Adventstid

Kyrkan har alltid varit viktig i mitt liv även om jag inta alltid varit överens med en del företrädare inom kyrkan. Att vara en ideell i två olika församlingar, pastorat och stift gör jag att jag ser stor skillnad på hur de arbetar och tänker. Detta är inte minst tydligt nu i pandemitid. I Fors kyrka i Sjuntorp har alla lekmän blivit lediga och bara präst och kantor håller kyrkan öppen. I Fuxerna i Lilla Edet försöker de hålla de vanliga traditionerna vid liv även om antalet medverkande har minskat, för att hålla öppet trots begränsningar.

Första advent i kyrkan är det verkligen fest, den liturgiska färgen är vit som symboliserar glädje, renhet och fest. Därtill tänds alla ljus i kyrkan. Ett nytt kyrkoår har börjat. I går var jag ledig från alla kyrkliga uppdrag men valde trots det att åka till Fors kyrka och ”starta upp”. I kyrkan är det denna dag över 70 stearinljus som skall tändas upp. Det tar sin lilla tid och jag tänkte att prästen och kantorn knappas kan det på 15 minuter, vilket de har på sig för att lämna den ena kyrkan låsa och ta sig vidare till nästa och även då tända upp. En annan sak som jag gillar med att vara aktiv inför mässan är att jag får 30-60 minuter för mig själv i kyrkan för att i mina egna tankar gå och pyssla. Den stunden är så viktig för mitt välbefinnande.

Så igår när präst och kantor kom med 5 minuter till godo var kyrkan tänd och utstrålade värme, jag till och med fanns det nybryggt kaffe när de kom. Även några församlingsbor satt på väl avstånd till varandra och lyssnade på musik som jag filmat tidigare i någon av våra kyrkor. Även om maxgränsen på 8 personer måste hållas, så var det så otroligt välkomnande.

När kantorn kom och såg att kyrkan var upptänd både med takkronor och levande ljus, så tänkte hon ”nu är Bengt här” 🙂
När prästen kom blev han också glad men funderade ”vem har tänt kyrkan”.

Det finns några saker som är viktiga för mig ett är att adventsstaken skall tändas från söder till norr. Men alla tänker inte på det. Andra saker är att ljusen på altaret skall stå symmetriskt men de längsta ljusen längst ut och de kortaste in mot mitten. Tidigare har jag haft så svårt för att ljusen inte står rätt och det har krupit i kroppen, så att jag glömmer allt annat som är viktigt i kyrkan. Jag har nu lyckats lägga band på mig och försöka bortse från dessa ”petitesser” som för mig är viktiga. Jag vet inte vem som tände ljuset till den inspelade andakten i kyrkan, men jag vågade inte ändra ordningen på ljusen, då det kanske fanns anledning till att de valde denna riktning. Men var glad att vår präst denna söndag protesterade mot ljusen och gick och vände staken så det blev rätt. Jag har också blivit medlem i FB-gruppen ”Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande”.

Gott nytt år, kyrkoår.

Inte som andra

Som många vet så har jag en bror som inte är som andra. En bror jag älskar mer än någon annan och han är en del av familjen tillsammans med vovven och pissen. Vi lever vårt liv, jag har lärt mig hans sätt att tänka men också hur han i en del fall tänker annorlunda än mig. För mig är det en del av vardagen och inget jag tänker på, utan bara helt naturligt.

Mycket av de minnen jag har från unga år innebär mycket sorg i mitt hjärta. En del av kyrkans företrädare ville att han skulle gömmas och inte vara med i offentliga sammanhang. Hans ”sjukdom” var ett resultat av ett blandäktenskap mellan en landsförrädare och ett nazisvin. En handlare drog honom genom ett brännässlesnår för att lära honom veta hut. Han och även jag har blivit utslängda från krogen, då de inte vill ha idioter där, för det kan skrämma andra gäster. Även om detta har blivit bättre med fördomar mm, så finns de fortfarande kvar hos en del, och mycket återstår att kämpa för i samhället. Har tyvärr inte alltid varit lätt….

I vissa avseenden är han ett barn och i andra en vuxen man. Just nu har vi en pandemi som gör att vi lever väldigt instängda och exempelvis får bror inte gå till affären ensam, utan min tillåtelse, med tanke på trängsel. Inte lätt att komma ihåg att hålla avstånd. Att gå ut och ta en öl på lokal funkar heller inte, även om det är njutning både för mig och bror.

Så hur uppmuntrar man honom att hålla kvar gamla traditioner tillsammans med dagens restriktioner? Att gå ut och ta en öl, är något han gillar. Vi dricker också mycket öl till maten av det billigaste slaget.

Så nu skall jag skapa en julkalender av Mariestadsöl som han gillar. En flaska varje dag. På adventssöndagarna blir det en extra fin öl av Lilla Edets Bryggeri.
Och på julaftonen blir det ett stort frågetecken. På julaftonsmorgonen kommer frågetecknet att bytas ut till en extra åtråvärd ”julklapp”.

Tror detta är en sak som kommer att lätta upp honom ganska ordentligt.
Nu återstår att ställa upp alla flaskor och dekorera dem med snöre och datumlapp.

Sextioårig ungdom

Torsdagarna här i Edet är alltid en dag för träffar. Då brukar jag ha lite samtal med polisen om vad som händer i samhället, vi byter info och jag får ofta saker från dem vi trygghetsvandrare bör hålla koll på. Vissa saker får mig både att gapskratta och småle. Det är vid de tillfällena som polisen kommer med frågor som de fått från kommunen och ber mig svara på, så att de sedan kan rapportera till kommunen. Kommunhuset är ju bakom mobila poliskontoret så varför kan de inte direkt fråga oss trygghetsvandrare? Verkar mer proffsigt att gå den vägen 🙂

Jag och vovven klädde på oss för väder och långpromenad i det härliga senhöstvädret och gick ner till husbilen. Nej de var inte där, utan när tiden tillåter är de runt i byn och vandrar och träffar människorna som bor här. Jag och vovven styrde istället stegen på gångvägen förbi skolan ner till älven. När jag kommer till skolan möter jag ”Kling och Klang”, två härliga poliser med underbar humor. Vi stannade och pratade som brukligt medan barnen från förskolan ropade Bengt. Ja barnen brukar prata med mig och framför allt vovven, när vi är ute. Ja inte kan man missa barnen utan fick slänga en del ord med dem också fast min koncentration var med poliserna. Snart kommer nästa åldersgrupp upp, dvs högstadiet. Tjena Bengt, ropar de och ser sedan poliserna. God dag konstaplarna, säger de då. Även här blev det lite artighetsfraser och lite munhuggande som man gör vänner emellan. Poliserna skrattade.

Jag berättade att när jag träffade dessa ungdomar för första gången, så var de så kollosallt öppna i sitt språk och jag som var pryd, såg ut som jag hade fått en hink Falu rödfärg i hela facet… I dag vågar jag prata lite mer öppet om saker och ting.

Precis som konstaplarna skapar förtroende mellan människor, på samma sätt skapar jag detta och många vågar prata med mig om det ena och det andra.
Jag är sextio år och ibland åker jag EPA genom byn.

Ännu en natt

Vid 3-tiden tog vi ett ömt farväl utanför hans dörr, med orden att vi snart skulle ses igen. Visst låter det romantiskt och liksom att man är nykär, och visst finns det säkert någon form av kärlek med i detta. Men kärleken är inte på det planet som man kanske väntar sig.

Tidigare under natten fick jag ett meddelande och en vädjan om hjälp från en ungdom, en ungdom som hamnat snett i samhället, som tagit till droger för att klara vardagen. Detta är inte första gången och säkert inte sista gången.

Vi träffades vid bordtennisborden på skolan där jag så många gånger träffat ungdomar som har velat få kontakt med någon vuxen för att prata, en vuxen som stöder, en vuxen som inte dömer, utan finns där med öron som lyssnar.

Varför jag har blivit denna vuxna person, som ungdomar vill prata med vet jag inte. Det är inget jag har strävat efter eller heller planerat. Men nu sitter jag i den situationen och i den mån jag har möjlighet så försöker jag ställa upp.
Ibland är det svårt för dessa ungdomar att ta nästa steg, ta kontakt med ungdomsmottagning, ta kontakt med de sociala myndigheterna för att få hjälp. Då kan jag putta på dem lite, visa dem mitt stöd försöka förklara vad som händer mm. Ingen vet om att jag finns i bakgrunden, men de vet att de har stöd från mig att ta steget. Kanske det inte klarar det efter denna natt, och det blir ytterligare en natt att sitta på dessa bord och prata, innan det släpper.

Jag kan inte ta demonerna ifrån dem, jag kan inte göra jobbet för dem, men jag kan finnas där till att de själva vågar göra det. I o m att jag har min panikångest i bakgrunden så lärde jag mig kognitiv beteendeterapi (KBT), och detta är till stor hjälp i arbetet med dem. Att värdera, vad är det värsta som kan hända och hur stor är risken för detta.

Så de närmaste dagarna väntar jag på att de tagit nästa steg, ett steg som för mig är att trampa på en sten, men för dem att bestiga ett berg.

Samverkan behövs

Screenshot från TTELA

Får några år sedan så läste jag om oroligheterna på Kronogården i Trollhättan. Jag blev bestört att än en gång få läsa om vad som hände i vår vackra kommun, som jag älskar. Mor hade precis lämnat livet och jag behövde gå vidare mot andra mål. Letade upp Tonys telefonnummer och ringde honom för att få mer information om detta med trygghetsvandring. Jag ville dra mitt strå till stacken för ett tryggare samhälle. Fick tag i telefonnummer till den som var ansvarig på kommunen och vi bestämde att träffas. Jag och vovven åkte upp till kommunhuset men då vovven inte fick följa med in så kom samordnaren ut med allt material som jag behövde. Anmälde mig till kommande utbildning på brandstationen fick info av polisen om mitt arbete i trygghet och lagar. Brandskyddsutbildning ingick och vi fick lära oss att hantera brandsläckare, brandfilt mm.



Snabbt fick jag min väst och jag kunde vara en som var med och skapade trygghet. Snart var jag ute och promenerade med nya kollegor och vovven var med i koppel, då han är den bästa kontaktskaparen mellan människor, gammal som ung. Jag blev snabbt en i gänget, och kommunen öppnade alla dörrar.

Vi kan använda alla fritidsgårdar för att samlas, de bjuder på kaffe och vi umgås med ungdomarna. Det är det viktigaste att ungdomarna skall lära känna oss. Kaffe behöver man inte be om, utan oftast handlar det om att avstå. Vi kan gå in och värma oss, vila oss, använda toaletter mm. Vi är alla ideella och gör det för att vi vill vara en del av ett tryggare samhälle, och det bästa, vi gör det utan att få betalt.

I Trollhättan har vi ett fantastisk samarbete med kommunen, socialtjänsten, fältassistenter, ungdomscoacher, polis, ordningsvakter och Västtrafiks trygghetsvärdar.

När jag flyttade till Lilla Edet så insåg jag snart att vi behövde detta här också. Fick snart kontakt med en chef inom skolan och vi började planera arbetet.
Snart hade vi vår första utbildning för oss nya trygghetsvandrare. Vi träffade polisen, fick brandskyddsutbildning, och sedan blev vi lovade en massa saker. Till och med i medborgarlöftet står att kommunen skall satsa på utbildning för kommunens trygghetsvandrare.

Men vad händer? Ingen verkar vilja ta tag i detta här. Jag ser hur vi i Trollhättan och Ale har snabba vägar för att dela info mellan oss. Här vill de ha ett mail var 14:e dag. Ägg kastning mot fastigheter i Trollhättan. Direkt berättade en i gruppen om detta. Svaret kom direkt från vår samordnare att vårt fastighetsbolag är informerade. Vi fick telefonnumret direkt till deras jour, och nu skall vi gå i området var kväll för att försöka lugna situationen.

I Trollhättan hade vi bilbränder igen, och vi kunde snart vara på plats och lugna innevånarna i området. I Lilla Edet hade vi återigen inbrott på skolan vilket jag fick höra bakvägen. Mailar kommunen med lite frågor och det enda jag får är, tack för din rapport, vi får höras senare.

Jag ser hela tiden hur mina två grannkommuner arbetar med trygghetsvandrare och nattvandrare men varför inte här?

Varför är det så lätt att arbeta i en del kommuner och i andra inte?
Varför skall jag försöka engagera mig här i min kommun? Jag vill gärna fortsätta med detta, men kanske skall satsa på mina grannkommuner där vi känner oss uppskattade.

Polis, ungdomscoacher, politiker, tjänstemän och frivilliga behövs för att förändra, och det behövs ett samarbete där man litar på varandra.
Jag älskar ordet ”samverkan”, men jag verkar vara den enda.

Hur elakt får det bli?

För några dagar sedan kom detta inlägg upp i en grupp som jag är med i och jag ställde då en fråga om källa. Fick först en kommentar om att det var smittskyddet, frågor på det? Därefter drog debatten igång om olika saker och att jag påstod att jag ifrågasatte personen att hen ljög.

Sedan gick någon in och förklarade hur skolan hade gjort för att hantera situationen och att dessa elever inte var på skolan utan hemma, men de som misstänktes vara i närheten uppmanades att hålla koll på de sina om uti fall att.

Så just nu hade ingen på skolan Covid-19, men att man skulle vara på sin vakt då det har upptäckts tidigare.

Jag förstår att att detta med Corona får många att gå på tårna men dessa uttryck med hat, ifrågasättanden och hårda tongångar är inget nytt och kan inte skyllas på Corona.

Här i min centralort hade vi tidigare en ryktesspridning om att en Pizzeria spred Corona via sina pizzor, och det hade gjort att elever och lärare på skolan hade smittats och att det tagits beslut om att grundskolan skulle stängas.

Jag tycker inte det är roligt att delta i debatter med ett sådant språkbruk och tonläge. Det visar brist på respekt. SVT skriver i en nyhet bla följande.

Men vi måste samtidigt protestera mot den våg av missaktning, förakt och otidigheter som vår reporter sedan denna felsägning har varit tvungen att utstå på sociala medier och i sin mejl. Tillmälen som pucko, stolpskott, idiot, dumhuvud, korkad, jävla lallare, blåst brud, mupp, inte alla hästar i stallet, dum i hela huvudet, störd, clown används helt öppet i en Facebook-tråd. En och annan försöker stävja språket och debattnivån men flertalet anser sig kunna skriva just den här typen av tillmälen.  

Som chef anser jag att det är fullständigt otillständigt att en medarbetare som utför ett svårt och viktigt arbete ska drabbas av detta för vad som, ärligt talat, är en olycklig felsägning.  

Jag blir bara såt trött på detta.

Primadonna i Svansjön

Det är ju nu sex år sedan mor lämnade oss och gick vidare i en ny dimension.
Visst finns det en sorg av att den som bar en i sin kropp i nio månader försvinner men samtidigt en glädje i att ha haft sin mor så länge.
Redan när far blev sjuk så bestämde jag mig för att njuta av varje ögonblick med dem, för en dag finns de inte mer och då är det minnen som gäller.

Visst det är svårt att se sina föräldrar att ta sitt sista andetag inför sina ögon, men samtidigt ser jag det idag som fina minnen. De fick se mig födas till denna jord, och jag fick se dem gå vidare härifrån. Far med sitt fysiska handikapp och mor med sitt psykiska, dvs alzheimer.

De fem åren efter fars bortgång och mors utveckling av alzheimers var skrämmande men ändå förståligt. Kampen jag fick driva vid sidan om samtidigt som man tog hand om henne själv var jobbigt, men samtidigt så lärorikt och inte minst RIKT, på så mycket. Att vissa funktioner försvann och att minnet sviktade, så fick man samtidigt hitta andra vägar till kommunikation. Ett av dessa sätt var musik. Jag har fortfarande kvar spellistan på Spotify kallad mors favoriter.

För några dagar sedan dök det upp en video i mitt flöde på Facebook.

En svårt sjuk spansk kvinna på ett äldreboende får hela världen att bli berörd. Månader innan hon dör i Alzheimer lät hon sin sargade kropp förvandlas till en vacker vit svan.
Läs här nedan historien om den virala videon, och vad musik kan göra för att få igång en hjärna som är på väg att förtvina.


Videon lades ut för bara några dagar på ett twitterkonto och har redan setts av miljoner människor världen över. Den går som en löpeld över jordklotet. Och den vill säga något till alla (oss) som tror att svårt sjuka i Alzheimer tappat alla förmågor.
Marta C Gonzales var prima ballerina på New York Ballet på 60-talet. Senast hon dansade Svansjön var 1967. Alltså för 53 år sedan.
Men när musiken strömmar in i hennes öron väcks hennes brutna lemmar till liv.
I rullstolen börjar koreografin dansa i hennes kropp, först lite trevande. Ansiktet signalerar en sorgsen igenkänning. Sedan självklart och kraftfullt. Armarna blir som böljande vingar. Överkroppen mjuk som en 17-årings. Och så i crescendot är Signora Gonzalez helt absorberad av Svansjöns fulla kraft. Inte en rörelse är förlorad. Allt det inövade har dammats av.
Marta C Gonzalez är återigen ung, vacker och graciös.

Ni kan läsa hela berättelsen på alzheimerlife.se

Visst minns man tillfällena när man gick ut och slog knogarna blodiga på en trädstam i trädgården, men framför allt minns jag underverken som bland annat musiken kunde föra med sig.

Mamma, för mig är du alltid primadonnan i Svansjön.

Effektiv samordning för trygghet – EST

Fältgruppen i Ale gick den 5:e november ut med följande info på Facebook:

Vi på fält hittar ofta stora mängder av gräddsifonpatroner/lustgaspatroner (N2O) på många platser runtom i kommunen. Vi vill uppmärksamma den fara som gasen kan innebära och också uppmuntra er föräldrar till att prata med era ungdomar om den fara som inhalering av gasen kan innebära.Lustgasen är inte narkotikaklassad och därmed inte olaglig men den är långt ifrån ofarlig. Stora mängder av gasen kan nämligen ge förödande konsekvenser på både kropp och hjärna. Gasen ger ett kortvarigt rus och inhaleras ofta genom en sifon. Den intas ofta i stora mängder vid samma tillfälle och ofta i kombination med andra rusmedel eller alkohol. I kombination med andra rusmedel ökar också riskerna med gasen.I sjukvården kombinerar man lustgasen med syrgas medan den som inhaleras från gastuber är en mer koncentrerad dos. Den koncentrerade lustgasen kan vara mycket kall vilket kan ge skador i näsan, läpparna, stämbanden och i de övre luftvägarna. Den största risken med gasen är att den orsakar syrebrist vilket kan leda till medvetslöshet och hjärnskador. Syrebristen kan också orsaka tillfällig försvagning av hjärtmuskeln, försvagning av kroppens skyddsreflexer och i värsta fall plötslig död. När gasen missbrukas under längre tid finns det också risker för neurologiska skador, balanssvårigheter och kan också påverka benmärgen.

Dzemal Sabovic är strategisk samordnare trygghet och missbruksprevention på Ale kommun. Han arbetar efter metoden EST Effektiv samordning för trygghet. I Trollhättan arbetar vi på samma sätt och vi Trygghetsvandrare är mycket nära i det arbetet med snabba korta kommunikationsvägar, oftast via Facebook. Så fort vi trygghetsvandrare har varit ute och tagit våra rundor i kommunen, så rapporterar vi och redan dagen efter har våra upptäckter nått alla viktiga grupper i samhället. Samma sak när det gäller info ovanifrån, den når oss flera gånger varje dag, via samma vägar.

Som Trygghetsvandrare saknar jag dessa snabba vägar här i Edet. Vi fick fick info i juni om dessa patroner från kommunen. Skickade in info direkt till kommunen när vi gjorde en större upptäckt men blev ombedd att spara det till 14-dagars rapporten.

Många händelser har vi tid att planera ett par dagar men det finns även tillfällen då vi kan vara igång på 10-15 minuter till att skapa lugn och ro.
Dzemal arbetar både med oss frivilliga men också direkt med kommuninnevånare.

Lyssna gärna på honom här om gräddsifonpatroner i en intervju i P4 Göteborg.

Exempel på lägesbilder

Exemplen ovan kommer från BRÅ:

Gemensamt för dessa är ju att olika aktörer vet var problemen är och hur vi skall agera.

När det gäller all förstörelse vid Fuxernaskolan så hade vi Trygghetvandrare kunnat anpassa oss att vi håller ögonen öppna fram till 22-tiden och att sedan väktare tar över, de dagar vi av erfarenhet vet att det är problem. Fredag och lördag kan det kanske vara fram till klockan 01. Beror ju på hur mycket kommunen vill satsa på oss frivilliga.




Pandemitid

Pandemin Corona påverkar oss alla på olika sätt. Själv är jag mycket bedrövad över alla dödsfall både här i landen och ute i världen. Sedan är ju frågan om hur mycket detta påverkar. Varje år dör ca 90000 människor i Sverige, så mycket återstår att se hur det ser ut. Att många har lidit, speciellt äldre som skulle sitta hemma i karantän, besöksförbud på äldreboenden mm.

Samtidigt funderar jag på om dessa på äldreboenden har haft så mycket besök tidigare, så de märker någon skillnad? Jag kommer ju ihåg när vi besökte mor på boendet, och hur alla andra blev glada av att vi kom. Någon kom på besök, det gladde alla.

När mor lämnade oss så bytte jag liv. Började promenera, och varannan dag gick jag till butiken, ca 4 km enkel väg för att handla. Jag planerade och kunde kombinera sunt leverne med måstesaker. Idag bor jag 300 meter från butiken och ofta springer jag dit och handlar och många fall är det onödiga saker. Vad bortskämd jag har blivit, måste jag medge.

För mig har pandemin fått mig att fundera på vad som är viktigast i livet. Ser att en del är besvikna för att de inte kan åka till Åre, eller till Thailand. Visst längtar även jag att få åka till Tyskland, shoppa, träffa vänner och ta en öl. Vad underbart att lämna Sverige och Corona för några dagar, eller? Corona finns på färjan och där finns begränsningar, Ingen buffe, butik med begränsade öppettider och i Tyskland gäller andra regler än här i Sverige, regler som är strängare än här i Sverige.

Idag sken solen vackert från en hösthimmel, jag kunde stoppa propparna i öronen, koppla vovven och ta en promenad på ca 10 km. Vovven var lycklig som fick komma ut på långpromenad och jag fick lyssnat två timmar på en ljudbok. Jag har kunna begränsa mitt resande till shoppingcentrat till ett minimum, jag har på samma sätt kunnat minska resandet till den stora metropolen.

Ibland saknar jag våra kulturevenemang, men jag har kunnat ta till annat istället. Träffar människor på byn, står på några meters avstånd och pratar en stund. Är livet verkligen så tråkigt, så dåligt just nu? Visst, vi har också påverkats, och jag saknar en massa kramar med människor, jag älskar, så det kommer jag att ta igen om några år.

Jag kan ta ta en tur till Pub:en och ta en öl, om vi sitter långt ifrån varandra och det har hänt ett par gånger att vi avstått, men har inte dött för det.

Nu när jag skriver detta så stänger ytterligare ett land ner till ett minimum, och då blir ju situationen en annan.

På jobbet har vi också en del restriktioner men det känns faktiskt ok i dagens läge. Däremot finns det de som inte hittar andra möjligheter till att sitta hemma, och då kan det leda till våld i nära relation, psykisk ohälsa, och tristess.

Synd om dem som inte kunnat anpassa livet efter rådande omständigheter, men samtidigt får man tid att fundera på vad som verkligen är det viktigaste i livet.

Orken tar slut

Vissa beslut är aldrig lätta att ta, och att prioritera är något man måste göra hela tiden. Jag har prioriterat ner en massa saker i det jag vill göra för jag älskar detta med trygghetsvandring och sedan pandemins början har jag avstått min förra kommun för att arbeta med detta i Lilla Edet.

Jag får ju bara jobba 25% av heltid pga min sjukdom, därför har det varit bra att kunna fylla upp mina dagar med ideellt arbete, då jag kunnat delta på egna villkor efter bästa förmåga, vilket ger mig så mycket.
I förmiddags tog jag beslutet att pausa mitt arbete med trygghetsvandring i Lilla Edet. Det innebär inte att jag inte kan vara med, då jag är medlem i Trollhättan och även en del av nattvandrarna i Ale.

Jag ser stor skillnad på engagemanget från de kommunerna, de sociala myndigheterna, fältassistenter, ungdomscoacher, poliser, vaktbolag, Västtrafik mm för Trygghetsvandrarna respektive Nattvandrarna. Men här får jag i praktiken vara den som hela tiden är aktiv. Det har tagit på mina krafter, och jag fått avstå en massa annat för att klara detta.

Jag ser hur bra samarbetet fungerar i våra grannkommuner och älskar det gemensamma engagemang. Nu ligger bollen hos kommunen.