För några dagar sedan såg jag i mitt Facebookflöde en person, Bengt-Åke Leander, lägga ut ett svar han hade fått från Göran Hägglund. Jag reagerade på svaret och frågade om jag fick lägga in det i min blogg som en berättelse från vardagen.
Det fick jag och jah jag bad om en kort redogörelse om historien bakom. Berättelsen blev inte så kort utan en k’nslosam läsning och redogörelse för händelserna.
Bengt-Åke Leanders berättelse följer först och därefter Göran Hägglunds svar.
Det är svårt att göra den kort.
Måndagen den 3 januari skulle min fru tillaga en julskinka. Hon började med att skära bort nätet som var runt skinkan, slant då med kniven och skar sig mellan tumme och pekfinger på vänster hand. Ingrid tvättade och satte plåster på såret, vilket inte såg oroande ut. På torsdagen den 6 januari började det göra ont i hennes hand och vi såg att den hade svullnat där såret var på handen. Plåstret hade hon tagit bort någon dag innan för att det inte längre blödde. Hon fick mer och mer ont. Hon ringde sin svåger som är läkare och han skrev ut antibiotika som vi skulle hämta ut på fredags morgonen.
Under natten blev hon sämre, kräktes en gång och fick diarré en gång. Hon hann inte till toaletten utan halkade i kräket. Hon slog då i den skadade handen, men på utsidan, vid lillfingret. Handen svullnade upp ännu mer. Ingrid var utmattad och ville stanna kvar i sängen för att vila, innan vi bestämde oss för att åka in till Akuten i Lund, där vi var kl 9 på fredagsmorgonen.
Vi berättade att Ingrid skurit sig i handen, att hon sedan kvällen innan haft svara smärtor runt såret och i hela handen, samt att hon kräkts en gång och haft diarré en gång. När min fru berättade att hon hade kräkts så misstänkte de direkt att hon hade vinterkräksjuka. Vi blev därför inlåsta på ett isolerat rum. De kom in med röntgenapparaten och röntgade hennes hand och tog blodprov.
Hennes son ringde på morgonen för att få tag på Isin mamma av andra skäl och jag svarade i mobilen och berättade att de var på lasarettet.
Jag ringde henness barn och berättade att hon var på akuten. När ena dottern frågade om hon skulle komma hem sade jag som läkarna sagt att det inte var något farligt och att det inte behövdes.
Min fru klagade hela tiden på att hon hade kolossalt ont i sin hand. Efter en stund kom läkaren in och berättade att inget var brutet i handen, men att njurvärdena var mycket dåliga.
De satte in dropp för att hon hade kräkts under natten så att hon inte skulle torka ut. De gav henne också antibiotika, som vi hade pratat om att vi skulle hämta ut på apoteket senare, så de gav henne det tillsammans med dropp. Hon fick också värktabletter för sin värk. Läkaren sa då att hon fick se hur många påsar dropp hon skulle ge Ingrid innan hon kunde skicka hem oss. Jag hjälpte henne att sitta upp så hon kunde svälja sina tabletter och när jag vände mig om från vasken då hade Ingrid tuppat av och var borta kanske en halv minut. Hon kvicknade till men visste inte vad som hade hänt.
Sängen som hon låg i var smal som en bår och obekväm. Så hon hade inte bara ont i sin hand, hon låg också obekvämt. Till slut lade vi madrassen på golvet så hon vågade vända sig och kunde ändra ställning då och då. Framåt dagen, då värktabletterna inte hade någon verkan, beslutades det att hon skulle få värktablett i form av stolpiller. Ingrid ville själv göra detta, så sköterskan gick och jag hjälpte Ihenne att stå upp för att gå på toaletten. Hon stod och höll sig i vasken när jag släppte henne för att öppna dörren. Jag vände mig om och då låg hon på golvet avsvimmad igen. Hon kvicknade till, men mådde illa och kräktes. Jag fick panik och tryckte på alla larmknappar. Jag hade tidigare ringt på en larmknapp för att få fler filtar för att Ingrid frös och det tog då säkert 15 minuter innan någon kom. Nu kom hela teamet.
När de sedan hade hjälpt henne in på toaletten och gett henne stolpillret så kom också läkaren in i rummet. Min fru satt på sängkanten och ville ha vatten. Då tuppade hon av en gång till men läkaren fångade upp henne. De lade henne med huvudet i lågt läge och tog äntligen blodtrycket på henne. Tycket var 83/38. Då fattades beslutet att de skulle köra in Ingrid till ambulansintaget, där det fanns utrustning för denna situation. Läkaren som lämnade över verkade orutinerad när jag hörde henne prata med personalen i ambulansintaget.
De gav henne medicin så att blodtrycket skulle gå upp igen och hon fick syrgas. Ingrid klagade hela tiden på att hon hade så ont i handen. Nu vid 14-15 tiden hade såret på handen öppnat sig och var lite gråaktigt.
Handen var lika svullen men det hade börjat bildas blåsor och den skiftade i blått och rött med ett vitt parti i handflatan. Läkarna (det var nu två stycken) tog prover i såret för att skicka till odling. De tillkallade en handkirurg som kom och tittade på såret. En förebyggande undersökning ifall de skulle öppna såret under natten och skölja det rent.
När klockan var cirka fyra och blodtrycket var rätt så bra, beslutades det att hon skulle flyttas till infektionsavdelningen. De hade tidigare bokat rum där i tron att det var kräksjuka. Här fick hon ligga i en riktig säng och de tog ett snabbtest i såret. Detta visade att Ingrid hade blivit smittad av elakartade baketerier Streptocock A; hon hade fått blodförgiftning. Nu gav de henne en starkare medicin för detta.
Vid sex tiden ringde hennes ena dotter och jag berättade att vi fatt reda på att det var blodförgiftning. När vi pratade i telefon kom en läkare förbi och sa att de skulle försöka få plats för hennes mamma på IVA under natten för att ha henne under bättre uppsikt, att det just nu inte fanns plats för att de just fatt in en olycka, men att det inte var någon fara med henne. Dottern hörde detta över telefon, och när hon frågade ifall hon skulle ta nästa flyg hem sa jag att det inte behövdes, eftersom läkaren var så lugn och sagt att det inte var någon fara med hennes mamma. När klockan blev sex, halv sju så pratade vi om att jag skulle åka hem och vi bestämde vad jag skulle ta med nästa morgon. Vi pussades och sade hejdå.
När jag kom hem plockade jag fram saker till Ingrid och satte mig och åt och tittade på TV och försökte koppla av en stund. Det var jobbigt att följa Ingrids kamp med sitt onda.
Hela tiden hade jag kontakt med hennes bar.
Andra dotter försökte även ringa sin mamma vid sju – halv åtta tiden på hennes mobil. Innan jag åkte hem satte jag på hennes mobil för att jag skulle kunna hålla kontakt med henne per telefon. Dottern fick inte tag på Isin mamma. Hon ringde då och pratade med en manlig sköterska på avdelningen som meddelade att dom hade stängt av den då den kan slå ut utrustning. Dottern bad då att få prata med sin mamma, men fick inte lov till detta då hon lag på delad sal och att det inte var möjligt att ta in en telefon till henne som dottern bad om.
Vid åtta tiden ringde de från sjukhuset och sade att Imin fru blivit sämre och att de nu skulle skicka henne till IVA, men bara for att kunna ha bättre koll på henne under natten och att det inte fanns någon anledning för mig att komma in. Jag ringde då till Ingrids barn igen. Hennes son var redan på sjukhusområdet på väg till infektionskliniken för att få träffa sin mamma. Läkaren som ringt mig sa att det inte var någon mening att han kom in, men i och med att han redan var på området så gick han sista vägen till infektionsklinikens väntrum. I väntrummet/mottagningen fanns ingen personal men helt plötsligt får sonen och hans flickvän syn på min fru på en bår som rullats fram utanför hissen med dörrar mot väntrummet. Sonen går fram mot båren och konstaterar att det är Ihans mamma och att hon är uppsvullen i ansiktet. Hon fick syn på sin son och säger: ”Hej, är du här?”. Det var de enda orden de fick utbyta innan hon gick bort. Båren försvann in i hissen med två sköterskor(förmodar vi) och läkaren(förmodar vi) stannade kvar i väntrummet och bytte några ord med sonen, som förklarade att han var hennes son. Sonen frågar vad han kan göra, om han skall stanna kvar på sjukhuset eller om han gör bättre i att åka tillbaka till Malmö igen och läkaren tycker att han lika gärna kan åka tillbaka till Malmö igen.
Han och hans flickvän sätter sig i bilen och kör tillbaka till Malmö och går och lägger sig med telefonen bredvid sängen. Ungefär tjugo i fyra på morgonen den 8 januari ringde de från IVA till mig och sade att min fru hade blivit sämre, att de var tvungna att ge henne hjälp med andningen och därför satt in respirator och att jag skulle komma dit. Jag ringde hennes barn och de bokade första flygen till Skåne.
Sonen, hans flickvän och jag kom till sjukhuset ungefär samtidigt, men ingen av oss hann dit innan min fru avled 04.20 den 8 januari. Vi var glada att vi i alla fall kunde ta farväl av henne innan hon blivit kall.
————————————-
Detta svar fick jag av Göran Hägglund.
Bäste Bengt-Åke,
Tack för dina e-brev. Låt mig börja med att beklaga din och din familjs stora sorg. I dina brev ger du en bild av svensk hälso- och sjukvård som vi inte kan vara nöjda med.
I enlighet med grundlagen är jag emellertid förbjuden att kommentera eller ingripa i enskilda fall då detta skulle ses som ministerstyre. Det jag ändå kan göra är att peka på några generella saker som nu sker för att förbättra säkerheten för patienter.
Regeringen är medveten om att det system som funnits med disciplinpåföljderna varning och erinran inte fungerat vare sig i syftet att få upprättelse för den drabbade vårdtagaren eller för att komma tillrätta med brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet. Den 1 januari 2011 började därför de nuvarande disciplinpåföljderna att ersättas med en utökad klagomålshantering vid Socialstyrelsen. Denna klagomålshantering är inte bara bunden av de begränsningar som själva anmälan utgör utan Socialstyrelsen kan nu göra en förutsättningslös utredning av det som har skett.
Detta innebär till exempel att skulden för misstag av en enskild yrkesutövare vid en utredning av Socialstyrelsen kan härledas till en systematisk patientsäkerhetsbrist hos vårdgivaren. Socialstyrelsen har i detta avseende fått rätt att både kritisera enskilda yrkesutövare så väl som brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet som vårdgivaren ansvarar för.
Hälso- och sjukvårdens personal är generellt sett mycket kompetenta och engagerade. Tyvärr finns det även enstaka personer inom vården som kan utgöra en risk för sina patienter och som upprepade gånger har varit föremål för disciplinåtgärd, till exempel på grund av missbruksproblem eller kunskapsluckor. Därför kommer också möjligheterna för indragning av legitimation och prövotid utvidgas.
Avslutningsvis är regeringen medveten om att det brister i det systematiska patientsäkerhetsarbetet och vi följer därför frågan noga.
Tack än en gång att du tog dig tid att skriva till mig.
Stockholm i augusti 2011
Med varma hälsningar
Göran Hägglund
Ett paralellfall finns här: Platsbrist kan ha kostat 70-årig kvinna livet