Behöver bli fler MÄN (för jämställdhet)

personal-112391_1920

Äntligen, säger jag, ÄNTLIGEN! Var redan förra året på G med att gå en medlemsutbildning för oss som är med i Män för jämställdhet. Förra året fick jag hoppa av i sista stund pga sjukdom. I år passade det extra bra med tanke på #MeToo, som jag stöder till fullo. För 50 år sedan gjorde jag något väldigt väldigt fult…

Första klass och en tjej hade en ny fin halsduk på sig. Hon och jag började dra i den åt olika håll, tills den gick av på mitten. När hon om hem, berättade hon för sin mamma, som ringde min mamma, som tog ett allvarligt samtal med mig.

Jag skäms fortfarande idag för det ”övergreppet” jag gjorde då… och det var en nyttig läxa för mig. Nu 50 år senare så finns den händelsen med mig i mina tankar, när jag tar ställning mot övergrepp och (sexuella) trakasserier. Ni som följt mig vet att jag är stolt över att jag fick bort en tafsande chef på en arbetsplats. Men att sätta mig till ro, är inte min typ av musik. Nej, jag kommer inte att ge upp kampen för jämställdhet, oavsett om det gäller kön, etnicitet, religion eller något annat.

Vi startade utbildningen klockan 09 i Viktoriahuset i Göteborg, och vi var tjugotalet män och någon kvinna, som gemensamt skulle diskutera oss fram till olika normer och varför dessa normer finns, och vad som är bra och dåligt. Vi blev två och två och pratade med varandra för att sedan kunna presentera grannen för hela gruppen. Min kompis beskrev mig som en person med stort patos, och det tror jag stämmer mycket, inte minst beroende på att jag sett alldeles för mycket avigsidor under mina 57 år som jag vandrat här på jorden (har inte räknat bort de timmar jag spenderat i flygplan).

Under hela dagen hade vi spelregler som bl a säger att ingen har monopol på sanningen,  och att vi inte avbryter den som håller i dummisen, utan att personen får prata och sedan skicka vidare till nästa deltagare.

20171028_140727

Några av de saker vi skulle prata om, hade utgångspunkt i ovanstående bild.
Naj, jag var inte chockad, då jag sedan länge har läst in mig på de siffrorna, men jag är nyfiken på vad andra kvinnor/män tänker när de ser dessa uppgifter…
Som trygghetsvandrare får vi ju hela tiden information från polis och andra myndigheter om hur statistiken ser ut. Därtill har ju sådant som främlingsfientlighet mm, fått mig att se på statistik och utläsa samhällets problem i det.

Men vad som förvånar mig mest att okunskapen var så stor om dessa problem.
Ungefär två tredjedelar av kvinnorna har varit utsatta och var femte man. Men då skall vi också komma ihåg att de som utsätts mest för mäns våld är män. Se SVT

snip_20171029185109
Screenshot frå SVT Nyheters hemsida

Vad kan du göra i detta skedet.
Det är att du tar avstånd från hot och hat, och du försöker hålla dig till fakta, men också framför allt engagerar dig i frågan. Ett bra sätt är att engagera sig i olika föreningar och grupper, protestera mot när någon använder dagliga samtal till att sprida fördomar.

Själv reagerar jag på när jag hör ”Kvinnor horar”, ”tjejer är luder” eller ”flickor är madrasser med hål i”. Samtidigt protesterar jag mor att säga ”Män våldtar”.

Jag är också medlem i Män för jämställdhet.  Det tycker jag att du också skall bli!

Emanuel Karlsten gjorde en bra video på hur man beter sig mot varandra

 

Kronan på verket

snip_20171026105226
Kronan på verket, måste väl ändå skolan Kronan vara, eller hur?
I dagarna var det två år sedan som Anton Lundin Pettersson gick in på skolan med ett svärd och tog live t av tre personer. Jag har aldrig riktigt fått klar men vad han egentligen hade för avsikt med det han gjorde, men att han hade något hat mot de personer som dödades, är klart.

Jag minns så väl den dagen det hände. Jag hade jobbat den natten men vaknade för att besöka toaletten. Gick tillbaka till sängen och lade mig. Gjorde en blick på sociala medier och förstod att något allvarligt hade hänt. All trötthet var borta och jag försökte få ett grepp om vad som hade hänt. Jag försökte få tag i min bror, som jobbar i grannstaden utan att lyckas. Bestämmer mig för att åka till Kronogården ifall jag kan vara behjälplig på något sätt. På vägen dit får jag klart att bror mår bra och inte behöver omedelbart stöd. När jag kommer fram twittrar jag ut att bror mår bra efter det som hänt på Kronan. Detta för att våra vänner skulle veta att vi var OK. Vad jag inte räknat med var att en massa nyhetsredaktioner världen över snappade upp min tweet. Helt plötsligt var jag reporter för brittiska, kanadensiska och australienska medier på plats.

Men det viktigaste av allt var inte att förse medier med bilder och texter utan att jag kunde vara någon eller någras tröst.DSC_0132

Det jag minns mest av den dagen var att även om vi är olika, så kan vi prata samma språk. Kärlekens språk, omtankens språk, värmens språk. Det fanns de som behövde tröst, och det fanns de som hade öppna armar, en oslagbar kombo vid detta tillfälle. För även om vi inte pratar samma språk med munnen, så fanns det många andra sätt att uttrycka sina känslor med. Vi var många som stod där med öppna armar, och ingen brydde sig om hudfärg, klädsel, etnicitet, vi var alla en, i denna situation.

DSC_0170

Några dagar senare ordnades ett fackeltåg från Lextorpskyrkan till skolan och torget.
En mäktig syn att se över 5000 personer tåga genom stadsdelen för att visa att v står upp för för svenska mångfald. Översätter vi det till Stockholm, så skulle ungefär 78000 människor samlas på Sergels torg.

62dfb03a-a552-4d55-93e1-0829be1a2317
Framme vid torget så gjorde vi ett finger upp i luften ett finger som betyder att vi alla är ett. Men då vara några sajter ute att vi Trollhättebor gjorde jihadisters segertecken. Precis som så många gånger tidigare så ”kapar” vissa grupper en del tecken som sina.

Tyvärr finns det människor som bara ser det negativa och spär på otryggheten ännu mera tyvärr.

Jag ser gång på gång hur folk delar det negativa och kompletterar med sina egna negativa kommentarer och vill få det att se värre ut än det är. Varför delas inte inlägget i media ut när det tackar bland annat för mina insatser? Det är så lätt att ha åsikter när man inte är där självt och kan bidra med fakta.

Nej, Trollhättan är inte uträknat, utan vi har rest oss, och vår paroll är KÄRLEK till varandra

 

Att skriva nutidshistoria #MeToo

IMG_20171022_131213_853.jpgI går var jag med och skrev nutidshistoria, och jag känner mig stolt och glad, men jag vill vara lika glad om 10-20 år för detta som hände nu.Jag kom tidigt till Göteborg och Götaplatsen där #MeToo-manifestationen skulle hållas, redan en timma innan. Jag träffade Nora Myrne Widfors, Lisa Hillén, Tove Myrne Widfors, Mikaela Hedborg som tillsammans med vänner förberedde manifestationen.

Jag fick också prata med Erika Hedin från Sveriges Radio Göteborg. Jag berättade att Nordiska museet hade gått ut med upprop om att vi som delade berättelser och bilder från #MeToo från olika delar av landet, skall dela med oss detta. Detta tog Erika fasta på när hon intervjuade tjejerna som arrangerade det hela.

IMG_20171022_113725_706.jpgErika Hedin P4 Göteborg intervjuar

Jag är oerhört stolt över att vara med i denna tid, där många, många fler får upp ögonen för det som nästan bara kvinnor har har känt till. Sedan mor lämnade oss, har jag fyllt en del av min lediga tid, till att fler skall få upp ögonen för något, som pågått länge, men oftast inte många har lagt märke till. Att det blir fler polisanmälningar och att fler vågar säga hur det är, tar många som ett bevis för att det är en viss grupp människor som gör detta. Ja dessa filterbubblor är farliga och faktaresistens är väldigt utbrett i samhället.Tyvärr är det många onda krafter som hela tiden försöker ”kapa” taggar till att föra fram andra budskap än de som avses, och de är farligt, om vi går på det.Nu måste vi samarbeta, kvinnor, män, flickor och pojkar och MÄN MÄN MÄN!Detta är ett steg för jämställdhet, acceptans och respekt. Detta är ingen kvinnofråga, det är heller inte något partipolitiskt, utan måste ske över hela skalan av människor.

20171022_122410.jpg

Lyssna gärna på dessa två ljudklipp från P4 Göteborg

Självklart är det nutidshistoria vi skriver

Manifestationer i hela landet mot övergrepp

Lyssna gärna på vad Emanuel Karlsten säger:
Var går gränsen för sex och flirt? Inte konstigare än en kopp te

Någons dotter berättar #metoo

201312171124134160975834_sbig
Nedanstående text har jag fått lov att publicera och all cred och allt tack till författarinnan. Väljer att publicera en utan länkningar, av skäl jag tror ni förstår.

Jag blir så sjukt förbannad, ledsen, frustrerad, irriterad och arg när jag ser hur all social media drunknar i #metoo. Jag blir inte arg för att jag tycker att det är irriterande att se dessa inlägg, jag tycker snarare att det är superviktigt att vi delar med oss av våra historier. Men jag blir arg på grund av att för varje kvinna som lägger upp en bild eller text med hashtaggen #metoo finns det en man som har förgripit sig på henne, psykiskt eller fysiskt. Det som får mig att koka över helt är när jag sedan ser på twitter och instagram hur grabbiga grabbar säger att feminism inte alls behövs och att ”inte alla män”.

Mitt hjärta brister för alla kvinnor där ute som får stå ut med det här varje dag. I ärlighetens namn känner jag inte en enda kvinna som inte blivit catcallad, fått ofrivilliga kukbilder, blivit tafsad på eller på annat sätt blivit sexuellt utnyttjad. ENDAST på grund av att vi är kvinnor. Att sådant sker varje dag år 2017 gör mig helt förbannad. Ett nej är alltid ett nej, tystnad är inte ett godkännande, vad jag har på mig eller postar för bilder på min instagram har ingen betydelse, om jag dansar med höfterna på klubben ger det dig inte rätten att ta på MIN kropp.

Jag började tänka lite vad jag själv varit med om och ju mer jag grubblade desto mer kom jag på och insåg att jag, vid 18 års ålder, varit med om en jävla massa sexuella utnyttjanden och övergrepp. Det vrider sig i magen när jag skriver det och jag kan inte annat än hoppas att vi kan ändra på det här tillsammans. Jag vill leva i en tid där min framtida dotter inte vet vad catcalling är, där tafsande endast sker om båda är okej med det, där äckel inte drogar kvinnors drinkar, där våldtäkt är ett bortglömt brott och tjejer inte behöver vara rädda. Men idag är det inte så. Jag är livrädd när jag är ensam ute på kvällen, jag brukar låtsas prata i telefon, har alltid samma dialog med mig själv.

När jag var 9 eller 10 gick killarna i klassen runt och slog på tjejernas rumpor. Lätta, fjuttiga slag som vi skrattade åt för det var ju bara på skoj.
När jag var 12 år och gick runt i stan själv med en vän för andra gången blev jag tafsad på vid ett övergångsställe. Den här gången var det inte skratt, det var en ihålig känsla i brösten, en rädsla men också en skam.
När jag var 16 år var jag på ett utekrök, för det har vi alla varit på någon gång. Jag hade nyss börjat gymnasiet och var liten och osäker. Jag tappade bort mina vänner snabbt och hamnade med en kille. Jag minns hur han verkade så snäll och gullig och jag hade druckit en drink innan han bjöd mig på en. Jag var alltså nästan helt nykter men efter den andra drickan minns jag ingenting. Vaknar upp morgonen därpå hos en killkompis och där var min tjejkompis samt tre andra killar, vänner från min förra skola. Jag hade tur, mina kompisar hade på något sätt fått hem mig till honom men jag mindes ingenting av det. Jag hade blivit drogad. I två veckors tid kände jag mig yr, borta och ledsen på grund av det.
För att inte nämna alla gånger en blivit tafsad på på fester, på klubben osv. Eller varje gång man får en dickpic och sedan arga texter för en inte svarar. Eller tjatet om en säger nej, varje kan han inte bara ta ett nej? Tvångskyssar, händer på kroppen,kukbilder. Det är vardag för oss. Men så ska det inte vara. Fyfan för alla äckel.

Vissa möten kommer närmare hjärtat

IMG_4762
Vissa personer och möten kommer närmare hjärtat än andra, det tror jag nog vi alla kan hålla med om. Ett av dessa möten hade jag på bokmässan i Göteborg. En liten monter en ensam kvinna, och någonstans i detta öppnades mitt intresse. Jag kommer inte ihåg varför, men mötet värmde mig.

Gunilla Ek heter damen och har skrivit en bok vid namn ”Mitt liv blev ett äventyr”. I den berättars hur hon under stora delar av sitt liv arbetat som missionär i många länder. Hennes profession är barnmorska men hennes arbete kom ju även att handla om kvinnlig omskärelse (könsstympning).

I montern när jag pratade med Gunilla då visste jag inget om henne och ingen klocka ringde heller. Men hennes berättelse handlar om att hon jobbat som missionär i sju olika länder. Att Gud varit med henne förstod jag, men det viktigaste för mig var hennes gärning och den den glädje hon tog sig an detta arbete. Men att köpa böcker var inget för mig då de oftast blir liggandes olästa. Men även där fanns råd. Hon hade läst in böckerna och jag köpte en USB-sticka med böckerna.

När jag kom hem så laddade över dem till min telefon. På med hörlurar, sätta vovven i kopplet och sedan ut och promenera med Gunillas ord i öronen. Många gånger kom hennes ord så nära så min vanliga skogsväg förvandlades till samma väg som Gunilla vandrade. Många situationer som kunde varit farliga förvandlades till solskenshistorier som oftast slutade lyckligt. Det var en resa i tankarna att följa de olika kulturerna och livsbetingelser som var på de olika platserna.

Och så kom det jag reagerade på, könsstympningen. Visst har man sett bilder på detta och hört om detta i nyhetsinslag, men nu kom det så nära inpå. Till slut hade jag så många frågor så jag letade upp hennes telefonnummer och ringde och frågade. Ja vi hade ett jättefint samtal och Gunilla sände över flera bilder så jag kan använda här i bloggen.
Fick svar på massor av dessa frågor om könsstympning och läser i Aftonbladet: ”Förutom allt lidande för kvinnorna så gör det också att många män går till prostituerade i stället för till sin fru, och det bidrar till att sprida hiv, säger Gunilla.

Jag som är uppvuxen med våra värderingar har nu ännu mera svårt att förstå detta med kvinnlig omskärelse. Minns från det man var ung och pratade om två skivor bacon och ett hål i väggen. Här fanns bara ett hål i en vägg och inget bacon. Kvinnlig omskärelse stympar ju även mannen blev mina tankar. All cred till Gunilla och hennes kamp för detta.

IMG_3666
Här står Gunilla utanför dörrarna där 15 flickor gömdes för att inte bli könsstympade

Jag hoppas också att Gunilla också blir uppmärksammad i Svenska Hjältar-galan senare i år då hon är nominerad i gruppen  Årets kämpe för flickorJag kommer att hålla tummarna för henne.

Vill ni ha kontakt med Gunilla och förhoppningsvis även köpa henne böcker så når ni henne här: gunilla_sara_ek@hotmail.com

Alla bilder här är Copyright Gunilla Ek

 

#metoo & #isupportmetoo

snip_20171017144141
Jag stöder #metoo men jag har också delat taggen #metoo för att jag själv har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Men jag taggar också mina inlägg med #isupportmetoo för jag  tror att vi är många män som behöver ta debatten om detta med sexuella trakasserier.

Vi män måste komma in i debatten och vara förebilder för unga män, män om att detta inte är OK. Vi MÄN måste ta ställning för att övergrepp aldrig är OK.
Många unga pojkar ser upp till oss vuxna, då måste vi också bete oss som vuxna och visa varandra respekt. Vi har alla ett ansvar till hur vi bemöter varandra…

Tack till mn Ordförande i MÄN för detta inlägg: Efter #metoo – nu är #Ididit här

Ja nu måste vi män inse att problemet är stort och lyssna in vad som sker ta lärdom och agera utan att nedvärdera de som berättar: Svante Tidholm: ”Män ska lyssna”

Vi män får inte än en gång sitta tysta:
Sohrab Fadai: ”Återigen blir den manliga tystnaden pinsamt uppenbar”

Vi män måste ta ställning för jämsälldhet
Män för jämställdhet
Fatta män

Så här sprids näthatet

20170929_143425624006745.jpg

I dag kan man inte undgå debatten mellan höger och vänster. Tittar man på debatten på sociala medier är det pajkastning åt båda håll och ingen går segrande ur detta utan den blir bara smutsig. När man ser en del debattörer så kan jag inte låta bli att skratta i alla fall, när jag tänker på hur de försöker lura sig själva och andra.

I dag skapar debatten bara ett krig utan visioner för framtiden och det känns inte sunt.
Men hur skall näthat mm stoppas?
Det är en komplicerad fråga utan ett enkelt svar.

Göteborgs universitet har en ny rapport om detta:
Hur näthat ska stoppas är en aktuell fråga i alla nordiska länder. Att kommentarsfält fylls med hotfulla och sexistiska inlägg är ett demokratiproblem, då det riskerar att tysta röster i det offentliga rummet. Men att komma åt förövarna är inte helt enkelt. Ett av problemen är att lagstiftningen på området inte är uppdaterad. Därför har Nordisk information för kunskap om kön (NIKK), på uppdrag av Nordiska ministerrådet, kartlagt den rättsliga regleringen av hat och hot på nätet.

På Forskning.se hittar jag en artikel ”På nätet hittar hatarna varandra” och håller med i följande:
– Hatet på nätet är samma gamla hat som vanligt. Det är bara kommunikationskanalerna som förändras. Med den skillnaden att förr kunde hatarna känna sig ensamma i sitt hatande, säger Heléne Lööw.
Nu hittar de enkelt likasinnade som ger konstant bekräftelse och kan göda hatet. Med förödande konsekvenser för enskilda personer. Men också för demokratin.

Hur bekämpar man det då?
Emerich Roth säger:
Att hata dem som hatar
Hat mot hat föder mera hat och våld mot våld föder mera våld.

På sajten Vägen ut ur hatet säger han:
De antirasistiska grupper som får mest uppmärksamhet i media är de som möter våld med mer våld (t.ex. de militanta vänsterextremisterna AFA – Antifascistisk aktion).
Men det finns även grupper som arbetar organiserat mot rasism på andra grunder, t.ex. UMR – Ungdom Mot Rasism – som är partipolitiskt obundna, jobbar utifrån en icke-våldsprincip och vill förändra samhället med demokratiska metoder. 
Det är viktigt att tänka på att rasism inte kan förhindras bara genom att man bekämpar de grupper som är öppet rasistiska. Man måste även ta tag i den ”vardagsrasism” som finns mitt ibland oss, bl.a. i form av misstänksamhet, utfrysning och kränkningar.

Jag tror mycket på Emerich ord om varför man blir hatare:
Känner man sig tillräckligt oälskad och hatisk så gör man nästan vad som helst för en känsla av tillhörighet, gemenskap och vänskap – för att få känna att man har ett värde och blir accepterad och respekterad. Man finner sig i att raka av håret, klä sig i stora läderjackor, ropa Sieg Heil och sparka och slå människor som har annan åsikt. Den som inte har något att förlora anser sig lika gärna kunna rasera allt. Hatet bedövar hatarens självförakt och rädsla på samma sätt som drogerna bedövar en knarkares smärta, och innebär flykt från verkligheten.

Min vän Mina Dennert skapare till jag är här, skrev i en debattartikel så här:
Jag har hållit tyst för att jag inte vill bidra till polariseringen. Jag tror verkligen på dialog, på samtal och jag har gjort en stor mängd försök att nå fram till dem jag nu kommer berätta om.

Men jag berättar detta för att jag vill att fler ska förstå hur debatten styrs genom att man smutskastar och tröttar ut människor tills de inte längre orkar delta.

Ni undrar vad det är som har hänt. Vad näthat är? Låt mig berätta om mina senaste timmar.

Det är så här dessa händelser dyker upp i mitt flöde. 
Det börjar med ett inlägg från Joakim Lamotte. Strax innan har Katerina Janouch skrivit samma sak. Janouch visar det sig har fått sin information ifrån fd. Avpixlat, en främlingsfientlig sajt som bytt namn till Samhällsnytt. Fem minuter efter Lamottes inlägg kommer det första hatbrevet i inkorgen. De fortsätter att komma med jämna mellanrum, det är män som skriver blandat hotfullt, hatiskt och otrevligt om att jag ska hålla tyst och att jag är äcklig. Snart därefter kommer det första meddelandet på pm om att jag är sjuk och dum i huvet. Sedan skriver man om gruppen på Gangrape Sweden. Det ligger redan flera gamla uthängningar där med medlemmars namn, telefonnummer, personnummer och adress som lett till fysiska hatbrev och klistermärken med rasistiskt hat mot rasifierade och homofobiskt mot homosexuella medlemmar. Därefter hängs vi ut på Granskning Sverige, som även har som vana att ringa upp folk och vara hotfulla. Därefter når det Flashback. Och Nyheter Idag. Sedan dyker vi upp i alla Stå upp för-grupperna. Och alla vi som älskar SD-grupperna. Och i gruppen som vill se Jimmie Åkesson som julvärd. Därefter hängs jag ut på Ann Heberleins sida. Efter det är det dags för Fabian Fjälling, Nina Drakfors, Ingrid Carlqvist och Jan Sjunnesson att säga sitt. På natten ringer det från anonymt nummer. Klockan 3 och halv 4.

Saken är att vi är 75000 medlemmar i gruppen #jagärhär. Och man försöker smutskasta alla dessa medlemmar för något ett tiotal personer, som alltså råkar tillhöra gruppen, gjort privat på ett privat inlägg. De har betett sig mycket olämpligt, vilket jag också skriver ett inlägg om i gruppen redan vid 5 tiden igår och vi även skickar till både Lamotte och Janouch.

Idag kommer även en ny ”artikel” av Katerina Janouch med samma anklagelse. Någon försöker hacka in på min profil på facebook. Personen försöker byta mitt lösenord fler än 15 ggr. Och nu sitter jag och rensar i min privata och föreningens inkorg. Det är någon som har använt adressen för att prenumerera på hundratals nyhetsbrev. Mitt emellan alla dessa brev dyker ytterligare två hatbrev upp igen.

Detta har pågått länge och i flera omgångar. Och om jag ska vara ärlig så har jag inte velat berätta om det här tidigare. Kanske allra främst för att jag inte vill att andra ska bli skrämda och sluta stötta. Sluta vilja arbeta mot hatet, för att slippa ha det som jag har det. Slippa bli en av dem som blir hatad.

För detta tröttar ut människor. Ingen orkar leva i detta. Det kan aldrig vara värt det för att få säga sin åsikt på facebook. 
Kan det verkligen vara det som är syftet? Det är så svårt att tänka sig eftersom alla dessa pratar så varmt och ofta om yttrandefrihet.

Som väl är finns #jagärhär. Det gör att vi orkar. Stort tack alla som engagerar sig för ett bättre samhällsklimat! DELA GÄRNA

Wasa knäckebröd = fiber

fiber
Äntligen kan jag titta på SVT play och lyssna på radio utan hack…

I våras grävde de och lade ner fibrer här i området. De kom så långt att fibern kom in i huset men så tog det stopp. Vi har väntat och väntat vi har klagat till våra telenätsunderhållare att situationen är mer eller mindre ohållbar.
Många av oss har fått köpa extra uppkopplingg via mobilnätverket för att hålla kontakt med omvärlden.

I onsdags ringde de och ville koppla in mig. De kom på torsdag klockan 09 och 10,30 beställde jag bredband via fiber istället för ADSL. Fredag kom nya modemet på posten och jag blev inkopplad. Just nu är mitt nätverk en tillfällig lösning av det mesta men ag surfar via snabbt fiber och känner mig glad.

Några dagar och jag är åter full aktivitet på bloggen. Nu behöver jag inte leta upp något offentligt nätverk för att ladda upp bilder mm  till bloggen och andra ställen.

Känner mig upprymd!

Protest mot präst (tacksägelsedagen)

20171008_155351740644582.jpg

Nej rubriken är inte så farlig som den låter, men vi börjar från början.
När vi var på Nossans ljusfestival gjorde vi ett besök i tältet som tillhörde Svenska kyrkan i Grästorp. Fick prata med en Kyrkoherde Krister Edvinsson om Grästorps kyrka. Han berättade att kyrkan var byggd under första världskriget och därför inte hade så mycket mässing, utan det mesta var i järn i stället. Hans berättelser om kyrkan gjorde att vi blev nyfikna så i söndags hade vi dagen oplanerad. Vi valde att åka dit på gudstjänsten.

Vi kom i god tid och jag hann gå runt och fotografer och titta på detaljer i kyrkan, så vackert, så rogivande. Vi hann också prata med de tjänstgörande personerna under gudstjänsten som gav tips och förklarade saker. Tacksägelse och tre dop gjorde gudstjänsten till en fest och en underbar kvinnlig präst vid namn Katarina Björndahl. Hennes förmåga att låta alla ord som kom genom munnen, hann passera hjärtat på vägen. Det var en fröjd att lyssna på henne. Barnkören gav också en annan dimension till atmosfären. Störst av allt är kärleken.

Vi hann med att gå på krogen för att få mat och dryck i oss. Därefter tog jag och vovven promenad i motionsspåret utanför Grästorp medan bror tog en vilopaus.

När vi nu var ute på ”slätta” så sade vi att vi passar på att ta en tur även till Håle-Tängs kyrka för gudstjänst nr 2, denna dag. Här var inte lika mycket folk som i Grästorp men kärleken och värmen i den kyrkan var det inget fel på. Även här fick jag chansen att fotografera och prata med personalen. Också denna kyrka var unik och nyligen helrenoverad, så det kändes extra andäktigt att gå runt och titta i lokalen. Precis som i Grästorps kyrka hade de en stor skål med Guds gåvor från blomsterlandet, grönsakslandet och bondens åkrar.
20171008_1759571614021210.jpg
Här höll Henrik Sävenstrand en härlig predikan om att det finns så mycket att tacka för. Det är så lätt att påverkas av alla svarta rubriker i tidningen när vi i stället skall njuta av solen första strålar när vi går upp. Här ville jag räcka upp handen och protestera, jag ville gå fram till prästen och fråga vem jag är vad skall jag njuta av.
Jag går upp 00,30 och börjar jobba 02,00. Inte är det några solstrålar som möter mig när jag går upp och ännu värre…. Jag sätter mig  bilen och åker runt på natten och lägger en massa svarta rubriker i postlådorna hos folk. Vems ärenden går jag?
Oftas går jag ju och lägger mig när solens första strålar kommer, så när skall jag njuta?
Mina tankar fick mig att le stort under hela predikan och det viktigaste, predikan fick mig att fundera vidare, och det var väl det som var meningen. Så tack Henrik!

 

Grästorps kyrka i norra delen av Tengene församling byggdes 1915 för det samhälle som då var köping och hade bortåt 700 invånare. Ett tidigare förslag att med slopande av den gamla Tengene kyrka bygga en ny församlingskyrka narmare Grastorp hade då fallit. Nu uppdrogs restaureringen av Tengene kyrka och byggandet av en ny kyrka i Grästorp åt bröderna A. och G.W. Gustafsson i Borås. Torben Grut ritade inredningen, och dekorationsmåleriet gjordes av John Hedaeus och G. Hallencreutz.

Resultatet blev en harmonisk tempelbyggnad med drag från medeltid, nyromantik och jugendstil. I oputsat tegel reser sig ett långhus med högt takfall, en tornprofil liknande den i Tengene och med vidbyggt trapphus, ett rakslutet kor med vidbyggd sakristia och ett utbyggt vindfång vid norra ingången. Taken är skiffertäckta. Valvbågarna i fönster och kor har spetsbågeform. Byggnadsmaterialet har också i interiören en stark dekorativ verkan där teglet ”självlyser’ nedtill på väggarna och i valvbågarna. Interiören är i övrigt ljusmålad i) god kontrast till teglets kulör. Ljuskronorna i järnsmide samverkar till intrycket, liksom de synliga takstolarna och andra jugenddetaljer.

Altartavlan i ett altarskåpsliknande arrangemang visar Kristi himmellsfärd. Korets väggar är schablonmålade, dess valv lyser i ett intensivt färgspel, som koncentreras upptill ovanför det färgade korfönstret. På takstolarna och runt väggar och fönsterbågar löper målade slingor och band. I vapenhuset finns ett motiv med hjorten och källan, och över norra dörren en Kristusgetalt, som flankeras av salighetsspråken, och valvet utanför dörren har en färgrik dekor. Kyrkan fick ett tornur 1947, och många gåvor har kommit under åren. 1972 genomfördes en omfattande restaurering från grund till tak

Nytt orgelverk byggdes. Från början tänkte man sig att ”frilägga” kyrkan från de jugendbetonade dekorationerna, men påpekanden från bl.a. Riksantikavrieämbetet fick arkitekt och församling att inse vilken arkitektonisk och konstnärlig skatt man ägde i denna sedan byggnadstiden orörda kyrkor.

knappast någon i landet har den karaktären som Grästorps.

Håle-Tängs kyrka:
”Under 1800-talet raserades många av de små kyrkorna med anor från medeltiden. Bland dessa var också sockenkyrkorna i Håle och Täng. Enkla minnesstenar förtäljer att kyrkorna fanns kvar fram till 1883. Båda var små tornlösa anläggningar i romansk stil. När de revs uppförde de båda socknarna en gemensam kyrka, som stod färdig för invigning 1884. Kyrkan har ritats av arkitekten Emil Viktor Lanlet som utformat en centralanläggning med fyra korta korsarmar och klocktornet som överbyggnad över centrum av kyrkan.
Altaruppsatsen har tillhört Tängs gamla kyrka, där den sattes upp 1704. Den är konserverad och ommålad av konservator Olle Hellström i Skara. Predikstolen tillkom i samband med kyrkobyggnaden men pryds av skulpterade allegoriska kvinnofigurer från den gamla predikstolen i Täng. Dopfuntarna är från de gamla kyrkorna, liksom natvardskalkarna. Klockorna från Håle och Täng har också flyttats över.”
2009-2011 gjordes en omfattande renovering av kyrkan. Den togs i bruk igen den 20 november 2011.

Texten är hämtad från ”Våra kyrkor, Klarkullensförlag AB, ISBN 91-971561-08