Archive | oktober 2014

Den nya regeringen ger och tar – från landets äldre

Detta kommer med största sannolikhet att slå ut de som väljer att arbeta efter 65…

Seniorbloggarna

Det är en framgång för SPF och landets alla seniorer att den nya regeringen kommer att ta bort pensionärsskatten för garantipensionärer den 1 januari 2015. Med det räcker inte. Vi nöjer oss inte förrän lön och pension beskattas lika för alla seniorer. Vi efterfrågar därför tydliga utfästelser från regeringen om att den har för avsikt att ta bort pensionärsskatten i sin helhet under mandatperioden.

Den nya regeringen väljer dock att både ge och ta från landets seniorer. Samtidigt som pensionärsskatten delvis tagits bort så har den nya regeringen valt att lägga förslag på att återinföra en särskild löneskatt för personer som är över 65 och arbetar. En sådan löneskatt betalas av arbetsgivaren och riskerar därför att minska viljan att anställa seniorer. I en tid då politiken borde ägna tid och kraft för att finna lösningar på hur man bättre kan tillvarata senior kompetens och erfarenhet är detta ett steg i…

View original post 81 fler ord

Jakten på skatten

– Jag har nog inte sökt Gud, utan han fanns där när jag föddes. Däremot blev jag mer aktiv med honom när jag fick panikångest för 25 år sedan. Det tog fem år innan jag fick en vettig diagnos och Gud hjälpte mig mycket genom att hitta mig själv.

Bengt Larsson från Sjuntorp berättar att han har en barnatro som under åren har mognat och utvecklats, även om han av olika anledningar har svårt att ta sig till kyrkan. Men vi börjar med vården. Eller bristen på den. – När jag började förstå att något var galet med den vård och omsorg mor fick och innan beslutet att ta hem mor från demensboendet, hade jag kontakt med mitt anhörigstöd men även vår diakon. Jag hade varit nere vid fars grav, där jag hamnade i posttraumatiskt stresssyndrom och låg på gräsmattan på kyrkogården och skrek och grät ut min frustration och ångest. Därefter gick jag in till prästen Henrik Lindeskog och frågade om vi kunde be tillsammans. Under den process han då gick igenom, hade han ofta bett om vägledning om hur han skulle göra.IMG_4989 – Under två dagar, var gång jag tvekade i mitt beslut, kom fem citronfjärilar och flög framför mig. Och när jag satt på altanen och övervägde att ringa till kommunen och säga upp boendet så kom dessa fem gula citronfjärilar och flög runt mig. Då tog jag beslutet. – Jag tror dessa fjärilar var tecken från Gud att jag skulle ta rätt beslut. Jag tog upp detta med en som bor i närheten, men han bara skrattade och tyckte det var löjligt. Jag är dock övertygad om att de ville berätta något för mig. Bengt berättar att den här personen själv är aktiv i en församling, men ändå sade personen till Bengt att han borde lämna sin mamma till omsorgen, där hon kunde få en spruta i ändan så hon blev omedveten om verkligheten runt omkring. Personen har också uttalat sig negativt om homosexuella och handikappade. – Jag har mycket svårt att acceptera en sådan människosyn. För mig handlar den kristna tron om att Guds kärlek omfamnar alla. Guds kärlek är så stor så även dessa människor kan njuta och ta åt sig av den, då skall inte vi fördöma dessa människor.
Tog hem mor från demensboendet Väl hemma fick Doris hemtjänst och Bengt fick avlastning för att orka. Men historien slutar inte här. Turerna var många, bland annat uppdagades det att Doris blev felmedicinerad och fick akut läkemedelsförgiftning – något han till slut fick rätt i, men som han fick kämpa för. Men ingen upprättelse. Ingen vill be om ursäkt. En chef fick gå på grund av bland annat detta, men Doris har inte fått någon ersättning. Bengt tog därför beslutet att säga upp både hemtjänst och avlastning. Ett beslut som han inte har ångrat. Det tog energi att se mor må så dåligt. Och Bengts bror Thomas mådde också dåligt av det, samtidigt som han hade det svårt på sitt arbete. Det som skulle gett kraft var istället det som tog kraft. – Jag har mer energi nu än när vi fick avlastning.

Berättar för andra

– När jag började förstå min sjukdom, kom tanken att jag är utsedd att informera om den och om panikångest Men även om demens och missvård. Vi får alla vår beskärda del av svårigheter men samtidigt vill jag se en mening med det som sker. Detta är min lott. Bengt har fått ge sin berättelse till många inom kyrka, fack och politik. Även i riksdagens kammare har hans berättelse belysts. Bengt berättar mer ingående på sin blogg Villa California, där det även finns länkar till intervjuer med Doris och Bengt – bland annat i P4 Väst.

Egenbyggt tekniksystem i hemmet Bengt, Thomas och Doris bor kvar på gården där Bengt växte upp. I hemmet har han byggt upp ett eget tekniksystem för att underlätta vardagen. Ett system han till och med varit i Stockholm för att föreläsa om. Tekniksystemet kontrollerar allt. Han kan till och med styra köksfläkten från sin läsplatta där vi sitter och dricker kaffe i Vägkyrkan i Hjärtum.capture-20130116-142210

En syntetisk röst som heter Ingrid informerar om allt som inte är som det skall. Om Doris vaknar, kan systemet känna av hur hon mår, om hon ex. har ångest. Bengt får då ett larm och kan komma in till Doris och hålla handen. – Kontrollen är alltså inte över vad som sker, utan vad som inte är normalt. Det är skillnad. Systemet ger även lokala nyheter, som den gång då grisfarmen brann i Sjuntorp och Bengt snabbt kunde komma dit och ta en bild som sedan blev attraktiv för media. Systemet har tekniska lösningar på allt. ”Glöm inte medicinen” säger Ingrid om man missat den. Allt började när Bengts pappa var sjuk. Bengt var tvungen att gå ut till pannan för att se att den brann, men det var inte så lockande att gå ut mitt i natten när det var som kallast. Han tänkte att det borde gå att göra ett system som kontrollerar pannans temperatur så att han kan avläsa det samtidigt som han ligger kvar i sängen. Steg för steg har han byggt ut systemet och har nu webbkameror och rörelsesensorer med olika nivågrader. Systemet gör att Bengt kan koppla av, samt utföra sitt jobb som tidningsbud. Händer det något kan han komma hem. Systemet gör honom friare. Men som han säger – tekniken kommer aldrig att kunna ersätta en människa som lyssnar och håller i handen. När det en gång verkade som att Doris inte hade lång tid kvar att leva, var det en tysk sång som kom för honom, en sång som Doris en gång sjungt. Bengt börjar sjunga den på tyska och översätter sedan: ”Imorgon bitti, om Gud vill, väcker han dig åter.” Men Doris fick leva och nu har de varandra. Det är det som gör att Bengt orkar kämpa vidare. – Vi lever. Och vi har varandra. När Bengts far begravdes för några år sedan, spelade de upp låten No Matter What av popgruppen Boyzone. (Skriven av Jim Steinman och Andrew Lloyd Webber). När Bengt spelar upp den från YouTube känner jag igen den direkt, men har aldrig tidigare tänkt på texten.IMG_5033

Tron stärktes i det svåra Bengt berättar att han har en barnatro. Han läser Bibeln spontant, men har den mer som ett uppslagsverk. – Gud har alltid varit en att vända sig till vid frågor som ingen människa kan besvara. Gud har väglett mig på min vandring genom livet, varit en tröst när jag fick min panikångest, stöttat och tröstat mig. Till och med på sjukhuset när jag många gånger sökte tröst vid panikattacker, frågade de mig om jag hade någon tro. Bengt tycker om kyrkor och friden i dem. Inte minst utomlands för att se hur tron tar sig uttryck i olika delar av världen. Men regelbunda besökare har ingen i familjen varit. Bengt berättar att det nog är så att tron fått starkare fäste i honom under under hans och familjens sjukdomsperiod. – Lillebror ville själv konfirmera sig och valde att göra det tillsammans med sina kompisar i särskolan.För mig är inte kyrkorummet det viktigaste, lika lite som det är för mig att knäppa händerna när jag ber. Jag samtalar med Gud när tillfälle ges och det är i vitt skilda situationer, när jag kör bil, jobbar eller tänder i pannan. Jag tycker jag har en levande dialog med honom.

IMG_5028Geocaching med familjen När Bengt fick diabetes 2006 insåg han att han behövde röra sig mer. I samband med det började han och familjen med något som kallas geocaching. Med hjälp av GPS – som nu finns ialla moderna mobiltelefoner – får man fram koordinater över var det finns en ”skatt”. Geocaching finns i hela världen och skatter finns gömda lite varstans. I en stubbe, vid ett hus eller under en sten.När man kommer in i det öppnas en ny värld, en parallellvärld. Man ser mer – det som ligger framför näsan på en. En gång var det någon som klätt en julgran ute i skogen och gömt cachen där. Då fick man ta med sig en julklapp om man lämnade en annan. En annan gång fick han en Travel Bug, en resande cache där varje person bara för den en bit. Nu har den kommit till Australien. Bengt visar hur det fungerar och vi åker till Sankt Olofs källa i Västerlanda där det skall finnas en cache. Med hjälp av min mobiltelefon och en ledtråd (som finns till varje cache), hittar jag den till slut. Nästa cache vi söker efter ligger vid sjön Stendammen i Västerlanda, vid Slätten. Bengt sitter med Doris i bilen medan jag själv får gå och leta. Det finns en poäng i att själv söka, själv hitta det. Men det är inte lätt. När jag äntligen finner den känner jag lycka, lite av en befrielse. Jag tar upp den fuktiga loggboken och skriver mitt namn, för att visa att jag verkligen varit där. (Någon form av loggbok finns vid varje cache.) Jag funderar om det är så Gud känner sig när han har hittat en människa som blivit glömd eller gömd? Vi knyter ihop trådarna och funderar på om det finns något samband mellan tron, geocaching och hans tekniska övervakningssystem. Bengt ler under mustaschen. – Gud har geocachat mig och jag har koll på andra … Jag frågar Bengt vem som i så fall är skatten. Och vad som är loggboken.IMG_5009

Bengt kontrar: – Det kan du få svara på nästa gång vi ses …

Text och bilder
Copyright: Carl-Henrik Karlsson

Vill du läsa hela församlingsbladet där denna artikel finns hittar du den på denna länk

Född i sken av bomber


DSC_0529I dag för 70 år sedan föddes min morbror, eller ”bror” som jag ser honom.
Han föddes till ackompanjemanget av sirener om flyganfall och lystes upp i skenet av exploderande bomber.
Ett nytt liv hade kommit till världen i dåvarande östra Tyskland.

Hans första tid blev ständiga förflyttningar mellan den varma sängen och den kalla källaren där de tog skydd när flyglarmet ljöd.

Några månader efter födelsen, ljuder flyglarmet halv två på natten.

Ute på gatan är det fullt med militärer i den lilla byn som förkunnar, nu är det dags, ”Ryssarna kommer”. Mormor tar hand om de minsta, mor och hennes syster springer till kusinerna en bit bort och kramar dem och säger, vi syns när vi är i trygghet.

De kommer tillbaka där mormor är färdig med påklädningen. Väskorna som sedan länge varit packade är framme. Nu lämnar mor sitt hem som varit hennes sedan födseln för att aldrig mer får återse det.

I kalabaliken, paniken och tumultet som uppstod när de skulle fraktas till järnvägen tvingas mor, då 12 år, att bli vuxen. Mamma (min mormor) är borta och några av småsysonen. Mor sitter där ensam med sin lillasyster, 10 år och sin lillebror, bara några månader gammal. Väl vid järnvägen föses de in i godsfinkorna bland halm och gammal koskit.

Luften är unken och mor föser ihop lite halm i ett hörn så lillebror får sova samtidigt som luckan till vagnen låses utifrån. Från ventilationsluckorna vid vagnstaket får de lite frisk luft. De närmaste tre månaderna skall de bo i boskapsvagnar, skolor under bar himmel. Lillebror skall bytas på, ha sin välling där militären ställer upp med sina bilar och lägger nappflaskan på bilkylaren för att vällingen skall få rätt ättemperatur.800px-B-17F_formation_over_Schweinfurt,_Germany,_August_17,_1943

I bland har de tur och kan få stanna några dagar i skolan för att pusta ut och hämta krafter. Turen går sakta mot öster för att sedan vika söderut innan tåget växlar vidare mot nordväst. Inget vet var slutmålet ligger eller när de kommer vara framme. Att vakna på morgonen och inte veta vad nästa minut skall innehålla var en skräck för alla.

Efter tre månader av skräck, oro och ångest landar de i en flyktingförläggning utanför Lübeck. Nu får de ett välkommet besked… Ni är i trygghet och det är dags att bygga upp ett nytt liv…

Mor är ute och går med lillasyster och lillebror i famnen när de hör en välkänd röst….. Mamma! NU får de återse sin mamma och sina syskon som alla har klarat sig. Snart ansluter även pappa som kom kommit hem på permission och de började leta ett nytt hem.

De hamnar i en liten by utanför Rendsburg men förhållanden var mycket knappa. Efter skolan fick mor och hennes syskon gå runt till bönderna och tigga och mors vackra ögon kom väl till pass då de smälte de ibland hårda bönder som inte ville dela med sig.

Efter skörden på bondgården fick mor och syskonen vandra där på bondens mark och plocka de spannmålskorn som bonden hade missat. Korn för korn plockade de upp för hand och lade i sina påsar så att mamma kunde baka bröd. De fick lov att gå i bondens skog och placka grenar som fallit ner för att kunna få värme till mat och hus. Trots det, var det som fanns i pottan från natten bara en stor isklump på morgonen.

Den bark som fanns på det som skulle värma familjen plockades bort och maldes och rostades och drygades ut så far fick sitt kaffe. Den finaste delen av barken fick bli det som drygade ut mjölet som maldes för att få bröd så det räckte till alla.

Mor och familjen hade tur när en brittisk soldat, vid namn George, blev kär i mor. Deras bakrbröd och barkkaffe drygades ut med engelsk ”Corned beef” i som var avsedd de brittiska militärerna som var stationerade i närheten.

Livet återvänder sakta till familjen och mor träffade far. De flyttar sedan till Sverige och efter några år kommer jag till världen. Morbror slutar skolan och flyttar hit så att min mor och far kan hjälpa honom vidare i livet. I samma veva blir min morbror, min storebror som jag växer upp tillsammans med.

Jag har idag på förmiddagen ringt min storebror och gratulerat honom på hans 70-årdag.

Mycket vatten har runnit under de broar sedan ”bror” slog upp ögonen i ljuset från andra världskrigets bomber…