Förintelsens minnesdag

Den 27 Jan 201727 Jan 2017 Av villacaliforniai Krig2 kommentarer

Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighålls årligen av bland annat Forum för levande historia.

Bilden ovan är på min mor 1933, som då var drygt ett halvt år gammal, och också det enda hon hade kvar från sin barndom. Foto var med i väskan när de flydde för ryssarna och det enda som fanns kvar efter branden i den flyktingförläggning där de bodde en tid.

1933 var också det år som Hitler som Hitler tog över makten.
Mor var inte jude, och hade inget att frukta, och hon var heller inte nazist men drabbades ändå hårt av nazismen. Mor och hennes syskon var medlem i ungdomsrörelsen Hitlerjugend, kanske inte helt frivilligt, men det var nödvändigt för att få tillträde till högre studier och lättare att få jobb, men det viktigaste skälet var vetskapen, är man inte medlem, så fanns risk att pappa försvann. Så hur frivilligt var det?

1945 tidigt på våren var det dags att fly hemorten Kolbatz, som ligger utanför Stettin. Då var det tyskt men numera tillhör det Polen. Mor hade tur att komma till säkerhet strax utanför Lübeck, medan andra hamnade i händerna på ryssarna, som sedan blev till soldaternas förnöjelse som att bli våldtagna eller levande måltavlor för skjutövningar.

1956 kom mor till Sverige och i samma ögonblick hon besteg svensk mark, blev hon ett ”nazisvin” då folk hade fördomar och påhittade ”sanningar” 1958 gifte mor och far sig och i samma ögonblick som de sade ”ja” inför prästen i vår prästgård, blev far en landsförrädare. 1960 föds jag som första son till dessa ”vidriga” människor.

Under alla år har jag fått höra om att tyskarna skall hatas för vad de gjorde under kriget, alla tyskar är nazisvin, att alla utlänningar skall skickas ut ur Sverige, så även jag, då en del tror att jag kommer från Jugoslavien.

I dag är det förintelsens minnesdag och då kommer jag att minnas alla som dödades av det som hände, däribland min morfars syster Marie, som dödades av nazismen och hennes bror Arthur som dödades av kommunismen.

Ett enkelt tack

Den 15 Jul 2016 Av villacaliforniai Vård & Omsorg2 kommentarer

IMG_20160712_105742

SVT Nyheter granskar nu hyrläkarna och vad det betyder för oss patienter. Jag är glad att detta görs av två av mina favoriter Mikael Grill Pettersson och Sanna Drysen. Tyvärr väcker det många minnen inom mig som jag helst vill glömma, samtidigt ser jag att detta är mer än aktuellt än någon sin tidigare. Utan att gå in på detaljer vill jag tacka Mikael för det han gjort för mig, för oss och för alla andra, både det du gör nu och vad du gjort tidigare.

Jag vill också sända min djupa tacksamhet till P4 Väst, P4 Skaraborg och P4 Göteborg, som tagit mina tips på allvar kontrollerat och avfärdat myter som på olika sätt finns hos allmänhet och politiker/tjänstemän. Ni kunde ge mig svar på frågor som jag sedan kunde argumentera gentemot vården och omsorgen. Jag vill tacka alla mina vänner inom journalistkåren som på olika sätt hjälpt mig vidare. Alla lokaltidningar som spann vidare på dessa nyheter. SVT Nyheter Väst inte att förglömma.

Ett stort tack till alla politiker från olika partier, som stöttat mig/oss och drivit frågorna vidare, både lokalt, regionalt och riks. Även ni som förde upp mig i riksdagen. En stor känga till de som avfärdade mig och vägrade svara på frågor och blockerade mig. Jag fick rätt utan er hjälp.

Ett stort tack till de inom hemtjänsten som gjorde mig uppmärksam på att det fanns felaktigheter i mors vård och omsorg. Och en känga till er som gick bakom min rygg och pratade skit.

Ett stort tack, till de tjänstemän som tog ansvar och omplacerade folk, så de inte kunde göra mer skada. En känga till er som försökte svartlista mig på olika sätt.

Ett stort tack till alla mina vänner som stöttat mig och gett mig styrka under denna tid, ni vet inte hur mycket jag beundrar er.

Ett stort tack till kyrkans folk som givit mig en axel att gråta mot när sorgen var för svår.

Också ett stort tack till dig på Arbetsmiljöverket, du vet vem jag menar. Jag lyckades även bevisa det ni inte lyckades med.

Jag vill också tacka vår Herre, som givit mig styrka och kraft att genomlida detta, men också väglett mig på olika vägar.

Jag fick ytterligare fyra år tillsammans med min mor, en mor som blev lugn och harmonisk, som kunde skratta tillsammans med mig, men som också hade glömt det svåra.

Dessa minnen som nu dyker upp,gör ont, mycket ont. Men jag ångrar inget av det, och jag är stolt, mycket stolt att jag klarade det.

Mycket av det jag fann, finns kvar inom mig och det kommer jag att ta med mig i graven. Men jag kommer också att ta med mig en stolthet och glädje från er som slapp lida när sanningen uppdagades. De kramar jag fick från gråtande personer på ett visst ställe, har betytt mycket. Många av de vänner jag har lärt känna under dessa år finns kvar hos mig, ni har varit guld värda.

Jag kände igen mig mycket i Anders Kompass sommarprogram, känslor, tvivel, hat och förtal men också att jag kämpade för en god sak.

Tack alla för vad ni betytt för mig!

Tänk vad jag egentligen uträttat #bloggswe

Den 17 Aug 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

De sista dagarna har jag återfått lite mer energi och det känns som om jag ser lite ljus i slutet av tunneln. Jag har kommit igång med de dagliga promenaderna som försvann ed hatmailet i början på sommaren och som sedan späddes på med semestergöromål för bror. Nu de senaste dagarna har jag promenerat ner till samhället och då bland annat passerat vår gamla vårdcentral. Vårdcentralen var många gånger min räddning dit jag kunde ta min tillflykt när ångest och depressioner blev försvåra. Nu finns den inte mer.

Den siste verksamhetschefen var inte i min smak och jag hade medhåll utav både personal och besökare. Redan från början förstod jag att något var fel.
Vid ett tillfälle när jag var där, så hade de stängt vårdcentralen och hade personalmöte. Detta visste inte jag utan jag gick in när dörren var öppen, som de glömt att låsa. Gick på toa när jag hörde någon, som jag tolkade som chefen skrika åt personalen, om ni inte gör som jag säger så ser jag till att vårdcentralen stängs. Och visst, det blev som han sagt, den blev stängd efter det. Men innan fick reda på, via personalen, att det förekom en massa saker under ytan, bland annat sexuella trakasserier. Personalen hade länge försökt få politikernas uppmärksamhet på vad som hände, utan resultat. De försökte med lokaltidningen som inte brydde sig.

Arbetsmiljöverket hade varit där och undersökt förhållanden men kunde inte hitta några problem, såsom personalen påstod. Istället för att få beslut på att det inte var några fel, så valde de att ta tillbaka sin anmälan, så den kunde den återupptas igen senare, om problemen fortsatte.

Sjukvårdspersonal och läkare sade upp sig. Mitt i det skedet så fick jag anledning att prata med verksamhetschefen med anledning av mors välbefinnande. Fick tid att träffa honom och där fick jag en hel del uppgifter, uppgifter som fick mig att höja på ögonbrynen både en och två gånger. Bland annat att läkare runt Mariestad gått ihop för att säga upp sig för att sedan med förhoppningsvis bli anställda på nytt med avsevärd högre lön. Två av läkarna därifrån hade kommit till vår vårdcentral en sedan sagt upp sig igen. Jag hade fått helt andra uppgifter om vad som hänt än det som verksamhetschefen berättade. Jag tog därför kontakt med Radio Skaraborg, och tipsade dem om nyheten. De gjorde research och kontaktade ansvariga chefer och politiker. I det påståendet fanns ingen sanning, men det var en verksamhetschef som varit helt ursinnig när radion ringde och frågade om det jag berättat. Han vägrade svara på frågor. Mors besvär med sin sjukdom gjorde sig mer och mer påmind.

I början på 2012, när mor blev förgiftad, så kunde jag driva frågorna med full kraft. Efter en del bråk fick jag ut mors och mina journaler och kunde driva vissa frågor både gällande henne och mig själv gentemot vårdcentralen. Hittade felaktigheter som direkt kunde bindas och med hjälp av Socialstyrelsens upplysningstjänst fick jag det fastställt att fel har begåtts. Jag fick kontakt med Primärvårdsdirektören i regionen och de gick vidare med mina uppgifter. Radion hade intervjuat primärvårdsområdeschefen och jag kunde påpeka fel i den och radion kom och intervjuade oss och chefen ånyo. Nu rullade bollen och så även huvuden. I radiointervju fick regionen till slut erkänna att det förekommit bland annat sexualla trakasserier blan personalen, och att verksamhetschefen hade fått sparken.

Känns skönt att det facklicka organisationer och andra förvaltningar, arbetsmiljöverken mm, inte kunde bevisa verkligen existerade.

Mor fick ett bra liv ända till slutet, med min vård och omsorg. Personalen, den kvinnliga slapp att få frågor, offentligt, ”Var det skönt att bli tillfredställd?”

Tack Bengt, för det du gjort!
Jag lär knappast få ett tack från någon annan, men mitt hjärta är varmt, av det jag gjort, och det räcker…

I mors fotspår #bloggswe

Den 1 Aug 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Mor, Trygghet och frihet, Vardag2 kommentarer

1956 kom mor till Sverige. Hon och far hade träffats något år tidigare i Rendsburg där far bodde när han jobbade på ett varv där, och bodde på det hotell mor jobbade på.

Algots sökte sömmerskor under den tiden och det var stora projekt i Tyskland för att få tyska kvinnor att flytta hit och börja jobba. Mor och hennes syster Eva kom hit med bussen som företaget ordnat från Tyskland. För systern gick det som en bananskal och hon började snart att jobba där, medan för mor blev det problem. De var något som strulade med hennes arbetstillstånd, så hon fick inte jobba där som det då var. Men medan arbetsförmedlingen försökte fixa till det men mors papper, så visade det sig att herr Göte Johansson med fru Brita, sökte en barnflicka.
Det visade sig att Göte Johansson var son till Algot Johansson, då och kanske även idag känd under namnet Algots.

Wikipedia beskriver Algot Johansson så här:
John Algot Johansson, född 18 juli 1886 i Roasjö församling, dåvarande Älvsborgs län, död 12 juli 1978 i Borås, var en svensk företagsledare i textilbranschen och grundare av Algots.

Algot Johansson växte upp i Roasjö Östergård. Han var son till hemmansägaren August Johansson och Augusta, ogift Eriksdotter. Han grundade företaget Algots 1907 och bildade aktiebolaget Algot Johansson AB 1937 där han var verkställande direktör till 1957 då han lämnade över ansvaret till sonen Göte Johansson. Efter det var han sedan styrelseordförande fram till 1974. Han var kommendör av Vasaorden. År 1938 företog han en jordenruntresa.

År 1907 gifte han sig med Hildur Johansson (1887–1964). De fick barnen Åke 1908, Göte 1911, Elis 1913, Arne 1915 och Alf Olle 1918 (död samma år).

Paret ligger gravsatt i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även sönerna Göte och Alf Olle vilar.

Mor blev kallad till intervju hos Brita Johansson, dvs Algots sonhustru, och de fatta de genast tycker för varandra. Mor började snart att arbeta där.

Även Göte Johansson finns beskriven på Wikipeida:

Göte Johansson, född 2 februari 1911 i Borås, död 1981, var en svensk företagsledare och VD för konfektionsföretaget Algots.

Han var son till konfektionsfabrikören Algot Johansson och Hildur, ogift Johansson. Han blev 1932 disponent för Algot Johansson AB i Borås efterträdde sin far som VD för konfektionsföretaget 1957. År 1974 blev han styrelseordförande. Göte Johansson var styrelseledamot i Konfektionsindustriföreningen, Boråsortens konfektionsindustriförening, Svenska Handelsbanken i Borås, Boråskretsen av Sveriges konfektionsindustriförbund, Sveriges konfektionsindustriförbund, AB Alf Stigens fabriker och Svenska Handelsbanken i Stockholm.

Han gifte sig 1939 med Brita Torell (1912–1983), dotter till köpmannen David Torell och Bärta, ogift Johansson. Makarna bodde i Borås men flyttade på 1970-talet till Sachsein, Schweiz. Deras son Göte-David Johansson (född 1943) har också varit VD för Algots.

Makarna är begravda i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även Götes föräldrar vilar.

Familjen hade en lägenhet inne i staden där de bodde, och också där mor fick bo, men de hade också en sommarstuga, en väldans stor sommarstuga i Skogsryd, strax utanför Borås. Ni ser bilden överst på sidan. Bror och jag har gjort ett par resor till Borås för att hitta de platser mor bodde på under de två åren som hon jobbade i familjen.

Mor som pga flykten under kriget hade svårt med att flytta fram och tillbaka mellan stan och landet, försågs att frun Johansson av bussbiljetter så hon kunde ta tidig morgonbuss till Skogsryd för att vara med barnen och sedan en kvällsbuss tillbaka till stan och lägenheten där hon kunde bo. Mor och far som var kärestan, hade också fått lov att umgås och fru Johansson hade sett till hur far skulle kunna komma in mer eller mindre obemärkt. Brita var väldigt mån om både mor och hennes syskon som bodde kvar i Tyskland, så hon hade oftast fixat kläder från fabriken så mor kunde sända ner till dem. Så mors familj där nere gick ofta i kläder signerade Algots.

Mor berättar att barnen inte var samarbetsvilliga den första tiden och svarade med du är inte våra mamma, så du bestämmer inte över oss. Det hörde deras far och tog ett ordentligt samtal med barnen. Fröken Kleiner jobbar här för er och det är hon som bestämmer. Så i fortsättningen så lyder ni fröken Kleiner. Efter det så blev mor en del av familen. Många gånger kom frun och sade till mor, att nu tar vi oss en kopp kaffe och en god cigarett, och så satt de och pratade en stund. Mor var väldigt plikttrogen men vid ett tillfälle försov hon sig. Hon kom ner till lägenheten vid 11-tiden fast hon skulle börja klockan 7. Fru Johansson, sade god förmiddag, hoppas fröken Kleiner sovit gott.
Om hon sätter sig i rummet så skall jag ordna frukost till oss. Hon fixade en frukost med rostat bröd, som de åt gemensamt. Därefter var det sedvanligt kaffe med cigarett. Hon bad mor vänta lite och så kom hon med en ny kollektion med klänningar. Mor som skämdes så kolossalt för att hon försovit sig, svarade med stammande röst, ”Får man presenter när man försover sig, så skall jag göra det oftare”.

Mor stannade i familjen i två år och de pengar hon tjänade blev ett bra tillskott till gården de köpte 1958 och där jag är född.
Jag och bror var framme vid familjegraven och lade rosor på deras gravar, när vi nu var i Borås.

Makarna Johanssons son Göte David, som var ett av de barn mor var barnflicka åt var också under några år VD för Algots. Här kan du läsa mer om honom i Borås tidning: Han tror på svensk konfektion

Vill du läsa mer om företaget Algots, så hittar du det på Wikipedias sidor.
Sveriges radio har under rubriken Avgörande ögonblick lite om Algots konkurs: SR 90 år: Textilfabriken Algots i konkurs

Gunnar Wiklund #bloggswe

Den 28 Jul 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

Här om dagen såg jag på Sveriges radios hemsida en rubrik ”Gunnar Wiklund – stjärnan som mer eller mindre glömdes bort”. Jag vet inte om eller hur många som glömt honom men hos oss finns han alltid i våra hjärtan.

I slutet på sextiotalet var han på parkbesök i Gräfsnäs slottspark och upp trädde där med sina många inga låtar. Vi var där hela familjen inkl minstingen som bara var ett par år gammal. Herr Wiklund hade på sig en heldress i rött där han stod på scenen och sjöng och vi alla njöt. Dagen efter åkte vi till Uxås tyglager och mor införskaffade liknande tyg som Gunnar hade på sig. Fram med symaskinen och snart hade jag och bror var sin dress och så fort vi skulle bort och vara ”fina” så var det två minigunnar som gjorde entre.

Just nu spelas Gunnar Wiklunds låtar på Spotify och väcker många fina minnen, hos mig.

Gunnar Wiklund började som bilmekaniker men uppträde med olika lokala orkestrar i och omkring Luleå. Som 17 åring debuterade han med orketern Swingers, Året efter spelade han också in sin första skiva ”Dä ä Kärlek”. 1969 slog han igenom med Per Martin Hambergs melodi ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. skivan såldes i över 200 000 exemplar. Wiklund inspirerades mycket av artister som Jim Revees, vilkens låtar Gunnar sjöng in på Svenska, och Perry Como. Andra artister som Gunnar Wiklund sammankopplats med är Hank Williams, Ray Charles, Johnny Mercer, Frank Sinatra och Michel Legrand.

Gunnar Wiklund hade mellan åren 1962 och 1978 totalt 36 låtar på svensktoppen, bland dessa kan nämnas ”Merci Cheri”, ”Vandra Vidare”, ”En serenad till dig”, ”Vi ska gå hand i hand” och ”Kan jag hjälpa att jag älskar dig ännu”.

Han deltog i melodifestivalen fyra gånger, med sex olika melodier. Men så i slutet av 1960-talet fick Wiklund ekonomiska bekymmer. detta eftersom hans agent förskingrat pengar och inte heller skött skattebetalningarna.

I början av 1970-talet fick Gunnar Wiklund även hälsoproblem, halsont visade sig senare vara cancer och han avled 54 år gammal 1989. Han blev begravd i minneslunden på skogskyrkogården i stockholm.Skogskyrkogården i Stockholm.

På den tiden som Gunnar var aktuell, så tog man ju ofta de utländska låtarna och satte svensk text till och vick fick höra internationella favoriter på svenska. Saknar den tiden mycket!

Den mesta sängen jag förknippar med Gunnar är ”Vi skall gå hand i hand”. Men det finns många fler låtar som ger mig bra vibrationer. ”Merci cherie” som var Österrikes bidrag och även det vinnande bidraget det året i ESC och sjöns av Udo Jürgens, som gick bort inte för så länge sedan. ”Vandra vidare”, ”Nu reser jag hem”, ”Snart så kommer åter ljusa tider”, ”Kan jag hjälpa att jag äskar dig” är andra låtar jag förknippar med Gunnar Wiklund.

Nyligen har också en hemsida om Gunnar skapats och senare under sommaren kommer det att vara en Gunnar Wiklundsdag. GUNNAR WIKLUND 80, Fredag 21 augusti, Folkparkskväll i Lasse i parken, Stockholm, Hornstull kl.17.00.

Julian Olin och hans intresse för Gunnars verk kan du läsa på mitt i

Gunnar, du var en stor del av min barndom och uppväxt, och du finns fortfarande inom mig. Tack för det du gav mig!

Vem vet om jag lever i morgon?! #bloggswe

Den 23 Jul 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

Vi vet att livet är förgängligt, och att våra dagar är räknade. Ingela Agardh, som var nyhetsuppläsare i Aktuellt, sade en gång kort före sin bortgång..
”Dödligheten i Sverige är 100%”. Ja hon har helt rätt, ingen kommer undan det oundvikliga slutet.

Far var drygt 80 när han gick bort, och mor 82 år. Både far och mor visste vi att det kunde vara dags vilken dag som helst. Men vi var ändå aktiva in i det sista. Man kan inte lägga sig ner och tro att man skall dö, bara för att man är gammal och sjuk, utan man måste leva under de förutsättningarna man har.

Far hade inte fått vara hemma om inte jag bott i huset, och mor valde jag att ta hem självt efter felaktigheterna som uppdagas.
Både far och mor gick bort inför mina ögon och fick avsluta sina liv bland sina älsakde barn. Det är jag tacksam för.

När jag går runt med vovven på promenaderna eller i trädgården och funderar så brukar jag alltid titta över till grannens och nästan alltid såg man någon där och man vinkade och ibland gick man över för att prata lite strunt.

Jag hade ju valt att bosätta mig hemma för att ta hand om mina föräldrar, liksom min granne och tillika klasskompis från småskolan.

Strax efter mors bortgång så skulle grannen, ett halvt år yngre än mig, gå på fest hos några kompisar.
Han hade tagit på bästekläder, och gjort sig iordning, sagt till mor och far att han tar taxi hem i natt, innan han tog apostlahästarna till hjälp för att gå de två kilometrarna till bussen.

Strax efter midnatt, så svänger bilen in på deras gårdsplan, men det är inte taxin och grannen som kommer hem…
Ur kliver två poliser och en sköterska som knackar på och väcker föräldrarna.

De berättar att deras son trilliat i hop i soffan där han satt, helt livlös. Ambulans tillkallades och det gjordes upplivningsförsök där och under färden till sjukhuset. Väl på sjukhuset så kunde bara konstatera att han var död. Polis och sjuksköterska fick det smärtsamma uppdraget att åka hem till hans föräldrar som är i samma ålder som mor och far hade varit, under natten och berätta vad som hänt…

Han var glad att få träffa sina kompisar en lördagsväll och ha lite roligt med dem, men kom aldrig mera hem.

När far gick bort på söndagskvällen så hade brors svärmor gått bort på lördagsmorgonen.
Vi fick två begravningar på 14 dagar att gå på.

Nu när mor gick bort, så hände det med grannen.
Två begravningar på 14 dagar igen…

Hans föräldrar har tacklat av efter det som hänt.
Fadern med skelettcancer som han hitintills har lyckats hålla i schack och hans mor nyopererad för bröstcancer.

Nu mera har jag ingen att vinka till när jag promenerar med vovven eller går runt i trädgården.

Jag säger som fadern säger, det var fel gren som sågades av….

Tack mamma! #bloggswe

Den 22 Jul 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag10 kommentarer

Mamma, i går fördes du till sista vilan, i samma grav som du var med och fixade till för far.
Känns så otroligt skönt att du fick det som du själv önskade.

Du slipper lida mer men samtidigt känner jag det skönt att jag slipper slåss för att du skall ha det bra, för nu vet jag att du har det bra. Det som gör mest ont, är inte din bortgång, utan det att jag inte från början förstod vad som hände.

Jag litade på vården, din läkare på vårdcentralen och att alla gjorde sitt bästa för dig.Jag litade på kommunen att de hade rätt information om dig mm mm. Jösses vad vi bedrog oss…

I går när vi hade hämtat dig i din urna, precis likadan som du valde till far, så fick du liksom far din vandring genom huset och trädgården och se det du och far byggde upp gemensamt och som var ert gemensamma hem de sista 30 åren.

Därefter fick du vila en stund på altanen medan jag spelade ”Guten abend, gute nacht”, den sång du alltid sjöng för oss på tyska, när vi skulle sova. Nästa strof är ”mit Rosen bedacht”, precis som på bilden. Medan jag lyssnade på musiken och klockspelen från läsplattan, så gick jag och plockade rosor från våra klängrosor i trädgården, för att sedan lägga dem runt dig, så som i vaggvisan.

Vid graven, så fick jag åter chansen att göra det jag önskade, att sänka ner dig i graven, precis som jag gjorde med far.
När jag släppte sista livlinan mellan dig och mig, och snöret att sänka ner urnan, landade ovanpå den, så kunde jag vinka till dig och säga ”hej då lilla mamma”.

Sedan höll vår kyrkoherde ett mycket känsloladdat tal tillsammans med några fina bibelord. När vi sedan skulle be ”Fader vår”, brast min röst och ögonen fylldes av tårar som rann sakta ner för min kind.

Strax efteråt så fick vi alla gå fram och lägga våra blommor och säga några ord till dig i stillhet.

Därefter tog vi en promenad medan kyrkogårdspersonalen återställde graven och lade allt tillrätta. Därefter återvände vi i stillhet och vi kunde beströ hela gravstenen med röda rosenblad från vår trädgård.

Tack mamma och pappa! På vårat köksbord står nu två röda rosor, en för var och en av er…

Den som inte söker han finner #bloggswe

Den 16 Jul 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

När jag nu var nere i källaren och gjorde ett rökande, så gjorde jag ett fynd.
Jag hittade en oanvänd fontänpump som låg där till ingen nytta och bara samlade damm. OH, vad glad jag blev! Nu kunde jag få lite liv i dammen på baksidan huset.

Dammen köpte mor och far till sig själva i 25-årig bröllopspresent. I Remmenedal utanför Herrljunga. De måste vara stolta över att se att trädgården blommar upp igen…

Tittar upp på molnen och funderar på vilket av dem mor och far sitter på. Tror säkert vår egen ”Patrona Osterhof” har använt både ett eller två fingrar för att skapa det.

När sorgen känns svår och hoppet har övergivit en, så drar du din mantel över oss, och räcker oss din hand.

Vad är värdigt? #blogg100 #bloggswe

Den 7 Apr 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

För en kort tid sedan var jag inne på begravningsbyrån i ett ärende.
Sökte vår kontakt som inte var där men däremot en annan person. Han tyckte sig känna igen mig och vi kom till tals om att han och en kollega hade varit hemma och hämtat far när han hastigt lämnade jordelivet. Vi pratade lite om fars bortgång och nu även mors.

På skoj sade jag att jag glömde säga till dem att de INTE skall ha kostym på sig…
Han svarade med att det måste de ha, det skall vara värdigt…
Då svarade jag att jag tycker inte värdigheten sitter i kläderna utan i ord och handling. Man befinner sig i ett vakuum när det blir ett dödsfall så snabbt, men jag kommer ihåg hur fint det var när ni var hemma och hämtade far. Vi hade tänt ett ljus, och de hade vi även denna gång med mor. Jag hade förklarat för bror att när de kommer från begravningsbyrån så läser de en liten dikt och vi får chans att säga några ord och kyssa mor farväl. Men det var inte tillstymmelse av att vilja läsa någon dikt från deras sida, trots att jag gav dem tid till det. Efter lite väntan så valde jag att ge mor en kyss och tacka för allt och lika så gjorde bror.

Därefter sade vi att vi är klara, vi hällde upp oss var sitt glas vin och satte oss i rummet men begravningsbyrån gjorde sitt. Efter fem till tio minuter frågade de oss om vi var klara och om de fick göra sitt jobb.

Han jag just stod och pratade med att så får det inte gå till.
Jag sade att jag tycker nog de kunde sagt något om de ville läsa en dikt innan de tog hand mor. Som nära anhörig och det som hände innan vi ringde så är man inte helt klar i huvudet då det är många tankar som rusar runt i huvudet. Vilket han mycket väl förstod.

Han skall nu ta upp detta på ett möte med de som är behjälpliga och hämtar avlidna att de måste ske värdigt och i det avseende att ge möjlighet till diktläsning och ett fint farväl.
Bror hade fått ett mycket fint omhändertagande av ambulanspersonalen som också stannade kvar tills läkaren kom och bekräftade dödsfallet.

Jag kan mycket väl förstå att andra vill ha det värdigt med kostym, skjorta och slips…
Men jag hade satt mer värde i en diktläsning.

Vi fick ta farväl av mor och både kramat och kysst henne, men diktläsningen saknade jag…

Auschwitz 70 årsdagen #bloggswe

Den 27 Jan 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

”Bundesarchiv Bild 175-04413, KZ Auschwitz, Einfahrt” av Bundesarchiv, B 285 Bild-04413 / Stanislaw Mucha / CC-BY-SA. Licensierad under CC BY-SA 3.0 de via Wikimedia Commons.

I dag för 70 år sedan befriades Auschwitz av sovjetiska trupper som tågade in och befriade lägret. Det är också 70 år sedan som mor färdades i liknande boskapsvagnar fast då under flykt från de sovjetiska trupperna som kom för att befria Tyskland från sin härskare Adolf Hitler. Trots att det fanns folk som bodde i närheten av Auschwitz och andra koncentrationsläger/förintelseläger var det få som visste vad som försiggicks där…

Mor var ingen överlevare från något koncentrationsläger som så många idag ännu kan vittna om, detta slapp hon, men hon mindes kriget. När de hörde flygplanen mullra långt där ovanför huvuden sade alltid mammas mormor, ”nu är djävulen på gång igen”.

I detta hur till höger direkt under taket fast på baksidan, där hade mors mormor sin lägenhet. När bombflygen kom så blev det att gå ner i källaren och mor kröp ofta in en garderob och gömde sig. Där hon stod tyst och höll andan och kramade kläderna. Vid ett tillfälle när det small extra nära, så blev hon så rädd och drog extra hårt i dessa kläder så hela garderoben föll ihop. Hon var säker på att de hade blivit bombade. Inte långt från huset låg kyrkan och utanför den växte en stor lönn. Mormodern sade ofta ””innan djävulen har gjort sitt så kommer det inte finnas kvar mer människor än vad som får plats under en lönn”. För mor var det klart vilken lönn det handlade om…

I dag tänker jag på alla de judar, homosexuella, romer, utvecklingsstörda som inte fick plats under denna lönn. De som fick sätta livet till för att de hamnade utanför trädets krona.

Nu i dessa dager och med säkerhet även hela våren kommer vi att matas med bilder och berättelser från denna tid och om den grymhet som försiggick utan så många människors vetskap, en del kanske visste men vågade inte tro på det som trots allt sipprade ut.

Under de sista krigsåren så kom de vita bussarna, under ledning av Folke Bernadotte, som räddade livet på många skandinaver. Men många andra kunde också räddas, så som judar, romer, sjuka mm kunde komma med, då många kunde mutas av de som kontrollerade transporterna.

I dag är vi svenskar stolta över det vi åstadkom under kriget, att vi kunde hålla oss utanför kriget, att vi kunde hjälpa många lidande personer. Trots detta växer en rörelse fram som på samma sätt som Hitler kunde omvända folk till att tro att vissa folkgrupper var av ondo. De runt 6 miljoner människor som dödades under andra världskriget, är dessa liv ingenting värda idag? I dag riktar en del människor sitt hat mot islam och försöker få oss att förstå att dessa är människans värsta fiende, precis som Hitler under sin tid vid maken, kunde få många att tro att judarnas existens var av ondo. Vi spottar och sparkar på de romer som tigger utanför affären, vi bränner de läger det byggt upp i Sverige, vi skjuter med gevär in bland människor böra för att vi hatar dem…
Varför hatar vi dem som har det svårt?

Förintelseöverlevaren Hèdi Fried säger så här i en intervju med SVT : -”I dag är jag arg! Jag blir arg för det händer igen. Man delar in folk i bra och dåliga. Så snart man delar in folk är det fara och färde. Det slutar med gas.”

Mor visste inte om koncentrationlägren förrän långt senare i livet. Mor hade ingen tatuering med nummer på sin arm, men mor hade ärr från kriget, ärr som fanns inom henne och fanns med henne hela livet. I dag finns inte mor längre, men de berättelser hon gav till mig under sitt liv, bär jag med mig i mitt hjärta.

När mor och far byggde detta hus, som vi nu bor i, så valde de en mycket öppen planlösning med få dörrar. De valde stora fönster i köket, så man kunde se ut och komma ifrån instängdheten som djurtransporterna som mor fick färdas i under flykten från ”ryssarna”.
För de som färdades på samma sätt där lägren var sista anhalten, så kanske det var den sista resan de gjorde innan de kläddes av och skulle duschas med dödlig gas och sedan brännas. Andra kunde få leva vidare ett tag och arbeta maximalt med minimalt med mat tills de dog av svält i fabriken.

Vi får inte glömma utan måste ta detta som lärdom, detta får inte upprepas. Varenda människa är värd att leva…

Villa California

Etikett: Mor