Tag Archive | Medicin

When dreams come true #blogg100

when dreams come true

Jag befinner mig på den sidan i livet där döden är närmare än födelsen. Men det innebär inte att man behöver sluta drömma, vilket jag heller inte har gjort.

För drygt tio år sedan fick jag diabetes, vilket jag tycker var lit väl ungt, då det handlade om åldersdiabetes. Det var under den tiden som far tacklade av och fick mer och mer krämpor. och att jag fick mer och mer ansvar. Från början fungerade det med kost och motionsbehandling, och jag var otroligt glad att slippa en massa mediciner. Men tiden gick och till slut blev det mediciner också och jämt ett tänkande på vad jag stoppar i mig.

Det får jag äta och det får jag inte äta,och att äta lagom, och äta flera gånger…
Mycket att tänka på. Far gick bort 2009, men inte långt efter började mors krämpor komma. Återigen började nytt ansvar för mig och mediciner för diabetes sattes in. Fick blodtryckssänkande. betablockerare mediciner för kolesterolet mm. Mina dospåsar blev efterhand tjockare och tjockare och mer välfyllda. Jag blev en pillermänniska 😦

Mor gick bort för ca ett och ett halvt år sedan och nu hade jag nästan bara mig själv att tänka på. Nu var det dags att till hundra procent fokusera på mig självt och MITT välbefinnande. En liten dröm jag hade var att kunna minska på mediciner och en dröm var att kunna komma till en punkt där jag åter kunde behandla min diabetes med kost och motion. Jag skaffade aktivitetsarmband som håller koll på mina rörelser och steg.

I höstas, ca ett år efter mors frånfälle, så började min kropp krångla. Vi fick hastigt ta bort betablockeraren och minskade på blodtryckssänkande. När dessa mediciner gått ur kroppen hittades nya biverkningar och då fick vi även ta bort dessa.

Nu har jag gått på kontroller under fyra månader, både för hjärtat och kolesterolet. Nu väntade jag på besked om jag skulle få nya mediciner för kolesterolet eller inte.
Härom dagen ringde vårdcentralen och berättade att jag inte behövde nya hjärtmediciner och inte heller något nytt för kolesterolet. Jag var jätteglad att min nya livsstil sedan drygt ett år tillbaka gett resultat. Vänta säger sköterskan i telefonen…
Du måste också sluta med att ta din medicin för diabetes, förutom den långtidsverkande. Va, skriker jag…
Ja, säger hon…Du ligger på samma värden som en frisk människa nu!
Jag jublade och dansade som Panetoz i melodifestivalen. Det som var en dröm och som jag innerst inne trodde skulle förbli en dröm, var verklighet.

Nu börjar en ny fas igen, med att hålla stenhårt på vad jag äter och sedan dansa på mina promenader, men det tror jag kommer att gå som en dans.

When dreams come true

Tympaton – ställes högt med frambenen

medicinflaskor
När jag var liten så delade jag och bror rum när vi bodde hos föräldrarna. Jag var sju år äldre och en stolt storebror. Lillebror hade alltid svårt att somna på kvällen så oftast gick mor (ibland far eller jag) upp med honom och vi lade oss på sängen samtidigt som han gjorde det. När han sedan hade somnat så försökte man då tyst smyga iväg för att avsluta dagen men ibland hade han bara spelat med i vårt spel och när han hörde att vi andades tungt som man gör när man sover, så gjorde han samma sak.

Det hände till och från att bror kom ner med orden, ”nu sover mamma”!

En kväll när både jag och bror sov, så hörde mor att jag hade kraftig hosta. Hon skulle upp tidigt för att mjölka och fodra djuren i ladugården. Hon var orolig för att min hosta skulle väcka lillebror och att han sedan inte skulle somna och att hennes nattsömn blev förstörd, innan arbetsdagens början.

Hon smyger ner till köket och går in i skafferiet, vi hade ett gammaldags skafferi som man fick gå in i, och tar flaskan med hostmedicin på översta hyllan som vanligt. Tar med en sked och kommer upp till mig. Jag får en tesked med hostmedicin och protesterar mot att den smakar väldigt konstigt. Tyst och sov nu så vi inte väcker lillebror.

Mor ställde tillbaka medicinen och gick och lade sig men blev orolig för jag hade blivit för tyst. Hon kom på min protest om konstig smak och gick ner till skafferiet än en gång och nu tände hon ljuset…. Tympaton Vet. stod det på flaskan. Hon läste vidare ”ställes högt med frambenen”. Tympaton användes till att ge djuren när de hade fått för kraftigt bete på höstkanten så det inte bildas för mycket gaser i magen som inte kommer upp.

För mor blev det panik, vad hade hon gjort? Upp och väcka mig som sov tyst utan hosta, inte väcka bror, fick komma till köket där jag fick en hink och ombads sticka fingrarna i halsen.

Mor ringer 90000 och ber om giftinformation och blir kopplad dit. Hon förklarar situationen och de börjar leta i sina arkiv efter info. Men tiden gick och de hittade inte något som kunde hjälpa henne utan ombads istället kontakta veterinär…

Nu skulle hon jaga en veterinär på natten i en tid utan mobiltelefoner, vilket inte var lätt.
Hon fick kontakt med en person som skulle be doktorn att ringa upp.
Halv sex på morgonen ringde veterinären upp och meddelande att det inte är någon fara, möjligen lite diarre…

För mor var det nu bara att gå till ladugården och börja med dagens arbete, utan en minuts sömn. Jag hade fått några timmar men lillebror var pigg och utvilad dagen efter.

Mediciner på sightseeing #bloggswe

ID-10013140
Jag var idag inne i Coop Konsum Sjuntorp för att hämta mina
dosförpackade läkemedel.

I butiken svarar de att det har inte kommit några mediciner varken idag eller igår.
De berättar att flera kunder har varit inne både igår och idag och skulle hämta.
En kund hade ringt Apotekstjänst och då fått svar att medicinerna är skickade.

Jag ringer själv apotekstjänst och de berättar att de är levererade till ICA Matkassen. Denna butik ligger ca 25 km söder om mitt hem.
Men jag vill ha dem till mitt apoteksombud, säger jag. Kundtjänst frågade om jag hade långt att gå till den andra butiken istället. Ja ca 2,5 mil enkel väg svarade jag.

Kundtjänst fortsätter med att min butik INTE ville ta emot mediciner och därför levererade till denna butik istället.

Ringer Coops kundtjänst och de kontaktar min butik som ger samma svar till Coop som jag fick. Inga leveranser med mediciner har kommit.

Coop ber mig ringa posten, posten kan inte svara var medicinerna är då jag inte har inte har kollinummer.

Medan jag satt och skrev detta inlägg så ringer Apotekstjänst ånyo upp och säger att jag har fått fel information från den föregående kundtjänstmedarbetaren och nu hade det uppstått en försening hos posten och därför hamnade de
fel.

– Samma fel i två dagar, frågade jag…
– Jobbar du hos ombudet, kommer som svar på det…
– Nej, svarar jag…
– Då är det absolut INGET du behöver bry dig om som privatperson, blev svaret. Jodå, då jag hämtar åt fler, svarade jag.
– Du har gott om tid för att hämta. (Kundtjänst vet ju inte om jag skall åka bort eller inte.)

– Det är butiken som skall ringa om det blir fel. Men ni vill ju inte ha med butiken att göra, så de kan inte ringa var den uppgift jag fick från butiken.

NU är jag i alla fall lovad att mina mediciner skall vara på plats i butiken efter kl 14,00 i morgon. Jag hoppas även brors mediciner är där samtidigt. Återstår att se…

Och varför ändras historien och att jag som privatperson inte skall bry mig om andra.

Lite senare på kvällen åker jag upp till min butik som blivit indragen i detta och vill förklara min version i denna historien. Ber att få prata med den som är ansvarig för mediciner. Jag ber om ursäkt säger hon men dina mediciner har hamnat fel och i en butik so ligger 15 km norrut. Jag tappar hakan…

Jag berättar min historia och den ansvarige tappar hakan.

Min konsumbutik tillika postombud och apoteksombud kommer att dubbelkolla med personalen om någon har vägrat ta emot mediciner.

Vad Apotekstjänst och posten kommer att göra, vet jag ej…

Strax efter kl 14 var jag hos vårt ombud och hämtade våra mediciner.
Men frågan återstår var var våra mediciner och varför…

Vi är inte ensamma #blogg100 #omsorg

A¦ênnu en festma¦èltid. Halv ska¦èl kra¦êm med halv macka.

 

 

För en tid sedan fick jag kontakt med annan anhörig som berättade sin historia men framför allt ville ha lite stöd och råd med mina erfarenheter som grund.

Visst jag har gett denna person mitt stöd och mina erfarenheter som grund att leta vidare för sina svar. Visst har det funnits likheter men även väsentliga skillnader i våra berättelser och upplevelser.

Till och från har jag tipsat om nyheter och annat sådant som kan vara av denne persons intresse.
Ju mer tiden har gått så har jag ibland funderat över vad detta denna anhörige berättar betyder och till och från har jag fått en smygande känsla av att det börjar kännas som ett parallellfall men samtigit har jag skakat av mig den känslan, då jag tänkte att det är nog bara ödets nyck.

Tycker denna människa är fantastisk som kämpat på detta sätt och hoppas verkligen det fortgår på samma sätt.

För några dagar sedan blev jag uppmärksammad via en tidningsartikel om något så jag kontaktade personen om detta. Chocken var nästan total, då de personer som figurerade i artikeln var samma som ”kommit” i vägen för denna anhörige.

Helt plötsligt blir jag varse, det är nästan vår historia som berättas.
Börjar rota här i bloggen och läser, men usch så lika…

Här för några dagar sedan så ramlade den anhöriges närstående ur sängen och bröt lårbenshalsen.
In på sjukhus och akut operation. Några dagar senare så uppdagas det att personen har lågt Hb och fick extra blod i dropp.

Idag ringde telefonen och det var den anhörige som berättade att nu börjar den närstående vakna till liv, svara på tilltal och berätta vad den önskar och vill.

Nu kommer de båda att flytta ihop i väntan på nytt boende för brukaren.
Jag hoppas att den anhörige tänker på hur bundet det blir och måste tänka igenom detta noga.
Det är inte lätt att ta ansvar för någon annans liv vilket blir ett tungt ansvar för en ensamstående.

Har sagt att nu måste det till att läsa recept, laga mat, mat med mycket näring, mycket järn för att få upp blodvärdet och järn.  Man måste också tänka på att för att optimera upptaget av järn, så måste det till mycket c-vitamin. Även kaffe och mjölkprodukter måste åtskiljas från dessa järnberikade måltider. Tänk dig noga för, för det tar på krafterna och krafter som du måste ha för att orka strida för rättigheter som ni har. Glöm inte det….

Nu får vi strida åt var sitt håll men kan samtidigt ge varandra stöd för att gå vidare.

I dag är jag glad att min blogg har inneburit så mycket för andra, inte bara för denna person utan för alla andra som kontaktar mig i tysthet, då de inte vill komma ut med att de misstänker ”felaktigheter” i vård och omsorg.

Kämpa vidare men kämpa inte så mycket att du tar slut på dig själv. Tar du slut så finns ingen som kan hjälpa och stödja dina nära och kära.

Onsdag på torsdag #blogg100

primapraktiken

Onsdag är veckans bästa dag då vi inte har någon hemSJUKvård utan då besäker vi vår underbara vårdcentral, Primapraktiken i Trollhättan. Här svara de i telefon när man ringer och man behöver inte ringa 1177 och bli hänvisad till att ringa akutnumret för att bli utskälld för att att man använder det numret. Det hände vid ett par tillfällen att vårdcentralen själv ringd 1177 och kontrollerade att de uppmanat mig ringa akutnumret.

På primapraktiken känner man sig verkligen välkommen.

Onsdagar är också de dagar vi kan njuta av varandra hela dagen. Nu skall jag inte säga annat än att det är skönt att ha hemSJUKvårdspersonalen här just för den avancerade sårvård som gäller, och i det fallet har jag inget att klaga på, utan de gör ett helt fantastiskt jobb, vilket jag framför till de som är här.  Men samtidigt kan jag inte bortse från att jag INTE litar på majoriteten av personalen efter de anklagelser som riktats mot mig.

Denna vecka blev onsdag på en torsdag, då även jag skulle till min diabetessköterska.
Det mötet blev en kalldusch för mig… Mina värden var åt helvete L
 

Mitt långtidssocker låg på 99 och målsättningen är under 52.
Inte nog med det, så var mitt blodtryck över det som är normalt. Nu blir det medicinjusteringar för mig. L

När det sedan är dags för mor och hennes undersökning berättar sjuksköterskan på vårdcentralen att hon fått ett fax från SSK i hemsjukvården om att de som varit här misstänker att något problem uppstått. Så idag var läkaren med vid undersökningen men det visade sig än en gång att det var falskt alarm. Men skönt med att de håller uppsikt och larmar vid misstanke om något.

Till er som sköter mors vård i hemsjukvården, så säger jag bara tack!

När vi glada lämnade vårdcentralen och närmar oss bilen, så är det ingen som håller span på oss…
Blir naturligtvis orolig och går lite snabbare för att snart konstaterar att Nussä (vovven) inte finns där.

In med mor i bilen och vi åker ett par varv i området. Nej, ingen vovve är synlig och väljer då att ringa polisen och fråga. Men vad glad jag blev när något hade tagit hand om vovven på parkeringsplatsen och lämnat honom på polisstation.

Nu skall jag i alla fäll lägga mig för i morgon är en ny dag!

 

Fysisk och psykisk misshandel

Jag har under senaste månaden försökt hålla mig undan vård och omsorgsfrågor och försökt njuta av tillvaron med mina närmaste, dvs mor och bror.
Bror mår ju mycket bättre sedan vi beslutade att avstå hemvården och mor är ju mycket lugnare också, och själv har jag fått mycket mer kvalitetstid, hur otroligt det än låter, så vi bor numera i vårt paradis.

NU kan jag inte hålla tyst efter det som hände på Vårbacka Plaza, där en dement/autistisk man hölls inlåst/frihetsberövad.
Polisen visst också om detta i en månads tid, utan att vidta några åtgärder.

Jag har ju den tron att en människa är god och harmonisk inombords från början med sjukdomar, skador på hjärnan, upplevelser gör att vi kan reagera aggresivt, speciellt om vi inte kan förstå vad som händer omkring oss eller med oss.

Jag vet inget om denna man och varför har var utåtagerande och aggressiv men jag kan jämföra med min egen sjukdom, panikångest och tänka mig in i en del av situationen.
På den arbetsplats mina problem började hade jag anställningsnummer 157. När jag var ute på en biltur kom jag till en korsning, just med väg 157….. Jag blev illamående, började skaka och kände att jag tappade verklighetsuppfattning. Jag fick köra av vägen parkera bilen och gå ur och vad som hände mer vill jag bespara er. Men där har vi en koppling som triggade igång mig och det var bara en sifferkombination.
I dag klarar jag oftast hantera mina anfall och döljer dem väl och ingen ser på mig när ett sådant kommer… Jag är inte rädd för dem men det gör inte att de inte känns inombords.

Jag har också lärt mig att klara dessa situationer när så sker. Men om man då har demens eller andra minnesproblem som gör att man inte har den insikten själv, då måste jag ju ställa det kravet på andra och försöka hitta vad som är problemet.
På ett boende blir det ju personalens uppgift att föröka hitta orsaken till min oro.

I mitt fall var den en sifferkombination men vad kan mer påverka mig?
En lukt, en person jag inte gillade kanske hade en deoderant en doft som jag kommer ihåg, kanske ett ord jag minns i bakhuvudet och triggar igång mig. En person har kanske ett utseende, en blick som skrämmer mig…

Att låsa in folk är aldrig OK och misshandel är heller tillåtet. Men var går gränsen mellan vård och vanvård?
Fysisk misshandel är oftast lätt att bevisa med blåmärken eller skador men, psykisk misshandel…
Var går gränsen för vad som är acceptabelt?

I dag används många gånger läkemedel för att stävja den oro som många har när det istället kanske kan räcka med att hålla handen och prata vänligt en stund. Är det så vi vill ha det?

Någonstans måste väl gränsen sättas för vad som är acceptabelt…
Att mor skall behöva ha lugnande för personalens skull är inte OK och varför skall hon behöva må dåligt av personalens tidsbrist?

Varför mådde denna man så dåligt så att han blev frihetsberövad och inlåst i en skrubb?
Tyvärr har jag inget svar på det men jag tror i min enfald att det hade funnits lösningar även för honom…

Jag kommer att kämpa vidare för mor men också för alla andra som inte kan säga sin sak rakt ut…

Det är aldrig ok att dölja psykisk misshandel med mediciner eller inlåsning…