I Lilla Edet har Svenska Kyrkan gemenskapsträffar då och då.
I dag var Önskepsalmer med kantorn Christina Elfström Mellberg.
Vi gäster på träffen fick ropa psalmnummer och Christina spelade de på panot och vi församlade sjöng för full hals.
Bara att lyssna och njuta…
Brukar vara där halv tio, de dagar jag är vaktmästare, så även idag. Låser upp, går in och slår av larmet och startar orgeln. Sedan går jag in i kyrksalen och där möter mig en värme, en härlig värme. Värme i kyrkan styrs av bokningssystemet och då har en snabb uppvärmning gjort att värmen känns extra skön inte minst en dag som denna som började med tidig snöstorm. Men det finns också en annan värme i kyrkan, som jag gillar och den är jag inte sen att utnyttja, och det är Guds värme.
I dag var det extra allt, så det var mycket att göra. Snöstormen gjorde att jag tog bilen till kyrkan och Nussä fick stanna hemma vilket inte var populärt…
När jag mött värmen i kyrkan var det dags att ge sig ut i kylan ånyo och skotta snö fram till dörren.
In till värmen igen och nu skulle klockan ringas till högmässa, en timma innan. Fem minuter i stilla tankar medan man hör ding – dong. Jag går gärna utanför och lyssnar och njuter av klockans klämtande, så vackert, så stilla och så njutbart.
Åter in i värmen och nu skulle det förberedas. Två dop och en tacksägelse. En solist till dopen och det skulle plockas fram mikrofoner, ljudcheck, kaffet skulle kokas, blommor på altaret, agendor i psalmböckerna. Kakor skulle plockas fram. Strax innan halv elva kommer kyrkvärden, jag skulle ringa halv elva igen. Psalmer skulle upp på tavlan, och sedan lite snöskottning igen.
Nu kommer barnen som skall döpas och dopgäster, psalmböcker delas ut och alla hälsas välkomna. Intåget med famljerna är förberedda och korset står i vapenhuset, då ber prästen om ljud i mikrofonen… Pga vädret så hinner inte alla fram till mässans start och det blir snabb omplanering till bara ett dop nu, och nästa dop får tas efter högmässan och i en annan kyrka. Ingen solist och bara en mikrofon som påminner om att något var på G. Men, det finns lösningar, och värmen i kyrkan var det inget fel på. Under predikan hann jag än en gång ut för att skotta och sanda…
Men oavsett vad, så var de inget fel på värmen i kyrkan…
I går var jag och bror i Hjärtumsgården utanför Lilla Edet och lyssnade på musik. I sann svensk/norsk anda fick vi lyssna på musik från två länder tillsammans med Sjuntorpsmusiken med Lilla Edets Musikförening och Øvre Eiker Veterankorps.
Den glädje som dessa grupper har, smittade lätt av sig till oss som satt i publiken, och vi var inte sena med att uppmuntra dessa kvinnor och män med applåder, så fort det gavs tillfälle. Det är en mäktig käns la när hela publiken står upp och klappar i händerna i takt till musiken, men också alla glada skratt som spred sig när det skämtades och gav små gliringar till varandra. Ja denna spelning innehöll allt från solospel till när båda musikgrupperna tog i från tårna. Smakprov finns i Yutubeklippet nedan…
Ja, kan en önska sig en bättre söndageftermiddag? Knappast!
SjuntorpsMusiken med Lilla Edets Musikförening är en ideell förening grundad 1901 i Sjuntorp. Vid tiden runt sekelskiftet var det vanligt att musikkårer uppstod på bruksorterna runt om i landet. Syftet var att ge ungdomarna något att syssla med och samhällets innevånare
underhållning.
Detta skedde även i Sjuntorp. Initiativet till detta togs av AB Sjuntorp år 1901, som bekostade en instrumentuppsättning och noter samt ställde en övningslokal till förfogande. Pensionatet ”Minnet” blev från år 1902 den permanenta övningsplatsen.
Sjuntorps musikkår har under åren genomgått stora förändringar både uniformsmässigt, ekonomiskt och musikaliskt.
Under många år var Sjuntorps musikkår en ren musikkår till att i dag under namnet
SjuntorpsMusiken kunna erbjuda en repertoar som omfattar marschmusik,
underhållningsmusik, fanfarer, brassmusik och storbandsmusik via våra tre musikgrenar
Sjuntorps Musikkår, Sjuntorp Brassensemble samt Humble & Gorgeous Big Band..
Samtliga sektioner har som mål att inom SjuntorpsMusiken som förening, bedriva en
aktiv verksamhet på alla nivåer såväl musikaliskt och sångmässigt och att alltid ligga
på en arrangemangsmässigt hög nivå.
Øvre Eiker Veterankorps kommer från Hokksund i Norge, och består av 15-talet medlemmar men och utan grått hår och spelar det meste av ren och skär glädje.
”Bandet” bildades 1992 och beskriver sig med följande ord: Vi er en reiseglad og spilleglad gjeng som for tiden består av 12 musikanter i alder fra 40+. Vi har et variert program, og spiller like gjerne på ølfestivaler som i kirker. Korpset har en aktiv pårørendegruppe som er svært viktig for trivselen, de er umåtelig begeistret for hormusikk, og støtter opp om alle turer og arrangementer.
Vi spiller på egne instrumenter, vi marsjerer ikke, og har et avslappet forhold til uniformering. Nye medlemmer tar vi imot, og de som spiller klarinett, trombone, saksofon eller horn er ekstra velkomne.
Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, heter det i låten… Ärligt talat avstår jag både grädde och kyssar när Pontus står där med sin sin Fogarollimoppe. Nu var det årets sista stadsfestival i området, och då är det Uddevalla som gäller med Uddevallafesten. I år hade vi planerat in lördagen för besök då gruppen Sjömila framträdde på stora scenen på Kungstorget. Sjömila är den lokala musikgruppen som är på klättring på musikens stjärnhimmel. Tyvärr var väl inte vädret med oss i besöket, men vi tillhörde en trogen skara som inte vill missa denna grupp. Vad vore livet utan musik, och var är musik som inte spelas live.
Vi började besöket på Harrys där vi tog ett bord utomhus i rökavdelningen, för naturligtvis skall även Nussä ha de bästa. Servitrisen kom med ”speisekarte” och naturligtvis hade hon direkt med sig dryck till vår fyrbente vän. Tack Harrys, er service gör att det är hos er vi äter festmåltiden. Pasta och hamburgare i lyxutförande är blev årets måltid. Efterrätten, tar vi sedan hos baristan Pontus. Grädden och kyssarna får han spara till de som behöver dem bättre, men en stadsfest utan Pontus och hans kaffemoppe, är bara en en halv stadsfest. Första gången jag såg en dylik moppe var i Stockholm, sedan Uddevalla, och nu har det blivit tradition att leta upp denna mobila kaffeservering. Att ”tjöta me fölk” har nog både jag och Pontus gemensamt. Det har jag alltid gillat. Men som tidningsbud så är det en bristvara på jobbet, och då blir det så här IRL på en massa andra ställen i stället. Att gå på Koffehouse eller liknande där baristan försvinner på avstånd och gör kaffet, då missar jag det som gör besöket roligt, däremot vid Fagarollimoppen, står man på parkett och få vara delaktig i det hela, det gillar jag. Tänk så lite det behövs för att man skall känna sig delaktig, en kopp kaffe och glatt humör…
Jag letade efter denna härliga mobila servering även på Fallens dagar i Trollhättan, men hittade inte den. Nu fick jag reda på att det hade blivit dubbelbokning.
Men vill man han kaffe gjord med omsorg och kärlek, så är det hit man skall gå…
Därefter blev den en knapp timma med Sjömila på scen, men en höggravid sångerska. Det regnade och regnade, men vad gjorde väl,med sådan härligt musik. Och vi är glada att, såsom Erika Larsson själv säger, Vattnet gick inte på scen.
I söndags hade jag och bror planerat att åka till kusten och vara med på en kyrkokonsert där en känd svensk sångerska skulle framföra sin musik. Men turligt nog hade en FB-vän delat ett annat evenemang här i min omedelbara närhet. Det var kantorn i Lilla Edet, Christina Elfström Mellberg som skulle spela piano, en duktig musiker på piano och orgel, som jag gillar. Därtill skulle Sir James Robert Hendry spela trumpet. Vet inte om han har ”Sir” framför namnet, för det är väl Storbritaniens drottning som delar ut ”Sir” till personer som hon adlar. Men han kanske är dubbad riddare, för så väl känner jag inte honom. Kommer i god tid till kyrkan och där möter mig ”Diamanter, pärlor och örhängen”. Vad eller vem som är vad, får ni avgöra själva, men jag vet 🙂
Åsbräcka kyrka är den lilla, mysiga kyrkan, som jag kallar för min, fast den ligger på fel ställe i förhållande till där jag bor. Nu tror jag inte att akustiken kan jämföras med Nidarosdomen, men det var oerhört vackert, skall ni veta. Robert, som är född i Lilla Edet flyttade till Norge där han nu bor och har spelat många instrument på olika tillställningar. Denna man, ungefär i min ålder kunde verkligen använda instrumentet. Själv följde jag med en kompis på hans trumpetlektion när jag gick på högstadiet. Naturligtvis skulle även jag prova på, tyckte läraren och han lärde mig hur jag skulle blåsa, medan läraren tryckte på ”ventilerna” och visst, jag spelade två låtar på detta sätt, sedan minns jag att mina läppar kliade och kittlade i 14 dagar efter det. Kan bara konstatera att Robert var duktigare än jag, då han kunde trycka på tangenterna själv. Tror även att läpparna var mer vana med trumpeten än vad jag var, för han fick bara vila en liten stund, innan nästa låt kom upp.
Ja, helt ärligt blev jag så betagen i spelningen i kyrkan, så jag njöt hela dagen efter den spelningen. Ja, jag brukar vara busig, så jag spelade in hela konserten med Christina och Robert, och den konserten har gått många varv i mina öron under hundpromenaderna under dagen. När han själv tar i och blåser de starka tonerna, så tar jag ett djupt andetag och håller andan. Ja jösses, vilken upplevelse, innan jag kommer på mig självt, och sedan börjar skratta. Gå med hunden i koppel och hålla andan hör inte till vanligheterna, och skulle sedan någon se mig börjar skratta där mitt i skogen, så går nog folk långa omvägar kring mig 🙂
Är glad när folk fortsätter med sin musik och utvecklar den, istället för att som jag gjorde, avvecklar den. För musik är bara så vackert, och inramat i kyrkornas akustik, kan det bli en himmelsk upplevelse, precis som i söndags. När de spelade Amazing grace, så var jag tvungen att ställa mig upp och njuta, något så underbart vackert det var.
Tack till Christina och Robert, det blev något magiskt över hela konserten,
Til ungdommen framfördes bland annat vid avtäckningen av Nordahl Griegs minnessten i Potsdam, Tyskland, 23 november 2003 där flygaren Nordahl Grieg stupade 1943, under andra världskriget,[2] samt vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka 24 juli 2011 efter Terrorattentaten i Norge 2011. Det är också vanligt att läsa ur dikten i humanistiska konfirmationer i Norge.
” Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.”
Amazing Grace är en av den engelskspråkiga världens populäraste psalmer. Texten skrevs av John Newton 1779 på common metre. Psalmen finns i svenska översättningar vid namn ”Av nåd”, ”Förunderlig nåd”, ”Förundrad jag hör ett glädjens bud” eller ”Oändlig nåd mig Herren gav” samt den friare översättningen ”En ton”.
Sången fick ett rejält uppsving under 1960-talets svarta frihetskamp. Den sjungs ofta i baptistkyrkor i USA. Amazing Grace kan även höras spelad på säckpipa. Den har också blivit vanlig bland grupper av människor som försöker komma ifrån missbruk av alkohol och narkotika.[källa behövs] Den kan också höras vid begravningsgudstjänster.
Summertime är en aria komponerad av George Gershwin för operan Porgy och Bess (1935). Texten skrevs av DuBose Heyward. Sången blev snabbt en populär jazzstandard och har tolkats av bland andra Fun Boy Three[1], Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Janis Joplin.
Jag och bror åkte bort till Resteröds kyrka för att vara med om en musikalisk resa.
Gruppen Sonatrice som spelar spelar på tidstrogna instrument såsom fiddla, harpa, blockflöjt och sång, iklädda dräkter inspirerade av medeltidens mode, skulle visa upp hur musik kunde låta på 1600-talet. De visar upp lite av den brokiga medeltida musikvärlden med pilgrimer, helgon, dans, fest och glädje.
Karin Palm Lindén, Carina Norlander, Eva-Lis Carlsson och Villemo Daneling – tre av dem kyrkomusiker.
De berättade att det finns inga instrument kvar från den tiden, så det var att använda bilder för att försöka återskapa dessa instrument. Vilken klang och färg det gav till kyrkorummet i Resteröd, när man hörde deras spelglädje. Att först vara i den varsamt renoverade kyrkan, och sedan känna tidens vingslag. Detta var något utöver det vanliga.
Kyrkan då..
Sägnen berättar om två brudföljen på väg till Resteröds kyrka. Inget av följena vill vika för det andra, utan slagsmål uppstår. ”Ingen kom undan med livet mer än brudgummen på den ena sidan, och bruden på den andra, Vilka strax beslöt sig att äkta varandra och låta sig viga.” Historien återges av Johan Ödman i sin ”Bahus-Lans Beskrifning” 1746. Bakgrunden skulle vara att kyrkan ansågs vara den äldsta i trakten, och att ”brudefalk från åtskilliga orter farit till denna kyrkan och låtit sig viga”.
Kyrkan är sevärd och berättar genom sitt utseende och sin fina interiör om en lång historia. Men tiderna har stundtals också varit kärva. Hösten 1825 förrättar biskop Wingård visitation i Resteröds kyrka. Omdömet blir hårt: ”! denna kyrka finnes intet, som icke är i högsta grad förfallet” konstaterar han och drar slutsatsen att kyrkan ”icke kan undgå att hel och hållen utdömas”. ”Här borde inga gudstjänster mera hållas”, dundrar biskop Wingård.
Men hotet väcker församlingen, som redan följande år fattar beslut om en omfattande renovering av kyrkan. Man målar och rappar, förstorar fönstren, reparerar bänkar och lägger nytt golv. I och med det har krisen avvärjts.
Flera saker vittnar idag om kyrkans medeltida ursprung. Den är en av få medeltida kyrkor där triumfbågen mellan långhus och kor har bevarats.
Även dopfunten är medeltida, från 1100-talet. Originalet finns på Göteborgs stadsmuseum, men i kyrkan står en väl utförd kopia av den rikt dekorerade gamla funten, med drakar och flätmönster på det fyrkantiga karet. Dekorationerna på funtens sidor för oss tillbaka till den tidiga medeltidens bildvärld.
Kyrkan har en fin snickeriinredning med många delar från 1600-talet. Altaret’är av sten och förmodligen mycket gammalt, med en senare altarskiva av trä. Altaruppsatsen är från 1600-talet. Motivet är utfört 1681 av en målare vid namn Wandaleus. Vi ser Kristus till höger och Moses med lagtavlorna till vänster.
Predikstolen är i samma stil som altaruppsatsen. Den omnämns första gången i räkenskaper 1626-27, då den bemålades. Det finns också en uppgift om att
den skulle vara från 1576, vilket dock är osäkert.
Bänkarnas dörrar är troligen från 1600-talet.
Lägg särskilt märke till nr 5 på norrsidan med texten ”Kirstin Nels Daaters Stol i Backe”. Det fint Utformade ryggstödet längst bak i den norra bänkhalvan är troligen från den s k Restenässtolen, en ”herrskapsbänk” som tidigare fanns i koret.
Långhusets takmålning är från mellan 1703 och 1720. Bland molnskyarna svävar tre änglar med textband: ,'”‘Helig Helig Helig är Herren Sebaoth: Hela iorden är full af hans äro” och ”Herren ser til hiertat. 1 Sam l6.” De målas över på 1800-talet, men tas fram igen 1929. Kortaket saknar då takmålning, men i samband med restaureringen utför konservatorn och konstnären
C O Svensson en ny takmålning här, som återger
Gud Fader sittande på en glob och omgiven av moln.
För ett par veckor sedan var jag i Stockholm och träffade min vän Ola Gäverth, Ola lärde jag känna när jobbade med ”Vaken med P3 och P4” och var nattpratare i min bilradio, på tidningsrundorna. Under den tiden var jag som mest aktiv att avslöja missförhållanden på vårdcentralen, och det var en påfrestande tid för mig. Olas härliga röst och likaledes underbara humor fick mig att koppla av och glömma vardagen därhemma. Numera är vi goda vänner och träffas då och då.
Just nu är Ola i Kiev tillsammans med Carolina Norén, som numera är Svensktoppens programledare. Så nu denna vecka kommer jag och bror bevaka allt om Eurovision Song Contest.
Är så glad för Olas skull som är en riktig mellonörd, får chansen att vara med på detta äventyr. Delad glädje är dubbel glädje…
Hoppas Ola inte glömmer att hälsa till Robin Bengtsson, från mig 😉
Robin syntes på många förstasidor i flera tidningar under senaste veckan…
Här hittar du radions sändningar från ESC
Här hittar du senaste nytt från Kiev
Nedanstående bilder kommer från Carolina Norén Instagramkonto
Här se ni gänget som hade införprogrammet på Sveriges radio.
Och en bild från melodifestivalens dito
Denna 28-åriga dam har nästan tagit livet av mig 😀 Skämt åsido, har haft några underbara dagar.
Maj-Britt Wretling är en levnadsglad 82-årig dam som har sång och musik och att underhålla andra personer som sin livsuppgift. Maj-Britt och jag träffades i våras genom en gemensam bekant på Twitter och vi fann en livsglädje hos varandra som heter duga, trots att vi genomgått svåra perioder i våra liv, så försökte vi få glädjen i att underhålla våra medmänniskor, visst på olika sätt, men målet var det samma. Att hitta glädjen i ivet.
Maj-Britt har ju hållit på med musik sedan treårs åldern och dragspelet är hennes signatur. Då hon gärna åker ut på äldreboenden och underhåller pensionärer, så föreslog jag kyrkan här i Sjuntorp att bjuda upp henne, och de nappade.
Maj-Britt kombinerade spelningen med en lite minisemester så vi fick chansen att umgås. Hennes engagemang blev så populärt så spelningarna dubblerades både till kyrkan och till vårt äldreboende. Men vi hade mycket tid att umgås mellan varven, att besöka många unika platser här i vår omgivning, även om tiden var knapp.
Maj-Britt hade ordnat sitt boende på pensionat Stenliden, som för oss Sjuntorpare går under namnet ”Minnet”. Mötes och festlokaler som byggdes för drygt 100 år sedan för förnöjelse till fabrikens arbetare men idag omgjort till pensionat. Så varsamtrenoverat och ändrat så man verkligen känner dåtidens vingslag. Vi fick vandrat i våra vackra ogivninger runt ån som flyter genom samhället. Vandrat till drottning Kristinas sommarhus. Vet inte om det är en skröna eller om det finns någon sanning idet.
Vi hann med att besöka Knohult och ÅsaNisses verkstad. Koberg med sitt slott och familjen Silfverskiölds gravplatser. På vägen dit stannade vi vid Sveriges minsta kyrka.
Vi hann med en Sightseeing genom Trollhättan och se en skymt av slussarna. Vi hann med att passa in för bror så han också fick umgås med oss. Vi hade verkligen använt skohornet så att vi hann med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och nu har jag massor av bilder och filmer, som jag kan blogga om framledes.
Jag hittade också en bild på Maj-Britt som årets Hjogubbe 2000. Bilden är från Hjo dragspelsklubb som varje år har dragspelsstämman och där utser året dragspelare i Norden.
En sådan härlig människa som lever för sitt bälgaspel och att sprida glädje genom musik till alla som vill lyssna på henne. En glädjespridare av stora mått, som inte lämnar någon oberörd.
Tack Maj-Britt för att du kom hit och spred din glädje, tack Marianne och Svenska kyrkan i Sjuntorp/Rommele som gjorde detta möjligt. Tack också till all personal både i kyrkan och på äldreboendet, som gjorde detta möjligt att (våld)gästa er och att få ytterligare minne att lägga sig som kärlek inom en. Tack till Minnet/Stenliden och dess ägare och personal som gav en underbar tid hos er.
Ni är fantastiska!
,
I går kväll hände det, det jag länge funderat på…
Jag fick fram mitt dragspel igen. WoW! Inte behövde jag spänna om banden heller utan det satt perfekt och klämde på magen när jag spelade. Funderade på när jag hade det så mysigt sist, och tänkte att det är nog säkert 20 år sedan. Säkert har jag hängt på mig det någon gång för att konstatera att det funkar inte, och hängt av mig det igen… Men igår funkade det. Visst gick det hackigt, mycket hackigt, speciellt då jag inte riktigt kände avståndet mellan höger handens tangenter. Men det gick.
Den första låt jag tog ut, var min favoritlåt Cowboy yoddle, sedan följde Vildandens sång, Skomakare Anton, och Seemann, allt lika hackigt, men kan inte varit så besvärande för vovven ylade inte och bror satt lugnt kvar. Jag hade funderat på vad man gjorde innan Facebook och Twitter och tänkte försöka hitta tillbaka till de intressena. Att jag började med dragspel var att min brylling hade ett som jag spelade på var gång jag var där på besök, och gillade det. Dragspel spelar jag bara efter gehör och kan inte läsa noter för detta instrument.
Jag började som så många andra med blockflöjt och sedan övergick jag till piano. Piano var kul, men det blev oftast klassisk musik, som absolut inte var fel, men modern musik tyckte jag inte funkade på pianot. En skolkompis valde att lära sig spela trumpet när jag lärde piano, och de tillfällen han gick dit hade jag håltimma, så jag följde med honom. Läraren tyckte att jag skulle prova det också och satte trumpeten framför min mun och jag fick lära mig blåsa och han tryckte på knapparna och det blev musik. Sedan lärde jag mig lite att spela själv också, men hade ju inte någon trumpet själv så det blev ingen träning. Så det intresset slutade med att skolan var slut. Men jag fortsatte med piano och dragspel.
Sedan skulle ett par vänner flytta tillbaka till Finland. DE hade en dammig gitarr hängandes på väggen som jag fick. Dammade av den och en kompis stämde upp den för mig. Då gick det en kurs på radio och TV som skulle lära mig spela och jag gjorde det. Gitarren blev en god kompis som åkte med när vi åkte till sjön och grillade och sedan hade sång och musik tillsammans. Var så mysigt att sitta där i eldens sken och mysa av gitarrens strängar som gav musik och mina vänner sjöng med. Funderar på om det händer fortfarande, eller om musiken tagit andra vägar numera.
Sedan kom det in en Hammondorgel i huset och jag övergick mer till det och dragspel och piano blev ståendes. Det fortsatte jag med ända fram till far blev rullstolsbunden och vi inte kunde komma ner i källaren längre. Då upphörde även det, och det är drygt 10 år sedan nu. Nu som först hade jag tid och lust att prova dragspelet och det gav verkligen mersmak med musik, musik från mina egna fingrar. Så visst hade man annat att syssla med innan internet, och nu skall jag i alla fall försöka ta mig tillbaka.
Musik, det är mitt liv det se…
Göteborgs kulturkalas firar i år 10-årsjubileum och det är folkfest på gator och torg där människor möts, ung som gammal, olika ntaionaliteter, religioner och sexuella läggningar. Allt sådant läggs åt sidan och vi är alla ett, ett som lever tillsammans med varandra och känner tillit och respekt.
Att hälsa är en enkel grej som kan vara början på något riktigt stort. Under förra året skapade Göteborgs Kulturkalas en kampanj som går ut på just det – att säga hej. Kulturkalaset tycker nämligen det är hög tid att vi börjar hälsa på varandra, på riktigt. Att hälsa är att sänka garden, bjuda in till samtal och se en annan människa. Det är precis vad Kulturkalaset också handlar om – att vi ska mötas och upptäcka massor av kultur tillsammans. Var med och säg hej du också! Ju fler vi är som hälsar, desto närmare kommer vi varandra i vår stad. Vem vet, vi kanske till och med hittar nya vänner.
Nästan varenda programpunkt startade med att vi vände oss om till höger eller vänster eller kanske till och med helt om och sade HEJ till de som stod i närheten. Detta smittade av sig och så mycket hej, som jag sagt dessa dagar har nog aldrig hänt tidigare. Inte bara vid programstarter utan på krogen, på puben, i glasskön, ja överallt hörde man hej. Vad dörrar som öppnades och ett lite hej, gjorde att man kände sig vän med helt nya bekantskaper hela tiden, och fick prata med andra, om det mesta. Jag har själv varit nere flera gånger under veckan och i går hade jag, bror och Nussä en heldag i den ”stora staden”.
Nedan kommer en massa bilder som jag fotat under dessa dagar. Så håll till godo!
Villa California 