Till minne av kristallnatten

400px-flag_of_germany1543951525.png
I torsdags så var jag nere i Göteborg och gick fackeltåg till minne av kristallnatten. För mig är detta en viktig manifestation då ag genom mor har en egen relation till denna händelsen.


Vi startade vid Götaplatsen och vandrade avenyn ner till Gustav Adolfs torg, där det sedan hölls tal…

Min relation kan ni läsa i detta blogginlägg:  https://villacalifornia.blog/2015/11/10/efter-kristallnatten-bloggswe/

Vända det negativa till positivt

bengt
Bilden ovanför är en bild från ett annat föreläsningstillfälle, men igår var det dags igen.

Jag och ytterligare två personer var inbjudna att inför en grupp konfirmander berätta om våra livsgärningar om att vara goda förebilder i dagens samhälle. Innan vi klev in i salen, så hade de berättat om historiska förebilder, med de ville visa att det finns förebilder att ta efter även idag. Att min kristna tro spelar in i denna föreläsning var en viktig del, men det är inget jag pratar om så mycket. Vi har två präster i våra församlingar som sköter det så mycket bättre än jag. Så jag tonar den den biten oftast och säger att jag har ett varmt hjärta.

Jag började min del av anförandet med en liten modevisning. Jag hade på mig min trygghetsvandrar väst med tillhörande ryggsäck innan en ministripteaseshow tog sin början och jag tog av mig ryggsäcken och västen. Då visade jag upp min fina munkjacka med trädet på framsidan där rötterna är i Tyskland och kronan är i Sverige. Visade min historia och hur fördomar under hela tiden varit en del av mitt liv, fördomar vi bygger vidare på idag, i vissa kretsar. Jag berättade att min tro kom genom modersmjölen, då jag inte ville sluta ha bröstet, så mor fick alltid kleta in sina bröstvårtor med senap, så jag skulle sluta (hon ville nog inte att jag skulle bli präst eller biskop).

Jag gick vidare om att jag fickpanikångest och hur jag under fem år fick gå utan en vettig diagnos, hur jag bollades fram och tillbaka mellan vårdkontakter utan att det blev något vettigt. När jag sedan fick diagnosen och kunde lära mig mer om sjukdomen, då kunde jag rehabilitera mig själv, men också hur jag insåg att jag måste ta striden och kampen för att infrmera om panikångest. Berättade om hur jag hängde på husvagnen på bilen och åkte upp till Stockholm och byggde upp rikskansliet för Paniksyndromsällskapet en också åkte runt på vårdcentraler och sjukhus i Stockholmsområdet och informerade om detta. Samma sak gjorde jag sedan här i mitt närområde när stockholmsuppdraget var slutfört.

Jag hoppade återigen fram några år i tiden till far och sedan mor blev äldre och sjukare.
Jag tog lätt upp hur jag föreäste om mitt hemdatorsystem som gav familjen trygghet och att vi kunde leva tillsammans till ”the bitter end”. Jag tog också upp hur jag såg att det var fel i mors vård och omsorg och den kamp jag drev mot landstiget och kommunen, och hur landstinget var tvunget att ”sparka” folk, samtidigt som kommunen fick omorganisera, för att det skulle bli bättre omsorg. När sedan far och därefter mor lämnade det jordiska livet, så kunde jag knyta ihop säcken till viss del. Jag ställde mig på Göteborgs central och tog emot den uppsjö av flyktingar som vällde in i Europa och Sverige. Det var inte min sak att säga att du får komma hit och du får inte komma hit, det var våra svenska myndigheter. Men jag kunde ställa upp och ge dem ett varmt mottagande, ett sådant som mor inte fick under sin flykt genom Tyskland 1945. Hur de senare även blev tvungna att tigga för att klara livhanken. Även idag ser vi ju tiggeri även om det bytt former. Så vad har vi lärt oss?

Säcken knöt jag ännu mera ihop mot slutet då jag återigen visade upp min fina väst med kommunens emblem på, och sade att jag nu skall ut på nya uppdrag.

Kommande helg är det tatueringsmässa här i kommunen och då kommer det troligen mycket folk under dessa dagar, och det finns även indikationer på att Bandidos och Hells Angels kommer hit. Då skall jag och vovven vandra på staden och försöka ge besökarna trygghet i folkvimlet. Skall bli spännande.

Förintelsens minnesdag

wp-1485456177576.jpg

Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighålls årligen av bland annat Forum för levande historia.

Bilden ovan är på min mor 1933, som då var drygt ett halvt år gammal, och också det enda hon hade kvar från sin barndom. Foto var med i väskan när de flydde för ryssarna och det enda som fanns kvar efter branden i den flyktingförläggning där de bodde en tid.

1933 var också det år som Hitler som Hitler tog över makten.
Mor var inte jude, och hade inget att frukta, och hon var heller inte nazist men drabbades ändå hårt av nazismen. Mor och hennes syskon var medlem i ungdomsrörelsen Hitlerjugend, kanske inte helt frivilligt, men det var nödvändigt för att få tillträde till högre studier och lättare att få jobb, men det viktigaste skälet var vetskapen, är man inte medlem, så fanns risk att pappa försvann. Så hur frivilligt var det?

1945 tidigt på våren var det dags att fly hemorten Kolbatz, som ligger utanför Stettin. Då var det tyskt men numera tillhör det Polen. Mor hade tur att komma till säkerhet strax utanför Lübeck, medan andra hamnade i händerna på ryssarna, som sedan blev till soldaternas förnöjelse som att bli våldtagna eller levande måltavlor för skjutövningar.

1956 kom mor till Sverige och i samma ögonblick hon besteg svensk mark, blev hon ett ”nazisvin” då folk hade fördomar och påhittade ”sanningar” 1958 gifte mor och far sig och i samma ögonblick som de sade ”ja” inför prästen i vår prästgård, blev far en landsförrädare. 1960 föds jag som första son till dessa ”vidriga” människor.

Under alla år har jag fått höra om att tyskarna skall hatas för vad de gjorde under kriget, alla tyskar är nazisvin, att alla utlänningar skall skickas ut ur Sverige, så även jag, då en del tror att jag kommer från Jugoslavien.

I dag är det förintelsens minnesdag och då kommer jag att minnas alla som dödades av det som hände, däribland min morfars syster Marie, som dödades av nazismen och hennes bror Arthur som dödades av kommunismen.

#Bokmässan 3 Kim M Kimselius

20160924_130356

Tar mig in genom entren till mässlokalerna. Siktar in mig ingången för förbetalda biljetter, då jag har min biljett i mobilen. Har inte fått något svar från Robert Klåvus via Twitter om han är kvar på mässan. Han skulle lämna den vid ett-tiden, för att sedan ta sig vidare med tåg hem till Västerås.

Svänger in på området och vem kommer inte där, om inte Robert. Jag blir glad att se honom och vi hälsar hjärtligt på varandra och känner glädje att vi får träffas åter så här i elfte timman. Vi bestämmer redan att vi syns nästa år.

wp-1475018749157.jpgJag tar mig in i lokalerna, jag har ju ingen aning om hur det ser ut inne i dem, hur mässan är byggd och organiserad. Men jösses vad människor det är och, ännu mera jösses när jag ser alla böcker. Det första jag tänker är, vad gör jag här… Men börjar vandra och inser snart att det finns en hel del även för mig. Ganska snart ser jag boken jag sedan den kom ut, har bestämt mig för att läsa. Niklas Ekdals bok ”Hur jag dog”. Den handlar om hur Niklas försökte ta sitt eget liv, men räddades i sista stund. Har ju själv denna mörka historia bakom mig, och jag anser att det är något som måste diskuteras. Men bestämmer mig att jag kan köpa den senare. Jag har siktet inställt på Kim M Kimselius.

08Jag vet att Kim har en monter som börjar på B, och det är väl lätt att hitta, men jösses vad jag bedrog mig. Jag och Kim har följt varandra på Twitter en längre tid, och vi har också haft en hel del diskussioner. Jag brukar också läsa hennes författarblogg och till och från även kommenterat i den. För mig har det varit lagom lässvårigheter för mig att läsa bloggar då jag har mycket svårt för just böcker. Tappar lätt koncentrationen och mina tankar far iväg någon annanstans. Jag fortsätter att läsa och vända blad, men vet inte vad jag läser. Men för ett tag sedan så kom vi fram till att hon även skrivit ett par böcker med händelser under andra världskriget, och då jag själv har mina kopplingar då, så gjorde mötet mig ännu mera intresserad. Vet inte så mycket om böckerna, men jag vill veta vad som hände, jag hoppas få fram bilder från mors berättelser när jag läser hennes historier om det hon vet/tolkar vad som hände under denna mörka period i Europas och världens historia. Medan KIm pratar med andra personer får jag hjälp av en person i montern att hitta de böcker jag söker. och Kim fick signera dem till minne av mor. Oavsett hur läsningen går, så är det ju i alla fall till mors ära jag äger dem. Det är värt mycket, i alla fall för mig.

Kim kände genast igen mig och kunde till och med mitt namn, och full av beundran så kände jag med extra välkommen. Kim har varit en flitig gäst i P4 Blekinge där jag många gånger lyssnat på henne, både de ljusare historierna men även de mörka sidorna. Hon har varit duktig på att formulera sig i radion med vad hon vill säga och få fram, så jag tror att det bogar för bra läsning för mig.

Kim har alltid varit en glädjespridare i mitt Twitterflöde och det varit en stor fröjd att följa henne, både författarkonsten och hennes djur hemma, där hon bor. Hon delar mycket med sig av sitt liv och är en äkta människa med hjärtat på rätt ställe.

Så tack Kim för alla goa kramar, och jag ser fram emot fler kramar nästa gång vi träffas. 🙂

Vill du följa kom på Twitter så hittar du henne här.
Och hennes fina blogg som inte går av för hackor har du länken här.
Här kan du se vad P4 Blekinge har om henne.

En överlevares berättelse #blogg100

20160328_155421

I går var jag och bror nere i Dalstorp i södra Älvsborg. Drygt två timmars bilfärd en väg men mycket väl värd för att få lyssna till föreläsningen i församlingshemmet. Där var det besök av Brigitta Klasson från Lerum som berättade om sina erfarenheter av att överleva koncentrationsläger och sedan ändå leva ett gott liv och vara till glädje för många andra tack vare sina erfarenheter.

Brigitta bär sina 85 år väl och är en fantastisk historieberättare som vet att knyta ihop trådarna i sin berättelse på ett suveränt sätt. Historien är också fantastisk. Från mörkaste mörker då hon berättade om de övergrepp hon och andra fått utstå i ryssarnas koncentrationsläger.

Själv blev jag mycket tagen av hennes berättelse och länge satt jag och Brigitta och samtalade om hennes erfarenheter och jag om mors berättelser. Vi hittade många knutpunkter i det vi hade inom oss och till slut föll vi varandras armar.

Jag kan bara konstatera att krig är hemskt, det var det då och är det i dag också, och det enda vi lärt oss av detta är att vi ingenting lärt.

När livet vänder #3 #blogg100

när livet vänder

I går vad det åter dags för ”När livet vänder” på SVT. Denna eminenta serie med Anja Kontor, som varje vecka ger en gripande berättelse med en huvudperson som delar med sig av sitt liv.

Denna omgång har för mig varit mycket stark och de senaste avsnitten har jag förberett mig emotionellt för att kunna njuta av det fina som ändå kommer mot slutet, fast det finns en resa dit.

Först en stor eloge till Anja Kontor och hennes otroligt fina tyska, som var mycket nära en tysk. Att prata så fint och avslappnat på tyska, som hon gjorde, gav mig trygghet och möjlighet att fokusera på huvudpersonen.

Huvudpersonen denna kväll var Niklas Frank, som var son till en av Adolf Hitlers närmaste män, samtidigt som Adolf var gudfar till honom.Hur hanterar man ett sådant arv och hur går man vidare i livet utan att förlora hopp och framtidstro. Hur långt vågar man vara öppen med sin historia mot omgivningen, nu när ser dagens strömningar…

För mor räckte det med att vara född i Tyskland för att bli stämplad som nazisvin när hon kom till Sverige. Och jag som är född i Sverige fick ju också en halv stämpel på mig.
Skall inte prata så mycket mer om det här då ev andra media vill beskriva min historia i det fallet.

Att kunna växa upp i ett hem fyllt av lyx men ändå kunna vara så fattig på kärlek, omtanke och kramar. Vad ger det för arv för framtiden? När Niklas berättade det sorgliga om sina syskon och två av dem hade samma namn som mina mostrar i Tyskland, gav mig en mycket speciell känsla inombords.

Niklas var dock så stark att han till slut valde att ta reda på så mycket fakta som möjligt om sina närmaste och till slut ta offentligt avstånd från båda sina föräldrar.

Min stora beundran går därför till Niklas och de svåra beslut han tagit. Vi har ingen arvsynd och skall sona någon annans brott, man skall kunna stå rakryggad jag är jag och ingen annan. Tack Niklas för att du delade med dig!

Nu kommer det fram

Knife
Alexandra jobbade ensam på HVB-boendet i Mölndal när hon mördades. Direkt gick folk ut med saker som att ”här kommer de till Sverige, får husrum, mat och trygghet, och de mördar som tack”. Dessa ord kom inte bara från extremhögern utan också personer som jag ärar högt, inklusive politiker. Att en ung människa skall få sätta livet till på detta sätt är inte acceptabelt och jag lider fruktansvärt med de anhöriga som drabbats av andra.
Men jag har aldrig kunnat döma gärningsmannen för dådet då jag inte vetat om varför.

Nu kommer det fram att hen hade stora psykiska problem och att det var känt och att boendet beviljats extra anslag för att kunna ha högre bemanning just för detta, men inte ordnat det.

I dagarna skulle Ted Gärdestad fyllt 60 år och vi hyllar honom för hans musik. Även han led av en psykiskt störning vilket i slutändan fick honom att ända sitt eget liv.

Den ena hatas för sitt brott för att han var en invandrare och hans inre gjorde att han gick på en annan person. Den andre hyllas för sin gärning inom musiken och många tycker synd om honom för sin gärning och att hans inre gjorde att han gick på sig själv. Orsaken är ju trots allt den samma, en psykisk störning.

Smygrasismen kommer fram hos många fler människor när det sker sådant som i Mölndal och detta älskar ju extremhögern. Det är ju det de vill, att skapa splittring i samhället. Det ingår i deras utomparlamentariska agenda.
Vi såg hur de främlingsfientliga annonserade i EN tunnelbanestation i Stockholm och helt plötsligt exploderade mitt flöde med delningar av tidningarnas nyheter, egna kommentarer till händelserna, egentagna foton från motdemonstrationer, filmer mm. Helt plötsligt springer mina finast vänner omkring och är budbärare för de högerextrema och jag var på väg att blockera dessa på sociala medier. Personer som jag beundrade djupt hade sjunkit så lågt. De främlingsfientliga gnuggade händerna för varje kommentar som kom på Twitter och Facebook, de hade lyckats i sitt uppsåt. De högerextremas vapen är att orsaka kaos och rädsla i samhället, precis som terrororganisationer, och många gånger lyckas det tack vare oss andra.:-(

Precis som IS så vill dessa ha uppmärksamhet och det ger vi dem, gång på gång. 😦
Under lång tid kunde den högra sidan titulera sig med att de är det enda opposiotionsparti, i alla fall när det gäller invandringsfrågan.

I höstas hände något inom de flesta partier och Sveriges politik gällande flyktingar ändrades radikalt. Helt plötsligt var dessa grupper inte längre ensamma om sin politik och deras närvaro marginaliserades i frågan på tänkt sätt. Nu var de tvugna att hitta nya sätt för att synas. I stället blir det en lynchmobb med förevändning att skydda Svenska kvinnor, eller intrång på badhus som vakter, för att få slut på tafsandet, och liknande aktioner. Återigen var det ett sätt att skapa debatt och visa att det finns i nya former av utomparlamentariska aktioner, och återigen hjälper, framför allt vänstersidan till i (sam)arbetet. Vi ser ju nu när kommunerna ordnar träffar för att informera om boenden och andra åtgärder, och dessa grupper meddelar sig genom hemliga Facebookgrupper och tar sig sedan dit, för att skapa, oreda rädsla och hatiska stämningar, och de lyckas. De lyckas med sina utomparlamentariska metoder förstöra vår demokrati, som vi under lång tid byggt upp i landet. Vi såg ju hur andra världskriget byggdes upp just på motsättningarna mellan höger och vänster, hur en viss grupp människor (judar) fick vara de som var roten till det onda. Delar av min släkt i Tyskland har förlorat sina liv i dessa motsättningar. Min önskan är att detta inte upprepas igen.

Vi har något mycket fint i detta land som kallas yttrandefrihet, så låt oss värna om det och att vi alla tar vårt ansvar att det får leva vidare.

Blackout #bloggswe

ID-10086051

I förrgår var det minnesdagen för förintelsens offer och samtidigt 70-års minnet av Auschwit befrielse. Jag har ju personliga kopplingar till kriget genom mor och hennes släkt.

Det var jobbigt! Jag försökte länge skriva något om det i min blogg men varje gång jag satte mig framför datorn, så kom känslorna över mig.

Jag försökte sätta ord på de bilder jag hade inom mig, funderade på vad som hände med handlaren utanför Gollnow som en dag bara var försvunnen tillsmammans med hela familjen och där fönsterrutorna i affären var krossade under kristallnatten. Jag försökte tänka mig in i de tankar mor hade som bara var sex år då, kom för att handla och möttes av detta. Jag försökte sätta mig in i de tankar mor hade när hon första gången förstod vad som hade hänt med alla dessa judar som förföljdes och hamnade i koncentrationsläger.

Till slut fick jag dock skrivit mitt inlägg men det låg kvar länge på skärmen innan jag klickade upp uppdatera bloggen. Medan jag försökte få tag i all känslor, så grät jag, magen bråkade, jag skakade i kroppen och var knäsvag över det jag skrivit, det jag läst på olika sidor och det jag såg på bilder på TV:n. Det är fantastisk hur kroppen kan påverkas av en text och TV-bilder.

Under eftermiddagen följde jag TV-sändningar från Auschwitz och Stockholm i minnesceremonierna som sändes och jag klart påverkad.

I går var jag som en zombie, hela dagen. Jag var tom inombords orkade knappast sitta framför datorn, men jag fick gjort en massa annat och känner mig trots allt glad för gårdagen.