Min Kickbike

Förra året köpte jag min första kickbike, elsparkcykel, som jag älskar. Till och från använder jag den till Jobbet (22 km) och när jag jobbar i kyrkan (15 km). Tar jag pendeln till Göteborg så följer den med som handbagage och jag kan åka runt i stan utan problem. Jag promenerar ju mycket men ibland så vill man ha extra skjuts, och då är denna ett bra alternativ, då den är lätt att promenera med.

För några veckor sedan hände något med min cykel, så jag kunde inte använda den. Jag kontaktade affären där jag köpt den, som i sin tur hänvisade mig till generalagenten i Danmark. Jag kontaktade dem, och de kunde inte via mail bestämma vad som var fel, utan sände mig en fraktsedel så jag skulle sända den med post till dem. För ett par dagar sedan fick jag besked, det var tillverkningsfel, reservdelar var restnoterade och de vet inte när dessa kommer in. Så istället skulle jag kontakta affären igen och ta ut en ny cykel, på generalagentens bekostnad.

Nu sitter jag där som ett fån. Den modellen jag hade, har de inte kvar. Kan få en nyare modell, något bättre eller en ännu nyare modell, mycket bättre?, fast lägga mellanskillnad. Hur skall jag göra?

Den nya modellen klarar mer än dubbel så långt sträcka på en laddning, har annat bromssystem och lite fler finesser. Kostnad ca 2500:-

Hur hade ni gjort?

Våldsbejakande extremism

I helgen som var exploderade min telefon av samtal, SMS och meddelanden på messenger. Hade sovit middag en stund och är jag gick upp tog jag med telefonen som hade legat på laddning, och då såg jag att den blinkade ilsket mot mig. Många nummer jag inte visste något om, men ett par nummer som var i min telefonbok. Men hann inte göra något utan då ringde det på messenger och jag svarade.

– Hej det är jag, det är en massa nazister på byn…
– Va, säger jag…
– Det är fullt med folk från NMR, här, mer än 50 personer…

Jag kunde inte annat än att lyssna på personen och sedan berätta att jag hört ett rykte om att det skulle ske, men inte här…

Efter samtalet ringde jag polisen och berättade vad som var på G.
Kollade mobilen, ring mig snarast, ring fort, hjälp…
Ett meddelande löd ”Tror du det är sant det som händer där?
Jag kunde bara svara vad jag visste.

Tog en tur med bilen och kunde konstatera att det var ett märke på en jacka jag kände igen, så visst var det sant.

Men varför tar så många personer kontakt med mig, kommunen har en säkerhetschef som bör ta hand om detta, inte jag. Jag är bara en simpel medborgare, en person som trivs med att trygghetsvandra i mina två kommuner.

Visst är det roligt att man är betrodd, men jag har ingen utbildning i detta med sådan här krishantering, eller hur man skall agera. Jag har jobbat som busschaufför, filmarbetare, jordbrukare, tidningsbud, men detta…

En person kallade mig ”Privatspanaren”. Jag vill inte vara en privatspanare, eller något annat. Jag vill vara den anonyma människa jag har varit, sköta mitt jobb, arbeta ideellt med det jag tror på.

Jag förstår att människor tycker det är jobbigt och att dessa organisationer sprider rädsla med sin närvaro. Men vad skall jag kunna göra?


Samtidigt har vi våra grundlagar som Sverige vilar på, som är en del av vår demokrati. Det jag såg, kunde inte heller anses som ”hets mot folkgrupp”, möjligen några jackor. Mötet gick lugnt tillväga, men samtidigt känns det inte okey att dessa kunde lura sig till att hyra lokaler här, för sitt möte. Känns olustigt på många sätt…

Men nästa gång hoppas jag att jag slipper bli spindeln i nätet, och slipper detta.
Har inte ens gått igenom alla meddelanden jag har fått på telefon. Men har i alla fall hämtat mig från chocken över vad som hände.

Så här skriver Wikipedia om organisationen
Nordiska motståndsrörelsen, är en nordisk våldsbejakande nynazistisk organisation. Organisationen är förintelseförnekande och antiglobalistisk. I Sverige är NMR också ett politiskt parti, i form av en parlamentarisk gren inom organisationen. Organisationen vill genom revolution ”skapa en nordisk nationalsocialistisk republik bestående av de nordiska länderna Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och eventuellt även de baltiska länderna”. Organisationen har flera gånger kopplats till politiskt motiverade grova våldsbrott inklusive mord, bombningar, grov misshandel och tillverkning av egna vapen.

Ovanlig sommar

Nu har det hänt igen, ett inbrott i fotbollsklubbens stuga.
Tråkigt att se bilderna, men kan kanske vara bra om samhället vaknar.
Detta är fjärde inbrottet denna sommar. Redan i våras gick länstyrelserna ut med att det blir en ovanlig sommar, inte minst för ungdomarna. Många kommer inte att åka bort och får vara hemma hela sommaren. Hur mycket har samhället tagit höjd för det?

Kommunen här tog tidigt bort feriejobben då kommunen befinner sig i ekonomiska svårigheter. Men de kan ju inte säga att de var oförberedda på detta, då det hela tiden har kommit info om detta uppifrån. Detta blir stora kosnader för klubben men också stora kostnader för kommuen.

En tidningsartikel i TTELA säger följande:

I helgen var det många upprörda personer som reagerade på Facebook gällande förstörelsen i Tingbergsskolan i Lödöse. Fönster var krossade, sittplatser och förråd var vandaliserade och leksaker låg utslängda.

– Det är en vandalisering som pågått i två veckor, tio fönster har krossats i Tingbergsskolan. Vi har tejpat och säkrat dem tills vi får beställningarna av glaset. Leveranstiden är 4–6 veckor, säger Edethus fastighetschef Magnus Casperson.

Magnus Casperson berättar vidare att kostnaden per fönster är 5000–10 000 kronor. Pengar som tas direkt från bildningsnämnden som därmed drabbar skolornas budget.

Hur möter vi detta?
Vi måste samarbeta mer mellan kommun, polis och frivilliga. Vuxna, föräldrar och övriga måste hjälpa till i detta. Grannsamverkan, Trygghetvandringar, väktare och polis mm, måste med i arbete. Jag har varit på flera föräldrarmöten då föräldrar uppmanas att samarbeta mer…

Vi måste ta ställning IRL och inte bara skrika ut vår frustration på Facebook.

Vill avsluta med en insändare som min kompis skrev

Civilsamhället behövs för trygghet


För fem år sedan började jag trygghetsvandra i min förra kommun. Jag såg snart hur viktigt det var med vuxna förebilder för ungdomar men också för våra äldre, där våra västar skapar trygghet på månadsmarknaden, för pensionärsföreningar som vill ha extra stöd vid sina evenemang. Jag älskar detta med att bygga upp relationer med ungdomar och vuxna, och att vara en förebild för framför allt ungdomar. Vi är en viktig del av civilsamhället och vårt arbete gör nytta. När jag flyttade ner till min nuvarande kommun så såg jag att många ungdomar ville ha mer vuxna ute i samhället, och jag såg att det behövdes.

Fick kontakt med en chef i kommunen, som tände på iden och vi drog igång även här. I kommunen söder om oss har de satsat på nattvandrare vilket är en ideell förening. Men varför ser de så olika på detta med civilsamhällets ideella arbete?

I min och angränsande kommunerna använder vi hemliga Facebookgrupper för intern information vilket gör att vi kan få ut information snabbt till alla. I norr och söder är våra viktigaste samarbetspartners med, och kan också hjälpa till, dvs socialtjänst, polis, kommun och kommunala fastighetsbolag. Men inte här…

Beroende på vad som händer kan meddelanden se ut som detta:
Har fått signaler från boende och anställda att det förekommer ett gäng av ungdomar på ett insynsskyddat område på xxvägen. De boende är oroade då de misstänker att det eventuellt förekommer droger. Det förekommer även nedskräpning. Polis och fältarna är informerade. Bifogar karta om vilken plats det gäller, om ni har möjlighet att ta en tur i området under trygghetsvandringarna framöver.

Så fort vi kan så tar vi in detta i planeringen och visar oss i området för att “störa” verksamheten. Redan dagen efter var vi där och visade oss. Vi är inga poliser och inga väktare, men vi är medmänniskor som tror vi kan göra en insats.

Ser vi också något som behöver uppmärksammas, så skriver vi det i våra grupper, och polis, kommun mm kan uppmärksamma det. Så är det i kommunen i norr och i söder, men inte här.

Oavsett om vi kallas trygghetsvandrare eller nattvandrare så är samarbete viktigt.
Bara att säkerhetschefer går in och ger uppmuntrande ord i grupperna som detta: Ni är en sån positiv kraft – heja er 👏🏼👏🏼👏🏼 eller som kommunpolisen avslutar mesengerkonversationer med orden: ”Ha de gott och ditt arbete med bl a trygghet är fantastiskt”.

När det varit problem med ungdomar i olika butiker, och det kommer in info till polis eller kommun, får vi genast info om det, och kan göra insatser genom att vistas i området, i alla fall i två av kommunerna, men inte här 😦
Att det varit problem runt vår centralskola, fick vi reda på via vår lokaltidning.
Att den stora butiken har problem med snatterier av skolelever kom av att en i personalen kontaktade mig. Då hade info redan gått till kommunen, men stannat där.

Att kommunen vid en av sina förvaltningar hade problem med nedskräpning och ibland även mänsklig avföring, kom via en enskild tjänsteman och inte från några ansvariga.

I våra grannkommuner hänger tjänstemän och kvinnor med för att lära sig hur det fungerar. Ungdomscoacher, fältassistenter mm. I våra grannkommuner välkomnas vi vuxna till fritidsgårdarna för att lära känna ungdomar, umgås med ungdomar. Det är viktigt att ungdomarna lär känna oss, så de vet att de kan kontakta oss när vi är ute, om det behöver hjälp och stöd.


I tidningen Alekuriren kan man läsa:

Ida och Sandra arbetar som ungdomscoacher i kommunen. De finns på plats på fritidsgården där många ungdomar samlas på kvällarna.

– Vi välkomnar en ökad vuxennärvaro, inte bara här i huset utan även ute i samhället. Det är oerhört positivt med möten över generationsgränserna, det har vi fått ett tydligt bevis på den här veckan. Vi har exempelvis haft politiker som suttit och diskuterat saker med ungdomarna och personal från IT-avdelning som svarat på frågor, säger Ida.

– En annan positiv effekt är att våra olika verksamheter i kommunen kan lära av varandra. Det för oss också närmare varandra, säger Tomas, samordnare för kulturskolan.

Jag är van att vi trygghetsvandrare blir inbjudna till samrådsmöten, droginformation på skolan, droginformation med polisen. Får utbildning i hur våldsbejakande extremism ser ut, våld i nära relation, och mycket mera. En massa olika information om var vi bör titta till, men inte här…

Javisst, jag har tur som får det i grannkommunen, men mina kollegor här då?




Jag kanske är bortskämd med att vi ideella krafter ses som ett positivt inslag och inte som belastning?

Visst är det skoj när våra lokaltidningar uppmärksammar vårt arbete, visst är det skoj när kommunpolisen avslutar konversationen med dessa ord ”Ha de gott och ditt arbete med bl a trygghet är fantastiskt”.Ja det värmer verkligen.

Samtidigt har jag ett tag funderat på att lägga av här i kommunen, låta någon annan ta över. Satsa min fritid i grannkommunerna i stället. Tog upp det med polisen i ett mail, för ett tag sedan, men fick önskemål att jag skall stanna kvar.
Samtidigt tänker jag på mina kollegor här i kommunen, och inte minst alla ungdomar som vill att vi vuxna kommer till dem.

Börjar igen

Det var länge sedan jag bloggad. Ja, jag känner verkligen att jag saknar detta. Måste bli ändring på detta nu.

Senaste året har varit mycket samhällsengagemang, arbete med kyrkan, trygghetsvandringar, missing people mm. Detta har tagit mycket tid ifrån mig, tid som förvisso varit lärorik och gett mig många nya insikter. När jag slogs mor vården för fars och mors skull, så blev bloggandet en säkerhetsventil till att få ur mig mycket av den frustration jag kände. Bloggandet kom också att innebära att jag kunde spara viktiga mål i skrift, att andra kunde ta del av min kamp, mina tankar mm.

De senaste månaderna har också min vilopuls stigit från att ligga runt 49-50 till numera runt 65. Visst, det är inget fel på min vilopuls även om den är 65, men jag tror ändå att det har att göra med att jag ibland har lite för mycket omkring mig.

Så jag skall försöka börja om igen med denna meditationsövning och vara mer verksam här. Samtidigt skall jag också försöka följa alla intressanta bloggar jag följt och fortfarande följer.

Så nu kör vi…

Inre stress – må väl

Under en tid har jag låtit bloggen vara vilande. Har haft för mycket omkring mig, haft konflikter och är på väg att flytta. Även om jag på ytan har varit den vanliga Bengt, så har det hänt någon inom mig.
Ovanstående bild är min vilopuls från den 15:e juli fram till idag. Normalt ligger den runt 50, men med variationer både upp och ner, men från den 29:e juli har den bara stigit. Många problem att lösa, nästan alla är lösta, men under den senare tiden har jag satsat mycket på mig självt i ”må bra”-segmentet. Jag har satsat på min sömn, som låg på 4,5 timmar i genomsnitt för ett par veckor sedan. Jag brukar satsa på en dygnsvila på 7 timmar, vilket är det jag känner är normalt.

Något jag gör är att satsa på promenader och min kondition är superb.

Även om inte jag är uppe i Peak-zonen beroende på att jag är rädd att få mina bröstsmärtor, så är jag mycket tillfreds med mina resultat.

Min sömn är ju också beroende av att jag jobbar natt och består oftast av 3 sömnperioder per dygn. Före jobbet, efter jobbet och sedan en stund på eftermiddagen. Ja detta hänger i även när jag är ledig.

Sista natten blev triumf i sömn, hela 8 timmar och 2 minuter, JIPPI!
Jag var vaken en stund mellan 04 och 05, och sedan fortsatte jag att sova. Ja, jag hade nog sovit längre om inte bror väckt mig för att det var strul med färdtjänsten.

Nu är flytten i full gång, och jag ser verkligen fram emot den. Att flyttstäda går som en dans, och de negativa människorna känns mycket mer avlägsna.

Ser fram emot att börja om.
Ta hand om er!

Tidningsbud under ytan

För några dagar sedan skrev bloggen Tidningsbudens nyheter om ”Siffrorna som morgonpressen talar tyst om”. Det är ett inlägg om hur villkoren ser ut för tidningar och oss tidningsbud.

En allvarlig läsning och en tankeställare för många av oss i samhället. Jag älskar mitt jobb, att få komma igång och leverera tidningar i brevlådan ute på småvägar och vakna upp med naturen. Ibland skämtar jag om att mitt jobb är en löneförmån.

Vintertid är förhållanden helt annorlunda och ibland är man så trött att man gråter när man kommer hem. Jag skrev om ett tillfälle för några år sedan som jag kallade ”Balett på nattvägar”. Men man får gråta färdigt och ta nya tag till nästa dag. Trots allt är det det positiva som överväger.

Men att tidningarna har och är i kris, har vi hört många år nu.

Stampen har genomgått en rekonstruktion, och man visste inte från dag till dag om man hade något jobb att gå till. Länsstyrelsen gick in med lönegaranti och lönen kom från flera källor, innan allt var klart. Men mycket förändras bakom våra kulisser som inte alla vet om.
Hälften av mina kollegor i Lilla Edet försvann nu på försommaren då företaget omorganiserade för att klara ekonomin. Våra distrikt har blivit mycket större och förändrade scheman.

En anledning är att vi delar artiklar utan att betala för det, och många tidningar och mediehus har copyrightpoliser som letar efter delningar, som inte gjorts på rätt sätt. De flesta brukar kolla in flöden i grupper och kontaktar personer via Messenger och ber dem plocka bort delningar. De vill styra besökarna till sina sidor för att få betalt för det de gör, vilket vi nog alla vill ha betalt för.
Själv har jag åkte på att betala 500:- för att delat en artikel och 500:- för att delat en bild som jag inte hade rätt att dela.
Surt, mycket surt. Det är några år sedan, men jag lärde mig en läxa.

Facebook och Google tar stora delar av annonsintäkterna och många företag skapar dessa ”gilla & dela”-tävlingar, vars syfte är att kunna annonsera gratis och även undgå moms och reklamskatt.

Många av mina kollegor har inte ens rätt till a-kassa då arbetvillkoret för tidningsjobbet inte uppfylls.

Skall jag bara se på när personer copy & paste tidningsartiklar i Facebookgruppet eller skall jag vara lojal och hålla käften. Och vem är jag i så fall lojal med?

Trots att jag är tidningsbud och har ett budex av lokaltidningen så får även jag betala för webbtidningen och e-tidningen.

Delar jag ut ett extra ex av någon tidning till någon som inte betalar för det, då är det detsamma som omedelbart avsked. Nej, detta är inte mitt företag som bestämt utan tidningarna i själva i jakten på betalande kunder.

När jag började med tidningsutdelning så hade vi budex av nästan alla dagstidningar.

Idag är det bara lokaltidningen kvar som jag får och endast i pappersformat och bara de dagar jag jobbar.

Personligen är jag mycket frikostig med att dela med mig av material, när de frågar. Då tar jag inget betalt, men brukar vara noga med att de får sätta ut mitt namn.

Edethus är ett av de företag som använder mina bilder.
Socialdemokraterna i Lilla Edet är en annan organisation
Aftonbladet är en annan källa.
P4 Väst som är min lokala radiokanal frågar ibland om jag har bilder.

Dela gärna, men tänk på upphovsrätten. För även jag drabbas om vi inte tar hänsyn och gör rätt för oss.



Så fel det kan bli

Här önskade en del lommuninnevånare att det skulle bli några parksoffor mellan blommorna. En bra viloplats när man promenerar i centrum, kanske på väg till apoteket, vårdcentralen, kommunhuset eller ner till älven.

Här kunde man sitta en stund och titta på folk som passerar, vila benen eller vad man hade för önskan.

Vad händer, jo det placeras ut parksoffor på ett annat ställe med en vacker utsikt över en vit betongvägg.

Inget kreativt, inga blommor, inte ens en papperskorg.

Finns mycket att fundera över i kommunen…

Ja, det hände…

Ja detta har jag väntat på. Visst ett busstreck, men också förstörelse av allmän egendom.

Lilla Edet måste ha en bra mötesplats, ett levande centrum. Idag känns det som det blivit en mötesplats mellan ung och gammal, kulturer mm. Men samtidigt är det viktigt att vi gemensamt vårdar detta. Själv ägnade jag fem timmar av min fritid för att hjälpa till att fixa denna. Fem timmar utan betalning.

Lite skum i en fontän gör väl inget…
Fem timmar att avlöna två män, är väl inget. En pump som inte får rätt kylning för att vattnet innehåller för mycket luft, och sedan bränner, vem står för den kostnaden?

Nu har jag i alla fall lärt mig hur den fungerar, nu kan jag sköta om den och fixa till den. Men skall jag behöva göra det?

Ofrivilligt kändis

Jag har aldrig varit intresserad av att vara en kändis, tvärs om, så har jag lidit mycket av det tidigare. Under de 10 år jag var bussförare i staden, så undvek jag att åka dit om det inte var absolut nödvändigt, då jag var igenkänd av många av de som åkte buss, eller befann sig bland bussarna. Däremot har jag alltid varit en sådan person som tagit tag i saker och aldrig varit rädd för att göra det.

Efter att jag slutade som bussis, så tog det lång tid innan jag igen besökte staden igen, i alla fall när det var mycket folk på staden.

När jag sedan började jobba inom film och TV-industrin så valde jag att använda ett artistnamn för att slippa bli förknippade med det. Visst jag jobbade bakom kameran, men ibland fick man hoppa in framför kameran i små statistroller.

När jag sedan flyttade till Lilla Edet, så var jag ju redan en kändis här, då jag lagt upp mycket bilder i våra FB-grupper.

Människor började hejja på mig, då det kände igen mig. på byn. Många äldre tog kontakt med mig, och pratade då de sett vad jag gjort. Blivit inbjuden till föreningar för att filma det som de gör. PRO och deras sångkör är ett exempel. Ungdomarna ropar efter mig på byn, och vill sitta och prata. Ibland bjuder de med mig att åka i deras A-traktor.

Barnen på förskolan som jag passerar när jag går till byn, ropar på mig och vill prata med Nussä (vovven) och även mig 🙂

Så att springa in till byn ett snabbt ärende är knappast möjligt. Nej, nu gäller det att planera och ta god tid på sig.

Men kan jag göra något positivt för kommunen, så är det värt allt besvär 🙂