Min brors öde 2012

År 2012 var ett jobbigt år för familjen. För bror var det ännu jobbigare då han inte förstod mor sjukdom i sin fullo och inte heller den kamp jag dragit igång för mor. Mitt i detta skulle delar av verksamheten på Samhall i Trollhättan och förflyttas till deras lokaler i Uddevalla. Detta gnagde i honom och han kunde inte berätta vad som var fel pga sitt eget handikapp.

Jag minns så väl den dagen han gick i vägen. Klockan var strax efter 12 på dagen denna fina sommardag. Jag hade hällt upp mig en kopp kaffe och precis satt ner ändan på stolen på altan. Jag hör någon gå på vår grusväg, lite på avstånd men pga av grönskande träd såg jag ingenting. Det lät nästan som bror, men han är ju på jobbet, tänkte jag, så det är någon annan. Helt plötsligt ser jag att det är bror, men han går inte som han brukar och verkar djupt tänkande. Jag frågar om han har fått sluta tidigare idag, för jag skulle ju inte hämta honom förrän 16:55 vid bussen. Får bara ett nej till svar.
Ber honom sätta sig hos mig på altanen så vi får prata.

Det första får jag bara ja eller nej till svar. Jag körde ju dig till bussen tjugo i se i morse, sade jag åkte du inte med bussen? -Nej!
Men vad har du gjort då, frågade jag? Tystnad…
Till slut får jag ur honom ordet ”promenerat”.
Det visar sig att att han promenerat i sina egna tankar i över sex timmar denna morgon och förmiddag.

Jag fick ringt hans förman och berättat vad som hänt, sedan ringde jag vårdcentralen och berättade som det var. Vi fick en akuttid och kunde komma upp fort, och där kunde vi konstatera att det inte fanns några fysiska fel på honom. Han var helt enkelt sönderstressad av allt som hände, som han inte förstod. Han blev sjukskriven för utmattning. Under tre månader gick han sjukskriven och vi försökte hitta olika lösningar som kunde fungera för honom så han kunde resa till jobbet lugnt och tryggt.

I klippet ovan hör ni intervju med mig om brors situation. I september har vi äntligen en lösning klar, som passar bror, han får arbetsresor från hemmet till arbetsplatsen i Uddevalla med taxi morgon och kväll.

Under denna sjukdomstid hinner vi också besluta att ta hem mor från boende och hon får bo med oss igen. Bror får vare med i mors negativa utveckling med sin sjukdom men vi försöker också prata hela tiden om vad som händer.

Ni kan läsa hela nyheten som P4 Väst publicerade på sin sida här och där finns också Samhalls kommentar till varför det blivit så här.

Ett stort tack till Radio väst för all hjälp i ärendet!

 

Jag saknar min mamma så sjukt mycket #blogg100 #bloggswe

DSC_0305
För ett tag sedan när jag var ute och letade efter intressanta bloggar så hittade jag en mycket fin text, som även delvis kan stämma in på mig/oss.

Delar av den bloggen är spärrade för utomstående att läsa och det mesta är skrivet för de närmaste.
Personen har valt att lösenordsskydda vissa inlägg då hen vill slippa vissa konstiga och bitska kommentarer.
Jag har tillskrivit personen och frågat om hen vill dela med sig lite till mig att läsa men ännu inget svar.

Denna post är en av de som är öppna för alla att läsa och kommentera.
Men jag väljer att dela den i min blogg utan namn för att skydda men personen har mitt 100 cred.

Alzheimers.

Ibland, och det är mer och mer sällan, skymtar den gamla fina, snälla, omtänksamma, modiga, trygga mamman fram.
Hon som alltid sa att allting skulle ordna sig. Att allt skulle bli bra. Hon som alltid var positiv och aldrig gav upp.
Fastän hon precis blivit änka. Fastän hon precis fått veta att hon själv också hade cancer.
Hon som blev frisk efter många operationer, precis som hon lovade oss.
Den starka mamman som ännu en gång blev ensam.
Den envisa mamman som överlevde dubbla hjärtsjukdomar.
Mamman som fick en psykos.
Mamman som fick Alzheimers.

Jag saknar min mamma så oerhört mycket just idag.
När jag själv inte är på topp. När jag själv undrar hur tusan det blev så här. När jag själv är ledsen, trött, ensam. När jag själv vill berätta om hur jag egentligen mår i kropp och själ.

Men den mamma som kunde trösta mig, hon som alltid sa att allt skulle bli bra, hon är borta. Kvar finns min ömtåliga, ledsna och mycket ensamma mamma. Hon som ändå inte bara ger upp.
Jag får nu vara den som tröstar henne när hon är ledsen. Som lyssnar och pratar när hon bara vill höra min röst.

Jag kan inte tynga henne med mina sorger.

När hon frågar hur min dag varit svarar jag alltid bra.
Nåt annat går inte.

Det går bara inte.

Mamma.
Jag saknar dig så mycket. Jag älskar dig så mycket.

Snälla mamma. Försvinn inte längre bort.
Jag vill verkligen inte det.

Till dig som skrev detta.
Tack för att du delade detta och texten berörde mitt hjärta oerhört mycket.
Du fick mig att leva in i din situation men också väcka mina egna tankar till min situation och känna den glädje jag hade med både mor och far.
Tack!

Jag, ett ärendenummer #bloggswe

nummerlapp

Så har en av mina fina nätvänner blivit ensam sedan maken gått vidare till andra sidan, som vi inte vet så mycket om. Att se sin närmaste tyna bort under några års tid är ett hårt slag samtidigt som man vill ge denna något fint de sista åren. Detta ställer stora krav på den anhörige som skall orka. Många gånger är det slitsamt både fysiskt och psykiskt och påverkar hälsan negativt. Själv är jag mycket tacksam att jag sedan 25 år tillbaka har min panikångest, och den rehabilitering som det innebar för mig, har lar tig att lyssna på kroppen och dess behov. Men hur många har det i bakfickan?

Att stödja anhöriga i vardagen kom för några år sedan som en del i socialtjänstlagen, som har en form av ramlag. Tanken med ramlag är ju att de skall finnas möjlighet med individuella insatser och att kunna stödja de som behöver stöd på ett personligt sätt. Många kommuner väljer ju i stället att då ta politiska beslut hur det skall vara. I vårt fall är det politiska värderingar som styr att det INTE skall finnas några anhörigvårdare i kommunen. Det finns möjlighet att bli anhörigvårdare och där skjuts beslutet till enhetschefen som skall bedöma om de kan eller inte kan vårda en person. Vem vill ta beslut om att deras personal är så dålig att de inte kan vårda? Så i praktiken är det omöjligt i min kommun. Andra kommuner han valt att på högre nivå ta beslut om vilka anhöriginsatser som skall vara kostnadsfria och vilka som skall betalas inom den fasta månadsavgiften. Redan här begränsas det individuella tänkandet. Här kan till exempel vad jag gör på min avlastningstid avgöra om det är gratis eller om det skall kosta pengar. Går jag exempelvis till kommunens lokal och sitter i tre timmar och fikar med andra anhörigvårdare så är det gratis. Väljer jag däremot att jag vill vårda mig själv hos hårfrisörskan, eller kanske behöver besöka läkaren för mitt eget välbefinnande, så måste jag betala tiden för avlastning enl timdebitering.

Var finns då kommunens vilja till att stödja den anhörige? De nya lagarna kom under alliansregerigen 2010 men min kommun har ännu inte hunnit med att få med de nya lagarna i sitt arbetssätt. Likaså gäller personcentrerad omvårdnad där den behövandes situation skall ligga till grund för den hjälp som skall utges till individen. Nej istället gäller schablontider hur lång tid de olika momenten skall ta.

Vad var det som stod i ett dagschema för en person. ”Besök NN koka ägg utan prat, 4 minuter. Det ägget blir väldigt löskokt…”.

Vid ett tillfälle bad jag om hjälp med att mor skulle till vårdcentralen.  Mor hade tid där 10.30 De skulle vara här och hämta mor 10.10 åka till vårdcentralen och därefter åka hem med henna och klä henne och se till att hon fick frukost. För detta tilldelades det 90 minuter, dvs en och en halv timma. Detta skulle sedan göras på 45 minuter… Och vem åker frivilligt till vårdcentralen utan att tvätta och klä sig… Jo mor, enl hemtjänsten…

Jag är i dag otroligt tacksam för att ja kunnat ta hand om mor till sista andetaget, att mor fick bo hos sina pojkar, som hon så väl önskade och fick ett rikt liv även de sista åren.

De äldre och deras anhöriga får inte bara bli ett ärendenummer i socialtjänstens databas utan måste även betraktas som människor med tankar och känslor, för det är de värda.

En jobbig dag #bloggswe

IMG_5009

I dag var första det första arbetsdagen efter helgerna. Inte för mig men för min nyfunna vän, min bror. Vi har verkligen funnit varandra denna jul och nyårshelg och har varit helt fantastisk!

I dag var han på jobbet och jag gick här hemma helt ensam. Det var verkligen inte kul L
De senaste åren har allt kretsat kring mor och därefter har ju bror och därefter jag. Men jag trivdes med det… Nu finns ju inte mor. Började med promenaden i snöblandat regn och blåst var inget kul, sedan var tanken att röja lite här ute efter stormen Egons härjningar men det regnade, regnade och åter regnade. Blev inget jobb ute, utan försökte städa bort julen här inne… Det gick sååå långsamt och jag fick inte upp någon fart.

IMG_4989
Lite ommöblering i sovrummet för att hitta min egen stil, en maskin med tvätt och lite småplock här hemma. Sedan mellan allt detta hamnade jag vid köksbordet och saknade mor…

Hade det inte regnat och varit så mörk, så hade jag åtminstone kunna gå en längre promenade med hunden, men varken jag eller vovven hade intresset i det blöta vädret.

Tråkigt, tråkigt och åter tråkigt. Fördelen med att gå på gym är ju att det är inomhus, men jag trivs inte där utan föredrar naturen, förutom när den inte är med mig i vädret.

Geocaching var heller inget att tänka på när inte vädret ens bjöd på promenadeväder.

Har så smått börjat planera att jag och bror under våren skall promenera pilgrimsleden från Sankt Olovs källa till Västerlanda kyrka. En 11 km lång vandring i blandad natur.

Tillsammans med kyrkan skall vi lägga en cachingrunda efter leden så att det blir fler anledningar till att promenera den, eller cykla. Många slänger sig på cykeln och tar en runda på fem, sex mil och letar tupperwareburkar för att komma ut på nya äventyr, hitta nya platser och smultronställen.
Ser verkligen fram emot detta.

Nu hoppas jag på en dag i morgon med bättre väder och mer energi.

Doris Day #bloggswe

Doris_Day_-_1957

Far och mor träffades i början på 50-talet i Tyskland. Fars arbete i Tyskland tog slut och han kom åter hem till Sverige och mor hade tur att får jobb i familjen Algot Johansson, mera känd som ”Algots”.

Till och från var far inneboendes hos sin syster i Göteborg. Mor och far hade bestämt att mor skulle komma dig för att göra ”stan”. Systern hade berättat för sin barn att Doris, min mor skull komma på besök under helgen, och barnen hade blivit jätteglada.

Mor kommer med tåget till Göteborgs central på utsatt tid och tar taxi ut till Biskopsgården där då far var inneboende. Där får mor ett mottagande hon sent skall glömma…

Där står hela grannskapets fruntimmer och är välkomstkommité…

Det visar sig att fasterns barn hade sprungit runt i grannskapet och berättat att en filmstjärna, Doris Day kommer på besök… Detta ville inte damerna missa 🙂

Lycka är en bror som förstår #bloggswe

kärlek

Jag har verkligen inte sett fram emot denna jul som står i farstun och väntar.
Att far sedan några år är borta och att nu även mor inte finns ibland oss gör att det känns väldigt avslaget. Samtidigt har jag kravet på mig att försöka göra en så traditionell jul som det bara går, för brors skull. Bror med sitt handikapp ställer också större krav och kanske inte alltid förstår och själv inte ser allt som ibland kan verka självklart.

Jag har inte sett fram emot tre långa veckor med honom hemma från jobbet och att sysselsätta honom på bästa sätt. Han har sin egen vilja och den kan vara mycket svår att ändra på.

Hans liksom min hälsa har ju kommit på undantag under de åren vi kämpat för mors välbefinnande och det har satt sina spår. Har man sedan också svårt att förstå orsak och verkan och att mat inte bara skall vara för njutnings skull utan också något som måste intas i lagom proportioner och i förhållande till rörelser och andra aktiviteter, så blir det svårt.

I lördags hade vi då vår första julklappsutdelning där vi gav ”varandra” ett aktivitetsarmband för nytta och nöje. Hade mer eller mindre förväntat mig en massa protester och tjat om måste jag promenera, måste jag röra på mig. Nej, det blev tvärs om…
Nu ser han på datorskärmen hur långt han gått, hur många steg han tagit. Han tar dessutom kortare steg än mig och det innebär att han tar fler steg än mig på våra promenader. Helt plötsligt är han bättre än mig i att aktivera sig och leder över mig. Nu behöver jag inte tjata på honom att röra på sig, utan han hittar på en massa göromål själv bara för att få ta några extra steg.

WoW, vilken lättnad för mig… Helt plötsligt känner jag att julen blir lite lättare och ser mer ljust på dessa tre veckor och även bortanför denna horisont.

Redan igår började vi mäta födointaget för att få i oss alla viktiga näringsämnen men också se till att vi inte överkonsumerar de varor som är mindre viktiga. Hela tiden presenteras våra resultat på respektive datorskärm i nästan realtid.

Helt plötsligt har den energi jag hade avsatt till att tjata och tjata kunna användas till annat och nu känner jag att det blir kul att göra glühwein, griljera skinka, fixa en janssons mm mm.

Julen ser trots allt att bli en traditionell sådan, fast i mindre omfattning än tidigare…

Lycka är att ha en bror som förstår….

Utarbetad omsorgspersonal #bloggswe

ID-10092938

I dag ringde mors SSK i omsorgen och beklagade förlusten av mor.
Jag blev otroligt glad när jag direkt på telefonen såg att det var denna fina människa som ringde och när jag hörde rösten kände min glädje knappt några gränser.

Varför ringer denna fina människa så här lång tid efter att mor gick bort?

Inte så lång tid innan mors bortgång hade hon haft semester och semestern övergick sedan i sjukskrivning. Jag vet sedan tidigare att jobbet i omsorgen varit tungt med mycket stress, och många omsorgstagare och en känsla av att vara otillräcklig.

Gång på gång tänker jag på det som revisorerna har pekat på i sin senaste rapport:
Uppgifter från oktober 2012 visar att omsorgsnämndens kostnader för hemtjänsten per innevånare är högre än genomsnittet i riket respektive länet. Kvalitetsresultatet i sammanställningen visar på behov av utvecklingsarbete avseende bemötande och effektivitet (att ha tillräckligt med tid för utförandet). För dessa två kvalitetsvärden ligger Trollhättans stad bland de 25% sämsta kommunerna i landet, för övriga kvalitetsindikatorer ligger de bland de 50%, dvs i mitten i jämförelsen.

Att sjukvikarier inte sätts in vid sjukdom eller semestrar är allmänt känt. När det har varit problem här har personalen ringt SSK och bekräftat att hon kommer och sedan frågat mig om det går bra att jag håller ställningarna, då de måste till nästa vård/omsorgstagare. Vid vissa tillfällen har SSK ringt mig och frågat om jag kan assistera vid hjälpen då hon inte lyckats få tag i någon kollega som kan assistera även vid intima situationer.

Men frågan är vart tar omsorgens pengar vägen?
Högre kostnader än genomsnittet och jag får går in och göra visst jobb som anhörig som egentligen skulle utföras av omsorgen och som vi betalar för. Personalen utnyttjas till max och när man läser tidningen så möts man av rubriker att kommunanställdas sjukfrånvaro ökar och man vet inte varför.
Senast var den 8 april 2014 – Trollhättans personal sjukast i länet – igen http://ttela.se/nyheter/trollhattan/1.3025167-trollhattans-personal-sjukast-i-lanet-igen

En av de som är sjuk nu är mors SSK i omsorgen som just nu jobbar halvtid.

Även kommunerna måste vårda sina anställda för att dessa skall kunna göra det de är bäst på.

Från mig till SSK i omsorgen. Du har varit ovärderlig för vår räkning och vi hoppas snart du är tillbaka för att kunna hjälpa alla andra i omsorgen som litar på dig och att du kan göra det under en mänsklig arbetsbelastning.

PS.
Jag kommer kämpa vidare för alla som på något sätt drabbas i vård/omsorg anställda och brukare.

Hjälpmedelscentralen och hjälpmedelscentralen #bloggswe

hjälpmedelscentral
Nu ringde hjälpmedelscentralen och frågade efter lite grejor som är kvar efter mor. Nu igen?
– Vi fick ju inte alla grejor.
– Men ni ville ju inte ha alla grejor sist?
– En del tillhör ju hjälpmedelscentralen.
– Men du ringer ju från hjälpmedelscentralen.
– Nej, kommunen har lagt ner hjälpmedelscentralen för att spara pengar och vi hyr numera in det vi behöver från hjälpmedelscentralen. Kommunen har numera bara ett förråd som vi kallar hjälpmedelscentralen.
– Och vad ringer du ifrån?
– Hjälpmedelscentralen!
– Men du säger att ni inte har någon hjälpmedelscentral utan ett förråd och då tolkar jag det som om du ringer från kommunens förråd…
– Nej, jag ringer från hjälpmedelscentralen.
– Sist när du ringde så ringde du från hjälpmedelscentralen och skulle hämta era grejor. Men ni ville inte ta allt då vissa grejor tillhörde hjälpmedelscentralen.
– Hur skall jag veta vad som tillhör hjälpmedelscentralen och vad som tillhör hjälpmedelscentralen?
– Kommunen har bara ett förråd numera…
– Så du ringer från kommunens förråd?
– Nej jag ringer från hjälpmedelscentralen….
– Hjälpmedelscentralen vill inte hämta grejor som tillhör hjälpmedelscentralen bara för att de tillhör hjälpmedelscentralen.
För mig är hjälpmedelscentralen samma sak som hjälpmedelscentralen och jag ser absolut ingen skillnad på hjälpmedelscentralen och hjälpmedelscentralen…
Jag mår illa!

Född i sken av bomber


DSC_0529I dag för 70 år sedan föddes min morbror, eller ”bror” som jag ser honom.
Han föddes till ackompanjemanget av sirener om flyganfall och lystes upp i skenet av exploderande bomber.
Ett nytt liv hade kommit till världen i dåvarande östra Tyskland.

Hans första tid blev ständiga förflyttningar mellan den varma sängen och den kalla källaren där de tog skydd när flyglarmet ljöd.

Några månader efter födelsen, ljuder flyglarmet halv två på natten.

Ute på gatan är det fullt med militärer i den lilla byn som förkunnar, nu är det dags, ”Ryssarna kommer”. Mormor tar hand om de minsta, mor och hennes syster springer till kusinerna en bit bort och kramar dem och säger, vi syns när vi är i trygghet.

De kommer tillbaka där mormor är färdig med påklädningen. Väskorna som sedan länge varit packade är framme. Nu lämnar mor sitt hem som varit hennes sedan födseln för att aldrig mer får återse det.

I kalabaliken, paniken och tumultet som uppstod när de skulle fraktas till järnvägen tvingas mor, då 12 år, att bli vuxen. Mamma (min mormor) är borta och några av småsysonen. Mor sitter där ensam med sin lillasyster, 10 år och sin lillebror, bara några månader gammal. Väl vid järnvägen föses de in i godsfinkorna bland halm och gammal koskit.

Luften är unken och mor föser ihop lite halm i ett hörn så lillebror får sova samtidigt som luckan till vagnen låses utifrån. Från ventilationsluckorna vid vagnstaket får de lite frisk luft. De närmaste tre månaderna skall de bo i boskapsvagnar, skolor under bar himmel. Lillebror skall bytas på, ha sin välling där militären ställer upp med sina bilar och lägger nappflaskan på bilkylaren för att vällingen skall få rätt ättemperatur.800px-B-17F_formation_over_Schweinfurt,_Germany,_August_17,_1943

I bland har de tur och kan få stanna några dagar i skolan för att pusta ut och hämta krafter. Turen går sakta mot öster för att sedan vika söderut innan tåget växlar vidare mot nordväst. Inget vet var slutmålet ligger eller när de kommer vara framme. Att vakna på morgonen och inte veta vad nästa minut skall innehålla var en skräck för alla.

Efter tre månader av skräck, oro och ångest landar de i en flyktingförläggning utanför Lübeck. Nu får de ett välkommet besked… Ni är i trygghet och det är dags att bygga upp ett nytt liv…

Mor är ute och går med lillasyster och lillebror i famnen när de hör en välkänd röst….. Mamma! NU får de återse sin mamma och sina syskon som alla har klarat sig. Snart ansluter även pappa som kom kommit hem på permission och de började leta ett nytt hem.

De hamnar i en liten by utanför Rendsburg men förhållanden var mycket knappa. Efter skolan fick mor och hennes syskon gå runt till bönderna och tigga och mors vackra ögon kom väl till pass då de smälte de ibland hårda bönder som inte ville dela med sig.

Efter skörden på bondgården fick mor och syskonen vandra där på bondens mark och plocka de spannmålskorn som bonden hade missat. Korn för korn plockade de upp för hand och lade i sina påsar så att mamma kunde baka bröd. De fick lov att gå i bondens skog och placka grenar som fallit ner för att kunna få värme till mat och hus. Trots det, var det som fanns i pottan från natten bara en stor isklump på morgonen.

Den bark som fanns på det som skulle värma familjen plockades bort och maldes och rostades och drygades ut så far fick sitt kaffe. Den finaste delen av barken fick bli det som drygade ut mjölet som maldes för att få bröd så det räckte till alla.

Mor och familjen hade tur när en brittisk soldat, vid namn George, blev kär i mor. Deras bakrbröd och barkkaffe drygades ut med engelsk ”Corned beef” i som var avsedd de brittiska militärerna som var stationerade i närheten.

Livet återvänder sakta till familjen och mor träffade far. De flyttar sedan till Sverige och efter några år kommer jag till världen. Morbror slutar skolan och flyttar hit så att min mor och far kan hjälpa honom vidare i livet. I samma veva blir min morbror, min storebror som jag växer upp tillsammans med.

Jag har idag på förmiddagen ringt min storebror och gratulerat honom på hans 70-årdag.

Mycket vatten har runnit under de broar sedan ”bror” slog upp ögonen i ljuset från andra världskrigets bomber…

 

En anhörigvårdares vardag #bloggswe

IMG_20130703_203000

Min morgon börjar vid 03-tiden då klockan ringer.

Dags att vända mor i sängen. Oftast är jag då så trött så jag gör det mer eller mindre i sömnen.

 

Bror klarar numera sig själv på morgonen jag får sova medan han ger sig iväg till jobbet.

Mellan sex och halv sju brukar jag då vakna och då är det först toaletten och sedan ut i köket för att få sig ett par koppar kaffe. Här är nu för mig dagens viktigaste tid.

Jag får en stunds kvalitetstid där jag kan rå mig själv.

Det är tyst omkring mig och jag njuter i full drag. Nu har jag chansen att sitta med mina egna tankar, fundera på det som hände igår, fundera på dagen och framtiden.

 

Detta är en form av dagdrömmeri och jag mår gott i min egen värld helt för mig själv.

 

Vid halv åttatiden så är det då dags för de första omvårdnadsinsatserna av mor.

Hon skall då har omvårdnad och första dosisen med näringsdryck.

 

Därefter blir det att hälsa god morgon till Kallie och Agda, våra nymfparakiter och sedan blir det en kort morgonpromenad med Nussä, vår vovve. Sedan är det dags att släppa ut och hälsa god morgon till våra ankor.

 

Därefter blir det en kontroll om mor är vaken eller sover.

Sover hon blir det då en tur ner till tvättstugan och ta hand om det.

Middagsplanerna förbereds och annat småplock som måste till.

 

Nästa tid att passa är klockan nio, då mor senast måste ha sina morgonmediciner för att slippa ev. ha ont när hemsjukvården kommer för sitt arbete. Jag är då glad om hon redan fått i sig sin frukost innan de kommer så kan hon sedan vila en stund till efter besöket.

 

Är det en dag som bror är hemma så gäller det att även att få upp honom vid niotiden så han inte ligger och dräller till eftermiddagen. Med sin sjukdom har han svårt att komma igång och måste också hela dagen aktiveras då han själv inte ser vad som behöver göras.

 

Efter missen med sina mediciner i våras och tröttheten som det gav, sjönk också hans rörelseaktivitet.

Nu är det att hålla honom igång och få upp kondisen igen.

 

Vid tiotiden kommer då hemsjukvården för omsorg av mor. Då brukar jag försöka ta en längre promenad med vovven.

Därefter blir det en del hushållssysslor/utomhussysslor tills mor skall tas upp igen.

 

Är frukosten inte avklaras så inmundigas den då, annars blir det ett glas näringsdryck

 

När mor sedan är vaken så brukar vi sysselsätta oss gemensamt med något, gärna något där även bror kan deltaga innan det vid 15-tiden är dags för middagsmatstillagning.

 

När disk och övrigt är avklarat så försöker vi att göra något gemensamt och ofta blir det då ett besök på vårt kära slottscafe med kaffe och våffla.

 

Vid 8-tiden blir den en soppa för mor eller något annan enkel måltid. När jag gör soppa så slår jag sedan upp det i plastglas och fryser in och är då lätt att tina i micron.

 

Mors mat är ju alltid extra näringsberikad såsom äkta smör och mjölk är alltid utbytt mor vispgrädde.

Därtill får mor alltid extra näringsdryck 2 till 3 gånger dagligen.

 

Även denna gör jag själv med naturell yoghurt, någon sorts frukt, lite olja och proteinpulver inköpt i sportbutik.