Etikett: Medicin

When dreams come true #blogg100

Den Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

when dreams come true

Jag befinner mig på den sidan i livet där döden är närmare än födelsen. Men det innebär inte att man behöver sluta drömma, vilket jag heller inte har gjort.

För drygt tio år sedan fick jag diabetes, vilket jag tycker var lit väl ungt, då det handlade om åldersdiabetes. Det var under den tiden som far tacklade av och fick mer och mer krämpor. och att jag fick mer och mer ansvar. Från början fungerade det med kost och motionsbehandling, och jag var otroligt glad att slippa en massa mediciner. Men tiden gick och till slut blev det mediciner också och jämt ett tänkande på vad jag stoppar i mig.

Det får jag äta och det får jag inte äta,och att äta lagom, och äta flera gånger…
Mycket att tänka på. Far gick bort 2009, men inte långt efter började mors krämpor komma. Återigen började nytt ansvar för mig och mediciner för diabetes sattes in. Fick blodtryckssänkande. betablockerare mediciner för kolesterolet mm. Mina dospåsar blev efterhand tjockare och tjockare och mer välfyllda. Jag blev en pillermänniska 😦

Mor gick bort för ca ett och ett halvt år sedan och nu hade jag nästan bara mig själv att tänka på. Nu var det dags att till hundra procent fokusera på mig självt och MITT välbefinnande. En liten dröm jag hade var att kunna minska på mediciner och en dröm var att kunna komma till en punkt där jag åter kunde behandla min diabetes med kost och motion. Jag skaffade aktivitetsarmband som håller koll på mina rörelser och steg.

I höstas, ca ett år efter mors frånfälle, så började min kropp krångla. Vi fick hastigt ta bort betablockeraren och minskade på blodtryckssänkande. När dessa mediciner gått ur kroppen hittades nya biverkningar och då fick vi även ta bort dessa.

Nu har jag gått på kontroller under fyra månader, både för hjärtat och kolesterolet. Nu väntade jag på besked om jag skulle få nya mediciner för kolesterolet eller inte.
Härom dagen ringde vårdcentralen och berättade att jag inte behövde nya hjärtmediciner och inte heller något nytt för kolesterolet. Jag var jätteglad att min nya livsstil sedan drygt ett år tillbaka gett resultat. Vänta säger sköterskan i telefonen…
Du måste också sluta med att ta din medicin för diabetes, förutom den långtidsverkande. Va, skriker jag…
Ja, säger hon…Du ligger på samma värden som en frisk människa nu!
Jag jublade och dansade som Panetoz i melodifestivalen. Det som var en dröm och som jag innerst inne trodde skulle förbli en dröm, var verklighet.

Nu börjar en ny fas igen, med att hålla stenhårt på vad jag äter och sedan dansa på mina promenader, men det tror jag kommer att gå som en dans.

When dreams come true

Tympaton – ställes högt med frambenen

Den Av villacaliforniai Minnen, VardagLämna en kommentar

medicinflaskor
När jag var liten så delade jag och bror rum när vi bodde hos föräldrarna. Jag var sju år äldre och en stolt storebror. Lillebror hade alltid svårt att somna på kvällen så oftast gick mor (ibland far eller jag) upp med honom och vi lade oss på sängen samtidigt som han gjorde det. När han sedan hade somnat så försökte man då tyst smyga iväg för att avsluta dagen men ibland hade han bara spelat med i vårt spel och när han hörde att vi andades tungt som man gör när man sover, så gjorde han samma sak.

Det hände till och från att bror kom ner med orden, ”nu sover mamma”!

En kväll när både jag och bror sov, så hörde mor att jag hade kraftig hosta. Hon skulle upp tidigt för att mjölka och fodra djuren i ladugården. Hon var orolig för att min hosta skulle väcka lillebror och att han sedan inte skulle somna och att hennes nattsömn blev förstörd, innan arbetsdagens början.

Hon smyger ner till köket och går in i skafferiet, vi hade ett gammaldags skafferi som man fick gå in i, och tar flaskan med hostmedicin på översta hyllan som vanligt. Tar med en sked och kommer upp till mig. Jag får en tesked med hostmedicin och protesterar mot att den smakar väldigt konstigt. Tyst och sov nu så vi inte väcker lillebror.

Mor ställde tillbaka medicinen och gick och lade sig men blev orolig för jag hade blivit för tyst. Hon kom på min protest om konstig smak och gick ner till skafferiet än en gång och nu tände hon ljuset…. Tympaton Vet. stod det på flaskan. Hon läste vidare ”ställes högt med frambenen”. Tympaton användes till att ge djuren när de hade fått för kraftigt bete på höstkanten så det inte bildas för mycket gaser i magen som inte kommer upp.

För mor blev det panik, vad hade hon gjort? Upp och väcka mig som sov tyst utan hosta, inte väcka bror, fick komma till köket där jag fick en hink och ombads sticka fingrarna i halsen.

Mor ringer 90000 och ber om giftinformation och blir kopplad dit. Hon förklarar situationen och de börjar leta i sina arkiv efter info. Men tiden gick och de hittade inte något som kunde hjälpa henne utan ombads istället kontakta veterinär…

Nu skulle hon jaga en veterinär på natten i en tid utan mobiltelefoner, vilket inte var lätt.
Hon fick kontakt med en person som skulle be doktorn att ringa upp.
Halv sex på morgonen ringde veterinären upp och meddelande att det inte är någon fara, möjligen lite diarre…

För mor var det nu bara att gå till ladugården och börja med dagens arbete, utan en minuts sömn. Jag hade fått några timmar men lillebror var pigg och utvilad dagen efter.

Mediciner på sightseeing #bloggswe

Den Av villacaliforniai Samhälle, VardagLämna en kommentar

ID-10013140
Jag var idag inne i Coop Konsum Sjuntorp för att hämta mina
dosförpackade läkemedel.

I butiken svarar de att det har inte kommit några mediciner varken idag eller igår.
De berättar att flera kunder har varit inne både igår och idag och skulle hämta.
En kund hade ringt Apotekstjänst och då fått svar att medicinerna är skickade.

Jag ringer själv apotekstjänst och de berättar att de är levererade till ICA Matkassen. Denna butik ligger ca 25 km söder om mitt hem.
Men jag vill ha dem till mitt apoteksombud, säger jag. Kundtjänst frågade om jag hade långt att gå till den andra butiken istället. Ja ca 2,5 mil enkel väg svarade jag.

Kundtjänst fortsätter med att min butik INTE ville ta emot mediciner och därför levererade till denna butik istället.

Ringer Coops kundtjänst och de kontaktar min butik som ger samma svar till Coop som jag fick. Inga leveranser med mediciner har kommit.

Coop ber mig ringa posten, posten kan inte svara var medicinerna är då jag inte har inte har kollinummer.

Medan jag satt och skrev detta inlägg så ringer Apotekstjänst ånyo upp och säger att jag har fått fel information från den föregående kundtjänstmedarbetaren och nu hade det uppstått en försening hos posten och därför hamnade de
fel.

– Samma fel i två dagar, frågade jag…
– Jobbar du hos ombudet, kommer som svar på det…
– Nej, svarar jag…
– Då är det absolut INGET du behöver bry dig om som privatperson, blev svaret. Jodå, då jag hämtar åt fler, svarade jag.
– Du har gott om tid för att hämta. (Kundtjänst vet ju inte om jag skall åka bort eller inte.)

– Det är butiken som skall ringa om det blir fel. Men ni vill ju inte ha med butiken att göra, så de kan inte ringa var den uppgift jag fick från butiken.

NU är jag i alla fall lovad att mina mediciner skall vara på plats i butiken efter kl 14,00 i morgon. Jag hoppas även brors mediciner är där samtidigt. Återstår att se…

Och varför ändras historien och att jag som privatperson inte skall bry mig om andra.

Lite senare på kvällen åker jag upp till min butik som blivit indragen i detta och vill förklara min version i denna historien. Ber att få prata med den som är ansvarig för mediciner. Jag ber om ursäkt säger hon men dina mediciner har hamnat fel och i en butik so ligger 15 km norrut. Jag tappar hakan…

Jag berättar min historia och den ansvarige tappar hakan.

Min konsumbutik tillika postombud och apoteksombud kommer att dubbelkolla med personalen om någon har vägrat ta emot mediciner.

Vad Apotekstjänst och posten kommer att göra, vet jag ej…

Strax efter kl 14 var jag hos vårt ombud och hämtade våra mediciner.
Men frågan återstår var var våra mediciner och varför…

Vi är inte ensamma #blogg100 #omsorg

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

A¦ênnu en festma¦èltid. Halv ska¦èl kra¦êm med halv macka.

 

 

För en tid sedan fick jag kontakt med annan anhörig som berättade sin historia men framför allt ville ha lite stöd och råd med mina erfarenheter som grund.

Visst jag har gett denna person mitt stöd och mina erfarenheter som grund att leta vidare för sina svar. Visst har det funnits likheter men även väsentliga skillnader i våra berättelser och upplevelser.

Till och från har jag tipsat om nyheter och annat sådant som kan vara av denne persons intresse.
Ju mer tiden har gått så har jag ibland funderat över vad detta denna anhörige berättar betyder och till och från har jag fått en smygande känsla av att det börjar kännas som ett parallellfall men samtigit har jag skakat av mig den känslan, då jag tänkte att det är nog bara ödets nyck.

Tycker denna människa är fantastisk som kämpat på detta sätt och hoppas verkligen det fortgår på samma sätt.

För några dagar sedan blev jag uppmärksammad via en tidningsartikel om något så jag kontaktade personen om detta. Chocken var nästan total, då de personer som figurerade i artikeln var samma som ”kommit” i vägen för denna anhörige.

Helt plötsligt blir jag varse, det är nästan vår historia som berättas.
Börjar rota här i bloggen och läser, men usch så lika…

Här för några dagar sedan så ramlade den anhöriges närstående ur sängen och bröt lårbenshalsen.
In på sjukhus och akut operation. Några dagar senare så uppdagas det att personen har lågt Hb och fick extra blod i dropp.

Idag ringde telefonen och det var den anhörige som berättade att nu börjar den närstående vakna till liv, svara på tilltal och berätta vad den önskar och vill.

Nu kommer de båda att flytta ihop i väntan på nytt boende för brukaren.
Jag hoppas att den anhörige tänker på hur bundet det blir och måste tänka igenom detta noga.
Det är inte lätt att ta ansvar för någon annans liv vilket blir ett tungt ansvar för en ensamstående.

Har sagt att nu måste det till att läsa recept, laga mat, mat med mycket näring, mycket järn för att få upp blodvärdet och järn.  Man måste också tänka på att för att optimera upptaget av järn, så måste det till mycket c-vitamin. Även kaffe och mjölkprodukter måste åtskiljas från dessa järnberikade måltider. Tänk dig noga för, för det tar på krafterna och krafter som du måste ha för att orka strida för rättigheter som ni har. Glöm inte det….

Nu får vi strida åt var sitt håll men kan samtidigt ge varandra stöd för att gå vidare.

I dag är jag glad att min blogg har inneburit så mycket för andra, inte bara för denna person utan för alla andra som kontaktar mig i tysthet, då de inte vill komma ut med att de misstänker ”felaktigheter” i vård och omsorg.

Kämpa vidare men kämpa inte så mycket att du tar slut på dig själv. Tar du slut så finns ingen som kan hjälpa och stödja dina nära och kära.

Onsdag på torsdag #blogg100

Den Av villacaliforniai Primärvård, VardagLämna en kommentar

primapraktiken

Onsdag är veckans bästa dag då vi inte har någon hemSJUKvård utan då besäker vi vår underbara vårdcentral, Primapraktiken i Trollhättan. Här svara de i telefon när man ringer och man behöver inte ringa 1177 och bli hänvisad till att ringa akutnumret för att bli utskälld för att att man använder det numret. Det hände vid ett par tillfällen att vårdcentralen själv ringd 1177 och kontrollerade att de uppmanat mig ringa akutnumret.

På primapraktiken känner man sig verkligen välkommen.

Onsdagar är också de dagar vi kan njuta av varandra hela dagen. Nu skall jag inte säga annat än att det är skönt att ha hemSJUKvårdspersonalen här just för den avancerade sårvård som gäller, och i det fallet har jag inget att klaga på, utan de gör ett helt fantastiskt jobb, vilket jag framför till de som är här.  Men samtidigt kan jag inte bortse från att jag INTE litar på majoriteten av personalen efter de anklagelser som riktats mot mig.

Denna vecka blev onsdag på en torsdag, då även jag skulle till min diabetessköterska.
Det mötet blev en kalldusch för mig… Mina värden var åt helvete L
 

Mitt långtidssocker låg på 99 och målsättningen är under 52.
Inte nog med det, så var mitt blodtryck över det som är normalt. Nu blir det medicinjusteringar för mig. L

När det sedan är dags för mor och hennes undersökning berättar sjuksköterskan på vårdcentralen att hon fått ett fax från SSK i hemsjukvården om att de som varit här misstänker att något problem uppstått. Så idag var läkaren med vid undersökningen men det visade sig än en gång att det var falskt alarm. Men skönt med att de håller uppsikt och larmar vid misstanke om något.

Till er som sköter mors vård i hemsjukvården, så säger jag bara tack!

När vi glada lämnade vårdcentralen och närmar oss bilen, så är det ingen som håller span på oss…
Blir naturligtvis orolig och går lite snabbare för att snart konstaterar att Nussä (vovven) inte finns där.

In med mor i bilen och vi åker ett par varv i området. Nej, ingen vovve är synlig och väljer då att ringa polisen och fråga. Men vad glad jag blev när något hade tagit hand om vovven på parkeringsplatsen och lämnat honom på polisstation.

Nu skall jag i alla fäll lägga mig för i morgon är en ny dag!

 

Fysisk och psykisk misshandel

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

Jag har under senaste månaden försökt hålla mig undan vård och omsorgsfrågor och försökt njuta av tillvaron med mina närmaste, dvs mor och bror.
Bror mår ju mycket bättre sedan vi beslutade att avstå hemvården och mor är ju mycket lugnare också, och själv har jag fått mycket mer kvalitetstid, hur otroligt det än låter, så vi bor numera i vårt paradis.

NU kan jag inte hålla tyst efter det som hände på Vårbacka Plaza, där en dement/autistisk man hölls inlåst/frihetsberövad.
Polisen visst också om detta i en månads tid, utan att vidta några åtgärder.

Jag har ju den tron att en människa är god och harmonisk inombords från början med sjukdomar, skador på hjärnan, upplevelser gör att vi kan reagera aggresivt, speciellt om vi inte kan förstå vad som händer omkring oss eller med oss.

Jag vet inget om denna man och varför har var utåtagerande och aggressiv men jag kan jämföra med min egen sjukdom, panikångest och tänka mig in i en del av situationen.
På den arbetsplats mina problem började hade jag anställningsnummer 157. När jag var ute på en biltur kom jag till en korsning, just med väg 157….. Jag blev illamående, började skaka och kände att jag tappade verklighetsuppfattning. Jag fick köra av vägen parkera bilen och gå ur och vad som hände mer vill jag bespara er. Men där har vi en koppling som triggade igång mig och det var bara en sifferkombination.
I dag klarar jag oftast hantera mina anfall och döljer dem väl och ingen ser på mig när ett sådant kommer… Jag är inte rädd för dem men det gör inte att de inte känns inombords.

Jag har också lärt mig att klara dessa situationer när så sker. Men om man då har demens eller andra minnesproblem som gör att man inte har den insikten själv, då måste jag ju ställa det kravet på andra och försöka hitta vad som är problemet.
På ett boende blir det ju personalens uppgift att föröka hitta orsaken till min oro.

I mitt fall var den en sifferkombination men vad kan mer påverka mig?
En lukt, en person jag inte gillade kanske hade en deoderant en doft som jag kommer ihåg, kanske ett ord jag minns i bakhuvudet och triggar igång mig. En person har kanske ett utseende, en blick som skrämmer mig…

Att låsa in folk är aldrig OK och misshandel är heller tillåtet. Men var går gränsen mellan vård och vanvård?
Fysisk misshandel är oftast lätt att bevisa med blåmärken eller skador men, psykisk misshandel…
Var går gränsen för vad som är acceptabelt?

I dag används många gånger läkemedel för att stävja den oro som många har när det istället kanske kan räcka med att hålla handen och prata vänligt en stund. Är det så vi vill ha det?

Någonstans måste väl gränsen sättas för vad som är acceptabelt…
Att mor skall behöva ha lugnande för personalens skull är inte OK och varför skall hon behöva må dåligt av personalens tidsbrist?

Varför mådde denna man så dåligt så att han blev frihetsberövad och inlåst i en skrubb?
Tyvärr har jag inget svar på det men jag tror i min enfald att det hade funnits lösningar även för honom…

Jag kommer att kämpa vidare för mor men också för alla andra som inte kan säga sin sak rakt ut…

Det är aldrig ok att dölja psykisk misshandel med mediciner eller inlåsning…

Min frustration

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & Omsorg1 kommentar

ID-10058724Jag är sååååååååååååååååå trött….

Vart är den svenska sjukvården på väg???
Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?
En vårdcentral, sju tillsynsärenden (vi är det första) på 6 månader.
En sparkad verksamhetschef på den samma.
Konflikter mellan ledning och personal.
Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser.
Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem.

Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK i hemvården pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning.

Senare när jag får ut journalerna visar det sig att inga remisser finns skickade. Inte ens hemvårdens sjuksköterskas personliga besök och senare telefonsamtal finns journalfört. Mig veterligen har inte en kommunen protesterat mot att deras kontakter med vårdcentralen inte förts in i journalerna.

I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnostiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd och låst under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. ID-10013141

Numera rullstolsbunden. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor.

Det tog tre månader efter utskrivningen från sjukhuset innan vårdcentralen satte in varning för medicinen och då efter mitt påpekande.

Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Enhetschefen blev knallröd i ansiktet när jag berättade detta och gick fort ut i rummet för att senare komma tillbaka.’

Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.

Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.
Efter att vi tagit hem mor har några i personalen berättat att de hade ingen aning om något annat än att mor var dement. De visste inget om medicinförgiftning och de biverkningar dessa hade gett. När jag senare får kontakt med MAS i kommunen visar det sig att det saknas journalanteckningar och hon kunde bekräfta att min historia genom att läsa medicinlistan och kontrollera med fass.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades åter in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…
Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma sak som hände två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett både epikrisen och vårdinfo som patientnämnden efter flera påstötningar till vårdcentralen hittar. varför????…

ID-10013140Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod.

Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på, då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Jag ser gång på gång hur biståndshandläggaren nyper mor i kinden och säger men du verkar se ut att må bra i alla fall.

Varje dag är en kamp mellan mor och hemtjänstpersonal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbeta på olika sätt.

Efter att plåstret togs bort och mor piggnat till, hade jag besök av mors läkare och kommunens sjuksköterska. De ser en lugn, harmonisk människa som nu är någorlunda återställd från senaste förgiftningen. Vi har upp problemet med hennes oro.
Läkaren säger att han inte ser minsta oro hos mor. Nej oron är bara där när hemvårdspersonalen är där.
Då finns ingen anledning att sätta in mediciner, och speciellt inte om mor är lugn i övrigt. Han hänskjuter problemet till enhetschefen för hemtjänsten och att det är hon som får arbeta med personalen, det är hennes ansvar. Inget har skett…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger till mig ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne. Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.
Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…

Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

DSC_0071 (2)Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…

Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.

Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?

På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

Mvh
/Bengt Larsson

Socialdepartementet svarar mig om vårdfrågor

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg2 kommentarer

Bäste Bengt,

 

Tack för dina e-brev. Du skrev ursprungligen till både socialminister Göran Hägglund och barn- och äldreminister Maria Larsson. Jag har fått i uppdrag att svara dig.

 

Utifrån vad du skriver förstår jag det som att du är missnöjd och besviken på den vård och omsorg som din mor har fått, vilket jag beklagar.

 

När en människa vårdas på sjukhus befinner sig denne i en utsatt situation och då är det viktigt att vi får vårdas i en miljö som upplevs som trygg och som präglas av respekt för den enskildes integritet.

 

Hälso- och sjukvården i Sverige är uppbyggd enligt modellen att det är landstingen som har ansvaret för att erbjuda en god vård till dem som bor inom landstinget. Landstingen har ansvar för hur vården organiseras och vilka prioriteringar som görs. Vården finansieras genom landstingsskatten. Hälso- och sjukvårdslagen ställer dock krav på landstingen att de måste uppfylla målet om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

 

Regeringen arbetar med frågor som rör förutsättningar för landstingen att utforma hälso- och sjukvården så att målen om en god vård kan uppnås. Regeringen har genomfört ett flertal reformer för en förbättrad hälso- och sjukvård, och ytterligare reformer kommer framöver. Det handlar bland annat om en ”kömiljard” för att minska köerna i landstingen, om en patientsäkerhetsutredning för att stärka patienternas trygghet och om en lagstadgad rätt till vårdval inom primärvården – vilket leder till ökad tillgänglighet och flyttar makt från landstingspolitiker till patienter.

 

Regeringen kommer också att förbättra möjligheterna till uppföljning och öppna jämförelser av vårdens resultat. Jämförelserna utgör bland annat underlag för förbättringsarbetet inom sjukvården, vilket är en viktig faktor för att se till att vårdens resurser används på ett effektivt sätt så att varje enskild patient ska få den bästa möjliga vården.

 

I sammanhanget vill jag nämna att om en patient anses ha blivit dåligt bemött inom hälso- och sjukvården så är det viktigt att dessa erfarenheter kan tas till vara och leda till förbättringar. För detta ändamål har många sjukhus en patientvägledare eller patientombudsman som man kan vända sig till. Det finns också en möjlighet att vända sig till patientnämnden i sitt landsting.

 

Patientnämnderna skall utifrån synpunkter och klagomål stödja och hjälpa enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården. Detta genom att hjälpa patienter att få den information de behöver, hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet, främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal, samt rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna till vårdgivare och vårdenheter.

 

Vidare om man anser att det finns brister i hälso- och sjukvården finns också möjlig­heten att vända sig till den nyetablerade Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Sedan den 1 juni i år har IVO det ansvar som Socialstyrelsen tidigare hade för att på nationell nivå utöva tillsyn för hälso- och sjukvården. Jag vill således nämna den möjlighet som finns att vända sig med klagomål rörande hälso- och sjukvården till IVO.

 

Den 1 januari 2011 trädde en ny patientsäkerhetslag ikraft, med ett delvis nytt ansvarssystem för yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Målet med en fokusering på ökad patientsäkerhet är att minimera antalet fel som begås inom vården och därmed skapa en säkrare vård.

 

Att brister i vården anmäls är en förutsättning för att rutiner ska kunna rättas till och att vården ska bli säkrare. En fungerande klagomålshantering är viktig för att upprätthålla en hög patientsäkerhet.

 

Avslutningsvis vill jag nämna något om den kommunala vården och omsorgen. Det ställs krav på både den kommunala och enskilda verksamheten utifrån socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen och kommunerna har ansvar för sin verksamhet, oavsett vem som utför den. Ledningssystemet ska därför innefatta uppföljning och kontroll av både den egna verksamheten och den verksamhet som bedrivs av andra. Om du har synpunkter på hur den kommunala verksamheten organiseras får jag främst hänvisa dig till den specifika kommunen.

 

Då bättre samordning behövs kring vården och omsorgen för de mest sjuka äldre så har regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) slutit en prestationsbaserad överenskommelse som syftar till en mer sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre.

 

Genom ekonomiska incitament, och de äldres behov i centrum, strävar regeringen efter att uppmuntra, stärka och intensifiera samverkan mellan kommuner och landsting. Regeringen satsar 4,3 miljarder under mandatperioden på detta prioriterade område.

 

Målet är att få omsorgen och vården i form av hemsjukvård, äldreomsorg, vårdcentral och sjukhusvård att samverka bättre kring de äldre. Inom satsningen ingår även frågan om läkemedel. Du kan läsa mer om satsningen på regeringens hemsida:

 

http://www.regeringen.se/sb/d/14622/a/164150

 

Tack än en gång för att du tog dig tid att skriva till regeringen.

 

 

Stockholm i juni 2013

 

Med vänliga hälsningar

 

 

 

Alexandra Mossberg

Brevsvarare för socialministern, Socialdepartementet

Omsorgens haveri

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10050297

Vart är den svenska sjukvården på väg???

Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?

En vårdcentral, sju tillsynsärenden på 6 månader. En sparkad verksamhetschef på den samma. Konflikter mellan ledning och personal. Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser. Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem. Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning. I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnistiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.
Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…

Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma som två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett. varför????…

Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod. Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Varje dag är en kamp mellan mor och personal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbets på olika sätt. En läkare som vägrar skriva ut mediciner och istället hänvisar till enhetschefen att hon får arbeta med personalen istället. Det är hennes ansvar…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne.

Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.

Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…
Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…
Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.
Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?
På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

 

Image courtesy of arztsamui at FreeDigitalPhotos.net