Lyssnade på P4 Västernorrland en stund för att höra vad som händer där med anledning av snöovädret som drabbade de delarna av landet. Ordinarie program avbryts hela tiden av trafikmeddelanden. Surfade under tiden till SVT:s sida för att se vad de skriver. Fastnade vid deras direktrapportering om vad som händer.
Paradiset håller öppet, känns ju tryggt 🙂
Lyssnar nu på boken ”Det som inte fick ske” av Åsa Erlandsson, om attentatet på skolan Kronan i Trollhättan. Jag var på plats bara någon timma efter dådet den 22 oktober 2015, och då hade jag hört på radion vad som hade hänt…
Men vad hände innan det blev en nyhet på radion, riksmedia och i världen?
Genom intervjuer med personer, på skolan, polis, kommunen och andra myndigheter så ger Åsa Erlandsson en hel del svar på. Det beskrivs i boken vad som händer, mycket detaljerat, så jag började titta på klockan och tänkte, att hon hinner inte berätta färdigt innan polisen är på plats. Nu vet jag vilka vägar Anton Lundin Pettersson rörde sig på inne på skolan, och jag vet att jag satt ner mina skor på de ställen där blod har spillts.
Ja tänker på Marie Kide, som klarade sig undan attacken men istället blev det femte dödsoffret i attacken i Stockholm. Vad är oddsen för att råka ut för det? Men jag tänker också på rektor Djeno Mahic, som med kall närvaro gjorde en heroisk insats. Här beskrivs hur han sprang runt från klassrum till klassrum och varnade och sade att de skulle låsa in sig. På vägen tog han två städerskor och låste in i en skrubb. Jag känner igen mig mycket i honom, då jag reagerar ungefär på samma sätt. Denna sinnesnärvaro att förstå och att handla rationellt. Men det finns många fler personer på skolan som gjorde fantastiska insatser.
Tankar har många gånger gått till poliserna som var först på plats och avlossade skotten mot förövaren och gjorde oförmögen att fortsätta sin bärsärk. Hur mår de? Hur mår släktingar, för de måste ju också haft ett helvete med sina tankar om vad som hänt, och att förstå att det var just HAN som gjorde detta.
Att gärningsmannen dödade tre personer och skadade två, är de självklara offren. Men hur många mer är offer i detta, skador som inte syns utanpå, men också behöver omvårdnad.
I boken nämns många personer som gjort mer eller mindre fantastiska insatser…
Tack till er alla!
Lilla Edet, mitt i naturen…
Lilla Edet är centralort med också en egen kommun.
I går var jag inbjuden till dialogsamtal i kommunen där de skulle ha sista mötet av fyra i ämnet ”Hur kan vi skapa det goda samhället tillsammans?”. Det blev mycket intressanta berättelser från inbjudna gäster men också samtal i gruppen jag var med i.
Jag är ju boende nästan på gränsen mellan Trollhättan och Lilla Edet, fast i Trollhättans kommun. När min egen ort Sjuntorp inte räcker till, så är det ju Lilla Edet som blir platsen dit jag söker mig.
Men orten består inte bara av centralorten utan även flera större och mindre samhällen, varav Lödöse är den största, och kanske också den mest kända. I love Lilla Edet, just för denna mångfald och naturen är aldrig långt borta, utan finns nästan bakom nästa husknut.
För mig är Lilla Edet, lagom, med hjärtat på rätt ställe, nära till natur, rekreation och gemenskap. Men jag saknar också mötesplatser, inte minst där ungdomar och vuxna kan mötas, hitta gemenskap och bygga förtroende, men också individer från olika kulturer där vi kan lära känna varandra. Kanske man kunde skapa en virtuell mötesplats där jag kan hitta andra som har samma intressen som jag, jag om gärna vill vandra i naturen, och gärna ta med någon annan som har samma intresse. Ta med saker, göra upp en eld på en grillplats och grilla korv mm.
Nedan visar jag bilder från kommunen och en del av deras rikedom. Det finns en stor skatt i kommunen, även om den också, liksom de flesta andra kommunerna, har sina problem. Men att blåsa upp dessa, till proportioner, som inte stämmer överens med verkligheten, gynnar ingen. Tillsammans kan vi skapa det goda samhället…
Onsdag, vädret är grått och trist och almanackan gapar tom…
Vad göra, jag behövde ju trots allt ut och röra på mig, men skogen var inget lockande…
Då dyker det upp i mitt flöde att TCB Cafe i Floda har kvällsöppet. Tittar på klockan, bra tid, jag och vovven gör oss färdiga för att åka till pendeln. Drygt en timma senare var jag på plats och klivade in på cafeet.
Monica hade jag bara träffat i all hast de tidigare gångerna vi varit där, då det varit mycket jobb för henne med fullsatt cafe. Nu var det nästan bara mitten på januari och inte lika mycket trängsel som vanlig, så vi fick chansen att prata en hel del. Cafeet skulle stänga klockan 16, för att åter öppna klockan 17,30.
Strax kom både Ulf och Peter båda involverade i TCB Band. För den som inte vet så står TCB för The Cadillac Band, ett band som spelar 50-60-tals musik, mycket Elvis men även annat.
Var verkligen kul att lära känna Monica lite mer. Monica, som för ca ett år sedan slutade på ICA, för att starta cafe. Läs gärna mer om henne i Lerums tidning.
Detta med långsinthet är något jag funderat på de senaste dagarna. Jag har läst flera sidor om vad det kan bero på, och kanske har hittat vetenskapliga tankar om detta. Men samtidigt vill jag inte skriva under på allt jag läst om detta, utan bygger mitt resonemang på mina egna erfarenheter. Jag föddes av min mor och avlades med hjälp av min far, två underbart kärleksfulla föräldrar. Jag var efterlängtad, kanske mer efterlängtad än många andra barn, då jag kom till av kärlek, kärlek som många redan hade dömt ut före min födelse. Jag älskade min mamma och pappa just för att de var min mamma och pappa. Tror man kan fråga vilket barn som helst om vad mamma och pappa betyder för dem.
Tog inte så många år innan jag förstod att mamma inte bara var mamma utan även ett ”nazisvin” pga av hennes brott var att födas i Tyskland. Likaså var inte pappa bara en pappa utan också en landsförrädare, då han gifte sig med ett ”nazisvin”.
Gång på gång har jag försökt vända andra kinden till när det smällt, och vad händer, jo jag fick en smäll även där.
Jag vill tro på en dialog där man gemensamt kan ventilera sina åsikter. Jag är inte perfekt, kommer aldrig att bli perfekt, men kan man inte resonera, så är uppgiften en omöjlighet.
Två av våra släktingar var fenomenala på att tolka mycket efter sina fördomar och inte på fakta. Och tidvis var det så hårda i sina åsikter så det gjorde ont i själ och hjärta. Vi har brutit kontakten. Man skall förlåta, inte minst enligt bibeln, och Gud vet att vi försökt. Vi har grävt ner vår stridsyxa, återupptagit kontakten tills det åter var fördomar och inte fakta det konflikten byggde på.
Även den person som mobbade mig under flera år, försökte jag under flera år föra en dialog med, men det gick inte. Till slut gick jag i väggen. Även om jag idag kan förstå mobbaren beteende, så går jag omvägar om jag ser personen. Jag orkar trots att 25 år ha gått, inte försöka med en dialog igen.
Likaså med en av släktingar som många gånger trakasserat mig och min familj. Sista gången jag pratade med personen var jag verkligen inte snäll, då jag svarade hen att den dagen hen dör, så skall jag pinka på gravstenen. Natten efter fick personen en kraftig hjärtinfarkt och svävade mellan liv och död. Barnen beslutade anmäla mig för mordförsök vilket kom i brevlådan från polisen, tillsammans med ett beslut att förundersökningen är nerlagd. 20 år senare och begravningen av personen var över åkte jag dit med en blomma och ett kort med texten….
Jag skall inte …. undertecknat B
Idag är jag mycket känslig för dialoger där vi inte kan prata ur skägget och vara ärliga. Har vi synpunkter så måste det ventileras eller så får vi bryta kontakten. När jag är i kyrkan och vi pratar om att vi skall förlåta varandra kan jag det? Efter mobbingen och ett antal självmordsförsök och att jag idag är 75% sjukpensionär, kan jag förlåta, eller har jag förlåtit genom att förstå, eller handlar förlåtelsen om att ta i hand och säga förlåt? Nej, som läget är idag, så blir det aldrig något förlåt, men kan en förlåtelse handla om att jag drar mig undan, så är förlåtelsen redan given. Min erfarenhet har format mig, och det är något jag måste acceptera. Även om jag längtar efter att få jobba 100% unna mig lite mer idag livet, så måste jag acceptera att det aldrig kommer att fungera. Idag kan jag arbeta ideellt på de 75% jag har betalt från annat håll, och jag försöker göra gott för medmänniskor, så de slipper uppleva samma rågsikt som jag. Det kanske också är en förlåtelse.
Men att vara långsint, det lider jag mest själv av, förlåt mig för det….
Då var det julmarknad på Koberg igen… Denna gång var jag där när de öppnade första dagen innan det blev för mycket folk där. Fick träffat alla fina vänner som är där och säljer och har några hektiska dagar framför sig. Denna gång fick jag inte chans att träffa prinsessan, men jag tog mig ändå friheten att promenera runt i parken som inte är öppet för allmänheten. Det var några år sedan jag var både inne i slottet och parken.
Kobergs slott (även Koberg) ligger vid Vanderydsvattnet i Lagmansereds socken i Västergötland, 10 km söder om Trollhättan.
Kobergs slott är en trevåningsbyggnad med ett fyrtiotal rum och en längd av 60 meter. Kobergs slott är beläget i Lagmansereds socken, som ligger mellan Sollebrunn och Trollhättan. Kobergs slott med dess marker är ett fideikomiss och fideikommissarie är Niclas Silfverschiöld, gift med kung Carl XVI Gustafs syster Désirée.
Enligt Carl von Linné lär namnet på Kobergs slott vara ett så kallat uppkallelsenamn efter det tyska slottet Coburg, varifrån för övrigt nuvarande ägarens svärmor härstammade. Dagens Kobergs slott tros ursprungligen ha varit fast hus, det vill säga en försvarsanläggning med en huvudbyggnad av sten. Slottets äldsta byggnadshistoria är inte helt klarlagd.
Slottsbiblioteket
På Koberg finns ett av Sveriges största privatbibliotek, placerat i rummen utmed slottets västra gavel. Det grundades på 1880-talet av Nils Silfverschiöld (1864-1892), som var boksamlare redan från sin skoltid. Han byggde medvetet upp boksamlingen och införlivade den i fideikommisset. Samlingarna är mest betydande inom områdena teologi, historia, topografi och resor, svensk vitterhet och dramatik. En stor del av böckerna är inkunabler, liksom andra äldre och sällsynta tryck. Biblioteket innehåller ca 20 000 band och 35 000 småskrifter. Genom särskilt avtal står det under tillsyn av Göteborgs universitetsbibliotek.
Läs gärna hela beskrivningen här
För en tid sedan blev en av mina vänner uthängd i en ortsgrupp på Facebook. Började oskyldigt men kommentarerna blev värre och värre och jag ansåg till slut att tråden blev en förtalstråd, då kompisen var nämnd i tråden. Jag som blivit vuxenmobbad, vet vilket helvete det kan föra med sig, så jag valde att ta striden för min kompis. Medlemmar i gruppen såg att jag fick ordning på hatet och började tacka mig, men också informera mig om anmälningar bland annat polisanmälningar de gjort mot medlemmar i gruppen.
Jag satt med massor av information men också en/flera administratörer som inte tog sitt ansvar. Är man admin för en Facebookgrupp så har man också ansvar att se till att inte gruppens medlemmar går överstyr i sina kommentarer. Det går inte att friskiva sig från lagen genom att säga att man inte har tid eller lust att hela tiden hålla koll på gruppen, för du har en skyldighet.
Gruppens beskrivning gjorde gällande att den skulle visa det fina från orten, men istället blev det en klagomur. Medlemmar hörde av sig till mig att de inte vågade kommentera just på grund av det ovårdade språket, eller de (förtäckta) hot som förekom.
Facebook tar ju ansvar för brott mot deras communityregler men går det så långt som till lagbrott, så är det polisanmälningar som gäller. Jag tog till buds alla stående medel för att få bukt med det. Fick en utskällning av Admin som också hängde ut mig i gruppen. Jag kunde då skicka kopior på de anmälningar och polisanmälningar som gjort och då blev det annat ljud i skällan och mycket utrensningar av kommentarer och inlägg gjordes. Jag ser också att admins försöker styra upp diskussionerna. Facebook hjälpte mig att ta bort användare, blockerades personer och en person blev även inhämtad av polisen, då den hade skrivit om ett pågående brott, och fick därmed förklara sig.
Så det går att få bort personer på Facebook, och även Twitter. Så ge inte upp.
Fram tills nu har jag försökt visa den fina sidan av orten, delar med mig av mina bilder.
Delar med mig av blogginlägg som berör orten, och nu vågar personer som inte vågat kommentera, just kommentera och gör sin röst hörd. Vi har faktiskt så mycket fint som förenar och kärleken och omtanken om varandra har kommit tillbaka. Känns som om gruppen mer och mer speglar verkligheten…
Ingen mår bra av hat….
Så här skriver admin i en annan grupp när de förklarar varför de har stoppat möjligheterna till ytterligare komentarer.
Vett och etikett i facebookgrupper:
https://aversioner.se/tag/facebookgrupp/
Ett inlägg kan vara olagligt:
https://www.ekuriren.se/nyheter/ett-inlagg-kan-vara-olagligt/
Du kan bli ansvarig för andras kommentarer:
https://www.svd.se/schultz-hall-koll-pa-dina-kommentarstradar
Vem vaktar facebookgrupperna:
http://www.kreafonbloggen.se/2016/04/12/vem-vaktar-facebookgrupperna/
”Vi är inte diktatorer”:
http://www.ttela.se/nyheter/vänersborg/vi-är-inte-diktatorer-1.4148303
Stockholmsresan gav mig och bror mycket behållning, skall ni veta. När vi hade promenerat ända till Stadion kände vi att vi ville komma ner till city igen. Vi kollade efter T-banan men såg ingen skylt för det, men vi fick syn på en buss. Vi gick dit och det visade sig var en specialbuss som gick mellan Pridepark och Pridehouse. Där mötte vi två härliga killar med glatt humör. Fredrik Lundebring och Gustav Marling. Deras glada humör fick oss att glömma av vår trötthet och vi blev på en djädrans gott humör. Själv minns jag ju hur roligt det var med kundkontakter när jag körde buss och inte minst när man fick specialkörningar.
Vi blev riktig goa kompisar och hade många beröringspunkter när vi pratade. De bjöd på flaskor med bubbelvatten från Nobina med texten ”Mångfald berikar”, och visst är det så. Själv kommer jag ihåg när man lärde känna så mycket folk med olika bakgrund, hur berikande det var. Så jag förstår verkligen deras glädje…
Killarna berättade de var från Roslagen och jag kunde då inte låta bli att kontra med om de inte skall på fotoutställning. Jag berättade att min kompis Ola Gäverth har utställning, och i en kör säger båda killarna, Ola Gäverth… Ja det namnet har man ju hört…
Jag och bror och killarna hade så mycket gemensamt, inte minst detta med mångfald och acceptans och glädjen i det sociala att lära känna nya människor..
Vi fick också ett par rockmärken att ha på oss, men jag fattar inte det med bananer, som diabetiker får jag ju inte äta banan…. 😉
Jag läste på Nobinas sida:
Nobina firar i år femårsjubileum som stolt partner och sponsor till Stockholm Pride där vi tar ställning för tolerans, mångfald och öppenhet. Som nordens största kollektivtrafikföretag och en stor arbetsgivare har vi både ett ansvar och möjlighet att göra skillnad på riktigt. Vi är övertygade om att mångfald berikar. Detta gäller såväl våra medarbetare som de närmare 1 miljon resenärer som dagligen reser med oss.
Norrtelje tidning hade en artikel om Pridebussen
Även Sveriges Radio Uppland har skrivit och intervjuat kilarna ”Det är bara kärlek åt alla håll och kanter”.
Ja, killar….
Ni spred en massa kärlek och glädje, och inte minst, ni berikade vår Stockhomsresa!
Ja, det utropet har vi hört många gånger under de senaste dagarna i Stockholm. Jag var tillsammans med mina pojkvänner, dvs bror och vovven, några dagar i Stockholm, bara för att komma hemifrån några dagar. Vi kände att det var viktigt för oss, efter alla händelser med bror och hans Malign Melanom. Vi kom ju till läkare i tid, så det finns ingen risk för spridning, vilket känns skönt, men i väntan på svaret som dröjde, så kändes det oerhört tungt.
Vi ankom Stockholms central ca halv tio på och tog oss genast till Klara kyrka, för att vara med vid matutdelningen till de med trasiga själar. Så mycket kärlek och värme det fanns där. Vi fick också reda på att det var konsert klockan tolv, som vi inte ville missa.
Vi gick en liten tur på stan för att återvända till kyrkan. Mer om S.t Clara kommer i senare inlägg.
Vi tog oss åter ut på stan för att kolla stämningen. Vi visste att det var Stockholm Pride, men var? Medan vi promenerade så hittade vi en försäljare med med prylar just för Pride,och Nussä fick då bli en Pridehund. Vi trodde vi skulle få se mer av denna folkfest som Pride är, och visst hängde det några flaggor, men var var inkluderingen. I Göteborg känns det som om hela staden är inkluderad i Pride, här var de förpassade till ett par områden. Att betala dyrt inträde för att vara med på festen var inte aktuellt för oss, då vi hade annat vi ville se också.
Vi hittade Pridebussen eller festivalbussen som fraktade människor mellan Pridepark och Pridehouse. Två helt underbara killar som rattade oss säkert genom Stockholmstrafiken. Kommer mer i bloggen om dessa killar, med sina fantastiska hjärtan.
Vi promenerade ner till Gamla stan för att se på folkvimlet, köpte ett par läsk och gick upp till slottet och satte oss och njöt av solen, som värmde gott emellan duggregnskurarna. Vi njöt i fulla drag. Vart vi än kom, kom det vuxna och barn som ville klappa vår Pridehund. Ja han är verkligen en dörröppnare för att skapa kontakt oss människor emellan Tror verkligen att han saknar Stockholm och alla snälla människor han har mött. Vi passade även på att besöka Riddarholmen och riddarholmskyrkan innan vi banan för att ta oss ut till Kungens kurva och vårt hotell.
Vi tog efter incheckningen ytterligare en tur in till stan för att se nattlivet och att ta några öl innanför västen.
Efter en god frukost på hotellet återvände vi intill stan. och vi tog oss till Skanstull. Nu blev det promenad på östra Söder. Vitabergsparken, Sofia kyrka, Bergsprängargränd mm, innan vi kom till Slussen och tog oss vidare till Kungsholms torg och prideparaden.
Mer om paraden kommer i ett eget inlägg…
Ja, det blev en övernattning utanför hemmet och en välbehövlig men en kort resa. Men vi behövde den, efter sommarens alla bekymmer…
För några dagar sedan Twittrade en politiker nedanstående….
Nu var detta från en enskild politiker som inte har stöd från sitt parti för sitt uttalande. Men ett sådant uttalande från en enskild politiker skrämmer mig så kollosalt. Detta uttalande gör att Pride är viktigare än någonsin, för att informera och belysa problemen, som trots allt finns i vårt samhälle.
Hur gör vi med evenemang som de utvecklingsstörda gör demensförbundet, cancerförbundet mm. Skall vi förskonas från det också?
Kent Wisti kunde inte låta bli att göra en text om detta.
Jag och bror åker ju till Stockholm i morgon för två dagars frånvarande hemifrån. Nej, huvudmålet med resan är inte Pride, men detta tilltag från politikern fick oss att anmäla oss till Prideparaden. Vi kommer att gå under fanan MÄN för jämställdhet. Jag ser ingen skillnad på de evenemang såsom Pride, eller demensförbundet, cancerfonden, demensförbundet eller andra organisationer gör att för att belysa frågor, men det är Pride som väcker uppmärksamhet.
Ett mål med resan är att besöka S:ta Klara kyrka och prata med dem om deras sociala/diakonala arbete.
Vi vill att S:ta Clara kyrka ska vara en öppen kyrka som har omsorg om människor. Vår vision är att leva nära världen i en kärleksfull gemenskap, där lekmän kommer i funktion.
Jag har sett för mycket av exkluderingens avigsidor under mitt liv, så det viktigaste för mig är att inkludera. Alltför många människor hamnar i utanförskap när vi inte har förmågan att se människan bakom problemet, därför är det viktigt att människan.
Villa California 