Etikett: busschaufför

Motståndskraft

Den Av villacaliforniai Djur & natur, Teknik1 kommentar

wp-1489855298004.jpg

Halvgalen eller kanske till och med helgalen som jag är gjorde jag en, för mig helt okänd människa, strålande glad idag. Åkte ut till ändhållplatsen i Upphärad för linje 630 med en blomma i handen. När bussen kom så steg jag in och ställde den på myntbordet och sade, det är bussförarnas dag i dag. Han blev så strålande glad och ställde sig upp och ville kramas som tack… Ett lyckokast i min smak.

En låååångpromenad hann vi också med under dagen, och äntligen…
Jag hittade små solar i vägkanten där det inte blåst så mycket…

20170318_121852

Lite mer bilder från promenaden…

 

Tema: Efter misshandeln (TV4)

Den Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

20160924_143010

Jag tillhör den grupp som mycket sällan eller nästan aldrig tittar på TV4. I går gick min vän Katarina Wennstam ut med ett inlägg på Facebook att hon tillsammans med ”Angelika” var med i Nyhetsmorgon med anledning av våldsutsatta kvinnor.

Detta är ett ämne som intresserar mig mycket, och om varför det sker i dagens samhälle.

Redan på 80-90-talet när jag körde buss blev jag uppmärksammad på att problemet fanns, även om jag då inte visste hur stor det var. På den tiden var jag även oerfaren om hur detta skulle bemötas.

Ett par åkte ofta buss med mig och mina kollegor och vi trodde alla att de var det perfekta paret med ett lyckligt äktenskap. En morgon berättar kollegan att mannen hastigt hade avlidit, och jag förfärades. Några timmar senare kommer kvinnan till min buss och skall åka med hem. När hon kliver ombord, så säger jag ”beklagar sorgen”, och hennes svar förvånade mig och reaktionen chockerade mig. Svaret: Ja så kan man ju också se det, innan hon bröt ihop inför mig och de andra passagerarna. Att i det läget prata vidare var inte aktuellt med så många öron, men hon åkte med ut till ändhållplatsen, där hon fick lätta sitt hjärta. Då förstod jag att äktenskapet var långt ifrån det perfekta. Hon var fjättrad vid mannen och hade inte ork att ta sig ur det helvete som deras förhållande var. Det var först när mannen avled som hon kunde ta tag i sitt liv och sin frihet.

En annan händelse som satt sig djupt i min själ är när jag på en raksträcka i tätorten kommer med bussen. Det är kväll, mörkt och gatubelysningen är tänd. Jag ser någon lättklädd man springandes på trottoaren. När jag kommer närmare ser jag att något blänker till i handen som jag uppfattar som en kniv. Några tiotalet meter framför springer en kvinna och mina reflexer i ryggmärgen reagerar direkt. Jag sår ett tvärstopp vid kvinnan, som säkert innebar obehag för det övriga passagerarna. Får upp dörren och kvinnan hoppar in och jag hinner stänga dörren och starta bussen innan jag hör hur han smäller till i bussen med knytnäven, eller något. Kvinnan var mycket chockad och andfådd och jag fick bara svar att han försökte döda henne.

Via radion kunde jag larma polisen som gick ut till korsningen utanför polisstationen där jag skulle lägga om linjen så att hon skulle få hjälp och stöd. Två poliser dök upp, en kvinnlig som hjälpte kvinnan och en manlig som åkte med mig, för att höra vad som hänt.

Vad som hände sedan har jag ingen aning om, men jag hoppas att detta löste sig på bästa sätt på alla sätt.

Detta är otroligt viktigt att vi uppmärksamma och alla måste vi ta vårt ansvar, inte minst vi män, måste säga att detta ALDRIG är OK.

Se inslaget från Nyhetsmorgon här och fundera på vad just du kan göra.
Det handlar inte om att ”män våldtar” utan det finns något annat som pågår inom personen.

Jag kommer att följa temat hela veckan och jag kommer att göra det jag kan för att bryta fördomar och annat som förblindar synen hos personer.

Jag är ingen Jante!

Den Av villacaliforniai Teknik2 kommentarer

avundsjuka1
Många är vi väl som tänker avundsjuka tankar när någon vinner pengar, eller när någon har nått framgång. Varför hen och inte jag… Det är de tankarna som Postkodlotteriet spelar på, tänk om grannen vinner och jag inte är med i spelet.

Själv tycker jag det är roligt att dela min glädje med andra, samtidigt som jag gärna delar andras glädje. Han någon kämpat för framgång, så känner jag lika stor glädje som personen i fråga.

Under de år jag körde buss, jag det är ju några år sedan, så lärde jag känna en man. Han var änkeman sedan ett antal år, han var sjuklig och hade inte så gott ställt. Två pojkar som precis hade fyllt körkort. Pojkarna var det viktigaste i hans liv, att de skulle gå bra för dem och att de skulle klara sig och få ett bra liv.

Några gånger åkte han med bussen, jag pga sjukdomen hade han blivit av med körkortet också, bort till sin broder som i villadelen av staden. Ett av deras viktiga gemensamma intressen var att spela på hästar. Visst de hade vunnit några hundringa och kanske ett par tusen några gånger, inga stora summor, men det gjorde det ju värt att spela. Det fick ju inte bli så stora system, för pengarna skulle ju räcka till annat också, men detta var en av de få nöjen de unnade sig. En av de gånger han hade varit hos brodern, så såg han lite besviken ut. De hade inte kommit överens om hur de skulle satsa i ett av loppen. Han frågade om jag kunde något om hästar och jag sade att jag är expert. Hit med programmet och  jag skall tala om hur ni skall satsa. Ärligt talat kunde jag inget om hästar, hade spelat någon gång, och jag vann ett par hundra, så det var min erfarenhet.

Jag tittar på namnen på hästarna och fastnar för ett namn, ett namn som jag tyckte lät tufft, och sade. Men det är ju helt klart, här har ni en garanterad häst.
Han pratade med brodern och de satsade på hästen. Jag vet inte om han förstod hur duktig jag var på hästar, en riktig nolla.  Fjorton dagar senare träffar jag mannen igen, oh vad jag letat efter dig, sade han. Jag hade ju redan glömt hästarna men inte han…
Han var så strålande glad för han och brodern hade vunnit över 750,000 kr tillsammans med min hjälp. Han ville betala mig några tusen, för att jag var behjälplig, men jag tackade nej, men du får bjuda på middag på stans finaste restaurang, vilket han gjorde.

Han hade nu gett pojkarna pengar så de båda kunde skaffa körkort och det skulle få var sin begagnad bil. Kom i håg att detta var runt 89-90,  då pengar var ju mer värda än idag. Visst kände jag lite i maggropen om hans vinst, men jag kände inte någon avundsjuka, men jag ångrade mig att jag inte skrev av raden och lämnade in en likadan.

Middagen smakade jättebra och den glädje jag kände för honom och ännu mera för hans båda pojkar, var enorm. Några månader senare när jag kommer till ändhållplatsen med bussen, så står det två bilar där. Fram till mig kliver två unga killar med körkort och var sin bil och kramar om mig, för det jag gjorde. På den tiden var det inte vanligt att man kramades och absolut inte män och män emellan, men detta var så stort för dem, så det fanns inget annat sätt. Ibland funderar jag på hur det går för mannen, och hans pojkar.
Jag hoppas i alla fall att det går bra för dem.

Manligt – kvinnligt #blogg100

Den Av villacaliforniai busschaufför, Vardag1 kommentar

Kilt

Vad är det som gör oss till man respektive kvinna?
Är det så enkelt som att gå fram och lyfta på kjolen för att se vad som finns där under?
Tror nog bara det är min lille dvärgpudel (hane) som är söt när han hamnar under kjolen hos någon, själv skulle jag nog få både ett och två blåa ögon.

Jag tror ju könet sitter någon annanstans även om de yttre attributen oftast stämmer överens med vad vi känner oss. Men ingen regel utan undantag.
I går läste jag ett blogginlägg, som jag rebloggade och detta fick mig att fundera vidare i större banor. Ftm = Female-to-male, alltså man som utifrån fysiska egenskaper definierats som kvinna vid födseln. Detta inlägg fick mig att fundera tillbaka på alla de människor jag mött under åren.

Redan för 25-30 år sedan, när jag jobbade som busschaufför, fick jag lära mig att det man såg, sällan stämde överens med verkligheten. Det var väldigt lätt att göra en bedömning av personer efter första blicken, en bedömning som oftast kom helt på skam när man pratade med dem, och sedan lärde känna.

Jag tror alla vill vi vara unika och kunna leva på et sätt som känns rätt för oss, utan att bli dömda på förhand utifrån det. En del valde att vara unika genom klädsel, andra unika genom frisyrer. En del såg ut som vilken Svensson som helst, men gjorde sig unika med knytnävar. Vad gör de idag, hur lever de sitt liv och under vilka förutsättningar.

Jag lärde känna två killar i 20-års åldern, som jämt höll ihop. När jag jobbade, blev jag en del av gänget, även om vi inte umgicks privat, om vi inte träffades på stan.
En dag kommer dessa killar fram och visar vad de handlat. Nagellack, läppstift och lite annat smink. De skulle gå ut och dansa på kvällen, fast i kvinnokläder. Häng med till ändhållplatsen där vi får en liten stund för oss själva. Sagt och gjort, och helt plötsligt av fri vilja blev jag försökskanin och dessa killar målade mina naglar med olika färger för att bedöma vilket färg som var vackrast. Det var nog första gången jag såg en början till regnbågsflaggan, och det på mina egna naglar, fast jag då inte visste någon vad som skulle komma. Senare på kvällen kom ett par snygga tjejer som skulle på dans och med en diskret påminnelse såg jag vem det var. Jag dem en blink med ena ögat och önskade dem en trevlig kväll. Men jag kände att jag ville göra något mer för dessa tjejer, så när mitt jobb var slut så gick jag till samma dansställe som de skulle till. Betalade inträde och det blev några danser innan jag hittade mina damer. Vi dansade flera danser, både tryckare och lite mer ifrån varandra och hade jättekul ihop. Vi pratade som man gör, och försökte lära känna varandra.

Vi träffades flera gånger efter det och när vi var ensamma kunde vi prata om detta. Tyvärr så förändrades mitt liv ganska abrupt och jag förlorade kontakten med dem.

Det finns så många fina människor jag lärde känna under mina 10 år som busschaffis. Skulle gärna vilja få träffa dem igen, och veta har det gått. Om de vågar leva sitt liv på det sätt de önskar, på deras egna villkor utan att vi tittar snett på dem.
Mannen som hade klättrat över balkongräcket och skulle hoppa, när han såg mig i bussen och avbröt sitt självmordsförsök. Kvinnan i strumplästen som sprang för livet jagad av en man med kniv. Fick snabbt in henne i bussen. Mannen jag valde att köra omvägen via vårdcentralen för, så han fick hjälp. Vill gärna veta hur det har gått för killarna jag beskrivit här ovan.

Men jag avstår gärna kvinnor som anmält mig för våldtäktsförsök, de män jag hann ducka undan för, och de slog knytnäven i väggen bakom mig. Den grupp jag fick med mig där jag fick polisbeskydd på turen.  Många minnen har snurrat i mitt huvud nu.

När olyckan sker #blogg100

Den Av villacaliforniai busschaufför, Vardag4 kommentarer

cykelhjälm

Året är 1989 årstiden är höst, men en fin sådan kväll och det hade börja skymma lätt. Denna kväll jobbar jag eftermiddag och jag rattar min buss mellan ändhållplatserna på ”pensionärslinjen” i stan. Namnet pensionärslinjen har den fått från att den går mellan de äldsta stadsdelarna där det mest är villabebyggelse och lite äldre befolkning. Linjen är också oftast lugn att köra, då det fanns gott om tid. Ofta var de lite lugnare linjerna hopkopplade med de mer jobbiga linjerna så vi inte skulle behöva arbeta med stress hela dagen. Klockan är nu 20:15 och jag skall ratta bussen ner till Skoftebyn. I bussen sitter ett fåtal passagerare lite halvtrötta och på väg hem för att göra kvällen.Linjen är i de mesta raka linjer, så det är inte så mycket svängande utan kör i maka lunk framåt på Syltevägen. Jag passerar skinnbutiken och stannar nästan till vid skylten lämna företräde för korsande fordon. Jag trampar lätt på gasen, på den sista smala delen av vägen, som lutar lite lätt neråt, en korsning som skall passeras och i nästa skall jag svänga vänster.

Håller en lätt hastighet på mellan 30-35 km, korsningen jag skall passera är skymd men jag bedömer min hastighet bra när något snabbt dyker upp från höger. En cyklist som fått hög hastighet i nerförsbacken mot min korsning och jag slänger mig på bromsen. Får ner hastigheten lite innan jag ser hur jag träffar cyklisten med mitten på fronten. Jag ser huvudet på cyklisen när hon flyger av cykeln, ner i backen och kanar över asfalten med huvudet före rakt in i en stenmur. Där blir det stopp. Jag slänger mig på radion i bussen och larmar polis och ambulans medan jag stänger av bussen och sätter på varningsblinkers. Jag ser hur de fåtal passagerare som var i bussen går av och lämnar bussen, men vart de sedan tog vägen vet jag inte.

Jag ut till flickan för att se vad ja kan göra i första hjälpen, hon lever men är mycket omtöcknad, har mycket ont i huvudet och ser inget. Någon har sett olyckan och känner igen flickan som larmat föräldrarna som bor i närheten och de kommer springandes. Inga hårda ord mellan oss, det var en olyckshändelse och det kändes skönt fast vi alla var i en chockfas. Ambulansen är snart på plats och strax därefter även polisen. Flickan tas om hand om på ett föredömligt sätt, och avförs direkt till sjukhus och mamman följer med i ambulansen medan pappan skall komma efter med bil.

Nu var det min tur att tas om hand och det av polisen. Vi gick in i bussen och jag satte mig på förarplatsen och vi pratade. NU skulle det första förhöret hållas med mig. Jag är glad att jag i krissituationer kan hålla mig lugn även om jag var ordentligt chockad.

Jag hade kört på en cyklist som kom från höger och som jag enligt alla trafikens regler skulle lämnat företräde för men inte gjort. Jag kommer väl ihåg om jag inte skall blåsa i ”ballongen”, behövs inte, sådant ser vi med en gång, svarade de, men vill du, så visst fixar vi det. Den ene polisen går till sin bil för att hämta den medan jag småpratar med den andre och berättar min version om hur olyckan gick till. Berättar min uppskattade hastighet och hur jag uppfattade olyckan. Jag fick blåsa och jag var helt grön, så där fanns inga misstänksamheter. Men jag var ju glad jag hade ju ett bevis för min egen skull.

Frågade om de inte ville ha färdskrivarbladet, vilket de tacksamt tog emot. Jag var glad att jag hade egen nyckel så jag kunde ta fram det. Ytterligare ett bevis för mig att jag skött mig. Vi pratade vidare om hur jag uppfattade allt och jag berättade att här är det en stor uppmurad cementmur för att får en någorlunda platt trädgård och ovanpå växer en häck. Finns ingen möjlighet att se något från det hållet, men framhåller att jag tagit den hänsyn som kan ställa på mig. Jag ber poliserna sätta sig ner och jag kör ett varv runt kvarteret för att visa hur jag ser korsningen från mitt håll. Polisen berättar att flickan aldrig har sett bussen när hon kom och jag kontrade med om inte cyklisten har sett en stor buss komma, hur skulle jag kunna se en liten cyklist…

Vi skiljs åt polisen och jag och jag tar min buss tillbaka till depån. Om företaget satte in en annan buss för resterande turer hur det gjorde har jag ingen aning om. Jag blev beviljad ledighet dagen efter med fullt betalt, men behövde jag mer ledig tid, så skulle jag sjukskriva mig, vilket jag inte gjorde.

NU började en fasansfull tid, vad kommer att hända, mitt brott skall gå till åklagare, som skall ta beslut om ev rättegång, och jag skall stå inför skranket. Usch, hemska tanke.

Tiden gick och inget hände och det var en jobbig tid. Efter nio månader kom ett brev i postlådan att jag skulle infinna mig på polisstationen för förhör. Begär ledigt med betalning och kommer upp till utredaren på polisstationen.

Jag skulle än en gång berätta om händelsen och hur skall jag kunna göra det efter så lång tid??? Jag svarade att detta är värre än en graviditet, tidigare visste man inte om det skulle bli pojk eller flicka och nu ser det ut att bli missfall, svarade jag.
Han bad mig berätta saker, som han läste i protokollet från olyckskvällen, och gång på gång svarade jag, du har uppgifterna i protokollet, och jag hänvisar till dem. Jag sade att jag kan omöjligt komma ihåg detaljer som är till min fördel eller nackdel, så vad jag än säger idag, så ligger det bara mig till last.

Nu påbörjades en ny graviditetstid på nio månader, en tid som man inte visste skulle bli pojk eller flicka, men då kom ett brev från tingsrätten. Usch, vad hemskt det var att hålla detta brev i handen, häri fanns något, som jag ännu inte visste.

Jag gick in och satte mig vid köksbordet, tog ett djupt andetag öppnade brevet och läser alla fakta i ärendet, medan jag håller andan. Längst ner läser jag åklagarens bedömning ”Vårdslöshet i trafik ej styrkt”. Jag var frikänd!!!!!

Nu blev det kramkalas.

Cyklisten hade efter en knapp månad på sjukhus fått skallbenet läkt, synen var helt återställd och det enda men hon hade fått efter olyckan, var att hon alltid skulle bära cykelhjälm i fortsättningen. Deras försäkringar hade tagit alla extrakostnader för det som hänt, och jag var inte skyldig till olyckan, så det var en härlig dag när jag kunde träffa flickan och hennes föräldrar och även vi kunde ha ett kramkalas.
De kramarna var nog de godast jag både kunde ge och ta.

Mordet som skakade Sveerige

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

I klippet ovan läser Matilda Mattisson, Vaken med P3 & P4, ur mitt mail om minnen från dagen när vi vaknade till nyheten att Olof Palme mördats.

Hon läser så fint så jag berörs otroligt i hela kroppen

För 30 år sedan var väckarklockan inställd på 04:20, vilket den brukade vara de mornar jag skulle köra morronpasset som busschaffis. Jag skulle köra tjänst 61, vilket var en av de stadslinjer som direkt började köra 06:00. De flesta andra linjer började först 07:15 då de skulle köra ”arbetarturer” från de olika stadsdelarna till bilfabriken på Stallbacka.

Denna morgon vaknade jag extratidig och satte på radion. Det tog inte lång tid innan jag förstod att något stort hade hänt, och snart stod det klart att vår statsminister mördats. Denna natt var det Staffan Schmidt som var nattpresentatör, om nu någon annan minns honom.

På den tiden hade vi inga nattsändningar från Ekot som sände sista sändningen kl 23.
Kom extratidigt till jobbet, för att hitta stöd hos kollegorna, i den chock man befann sig.
Vi var redan många som samlats där för att försöka förstå…

Eolof-palmen kollega kommer in, som alltid klagat på värk i hela kroppen. I dag fanns inte minsta tendens till det. Han dansar över golvet, gör piruetter och var världens gladaste människa denna dag. Har de sista dagarna funderat på vad han skulle röstat på idag, om han hade levat. Jag går då direkt till min buss och tar mig ut till första avgångsplats och stannar där för att vänta in avgångstid. En av stamkunderna kommer och kliver på bussen i samma veva som de säger att Olof Palme mördats. Hon frågade med med stora ögon vad de sade och jag upprepade det. Hon vänder om och kliver av bussen utan ett ord.
Samma sak händer två hållplatser senare men hon hann lägga upp pengarna på bordet för biljetten, och de struntade hon i…

Hela denna morgon/förmiddag blev något sätt helt surrealistisk. Folk blev som zoombies, tappade fattningen, glömde vad de gjorde. Passagerare som lade biljettpengar på myntbordet, och hörde nyheten och bara vände och gick av igen. Folk som blev förstenade mitt i en rörelse som jag var tvungen att väcka, för att det skulle gå vidare in i bussen för att inte blockera ingången i bussen. Andra kom in i bussen och satte sig för att åka, och de åkte och åkte och glömde gå av.
En äldre man var så chockad av nyheten så jag fick be om telefonnumret till en anhörig, så jag kunde be trafikledningen att ringa upp den anhörige, som kom och hämtade honom.

Folk sprang ut mitt framför bussarna på torget, utan att se sig för. De glömde allt även om det fanns de som reagerade på annat sätt.

Hela den morgonen var som en enda stor mardröm…

Har så många fler minnen från denna dag, men just att folk blev helt annorlunda mot normalt, har satt sig djupt i mitt minne. I dag förstår jag att det var den dagen Sverige förlorade sin oskuld, vi var inte längre det trygga, säkra Sverige, som vi i alla fall trodde.

Att vi haft ytterligare ett politikermord, Anna Lindh, gör inte saken bättre, och idag är hat och hot vardagsmat, inta bara mot politiker utan vem som helst kan drabbas.

Är det OK om jag tar dig på ……

Den Av villacaliforniai Minnen, VardagLämna en kommentar

Buss

Jag har inte undgått debatten om tafsande killar som tar tjejer på ställen på kroppen. Här om dagen kom jag i diskussion med en kvinnlig bekant om att många karlar är äckliga och hon tog ett exempel på en karl som jobbar som tidningsbud och hade frågat henne om hon bjöd på kaffe om han kom med tidningen till henne. Hon kollade honom och han var gift och hon tyckte det var skamligt att en gift man betedde sig på det sättet.
Jag vet inget om denne mannens avsikter och tänker heller inte spekulera i det.

Men jag vet själv när jag körde mitt gamla tidningsdistrikt, där jag kände många och de kände mig, hur det kunde fungera. När det var stora problem med distributionen på grand av väderlek eller andra hinder på vägarna, så hade någon varit ute och för att hämta tidningen som inte fanns, då kunde det ibland komma ett meddelande på Facebook med förfrågan var jag befann mig. Då kom ofta förslaget tuta när du här så kommer jag ut med en kopp kaffe. Oh, vad glad man blev åt dessa meddelanden. Var man trött för att ta sig fram på dåligt plogade vägar i snöstorm, så var detta mer än välkommet och man kände sig verkligen behövd… Kanske var det en muta från deras sida för att slippa gå till brevlådan igen, men för mig var det guldkant denna dag när man kämpade med jobbet. Jag har aldrig haft en tanke att någon av dessa, oftast damer, hade någon som helst baktanke med sitt erbjudande. Kanske jag är dum, jag vet inte…

Men diskussionen gick vidare till min period som busschaufför och där kunde det förekomma saker som i alla fall jag inte tyckte var så angenäma.

Det hände emellanåt att överförfriskade tjejer/damer ”råkade” tappa sina pengar över mitt skrev för att sedan få ”chansen” att plocka upp dem där. Ibland kom det en smekning och ibland ett nyp så man trodde att man blev kastrerad… 😦
Ofta hände dessa saker väldigt fort så man hann inte reagera innan det var för sent…
Man försökte hantera situationen på bästa sätt, men var man för otrevlig så kunde dessa kvinnor ibland ringa kontoret och påstå att jag varit otrevlig och man blev inkallad dit för att förklara sig. Nu visste ju företaget om våra problem, så det blev inte mycket väsen om det utan de kontaktade ibland anmälaren som fick förklara sig.

Värre var det med kvinnor som varit på krogen och inte fått det de önskade med hem, utan blev otroligt kärvänliga på bussen. Det de inte fick med sig hem hoppades de att jag kunde leverera direkt. När man då inte visade sig intresserad så valde de att ringa polisen och påstå att jag försökt våldta dem. Även polisen visste ju om vår situation och vi hade bra samarbete och kunde snart avfärda det jag blivit anklagad för och de kunde kontakta anmälaren igen som då fick bekänna färg. Visst, jag hade kunnat göra motanmälan, men det kändes bara som mer bekymmer. Även om man av någon orsak nekat personer att åka med, så kunde dessa ringa och anmäla mig för rattfylla. Man lärde sig snart att veta att nu står polisen på ändhållplatsen för att kolla upp något, efter att någon ringt.

Jag slutade köra buss 1994, och funderar ibland på hur det yrket och det ”problem” som fanns då, fortfarande finns kvar idag.

Kanske skall fråga någon av mina manliga vänner hur det är idag, om kvinnor fortfarande tar dem på K*ken…

Västtrafiks ingripande #blogg100 #bloggswe

Den Av villacaliforniai busschaufför, Kontrollera, Västtrafik2 kommentarer

busschaufför
Än en gång har det hänt att kontroller av västtrafiks biljettkontrollanter har hamnat i en situation som de inte kan kontrollera.
Vad är det som gör att det blir så spektakulära ingripanden hos västtrafik?

Denna gång handlar det om en busschaufför som just avslutat sitt pass. Han hade uniform på sig och visade upp sitt förarbevis. Vad som hände inne i bussen vet jag inte, men jag har sett filmen, som filmades av kollega utanför och det väcker avsky. Här kunde historien slutat med att vakterna informerade om gällande regler, låta chauffören åka med för att gå vidare med detta andra vägar.

Istället hamnar de utanför bussen och mannen nerbrottas och förses med handfängsel.
En stor och mycket dålig argumentation sker utanför bussen, där chauffören mer eller mindre hånas inför folkmassan som har samlats. Är detta OK?

Är det så att västtrafik inför nya regler utan att stadfästa dem hos sina egna, och utan att rätt information går ut till berörda partner inkl de på golvet? Ja för mig känns det så. 😦

G4S ber i ett pressmeddelande busschauffören om ursäkt och kommer att kontakta chauffören för att ge en personlig ursäkt. Visst, men hur mår chauffören efter detta? Jag själv skulle mått mycket dåligt av den behandlingen och innan jag hade smält behandlingen och accepterat ursäkten, hade det gått lång tid, om jag ens hade kunna komma tillbaka…
Även Västtrafik ber chauffören om ursäkt!

Länk till Sveriges radio med intervju med västtrafik: Västtrafik och G4S ber bussföraren om ursäkt

För oss själva är det ett och ett halvt år sedan mors rullstol klämdes i dörrarna på ett av de tåg som Västtrafik ansvarar för. De skulle utreda händelsen, men har ännu inget hört.

Vågar jag lita på Västtrafik?