarna igen och jag blir sittandes fast med rullstolen mellan dörrarna som inte rör sig.

Trycker på knappen på dörren för att öppna den, men det funkar inte. Provar flera gånger utan resultat.

Gör ett ryckande i rullstolen och får in den i tåget igen och dörrarna går igen. Försöker på nytt manövrera dörrarna utan resultat.

Där står vi som några fån. Inga fysiska skador men bor blir hysterisk och mår inte bra. Jag inte lämna mor i stolen och bror är rädd och jag kan inte be honom att trycka på ”serviceknappen” vid rullstolsplatserna. Efter någon/några minuter så kommer ombordpersonal och frågar om vi vill gå av. Och hjälper oss av. I samband med att jag ryckte in mor i stolen så åkte den ana toffeln av som hamnade på rampen och sedan ner på spåret när rampen drogs in, så jag och personalen fick lägga oss på mage på perrongen men en kvast och fiska upp mors toffel.

Inga fysiska skador och bror mår efter omständigheterna väl, men en upplevelse som inte är så där rolig.

Hur fungerar säkerheten i dörrar, om inte dörrarna går upp om något kommer i kläm.

Vilka larm har ni för att se om något är fel. Och finns det någon larmknapp vid dörrarna så man kan kalla på hjälp från personal?

 

 

Bror, din tur att få extra kärlek och omtanke #blogg100

image

Bror, mycket har hänt de senaste två åren. Mycket har varit svårt att förstå för mig och jag tror att det mer eller mindre har varit omöjligt för dig…

Jag kommer i håg hur du under tre månaders tid låg på mage i sängen med kudde över huvudet och det enda du sade var, ”jag är så rädd, jag är så rädd”.
Mitt i denna tragik så fanns det något positivt, du satte ord på dina känslor, vilket inte händer så ofta…
Men vi löste det tillsammans, för ihop är vi starka, du, jag och mor. Vi har kämpat bra…

Du mådde dåligt för att du inte förstod och jag mådde dåligt för att jag förstod. Två skilda världar men ändå enade.

Mor mådde dåligt av hemvårdens behandling, du måtte dåligt av det du såg och hörde. Tidvis vågade du inte vara hemma utan ledigheten på helgen var en pina för dig, du var rädd… Helgerna gömde du dig på ditt rum och visade dig bara när vi hade vår gemensamma middag och oftast en stund på kvällen när vi hade familjesamkväm.  Du var rädd, du förstod inte…

Vändningen kom när jag i vrede slängde ut hela omsorgen…
Något var fel, men jag förstod inte…
Men helt plötsligt stod jag ensam med ansvar för dig och mor…
Hur skulle detta gå, det måste gå, och jag lyckades….
Vi byggde gemensamt upp mor trygghet igen,  mor mådde bättre, du mådde bättre och inte minst jag som stärktes i min tro att jag handlade rätt.

Jag såg hur du växte i din trygghet, liksom mor gjorde. Vi började bli en familj igen och kände familjebanden svetsa oss samman igen…

Mor är lugn och trygg och vi älskar varandra och nu är IVO på gång med mor. Nu skall vi få dig på fötter igen.
Visst skall du få en kram ibland men du skall också få något annat…
Du skall varje dag få gå din 3 kilometer långa runda, du skall varje dag få din mat med minimalt med salt. Du skall varje ledig dag gå upp klockan nio.
Detta gör jag för att jag älskar dig så oerhört mycket, min käre bror….

Nu satsar vi på framtiden tillsamman…

Ur askan i elden #blogg100

kärlek

 

Den senaste tiden har det varit mycket fokus på mor och det som hänt.
Pappren från IVO och den anmälan jag gjorde för drygt tjugo månader sedan är nu klar.
Alla journaler är granskade och kommenterat och kompletterat. Det har tagit på mina krafter.

Jag såg fram emot påsken i samvaro med mina nära och kära, och visst blev det så att våra traditioner hölls vid liv. Men samtidig grusades den av brors glömska.

Han hade under drygt en månad glömt ta sin blotrycksmedicin.  Han säger att han inte sagt något till mig om att den var slut och jag har inte noterat det. Jag hade också glömt att i hemautomatiseringssystemet glömt att lägga in en varning om han inte tog sin medicin dagligen.

Lätt att vara efterklok.
Bror har ju varit väldigt trött senaste tiden och tänkte närmast på att han var vårtrött, liksom man själv kan känna det emellanåt.

När jag väl kom underfund med att han missat sin medicin en tid så blev det genast sängen för att slappna av. Efter en stund där så åkte blodtrycksmachetten på och, ve och fasa… 210/140 och en puls på 110 med tendens till förmaksflimmer. Inget man leker med.

Helt plötsligt så förstod man varför han var trött.

Nu blev det att prata allvar med honom om vad som kan hända om man inte sköter sig.

Nu när medicinerna har börjat verka och vi fått ner värdena betydligt så gäller det att få tillbaka den förlorade kondisen. Promenad dagligen en 3 milometers runda. Nu finns ingen återvända, utan detta måste skötas. Nästa steg är vi få upp hastigheten på från en och en halv timma till ca 30 minuter som jag klarar den på. Har man en autismliknande utvecklingsstörning så kanske allt inte står helt klart om orsak och verkningar.

Nu gäller det också att minska på saltintag och överdrivet kryddande då även det påverkar hela människan.

Själv mår jag ju bra om mor och bror mår bra, men då gäller det att även de drar sitt strå till stacken. Även där finns ju en orsak och verkan. Mina diabetesvärden är ju heller inte bra pga av att man haft för mycket i huvudet.

Nu gäller det att återskapa alla bra rutiner vi har haft i familjen för att kunna leva ett stilla familjeliv, ett liv där vi hjälps åt i det vardagliga så vi kan unna oss att njuta av lite annat i livet.

Hjälpsamhet och stöd till varandra skall ge trygghet och att kunna få tid till utflykter och njutningar utanför hemmet.

Vi har klarat detta förut, så nu drar vi igång igen för att bli lyckligast i världen.

Döden, en del av livet #blogg100

 

DSC_0145

 

För några år sedan hörde jag en intervju med Ingela Agardh, då hon visste att hon var döende i cancer.  Hon sade att dödligheten i Sverige är 100%. Tänk vad rätt människan hade i det.

Jag har följt en blogg om en annan person som berättar sin historia om en av sina föräldrar som har demens. Jag har fascinerats av hur olika vi ser på detta med att en nära och kär person liksom blivit uppäten av en sjukdom inifrån, en obotlig sjukdom.

För fem år sedan gick far bort. Under de sista åren i hans liv drabbades han av olika följdsjukdomar av diabetes och fusk med att hålla detta i schack. Han var också svårt förkalkad i sina ådror till följd av sitt leverne. Till och från hade han TIA-attacker och även större strokes, strokes som kanske inte satte sig så synligt för andra men vi som anhöriga tydligt märkte förändringen.

Vi var alla medvetna om att fars dagar var räknade, både ur ålderssynpunkt och det han drabbas av. Vi visste att varje morgon vi vaknade kunde vara den sista som vi kunde njuta av varandra.

Men jag har i alla fall den tanken att ingen skall begravs förrän den är död.

En av de olika propparna satte sig i vaden och gick inte att lösa upp utan det blev amputering av underbenet.  Tyvärr läkte inte operationssåret pga diabetes och efter några dagar togs beslut om reoperation ovanför knät. Detta tog hårt på far men han accepterade det. Mitt under den operationen så drabbades han av en svår infarkt, en propp som gick till hjärtat.

När vi besökte far efter operationen, så var han så svag att han inte orkade prata utan väste precis som en orm. Men far levde och gemensamt kämpade vi vidare och fick honom än en gång på fötter.
En annan propp satte sig på ett sådant sätt så att han tappade känseln i bak i gommen.
Men han hade lärt sig att äta, så oftast gick det bra. Men vid några gånger blev det ”tilt”, precis som ett flipperspel slutar fungera. Första gången blev vi naturligtvis chockade men jag lärde mig ganska snart när det blev ”tilt” att hämta ett bestick, bända upp munnen på honom och ta tag i tungan och dra den framåt och då vaknade han till liv. Detta hände från början någon gång om året med blev vanligare och vanligare. Sista tiden i livet så hände det några gånger i veckan. Men det blev en del av vardagen och inget som bekymrade oss. Jag fick många konstiga kommentarer om hur vågar du åka ut och ta far med dig, tänk om det händer något. Javisst, men det han hända hemma också, blev mitt svar.

Jag såg varje dag som en glädje att få umgås med mor och far och jag njöt, för en dag är far borta.
Vi var väl medvetna om att far kunde gå bort vilket ögonblick som helst, men så länge far kämpade, så skulle inte vi närmaste ge upp. Far var väl inte den som berättade om sina tankar och känslor även om man såg att han funderade, men han sade inget.

I går för fem år sedan var det en lika vacker dag, vi hade varit ute på en biltur i vår vackra natur och njöt hur våren framskred. Vi njöt av livet vi hade. På kvällen kom en stor propp som gick till hjärtat när vi satt på kvällen och hade vårt familjesamkväm som brukligt.  Far föll ihop över sitt glas vin…

Jag är glad att den proppen gick till hjärtat och att han fick gå bort så fint i närheten av de han älskade mest, sin fru som han varit gift med i 50 år, och två av sina tre barn.

Visserligen var det chockerande i den stund det hände, speciellt för mor, men ändå…

Mor har troligen demens, hon är outredd. Men hon lever och i sin situation är hon nöjd och glad med livet. Tror inte mor lider av sin sjukdom och jag finner ingen anledning att ta på mig några sorger för det. Därtill har ju mor också blivit medicinsk felbehandlad som gör mig heligt förbannad.

Två gånger under denna resa har jag redan räknat ut mor, tills jag sent omsider insåg att något annat var fel.  Jag kan inte ändra något i det som skett och måste acceptera detta. Jag har också valt att ta strid för den behandling mor har fått. Ingen kan ändra det som hänt, och hitintills har jag fått rätt. Men för mig är det viktigt att driva detta så att ingen annan blir drabbad.

Jag tänker njuta av mor så länge det går, jag tänker finnas här för att ge henne det liv hon vill leva.
Om allt fungerar så kommer vi att ta med en bekant och åka till Tyskland och besöka de platser som vi har gemensamma minnen i från. Tror inte mor vet vad det handlar om, men det är inte så viktigt. Hon får vara med sina nära och kära. Vid andra medicinförgiftningen, så planerade jag mor begravning, innan jag insåg att det var mediciner som spökade. Behöver inte fundera på det.

Nu skall vi leva och njuta av den tid vi har kvar tillsammans. Jag vet inte hur länge, men den dagen kommer, och då tar vi beslut då.

Kom till mig med dina blommor medan jag lever….

Påskafton 2014 #blogg100

IMG_20140419_142723

Påsken är för många religiösa en stor högtid då Jesus dog på korset och på tredje dagen uppstånden igen. Själv har jag en barnatro från mina föräldrar som jag vårdar ömt.

Jag är inte överdrivet religiös, men det finns en tro.
Jag tänker lite extra på långfredagen och dess innebörd och för oss innebär dagen att inte äta kött.
Detta är en tradition från mormors mor, som vi vårdar ömt.

I år sammanföll påskafton med femårsdagen av fars bortgång så även vi hade ju speciella skäl att tänka på döden. Men rent krasst, så är ju far borta då han är bränd och begravd i en majskruka som är förmultnad inom ett år. Det enda som finns på kyrkogården är en sten med hans namn inskrivet i sten.  Naturligtvis åker även vi till kyrkogården på hans dödsdag, födelsedag och fars dag och då har vi som standard tre röda rosor och ett vitt band och lägger på stenen för att vissna där.

Sedan plockar arbetarna bort dem när de har vissnat. Känns så enkelt och fint, tycker vi.

Men min tro bygger på att far finns här hos oss, visserligen osynlig men han har inte lämnat oss, men talar till oss på ett annat sätt.

Detta är min tro och övertygelse.

På fars grav lägger vi därför tre röda rosor med ett vitt band och så köper vi något lite speciellt för att ha hemma på vårt bord, för att minnas honom.

DSC_0141