Tag Archive | Trollhättan

Brandbilen säger tut – tut – tut (Brandmuseet)

Att sticka näsan utanför dörren är stort, att sticka näsan utanför tomten är större, men ibland behöver man inte sticka så långt utanför för att upptäcka något nytt. Under de senaste 15 åren har jag i grannorten sett hur de byggts och snickrat på något som sett intressant ut. Jag fick reda på att det var en ”galning” som byggde ett brandbilsmuseum.  Jag är ju själv en galning och en ”nyfiken i en strut”-person, så detta ville jag inte missa. Men men, när skall de öppna, för jag har ju sett utvecklingen på platsen men inte sett någon reklam för detta.

I söndags gick jag förbi hos dem och träffade damen till ”galningen” och fick reda på att de öppnat. Ja de har öppet varje tisdag mellan 18 och 21. Nu var det ingen tvekan, jag MÅSTE dit…. Tog bror och vovven med mig och åkte dit, och det visade sig att det var två ”galningar” och när vi anlände dit vet jag inte hur mycket procenten steg i galenskaper.

Ja, jag är verkligen glad att jag är galen, för det var en helt galen upplevelse att se skapelserna från alla vinklar. Det var inte bara brandbilar, det var ambulanser från de första hästdragna ambulanser, dåtiden bärbara handpumpade brandsläckningsutrustning till inte så långt ifrån vår tid. Mycket var ju från de lokala området och när jag såg att min egen skola mellan 1967 och 1972 hade eget brandalarm så hajade jag till. Inte hade jag någon tanke på brandsäkerheten där när jag gick i låg och mellanstadiet. Vet inte om man blivit galnare eller klokare med åren, men visst tänker man på brandsäkerheten idag, inkl försäkringsskydd. Jag hörde andra besökare säga att de hört att detta var ett av Sveriges mest kompletta brandbilsmuseum, samtidigt som andra sade att det gamla var så välvårdat så det nästan var i nyskick.

Det är lätt att bli hemmablind, och det var jag verkligen. Men det är viktigt att fler hittar dit för att bevara detta. När jag såg den ena av brandbilarna så tänkte jag på hur vi beställde en bil med vatten, när vår brunn sinade och vi behövde för att vara djur på gården skulle överleva. En annan tanke jag hade var när en av våra grannars hus brann och hur brandmännen kämpade med att försöka rädda huset. När elföretaget kom och skulle koppla ifrån elledningarna för att inte hela elnätet skulle drabbas av kortslutning. Då kom deras stegbil till nytta, för då var det brottom så det tog stegbilen och hissade upp elektrikern för att koppla ifrån kablarna. För mig blev det många minnen. En mamma kom dit med sina barn och deras kusiner, och att se deras ögon blixtrade likt räddningstjänsten fordon, var en upplevelse. Barnen fick även åka ner på stången från övervåningen som en riktig brandman på utryckning. Ner, spring till trappan och upp igen fär att åka ner. Vet faktiskt inte vilket som gick fortast, upp eller ner.

När människor är ”galna” på detta sätt, så vill jag ser mer av galenskapen i vår värd. Detta är inte bara ett museum utan en upplevelse,  ja ett upplevelsemuseum av stora mått. Visst fanns det saker som var ”se men inte röra” men det fanns också saker som var se och röra. Sitta in i en brandbil var en av mina drömmar när jag var liten. Men jag avstår gärna att åka ambulans,  och jag tänker på hur bekvämt det hade varit i den hästdragna typen.  Men å andra sidan hade jag någonsin föredragit den, framför att inte komma till vården,  även om även den var primitiv. Det enda jag hade velat ha kvar är några rejäla supar med whiskey om jag behöver få bedövning.

När ni ändå är där, glöm inte ta en fika i cafét som också visar dåtidens minne, högst verkligt idag.

Höljebacka brandmuseum

Detta med gränser

IMG_pvep1q

Den där Trump i USA pratar som sin gräns till Mexico och hur han vill bygga en mur där…

När jag är ute i skog och mark, så passerar jag en mängd gränser, som man knappt vet om att det är en gräns. Ovanstående bild är en gräns där bäcken är själva gränsmarkeringen.  Med högra foten står jag i Trollhättans kommun och den vänstra i Lilla Edets kommun. Den utgör också gräns mellan två församlingar, två pastorat och två stift.

Letade igenom mina foton efter fler olika gränser och gränsmarkeringar, markeringar som man finns där ute, men som inte vet är en gränsmarkering om man inte känner till det…

Utöya

DSC_0160

Det är idag soligt och fint och inte minst varmt. Termometern är och nosar på 30 grader, och jag har större delen legat i min hängmatta i skuggan under några träd och försökt sniffa åt mig lite frisk luft i den svaga vinden. Det går inte att missa att det är fem år sedan Anders Behring Breivik blev en radikaliserad massmördare.

Jag kommer inte ihåg när jag fick första nyheten om explosion i Oslo, och inte heller vad som var utlösande faktorer. Tänkte nog säkert att nu har terrorn kommit väldigt nära. Sedan kommer uppgifter om att något hänt på en ö utanför Oslo. Men jag skulle jobba den natten och gick och lade mig. Går upp 00.30 och lyssnar på Vaken med P3 och P4 med Simon Moses som då var programmerare. Nyheterna klockan 01 innehåller mer fakta om vad som hänt och jag förföras av händelserna.  Kommer till jobbet och tar min tidningsbud,  mina tidningar och börjar min tidningsrundan. Nyheter rullar och programmet fortsätter sin vanliga rund men allt glatt som musik, tävlingar och den goda lätta nöjesprofilen programmet har. Så säger Simon efter en låt att han har en reporter med sig från ekot med nya uppgifter om vad som hänt i Norge. Då kommer uppgifter om att det var 88 döda och knapphändiga uppgifter vad det egentligen var vad som hänt. Jag tappar andan. …

Jag stannar bilen, kliver ur, tänder mig en cigarett och tar en promenad. Måste smälta att 88 människor har bragts om livet. Fattar det inte, vill inte fatta, förstår inte…. 88 människor finns inte längre.

Kommer till sans, jag måste ju ändå jobba, även om det kändes meningslöst. Morgontidningarna skulle ut, men varför? De innehöll ju bara gamla nyheter, nyheter som överskuggas av det som hänt i Norge. Helt plötslig kände jag att Simon var märkbart tagen av detta och efter ett par låtar så lades musiken om och Simon ändrade hela programmet till att bli ett samtalsforum och folk kunde ringa in och prata om sin sorg och frustration om det som hänt. Vi var många den natten som kände samma sak, och jag kunde bara nicka instämmande till alla samtal jag hade hört. När jag sedan fick min ledighet så åkte vi upp till Oslo. Hade köpt blommor här i Sverige och tagit med mig då jag hört att blomsteraffären stängt pga tomma hyllor. Utanför domkyrkan i Oslo lägger vi blommor och där har samlats massor med folk som gråter och försöker först. Vi samlas i en ring och gör en jättekram för att stödja varandra i det vi känner.

Mitt i allt detta som hände i Oslo så ser jag Jens Stoltenberg i en tweet på Twitter och jag sänder kondoleanser till Norge och det norska folket från nabolandet Sverige. Helt plötsligt sitter en herr Larsson i Sverige och en herr Statsminister i Norge och DM:ar på Twitter stöder varandra och försöker förstå. Helt plötsligt är vi bästa vänner och skickar ut små DM till varandra om tankar vi har. Fortfarande är vi vänner på Twitter och hälsar till varandra fast vi inte har träffats. Funderar på varför vi fick denna kontakt.

I höstas hade vi ju hår i Trollhättan attentatet på skolan Kronan där Anton Lundin Pettersson gick till attack mot de som inte såg svenska ut. Än en gång hamnade hatet mot grupper av människor i fokus. Jag blev bekymrad för bror och tweetade att jag måste ta hand om honom. Tanken var att informera mina vänner. Bror var ju i grannstaden och jobbade så han hade ju inget med händelserna att göra, men var ändå bekymrad. Då hakade BBC i London på och ville ha kontakt, så helt plötsligt var jag hör BBC:s svenska förlängda arm som försedd dem med bilder och personer att intervjua. Min kompis på vår lokalradio fick ta åt sig rollen som talesperson och prata med London, och till slut blev det också australisk tv som också fick min hjälp att få kontakt med lokalradion.

Ja jösses vad denna dag väcker minnen inom mig. Minnen som är hårda och jobbiga men samtidigt har man varit en del av världspolitiken, helt ofrivilligt. Nej, jag hade gärna avstått det om jag kunde hejdar händelserna i Oslo, Trollhättan, Nice osv. Jag längtar efter fred och frihet.

Mina tankar går till alla som drabbas utav terrorbrott oavsett anledning. Jag hatar hat och älskar fred.

Trollhättan Street art festival #blogg100

wp-1459879852287.jpgSom en del i min hemkommuns, Trollhättan, 100-årsfirande blir det Street art festival.

wp-1459879867862.jpgCity Trollhättan har tagit initiativet till ett stort konstprojekt där väggar ska få muralmålningar av internationellt erkända konstnärer från Europa, Sverige och Trollhättan.
Denna vecka platsmålas fem stora husväggar i Trollhättans stadskärna. Inget är förbeställt eller skissat på förhand utan konstnärerna har full frihet och det kommer bli ett skådespel när konstverken växer fram. Lördag 9 april är stora festivaldagen då verken invigs med konstvandring och annat kul på temat street.

wp-1459879831968.jpgI dag har de flesta målningsarbeten börjat växa fram. Nu på torsdag färdigställs stickgraffiti och på lördag blir det konstvandring med möjlighet att se alla dessa konstverk.

Mer info om programmet hittar du på kommunens sida.

wp-1459879817904.jpg

Skall bli skoj att följa arbetet under veckan…

Tre vita duvor #bloggswe #trollhaettan

I dag begravdes Lavin Eskandar som blev ett av offren vid skolattacken i Trollhättan.

Vi ceremonin på Håjums begravningsplats så släpptes tre vita duvor ut och i samma stund skingrades molnen och solen lyste upp hela tillvaron.

Här om dagen släpptes den sista låten som Lavin Eskandar gjorde innan han blev mördad i Trollhättan. Och hans bror Leith har skrivit till en extra vers efter mordet.

För dem handlar det inte bara om att hedra Lavin, utan också om att sprida hans budskap i ett samhälle som de behöver sammanhållning och kärlek mer än allt annat.

Efter att han blivit mördad på Kronans skola i Trollhättan. där han jobbade som elevassistent. han har hyllats och blivit kallad hjälte. Nu vill vännerna sprida hans ord.

Leith, Lavin Eskandars bror har efter Lavins död skrivit en andra vers. Alla gråter när den spelas i slutversionen. Och samtidigt som låten blir kvar så sitter Karim Fakih och klipper ihop en video på Lavin.

När orden inte räcker till #bloggswe #trollhaettan

DSC_0147
En skolattack hände här i Trollhättan för några dagar sedan, som jag knappast tror har gått någons näsa förbi. Det är svårt att förstå och ännu svårare att sätta ord på.

DSC_0171För mig blev det totalstopp i några dagar, men efter fackeltåget och manifestationen vid skolan i går, så släpper detta efter hand. Att få se alla dessa människor tåga på huvudgatan genom området från kyrkan till torget vid skolan, kändes så otroligt fint. En ensam gärningsman som släckte några liv jämfört med alla dessa tusentals människor som tågar till stöd för de drabbade och visar att kärleken är större än hatet. Den känslan, som finns inom en, går inte att beskriva, när man promenerar där med sin egen fackla i handen.

3596917_2048_1152Promenaden var inte MOT något utan FÖR kärlek och  solidaritet. Att vi gemensamt sätter upp ett finger i luften som symbol för ”ett folk en människa” skapar en sådan gemenskap, att man blir tårögd. Att gemensamt kunna promenera sida med sida med människor av andra nationaliteter, andra kulturer och religioner, ger känslan av samhörighet. Här visar vi i ord och handling att kärleken till varandra är så mycket större än det hat, som vissa försöker påskina. Kärleken kan aldrig tystas med hat, utan dess låga brinner starkare för var dag.

Vi är alla människor och lika mycket värda, säger de på radion just nu, och det är något jag skriver under på. Vi skall alla stötta varandra och hjälpa varandra, det är det som betyder något.

DSC_0160Ett av blomster- och ljushaven bildar ett hjärta, ett hjärta som brinner för kärlek men också av den sorg vi delar med de som drabbats, och det ha vi alla på olika sätt gjort.

Själv har jag tillsammans med bror varit på besök runt skolan, var dag sedan händelsen. En av anledningarna var att få krama okända, dela kärlek med andra personer. En annan anledning var att försöka få bror att få ur sig sin skräck och rädsla men också visa vad kärlek verkligen innebär. Det har märkts på honom att han inte mått så bra, även om han har svårt att uttrycka sina känslor och tankar. Man måste läsa honom och försöka hjälpa honom på bästa sätt. Men att se den glädje han hade i ögonen när han med stolthet bar sin egen fackla på vägen vi gemensamt vandrade, är obeskrivligt.

DSC_0115Vår fina reporter på P4 Väst, Skoob Salihi, står här och direktsänder i radion och försöker förmedla det vi alla känner. Måste ju ge honom, men även polis, myndigheter och andra aktörer för ett fint arbete, ett arbete som började med några dramatiska minuter men sedan övergick det till att ge varandra stöd och kraft.

Skoob fick också göra en internationell karriär då han medverkade i australisk TV och BBC radio.

Det sägs gärna att invandringen splittrar Sverige men i Trollhättan har den förenat oss, vi har förenats i kärlek, empati och förståelse för varandra.