– Jag har nog inte sökt Gud, utan han fanns där när jag föddes. Däremot blev jag mer aktiv med honom när jag fick panikångest för 25 år sedan. Det tog fem år innan jag fick en vettig diagnos och Gud hjälpte mig mycket genom att hitta mig själv.

Bengt Larsson från Sjuntorp berättar att han har en barnatro som under åren har mognat och utvecklats, även om han av olika anledningar har svårt att ta sig till kyrkan. Men vi börjar med vården. Eller bristen på den. – När jag började förstå att något var galet med den vård och omsorg mor fick och innan beslutet att ta hem mor från demensboendet, hade jag kontakt med mitt anhörigstöd men även vår diakon. Jag hade varit nere vid fars grav, där jag hamnade i posttraumatiskt stresssyndrom och låg på gräsmattan på kyrkogården och skrek och grät ut min frustration och ångest. Därefter gick jag in till prästen Henrik Lindeskog och frågade om vi kunde be tillsammans. Under den process han då gick igenom, hade han ofta bett om vägledning om hur han skulle göra. – Under två dagar, var gång jag tvekade i mitt beslut, kom fem citronfjärilar och flög framför mig. Och när jag satt på altanen och övervägde att ringa till kommunen och säga upp boendet så kom dessa fem gula citronfjärilar och flög runt mig. Då tog jag beslutet. – Jag tror dessa fjärilar var tecken från Gud att jag skulle ta rätt beslut. Jag tog upp detta med en som bor i närheten, men han bara skrattade och tyckte det var löjligt. Jag är dock övertygad om att de ville berätta något för mig. Bengt berättar att den här personen själv är aktiv i en församling, men ändå sade personen till Bengt att han borde lämna sin mamma till omsorgen, där hon kunde få en spruta i ändan så hon blev omedveten om verkligheten runt omkring. Personen har också uttalat sig negativt om homosexuella och handikappade. – Jag har mycket svårt att acceptera en sådan människosyn. För mig handlar den kristna tron om att Guds kärlek omfamnar alla. Guds kärlek är så stor så även dessa människor kan njuta och ta åt sig av den, då skall inte vi fördöma dessa människor.
Tog hem mor från demensboendet Väl hemma fick Doris hemtjänst och Bengt fick avlastning för att orka. Men historien slutar inte här. Turerna var många, bland annat uppdagades det att Doris blev felmedicinerad och fick akut läkemedelsförgiftning – något han till slut fick rätt i, men som han fick kämpa för. Men ingen upprättelse. Ingen vill be om ursäkt. En chef fick gå på grund av bland annat detta, men Doris har inte fått någon ersättning. Bengt tog därför beslutet att säga upp både hemtjänst och avlastning. Ett beslut som han inte har ångrat. Det tog energi att se mor må så dåligt. Och Bengts bror Thomas mådde också dåligt av det, samtidigt som han hade det svårt på sitt arbete. Det som skulle gett kraft var istället det som tog kraft. – Jag har mer energi nu än när vi fick avlastning.

Berättar för andra

– När jag började förstå min sjukdom, kom tanken att jag är utsedd att informera om den och om panikångest Men även om demens och missvård. Vi får alla vår beskärda del av svårigheter men samtidigt vill jag se en mening med det som sker. Detta är min lott. Bengt har fått ge sin berättelse till många inom kyrka, fack och politik. Även i riksdagens kammare har hans berättelse belysts. Bengt berättar mer ingående på sin blogg Villa California, där det även finns länkar till intervjuer med Doris och Bengt – bland annat i P4 Väst.

Egenbyggt tekniksystem i hemmet Bengt, Thomas och Doris bor kvar på gården där Bengt växte upp. I hemmet har han byggt upp ett eget tekniksystem för att underlätta vardagen. Ett system han till och med varit i Stockholm för att föreläsa om. Tekniksystemet kontrollerar allt. Han kan till och med styra köksfläkten från sin läsplatta där vi sitter och dricker kaffe i Vägkyrkan i Hjärtum.

En syntetisk röst som heter Ingrid informerar om allt som inte är som det skall. Om Doris vaknar, kan systemet känna av hur hon mår, om hon ex. har ångest. Bengt får då ett larm och kan komma in till Doris och hålla handen. – Kontrollen är alltså inte över vad som sker, utan vad som inte är normalt. Det är skillnad. Systemet ger även lokala nyheter, som den gång då grisfarmen brann i Sjuntorp och Bengt snabbt kunde komma dit och ta en bild som sedan blev attraktiv för media. Systemet har tekniska lösningar på allt. ”Glöm inte medicinen” säger Ingrid om man missat den. Allt började när Bengts pappa var sjuk. Bengt var tvungen att gå ut till pannan för att se att den brann, men det var inte så lockande att gå ut mitt i natten när det var som kallast. Han tänkte att det borde gå att göra ett system som kontrollerar pannans temperatur så att han kan avläsa det samtidigt som han ligger kvar i sängen. Steg för steg har han byggt ut systemet och har nu webbkameror och rörelsesensorer med olika nivågrader. Systemet gör att Bengt kan koppla av, samt utföra sitt jobb som tidningsbud. Händer det något kan han komma hem. Systemet gör honom friare. Men som han säger – tekniken kommer aldrig att kunna ersätta en människa som lyssnar och håller i handen. När det en gång verkade som att Doris inte hade lång tid kvar att leva, var det en tysk sång som kom för honom, en sång som Doris en gång sjungt. Bengt börjar sjunga den på tyska och översätter sedan: ”Imorgon bitti, om Gud vill, väcker han dig åter.” Men Doris fick leva och nu har de varandra. Det är det som gör att Bengt orkar kämpa vidare. – Vi lever. Och vi har varandra. När Bengts far begravdes för några år sedan, spelade de upp låten No Matter What av popgruppen Boyzone. (Skriven av Jim Steinman och Andrew Lloyd Webber). När Bengt spelar upp den från YouTube känner jag igen den direkt, men har aldrig tidigare tänkt på texten.

Tron stärktes i det svåra Bengt berättar att han har en barnatro. Han läser Bibeln spontant, men har den mer som ett uppslagsverk. – Gud har alltid varit en att vända sig till vid frågor som ingen människa kan besvara. Gud har väglett mig på min vandring genom livet, varit en tröst när jag fick min panikångest, stöttat och tröstat mig. Till och med på sjukhuset när jag många gånger sökte tröst vid panikattacker, frågade de mig om jag hade någon tro. Bengt tycker om kyrkor och friden i dem. Inte minst utomlands för att se hur tron tar sig uttryck i olika delar av världen. Men regelbunda besökare har ingen i familjen varit. Bengt berättar att det nog är så att tron fått starkare fäste i honom under under hans och familjens sjukdomsperiod. – Lillebror ville själv konfirmera sig och valde att göra det tillsammans med sina kompisar i särskolan.För mig är inte kyrkorummet det viktigaste, lika lite som det är för mig att knäppa händerna när jag ber. Jag samtalar med Gud när tillfälle ges och det är i vitt skilda situationer, när jag kör bil, jobbar eller tänder i pannan. Jag tycker jag har en levande dialog med honom.

Geocaching med familjen När Bengt fick diabetes 2006 insåg han att han behövde röra sig mer. I samband med det började han och familjen med något som kallas geocaching. Med hjälp av GPS – som nu finns ialla moderna mobiltelefoner – får man fram koordinater över var det finns en ”skatt”. Geocaching finns i hela världen och skatter finns gömda lite varstans. I en stubbe, vid ett hus eller under en sten.När man kommer in i det öppnas en ny värld, en parallellvärld. Man ser mer – det som ligger framför näsan på en. En gång var det någon som klätt en julgran ute i skogen och gömt cachen där. Då fick man ta med sig en julklapp om man lämnade en annan. En annan gång fick han en Travel Bug, en resande cache där varje person bara för den en bit. Nu har den kommit till Australien. Bengt visar hur det fungerar och vi åker till Sankt Olofs källa i Västerlanda där det skall finnas en cache. Med hjälp av min mobiltelefon och en ledtråd (som finns till varje cache), hittar jag den till slut. Nästa cache vi söker efter ligger vid sjön Stendammen i Västerlanda, vid Slätten. Bengt sitter med Doris i bilen medan jag själv får gå och leta. Det finns en poäng i att själv söka, själv hitta det. Men det är inte lätt. När jag äntligen finner den känner jag lycka, lite av en befrielse. Jag tar upp den fuktiga loggboken och skriver mitt namn, för att visa att jag verkligen varit där. (Någon form av loggbok finns vid varje cache.) Jag funderar om det är så Gud känner sig när han har hittat en människa som blivit glömd eller gömd? Vi knyter ihop trådarna och funderar på om det finns något samband mellan tron, geocaching och hans tekniska övervakningssystem. Bengt ler under mustaschen. – Gud har geocachat mig och jag har koll på andra … Jag frågar Bengt vem som i så fall är skatten. Och vad som är loggboken.

Bengt kontrar: – Det kan du få svara på nästa gång vi ses …

Text och bilder
Copyright: Carl-Henrik Karlsson

Vill du läsa hela församlingsbladet där denna artikel finns hittar du den på denna länk