Så njutbart, eller?????

wp-image-1783393486
Jag fick äntligen ladda ner Katarina Wennstams senaste bok, ”gänget” på Storytel. Välskriven, spännande och otroligt bra känsla i boken. Ja så bra så jag lyssnade på den på två dagar, innan jag förstod  i min besvikelse att den var slut….

Men jag kommer i detta inlägg att koncentrera mig på ”öppningsscenen”i boken, då den fick mina känslor att svalla igång. Man glömmer gärna de tråkiga sakerna i livet, försöker gömma dem långt bak i huvudet och hoppas att de skall stanna där för evigt, men tyvärr, så händer saker som gör att de börjar komma fram igen.

En man sitter med pistolen i munnen och funderar på om han skall avlossa skottet eller inte. Där tror jag att vi slutar med alla jämförelser, och vad som hände i boken, får du själv ta reda på. Men mina tankar återvände till den tid jag blev mobbad på en arbetsplats. Då var pistolen en dröm för mig, en dröm som gjorde att jag höll mig vid liv men också försökte få mig att dö…

Jag var så besviken på vården, på min mobbare, ja på hela livet att jag mådde so jag mådde. Även om det var min mobbare jag var förbannad på, så ville jag inte göra personen illa, inte fysiskt i alla fall. Men en av mina absoluta ”favoritdrömmar” var att stoppa pistolen i innerfickan, gå in till min mobbare på sitt kontor. Ville be honom titta mig i ögonen, plocka upp pistolen och stoppa den i min mun och trycka av.

Tror ni Shirin Nouri skulle kunna förstå detta, eller kan du förstå detta, eller någon annan? För mig var detta en ljuvlig dröm under flera år. Problemet var att jag inte hade någon pistol, och visste inte heller hur jag skulle få ta i en. Istället blev det andra sätt jag försökte med. Men tanken ploppade upp när jag hörde var som skrevs i boken, och på något sätt så blev tanken lika njutbar idag som för 25 år sedan. Jag inser idag i tanken att mobbarens mobbing inte var någon mobbing, utan kom av andra orsaker, men vad spelar det för roll, jag mådde ju dåligt av det som hände, jag ville dö, försökte dö, men misslyckades….

Men även om tiden har gått, så fanns tankarna kvar inom mig, precis som för 25 år sedan, och fortfarande lika njutbara som då, när jag tänkte på varför…

Varför blev jag inte en värsting?

polisattack

Ibland har jag undrat varför jag trots allt klarade mig så bra i samband med att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Nu höll jag mig ju oftast hemma och dämpade ångest mm med tabletter och alkohol.

Tänk vad lätt det hade varit att jag hamnat bland gubbarna som drack direkt från papperspåsen. Papperspåsen som gick laget runt och alla tog sina klunkar för att lugna nerverna efter natten. Ja den gruppen var nog den enda som hade accepterat mig, om jag sökt nya vänner då.

I samma veva i börja på 90-talet slog ju en ekonomisk kris till och ännu mer folk hamnade utanför och i kris. Knarket flödade då precis som nu, och vad hade hänt då?

Göteborg blev ju huvudort för den ljusskygga handeln och satte i stora resurser för att motverka det och de lyckades, de lyckades med att förflytta den handeln hit upp till Trollhättan. Och den var inte så ljusskygg längre, utan hade man ögonen så såg man var som skedde ett stenkast från pappersflaskan där de delade på annat.

Tänk vad lätt det hade kunna bli att jag börjat göra inbrott, råna folk på värdesaker för att få pengar till knark. Tänk vad lätt de hade varit att hamna fel, när jag kände att ingen ville hjälpa mig att ta mig ur skiten.

Hade jag bara tur, eller var det skicklighet eller var jag så slut så jag inte orkade söka kontakt med andra. Var går gränsen och vad gjorde att jag hamnade på rätt sida och tog mig tillbaka till ett liv, en liv jag trivs med idag. Under de fem år jag kämpade, så hade saker kunnat gå helt åt helvete, och det var nära.

Jag misslyckades också med mina självmordsförsök, annars hade ni inte kunna läsa detta. Det hat jag kände mot min mobbare gjorde att jag fantiserade om att ta en pistol med mig och gå till mobbaren, rikta pistolen upp i gommen på mig själv och trycka av så blod och hjärnsubstans flödade. Vad var det som gjorde att jag ville rikta dem mot mig själv och inte mot mobbaren? Jag njöt av tanken, jag njöt av tanken att inom mig se det förstörda kontoret, jag njöt av tanken att en saneringsfirma skulle få komma och städa efter mitt tilltag. Tankarna att skada mig själv var så underbara. Varför ville jag på detta sätt visa att jag mådde dåligt.  Nej, jag ville inte skada någon annan, jag ville bara visa hur dåligt jag mådde av den behandling jag utsattes för…

Kanske trots allt skall vara tacksam för att det blev som det blev, och inte värre…

Mobbing

mobbad

Här om dagen kom en nyhet på SVT:s nyhetssida med följande rubrik:
Vuxna som mobbas blir utan stöd: ”Ett hål i lagstiftningen”

Själv blev jag kall i hela kroppen och fick tankar tillbaka till min egen tid när jag mobbades…

Jag skrev ett långt inlägg på Facebook om min egen erfarenhet.
Vi måste alla arbeta för att få bort mobbing oavsett anledning.

Låt inte detta ske igen!

Jag vet vilket helvete mobbing kan föra med sig.
Jag förlorade fem år av mitt liv, ett liv jag försökte dämpa med alkohol och upprepade självmordsförsök.

Jag vet hur det är att inte våga lita på något, vet hur det är att inte våga anförtro sig år någon, för att någon tycker jag är vek.

Jag vet hur det är att lämna den man älskar, just för att man älskar…
Jag försökte inte dra andra med mig i fallet, jag kved, och skrek, jag var så fruktansvärt rädd, så rädd för andras dömanden och för mig själv.

Sjukvården var ett stort skämt, akuten skrev remisser till öppenvården, öppenvården sade jag skall åka till akuten.

Öppenvården ville jag skulle jobba heltid, därtill skall jag äta mediciner, mediciner som gjorde att jag gick upp 30 kg. Då skulle jag gå tre halvdagar i veckan på sjukgymnastik plus två eftermiddagar på en bantningskurs. Jag skulle ut och vara bland folk så sjukskrivning var det inte tal om, jag skulle pussla. Min inkomst var mitt jobb, att ta ledigt för sjukgymnastik och bantningskursen funkade inte

Jag knaprade sömntabletter i tiotal och sköljde ner med whiskey. Allt för att hitta lugnet. Öppenpsyket glömde av mig och när mina mediciner var slut kontaktade jag min vårdcentral och de skrev ut mina mediciner och jag fick en vettig läkare som stödde mig och gav mig kraft.

PÅ 10-årsdagen av att jag sista gången var på öppenpsyket skrev jag ett brev till dem och påpekade att nu har det gått 10 sedan ni jag fick besked om att ni skulle kalla mig när ni hade fått ny läkare. Ni lovade mig då att det skulle ta en månad max. Då blev det fart på sjukvården igen och blev kallad. Jag struntade i kallelsen, men de fick anmäla sin försumlighet till Socialstyrelsen.

I dag är jag glad att jag kommit så långt i mitt arbete tillbaka till livet, jag är trots allt glad att jag gått igenom helvetet, för det har gett mig så mycket erfarenhet. Men jag vill inte ha tillbaka det HELVETET en gång till och jag vill inte att någon annan drabbas av samma HELVETE.

Ser du någon som mår dåligt, var inte rädd, du kan vara skillnaden mellan liv och död.

Kram och tack till alla fina vänner, ni förgyller verkligen mitt liv.

Gött att leva

wp-1489166567093.jpg
För några dagar sedan fick jag frågan om när jag börjar jobba. Jag svarade ärligt att jag börjar 02,15 och att jag år upp 00,30. Vilka negativa ramsor jag fick till svar, men jag svarade lugnt att jag är van med dessa arbetstider.

I morse när jag drack mitt kaffe innan jag skulle åka till jobbet så satt jag och funderade på mitt jobb och arbetstider. Javisst har jag en dröm om att gå tillbaka till jobbet inom filmindustrin, men samtidigt måste jag inse mina begränsningar med min sjukdom.

I samband med att kommunen och arbetsförmedlingen ansökte om sjukersättning för mig, så ringde försäkringskassan upp mig flera gånger och intervjuade mig om mina hobbys mm., just för att jag inte skulle spåra ur och bli en värsting, huligan eller något annat ännu värre. Jag kan idag fylla min ”fritid” med vettiga saker som ger mig tillfredsställelse och möjlighet till ett rikt liv. Tyvärr är det lätt att hamna fel vid till exempel ofrivillig arbetslöshet att man hamnar i fel gäng och får fel kompisar. Jag är respekterade för den jag ärm för mina åsikter ch jag är inte rädd att ta debatten om olika saker. Jag behöver inte droga ner mig för att klara verkligheten utanför min egen sfär.

Det är något vi glömmer i dagens samhälle, alla alla behöver bli sedda och accepterade för vem de är, utan att behöva ta till andra metoder än att vara sig själva.
Jag är glad och stolt över mitt liv, även om det inte blev som jag hade tänk, men jag har chansen att ge tillbaka till mina medmänniskor genom mitt sociala engagemang. Ibland får jag skit och hot för mina åsikter, men det tillhör också livet.

Jag måste själv göra något åt mitt liv, fylla det med innehåll så att det passar mig. Det är något jag inte kan kräva av andra. så ed andra ord, det skall vara gott att leva.

Vända det negativa till positivt

bengt
Bilden ovanför är en bild från ett annat föreläsningstillfälle, men igår var det dags igen.

Jag och ytterligare två personer var inbjudna att inför en grupp konfirmander berätta om våra livsgärningar om att vara goda förebilder i dagens samhälle. Innan vi klev in i salen, så hade de berättat om historiska förebilder, med de ville visa att det finns förebilder att ta efter även idag. Att min kristna tro spelar in i denna föreläsning var en viktig del, men det är inget jag pratar om så mycket. Vi har två präster i våra församlingar som sköter det så mycket bättre än jag. Så jag tonar den den biten oftast och säger att jag har ett varmt hjärta.

Jag började min del av anförandet med en liten modevisning. Jag hade på mig min trygghetsvandrar väst med tillhörande ryggsäck innan en ministripteaseshow tog sin början och jag tog av mig ryggsäcken och västen. Då visade jag upp min fina munkjacka med trädet på framsidan där rötterna är i Tyskland och kronan är i Sverige. Visade min historia och hur fördomar under hela tiden varit en del av mitt liv, fördomar vi bygger vidare på idag, i vissa kretsar. Jag berättade att min tro kom genom modersmjölen, då jag inte ville sluta ha bröstet, så mor fick alltid kleta in sina bröstvårtor med senap, så jag skulle sluta (hon ville nog inte att jag skulle bli präst eller biskop).

Jag gick vidare om att jag fickpanikångest och hur jag under fem år fick gå utan en vettig diagnos, hur jag bollades fram och tillbaka mellan vårdkontakter utan att det blev något vettigt. När jag sedan fick diagnosen och kunde lära mig mer om sjukdomen, då kunde jag rehabilitera mig själv, men också hur jag insåg att jag måste ta striden och kampen för att infrmera om panikångest. Berättade om hur jag hängde på husvagnen på bilen och åkte upp till Stockholm och byggde upp rikskansliet för Paniksyndromsällskapet en också åkte runt på vårdcentraler och sjukhus i Stockholmsområdet och informerade om detta. Samma sak gjorde jag sedan här i mitt närområde när stockholmsuppdraget var slutfört.

Jag hoppade återigen fram några år i tiden till far och sedan mor blev äldre och sjukare.
Jag tog lätt upp hur jag föreäste om mitt hemdatorsystem som gav familjen trygghet och att vi kunde leva tillsammans till ”the bitter end”. Jag tog också upp hur jag såg att det var fel i mors vård och omsorg och den kamp jag drev mot landstiget och kommunen, och hur landstinget var tvunget att ”sparka” folk, samtidigt som kommunen fick omorganisera, för att det skulle bli bättre omsorg. När sedan far och därefter mor lämnade det jordiska livet, så kunde jag knyta ihop säcken till viss del. Jag ställde mig på Göteborgs central och tog emot den uppsjö av flyktingar som vällde in i Europa och Sverige. Det var inte min sak att säga att du får komma hit och du får inte komma hit, det var våra svenska myndigheter. Men jag kunde ställa upp och ge dem ett varmt mottagande, ett sådant som mor inte fick under sin flykt genom Tyskland 1945. Hur de senare även blev tvungna att tigga för att klara livhanken. Även idag ser vi ju tiggeri även om det bytt former. Så vad har vi lärt oss?

Säcken knöt jag ännu mera ihop mot slutet då jag återigen visade upp min fina väst med kommunens emblem på, och sade att jag nu skall ut på nya uppdrag.

Kommande helg är det tatueringsmässa här i kommunen och då kommer det troligen mycket folk under dessa dagar, och det finns även indikationer på att Bandidos och Hells Angels kommer hit. Då skall jag och vovven vandra på staden och försöka ge besökarna trygghet i folkvimlet. Skall bli spännande.

Också ett uppvaknande

20160604_220205

Jag började sova utomhus i början på 90-talet, efter att jag fick antidepressiva mediciner. Dessa gav min många verkningar och ännu mera biverkningar. Ett av de jobbigast biverkningarna var att jag svettades otroligt mycket. Minst en gång per natt var jag tvungen att gå upp, vända bäddmadrassen och sedan byta sängkläder. Ja täcke hade jag redan slutat med så jag hade bara påslakan på mig. Ganska snart så installerade jag en rumsfläkt, en ventilator, som står och blåser på mig var natt, för att ha luftväxling runt mig, och med en sådan har jag sovit sedan dess. Så fort vädret tillåter så försöker jag sova utomhus. Jag bäddar på min bäddmadrass och kan sedan rulla ihop den och lägga inne på min vanlig säng eller ute på altanen på gästsängen som står där för min skull.

Jag sover mycket bättre utomhus, med frisk luft omkring mig, och känner mig trots allt piggare på dagarna efter det.

I går blåste det rätt så ordentligt så jag var tvungen att stoppa täcket under mig själv för att det inte skulle blåsa bort. Vika in under fötterna, vika in under knäna och vika in under stjärten, och vira tätt runt halsen. Jag somnade så gott i den goa sommarnattens luft som rördes runt av vinden. Har nog legat och vridit och vänt mig i sömnen men när klockan var strax före 00,30, så vaknar jag av det blir väldigt kallt fort och jag ser att täcket är på väg att flyga bort. Så fort upp och börja med morgongymnastik i form av jaga täcke.

Nu sitter jag i köket och dricker kaffe, pigg och glad med ett leende på läpparna. Dags att möta en ny arbetsdag på jobbet. Skrattar för mig självt och undrar vem som väckte mig, för själv hade jag glömt att ställa klockan.

En ny man #blogg100

IMG_20160412_140632

En ny man, ja så känner jag mig i alla fall just nu, och det känns härligt.
Man kan hinna mycket på en dag, vilket ja verkligen gjorde igår.
Hade hoppats på att jag kulle vakna tidigt, så jag och vovven hade hunnit gå långlångavägen (10 km) innan jag skulle vara på vårdcentralen klockan 10,30. Och visst vaknade jag, alldeles för tidigt och spenderade några timmar uppe, innan jag lade mig igen för att komplettera sovtimmarna. I stället var det inte tid att gå långlångavägen, utan blev bara kortavägen och långavägen.

Sedan blev det en snabb sväng i duschen och sedan till vårdcentralen. Hann med både EKG och andra hjärtprover innan jag kom in till läkaren. Alla tester och prover var OK, så ingen fara med något. Är mycket glad att ha en husläkare som man kan prata med och som känner en. Vi var överens om att jag gjorde rätt…
Ingen ide som i mitt fall, ringa 112 och begära ambulans för smärta i hjärttrakten. Såpass väl känner jag mig numera, så jag vet vad jag klarar, och läkaren litar på mig. Vi vet fortfarande inte var mina återkommande smärtor i brösttrakterna kommer ifrån, då det inte finns någon medicinsk förklaring, utan vi skyller på min panikångest. Det känner jag mig trygg med. Hon skrattade gott när hon frågade hur det andra tillfället gick till med smärtorna, när jag körde mina tidningar i lördags morse. Jag sade att smärtorna var inte så intensiva som måndagen innan, så jag kunde fortsätta jobba. Jag kunde heller inte svara på hur länge smärtorna höll på, för jag bytte radiokanal från P4 till klassisk musik på P2 och försökte njuta a våren istället.

Så nu vet ni att P2 har lugnande effekt på hjärtat 😀

Jag fick ny Nitromex utskriven, som en psykologisk effekt och var nöjd.
När jag kom till bilen, så ringde jag min frisör och frågade om det fanns tid. Visst, kom om två timmar och jag åkte till Lilla Edet, där han håller hus. Fick en kombineras frukost, lunch, middag och kvällsmat innan vi vi promenerade runt fall och slussar där.

Frisören tar hand om mitt huvud och denna gång hann vi även göra slingor, som vi inte hade tid till förra gången. Känner mig så nöjd att slippa se ut som Bader Meinhofligan 🙂
Han hade också en kille där som höll på att lära upp sig som frisör.
Han fick ta hand om hela mitt ansikte, ansade ögonbryn, rakade mig snyggt, och tunnade ut och klippte till mustaschen. Vilken snygg man som framträdde under allt hår… Känner knappt igen honom 🙂
Han fick sedan sista touchen på håret och på knagglig svenska frågade han om han skulle kamma bena, men jag var snabb i repliken och svarade att det behövs inte, men du kan ta hand om håret på bröstet tyckte jag. Där fick frisören gå in och översätta till arabiska, så han förstod, och vad vi sedan skrattade åt det.

Så efter allt detta så hann vi med en långpromenad också, jag och vovven.

Ett fullt fungerande hjärta,  kortavägen, långavägen och långlångavägen, tillsammans 28000 steg plus en ny man, en ny människa, blev resultatet av gårdagen.

Så Stockholm, på lördag behöver ni inte skämmas för att det kommer upp en bonnlurk!

Döden och livet #blogg100

lediga-pappan-20110705-550-285

Här om dagen var jag och hjälpte en kompis med utställningen på mässan i grannkommunen. Som artigheten påbjuder så frågade han om läget, och sanningsenligt så svarade jag att det var lite problem med min kropp igen. Naturligvis blev frågan om vad som hände nu…
Han visste sedan tidigare att jag i höstas hade en massa svimningsanfall, sådant som händer lite då och då hos mig. Brukar sällan ta sådant så allvarligt, men denna gång släppte det inte efter 14 dagar, så jag beställde tid på vårdcentralen. När jag väl var där konstaterade vi att mitt hjärta gick för långsamt och att jag hade lågt blodtryck. Lätt avhjälpt genom att ta bort betablockeraren. Därefter hittades biverkningar från andra mediciner som också fick tas bort. Tidigare i år fick jag ju andra anfall som också inte ville upphöra, vilket jag tolkade som panikångest. Vilket efter ett tag visade sig vara insulinkänningar, så då blev det bort med snabbverkande tabletter för min diabetes också.
Känner mig otroligt glad och lycklig för detta.

Men förra måndagen fick jag på morgonpromenaden mitt i skogen en smärta i hjärttrakten som strålade ut i vänster arm och bakom skulderbladet. Kunde inte fortsätta att gå utan satte mig på en stubbe och väntade för att se vad som hände.Efter ca en kvart, så hade det värsta släppt och vi kunde promenera hem igen. Hittade inte min nitroglycerinspray när jag kom hem, som säkert försvann i samband med utrensning efter mor.
Gick och lade mig sedan för att sova min skönhetssömn och allt var borta när jag sedan vaknade efter ett antal timmar, förutom att min arm kändes lite tung.

I lördags på min tidningsrunda hände samma sak, fast inte lika intensivt, så jag kunde fortsätta köra klart, och sedan gå vidare i livet.

Men igår ringde jag vårdcentralen och beställde telefontid med förhoppning att någon av de som känner mig bäst skulle ringa upp. Nej då, sådan tur hade jag inte utan en sköterska som inte visste något om mig ringde och jag förklarade situationen. Naturligtvis fick jag mig några bannor  och att jag måste ringa 1112 och beställa ambulans. Jag förklarade att ambulansen har varken månadskort eller klippkort, så det struntade jag i. Jag lät helt enkelt bli att lyssna på predikan. Ni skall jag i alla fall in under dagen idag och göra ett EKG och kolla upp prover och plus blodtryck. Hoppas ånyo att jag kan bli av med lite mer mediciner, då vore jag glad.

Så fort man pratar om smärtor i hjärttrakten, så blir folk helt stirriga. Jag har levt med detta i 25 år nu, och ungefär vart annat år, så hade det varit något som kommit från det hållet. Ibland har vi hittat en orsak och då kunna åtgärda det, ibland inte, och när vi konstaterat att det inte kommer från hjärtat är jag nöjd, även om vi inte vet orsaken. Jag känner mig trygg och nöjd, utan det värsta när blir stirriga och nervösa. Jag brukar alltid skämta om det, att skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det, för jag är van med min kropp som spökar ibland och skyller det på min panikångest.Min förhoppning är att jag kanske kan bli av med någon mer medicin, vilket vore högvinsten, annars hade jag struntat i att ringa.

Tror min kompis fick en hel del att fundera på för efter en stund så frågade han mig om vad som händer efter döden. Vi diskuterade detta ämne länge och väl och jag är väl inte speciellt rädd för den. Jag har allt förberett för den dagen så det blir lätt för de som skall ta hand om mig. Brukar skratta åt min begravning i tankarna där jag ser prästen slänga en skyffel jord på kistan och säger ”Äntligen har vi blivit av med den dåren” 🙂

Jag har bekymmer för två individer om jag skulle trilla av pinnen, vad händer med lillebror och vad händer med vovven.

Just för ögonblicket vill jag inte dö, utan väntar helst till på fredag, då får mina Stockholmsvänner träffa en vandrande vålnad på lördag när vi promenerar under körsbärsträden i Kungsträdgården. Jag hinner utnyttja utnyttja min bokade tågbiljett och på söndag kan jag ringa ambulansen alternativt begravningsbyrån. Så allt är lugnt 🙂

Äntligen tillbaka på vägen

xperia 593
Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer så känns det nu som om jag är på rätt väg igen. Njae, riktigt så illa har det inte varit men det har inte varit kul senaste månaderna med olika händelser där kropp och knopp inte kunna samarbeta.
Att kroppen var på väg att återställas efter kampen för mor har jag ju förstått, och då blir det medicinjusteringar. Att betablockeraren togs bort i alla hast för att få ordning på hjärtats puls och blodtryck gjorde ju att jag fick utsättningssymtom. Men att den borttagningen skulle göra att biverkningar från andra mediciner skulle framträda var inte så väntat.
Vi kom ju på att en medicin för mitt kolesterol kunde ge biverkningar i form av muskelsmärtor som kunde bero på att musklerna bröts ner och slaggprodukter kunde förstöra njurarna.

Det var verkligen skönt att få de klarlagt att jag inte hade fått de allvarliga biverkningarna och inte märk dem på grund av betablockeraren. Nu var det till att försöka stå ut med med att kroppen hittade på en massa smålustigheter med mig. Allt eftersom halveringstiden har gått för de olika medicinerna så har ju jag kännt mig bättre och bättre. Mina smärtor i låren är numera hanterbara. Ett tag var de nästan ouhärdliga 😦
Kom på att jag på mina promenader kunde gå lite fortare än normal, så kändes ingenting, men då kom problemet att det fungerade bra på plan mark och uppförsbackar, men… kom det ett minsta utförslut så vek sig knäna på mig. Visst, med mycket vilja så ramlade jag inte men jag skrek istället av smärtan i mina lår.
Men skam den som ger sig, jag måste hålla igång för att hålla min diabetes i schack och då kan man bara inte ge upp. Mitt i allt detta drabbades jag också av dunderförkylning 😦
Då fick promenaderna övergå just bara i promenader utan någon form av belastning. Det blev bara ett sakta lunkande, men jag är glad att det funkade så ja även får kontroll på mitt socker.

Tyvärr drabbades ju också mitt huvud av alla dessa bekymmer och jag kunde mitt i en mening gömma av vad jag pratade om. Skönt att man har sin panikångest att tänka tillbaka på så man inte blir rädd. Att försöka att skriva något längre fungerade inte heller. Ibland fattade jag inte ens vad jag hade skrivit själv, trots att jag läste och läste det jag skrivit, så det var bara till att ge upp sin författarkarriär ett tag.

Det kändes otroligt skönt strax innan jul när jag kunde börja twittra lite mer igen. Fortfarande händer det att jag får någon form av anfall där det snurrar till i skallen och kallsvettningarna bryter ut, men jag är ju numera undersökt från topp till tå både invärtes och utvärtes och värderna är absolut i topp, så det är bara att skratta åt skiten när det sker och hoppas att de inte dyker upp igen..

Kroppens återhämtning #bloggswe

Stethoscope enables the physician to hear sounds within a patien
Efter förra veckans magstrul och att jag mådde toppen några dagar, så gick jag in en ny fas…
Ställde mig upp och gick några steg över golvet då det händer…
Det snurrar till i huvudet, börjar svartna för ögonen och jag kände svimningskänslor. Jag satte mig fortare än kvickt ner på golvet där jag stod, då jag inte vågade ta de stegen till stolen. Där blev jag sittandes nästan en halvtimma innan jag vågade försiktigt vågade ta mig därifrån igen.  Jag vet att min kropp lever sitt eget liv ibland, helt mot vad jag vill, men detta var ett av de kraftigaste svimningsanfall jag haft de senaste åren. Att man får svimningskänslor händer någon gång då och då, så jag bryr mig inte så mycket…
Men nu var det inte roligt då det nästan hände var gång jag ställde mig upp. Nu vande jag mig fort med detta och när jag ställde mig upp från stolen, så stod jag still några sekunder innan jag antingen tog några steg, eller satte mig ner igen. Nu va det dock mer än jag klarade av, så hälften av gångerna som jag bytte ställning, så var det bara att sätta sig ner igen. Nej detta var inget roligt och att det nu kom i parti och minut, retade mig 😦

Lördagen kom och den var ännu värre än fredagen, ledsnade på allt och gick och lade mig, då det inte var någon ide och vara uppe och det bara snurrade. Söndagen var lite bättre och jag kunde göra lite saker här hemma, men var tvungen att tänka mig för ändå.

Måndag morgon när vårdcentralen öppnade ringde jag direkt och beställde tid. Fick tid på tisdag då min ordinarie läkare var på plats men skulle höra av mig om det blev för jobbigt.

Var i god tid på centralen för att ta prover och tur var det, då fler än jag hade drabbats av åkommor under helgen.
Blodprover först och sedan blodtrycket, oj! Brukar du har lågt tryck fick jag frågan, nej, jag går på blodtryckssänkande, svarade jag. Jag brukar ha högt och inte blir det lägre när ni tar provet, fortsatte jag. Nu hade jag 116/62. Kommer in till läkaren och vi pratar och hon lyssnar på hjärtat och säger att vi skall dubbelkolla med EKG. In i nästa rum och där blir jag ett med en dator. Inget allvarligare fel förutom att hjärtat gick väldig långsamt…

Nu låg pulsen på 50…
Det är drygt ett år sedan mo gick bort och mitt liv har ju blivit lugnare. Då är jag inte i behov av samma mediciner för hjärtat som tidigare. Akut blev betablockeraren borttagen och sedan skall alla andra mediciner justeras.
Känns tryggt att veta att kroppen numera börjar bli normal efter de senaste åren kamp…