Gemensamt ansvar

Foto av Max Fischer från Pexels

Ofta när man läser på sociala medier så ser man föräldrar fostrar och skolan lär. Är det så enkelt? Ett ordspråk säger att det behövs en by för att fostra barn.
Föräldern ståt vid övergångsstället men den yngre generationen och förklarar gång på gång att man måste vänta på ”grön gubbe” för att gå över. Samtidigt springer en massa vuxna mot rött för att hinna till jobbet, skolan, vårdcentralen mm. Hur tänker då barnet om att vänta? Dumma förälder!

När grannkommunen gjorde inlägg om medborgarlöfte så blev några upprörda över att det slösades pengar på det. Även här går det inte att bara dra ett streck och säga vems ansvar det är.
Nedan följer svaret från kommunen på kritiken.

Det stämmer att det är primärt Polisens uppgift att förebygga brott och otrygghet. Men det är även Tullverkets, Åklagarmyndighetens, Kriminalvårdens, Ekobrottsmyndighetens, Skatteverkets, Länsstyrelsernas, kommunernas och alla medborgares uppgift – att förebygga brott och otrygghet – om än i lite olika omfattning och form.

Medborgarlöftet är ett sätt för Polisen att synliggöra och bekräfta lokalsamhällets, kommuninvånarnas & Ale kommuns viktiga bidrag i det brottsförebyggande trygghetsarbetet. Att ge insyn i och ge möjlighet att påverka arbetet via tex medborgardialog eller genom att engagera sig i grannsamverkan, delta i trygghetsvandring mm.

Några konkreta exempel på kommunens arbete inom detta område är tex: missbruksprevention, arbetet med psykisk ohälsa, arbetet mot våld i hemmet, skolans, fältarnas och socialtjänstens viktiga arbete, renhållningens, säkerhetsenhetens och gata/parks arbete med yttre miljöer m.m. Det arbetet är inget ”extra-arbete” och medför ingen merkostnad, utan en del av de ordinarie arbetsuppgifterna.

Sen får vi inte glömma alla våra invånares viktiga bidrag som det goda föräldrarskapet eller vikten av att anmäla brott eller tipsa polisen om brott, att bilda grannsamverkan, att engagera sig i nattvandring/trygghetsvandring eller i lokalpolitiken och påverka på detta sätt. Det bygger på frivillighet och eget engagemang och medför ingen extrakostnad.

Bostadsbolagens bedriver ett mycket viktigt arbete med trygga och attraktiva bomiljöer, med arbetet med att förebygga våld i hemmet (Huskurage). Sen har vi närings- och föreningslivets viktiga bidrag, vaktbolagen, Räddningstjänsten, ambulansen, sjukvården, Västtrafik m.fl. Dessa aktörers arbete är inte helt ngt ”extra-arbete” och medför ingen merkostnad för ovan aktörer, utan är en del av deras ordinarie arbetsuppgifter. Viktiga pusselbitar i helheten!

Mao är det brottsförebyggande arbete som görs av kommunen och andra lokala aktörer ett viktigt komplement till Polisens (lokala) arbete, som då ges möjlighet att fokusera på faktisk brottslighet, upprätthållande av lag och ordning mm. Att göra rätt saker helt enkelt.

Jag förstår samtidigt och har full respekt för det faktum att vi inte alltid ser saker och ting på samma sätt. Det är fri åsiktsbildning som gäller och vi har alla rätt att bilda oss en egen uppfattning om saker och ting , samtidigt som vi på vägen ibland kan ändra vår uppfattning…Jag kommer inte engagera mig i ngn debatt. Min enda intention med denna kommentar är att försöka bredda perspektiven och ge lite större insyn i själva konceptet med medborgarlöften – inget annat. Detta då jag liksom många andra engagerade i detta arbete ser ett stort värde i det.

Så vi har alla en del i det trygghetsskapande arbetet.
Här är ett sätt som grannkommunerna använder i det förebyggande arbetet.


https://www.facebook.com/936481839769652/posts/3751796168238191/

Saknad

Oh vad jag saknar detta. Få kliva ombord i Göteborg, en festlig kväll ombord. Lägga sig i hytten och vagga sig till sömns på den villande vågen och sedan vakna upp i Tyskland. Det gör så ont i mitt hjärta att inte få träffa släkt och vänner.

Vi är många som avstår att träffa släkte och vänner, avstår massor av saker för att inte vara drivande i pandemin. Är otroligt glad att jag har min vovven så vi kan gå ut och röra på oss, men det ger ju inte den sociala biten som vi behöver med våra nära och kära.

Bara genom att skiva detta så tåras mina ögon. Tänker på mina vänner som också saknar det de älskar över allt annat. Sedan ser man andra personer som struntar i allt vad rekommendationer heter. Sådant gör mig arg. Allt från lokalpolitiker till generaldirektörer har man sett bryta mot lagar och rekommendationer. Varför? Jo för man är sig själv närmast.

Rekommendationerna kommer från pandemilagstiftningen och därför skall de följas.

Nej, jag tänker inte riskera vare sig min, mina närmaste eller någon annan hälsa. Får fortsätta sitta här hemma, gå mina promenader och planera mina övriga göromål så det funkar.

Hur jobbar vi med trygghet

Jag får ofta frågan hur vi trygghetsvandrare arbetar. Allt arbete som jag gör för trygghetsvandringen är ideellt arbete och helt utan betalning. Men vi gör det för att vi tror vi kan göra skillnad. Jag har också två ytterligare argument och det är min vovve Nussä som älskar att vara ute och promenera och är även en bra kontaktskapare. Det andra argumentet för mig är min diabetes som gör att jag måste hålla mig igång för att slippa medicinera. Helt klart är då att jag kan förena nytta med nöje. 🙂

När jag tar på mig västen är jag samtidigt representant för kommunen och har då en del förhållningsregler att hålla mig till. Jag är samtidigt fri att kunna gå när jag kan och vill, så länge jag går minst två ggr per år, och jag får aldrig gå ensam.

Så här skriver kommunen på sin hemsida: Det är ett faktum att då fler människor är ute i rörelse i ett område känner man sig tryggare. 

Att trygghetsvandra skapar ett naturligt och socialt kontaktnät mellan vuxna samt mellan vuxna och ungdomar. Syftet med att trygghetsvandra är att vara en vuxen förebild och att vara ett medmänskligt stöd, att se och synas, prata med ungdomar och vara en närvarande vuxen. Då medverkar vi till att förebygga drogmissbruk, våld, främlingsfientlighet och skadegörelse. Samarbete sker med bland annat polis och socialtjänst.

Trollhättans Stad stöttar trygghetsvandrarna i Trollhättan och arrangerar därför utbildningsträffar för dem som vill engagera sig.

Sveriges EU-minister trygghetsvandrar med oss.

Swania står för gratis fika i centrum, Västtrafik låter oss med reflexväst på åka gratis på bussarna, och Fritidsgårdarna ser gärna att trygghetsvandrarna möter upp i deras lokaler för att skapa relationer till ungdomarna.

Vi har ju tillgång till två lokaler i kommunen där vi kan träffas plus att vi har tillträde till alla fritidsgårdarna under deras öppettider. Både för toalettbesök, fika och att umgås med ungdomarna. Det viktiga är ju att vi lär känna ungdomarna och att de lär känna oss och får förtroende för oss. Detta ger ömsesidig respekt och att kunna möta upp och hjälpa till.

Så fort det kommer in info från polis, väktare, ungdomscoacher, grannsamverkansgrupper, privatpersoner, fältassistenter, skola socialförvaltning mm, så sprider vår säkerhetssamordnare detta till oss via en hemlig grupp på Facebook. Då lägger vi upp våra vandringar utefter de ställen vi behöver ha uppsikt på. Vi rapporterar också tillbaka hur vi rört oss, vad vi har sett så det kommer med i veckorapporterna om läget i kommunen. Polis och kommun har ju informationsbyten flera gånger i veckan, och vi står alltid beredda att göra en god gärning. Nu är det en pandemi som sätter många hinder i vägen, men blir blir ofta inbjudna till föräldramöten i skolan, droginformation med polisen, föreläsningar på Högskolan väst som exempelvis våld i nära relation. Vi får också mycket information gällande våldbejakande extremism.

Vår viktigaste resurs är vår säkerhetssamordnare som är spindeln i nätet. Samordnaren kan alltid hjälpa till med spörsmål, sätta oss i kontakt med andra experter så vi kan ha en dialog med dessa.

Med polisen har vi ju kravet att vi inte får vara i röd zon, dvs där saker händer som exempelvis slagsmål, smällare eller annat. Skulle vi se att sådant uppstår så larmar vi via 112 och drar oss undan. Ibland när polisen misstänker att det ske något dramatiskt så utfärdar de röd zon i förväg. Då hjälper vi till i bakgrunden och hjälper och tröstar människor som blir oroliga. Vid stora publikevenemang är vi och en resurs för polisen till att förhindra olika brott som kan ske.

Skolor är ofta ett populärt ställe för ungdomshäng. Så fort vi får vetskap om det så rör vi oss där i närheten. Vissa butiker har också problem med ungdomar, och så fort sådant kommer till polisen eller kommunens vetskap så gör vi riktade insatser där. Vi är inga väktare men vi kan vara dem behjälpliga. Just nu har en del butiker satt 18-årsgräns för inköp av ägg. Många köper och även ibland snor ägg för att kunna ägga fastigheter, bilar och även personer.

Ett annat viktigt tillfälle när vi skall visa oss är månadsmarknaden i centrum, men vi kan bli ombedda att röra oss i närheten av pensionärslokaler när de äldre har sina träffar, utanför kyrkor och moskeer. Så då kan vi vandra i dess närhet för att öka tryggheten. Det är därför vi kallas trygghetvandrare och det viktigaste framgångsreceptet är SAMARBETE.

Med oss har vi alltid våra telefonkort, så vi kan kontakta rätt instans om vi ser att någon behöver gripa in. Kommunbevakning, fältassistenter, socialjour mm.
Vi har även varit med i möte med samhällsbyggnadsnämnden för att ge våra synpunkter på trygghet och säkerhet vid ombyggnader. Vi har även kunnat se att vid en ombyggnad av en fastighet i centrala staden, sett att det fanns möjlighet att kunna gömma sig för ljusskygga personer. Med vår varning kunde snart polisen tillsammans med fastighetsägaren förebygga detta.

Lugnande vatten

Ända sedan jag fick min panikångest för 30 år sedan så har en del av min behandling varit vatten, ljud av vatten, vågskvalp, rinnande bäck som porlar, vågor som slår mot land, vågorna som gungar båten och mig till sömns.

Kanske spelar min barndom med en far som var på sjön sin roll till min förkärlek till vatten. Att somna i en böljande koj på färjan till Kiel, är bara så skönt. Men ljudet från vatten har jag här hemma också.

I hallen har jag denna figur med porlande vatten, vatten som hörs i hela lägenheten. Lampa tjänstgör också som belysning i hallen då den är mörk. Så den lyser och porlar hela tiden vår vakna tid som vi är hemma.

Sommarhalvåret bor vi ute, ja att vara inne är ett nödvändigt ont. Så länge vädret tillåter så sover jag även ute. Bor ju även lagom lugnt så det funkar finfint. Men även där finns det vatten som låter.

Mitt senaste förvärv ser ni på bilden överst.
När vi var barn i slutet på sextiotalet så var vi en hel del hos min faster i Göteborg. Hon och familjen hade en lägenhet på Grevegårdsvägen. I den lägenheten hade hon en fontän likt den ovan, och så fort jag hade möjlighet så smög jag in i vardagsrummet och tryckte på strömbrytaren för att starta den. Där kunde jag stå hur länge som helst och bara titta och njuta av porlet. Visst, jag var rädd att någon skulle komma på mig när jag stod där, men njutningen tog överhand över rädslan.

Jag har drömt om en sådan hela mitt vuxna liv. När jag för några veckor sedan hittade en liknande fontän till salu på Tradera fanns det ingen tvekan. In och lägga bud, och nu står det en riktig retro i mitt vardagsrum. Visst, lite småpyssel med den men vad gör det, nu blir det ett hörn för att dra upp sticklingar till våren. Höra porlet från vatten, titta och njuta av naturen inomhus, och få frid inombords.

Jag är lycklig!

Så svag

Robin Lillfors, så svag så stark!
Lyssna på Robin i klippet på Youtube, om mobbing han utsattes för och vad som blev räddningen för honom. Jag är otroligt glad att kunna få lyssna på Robin Lillfors musik, snacka med honom om hans musik, hans livsglädje och framåtanda.

För knappt 32 år sedan började min helvetes resa mot psykisk ohälsa och mängder med självmordsförsök. Det började med mobbing på jobbet, även om jag idag inser att personen var omedveten om sitt beteende mot mig. Trots det går jag fortfarande undan om jag skulle se personen någonstans i min närhet.

När jag insåg vad som var på G sökte jag hjälp på psykiatriska akuten på sjukhuset för att få hjälp. Medicin, remiss till öppenvården och sedan hem igen. Jag började liksom Robin att skriva, men medan han gjorde musik av det, så blev mina skrivningar 14 – 15 A4-sidor med text som jag redigerade om, fyllde i fyllde på.

Kortare sjukskrivningar, sjukgymnastik i grannkommunen, sedan skulle jag jobba på en arbetsplats där min mobbare jobbade. Sjukskrivningen tog slut och jag var tvungen att jobba, då ringde dem från sjukgymnastiken och undrade var jag höll hus, som inte kom. Byte av läkare, nya personer att träffa, och det var så förbannat jobbigt att behöva prata om det som var orsaken till varför jag mådde som jag mådde.

Till slut tog jag till vapnet självmord och idag vet jag inte hur många gånger jag har försökt. Åkte fyra, fem gånger i veckan till psykiatriska akutmottagningen, betalade patientavgiften fick prata med en läkare, och sedan nya påminnelser till öppenvården. Nya kontaktpersoner, på nytt att dra min sjukhistoria, och vad jobbigt det var.

Vad jag saknade under den perioden var EN person jag kunde lita på, som fanns där när jag behövde. Att varje gång dra sin sjukhistoria när man träffade ny personal, var så jobbigt, och istället blev det ett självmordsförsök.
Var på psykiatriska öppenvården hos läkaren, fick nya mediciner. Fick besked om att han skulle sluta och visste inte vem som skulle ta över. Jag skulle få ny tid kommande månad om vem som skulle bli min läkare och då få en ny tid.
På tioårsdagen från det besöket skrev jag ett brev till dem och frågade hur lång tid det skulle ta innan jag fick hjälp igen.

Då hade jag redan kontaktat min läkare på vårdcentralen som i 10 år var min livlina. Jag kunde också åka dit när ångesten var för stor och jag slapp betala hundratals kronor för ett akutbesök, de försedde mig också med mina mediciner.

Till slut valde min läkare att ansöka om sjukersättning för mig. Jag skrev på pappret in blaco och jag vet inte än i dag vad det står i den. I dag jobbar jag 25% av heltid, vilket jag klarar och därtill försöker jag ge tillbaka till samhället med ideellt arbete efter vad jag orkar. När jag känner att orken tar slut, så kan jag säga nej.

Tio år av mitt liv har jag förlorat, tio år jag inte har mycket minne utav utan bara ord som krisreaktion i sjukjournalerna. När jag fick diagnosen panikångest, så öppnades en dörr på glänt för mig och jag kunde själv förstå varför jag är som jag är.

Gå inte och göm er om ni mår dåligt, ni förtjänar inte det. I dag skriver jag öppet om min psykiska ohälsa, inte för att någon skall tycka synd om mig, utan för att andra skall kunna förstå. Fortfarande kan jag skönja ärren på mina handleder, fortfarande har jag ett spännband i min ägo, ett spännband som en gång hängde i ett träd och där jag stack huvudet igenom öglan, när min vovve kom och ville leka med mig. Nej, ta vara på möjligheterna, vården har utvecklats under dessa trettio år, och det finns hjälp att få.

För mig handlar det om att inte ha för mycket stress, då är det bäst att trappa ner.

Behöver du hjälp så finns mind att tillgå och ring alltid 112 om det är akut.

Grannsamverkan

Jag bara älskar denna fastighet som vi har lägenheten i.
I somras drog vi igång grannsamverkan här i huset, och vad kul det är.
Man har lärt känna så många av grannarna, och det är faktiskt mer än ett hej när man möts. Gemensamt håller vi koll på omgivningarna och vem som rör sig i huset. Vi har startat en hemlig Facebookgrupp där vi alla kan hålla kontakten och meddela om vi åker bort, ser något av intresse som kan vara något intressant för övriga att veta.

Vi har gemensamt med hyresvärden agerat bra tillsammans och det har blivit väldigt lugnt här inne i huset. Jag pratade men några av grannarna i huset, här om dagen, och vi sade att det nästan blivit för lugnt.


Min förhoppning är att vi snart kan få tillbaka en fontän i den ena planteringen här i huset, och så vill jag skaffa lite gjutjärnsmöbler och ställa bredvid så man kan träffas och umgås, oss grannar emellan. När jag sade det till hyresvärden, så blev svaret kort och gott, såg till, så är vi med och betalar.

Vi har ju ett gym och ett solarium i bottenplan som båda är med i samverkansgruppen och det fungerar jättebra. I källaren har vi också ett garage så att vi kan ställa bilarna tryggt.

Om jag inte är felunderrättad så var tanken att ha ett öppningsbart glastak över entrehallen och att det skulle vara en del kontor mm, och i mitten skulle det bli en restaurang. Tyvärr slog 90-talskrisen till och de planerna gick i stöpet. Ett plåttak, några kontor men ingen restaurang.

Men, vi kan ju alla njuta av området ändå.
Allt var inte problemfritt här i huset det senaste året, men med hjälp av varandra så har vi nu fått ett litet paradis. Hjälps vi år, så skall nog paradiset snart vara här.
En tillmötesgående hyresvärd, bra och hjälpsamma medmänniskor som strävar efter samma sak. Måste säga att det är underbart att bo här med dessa fantastiska människor runt omkring. Grannsamverkan är inte bara att hålla ”bovar” borta utan även att förena oss som bor här.

För den som vill veta mer om grannsamverkan kan klicka här…

Så härligt

Så härligt det det känns i kroppen nu. Man pratar om en sten faller från hjärtat och i mitt fall känns det som ett helt lass har tippats av.

Det började förra våren med att en enhetschef tog kontakt med mig och ville bygga upp ett samarbete mellan enheten på kommunen och oss trygghetsvandrare. Han hade länge sökt oss men inte hittat oss och visste inte hur han skulle få tag i oss. Jag förklarade då vem de skall kontakta och att vi ligger under kommunen. Trots att jag informerade våra kontaktpersoner på kommunen om detta hände inget.

Mer och mer personer hör av sig på olika sätt och då i september tog det fart.
Vi vet inte vem vi skall kontakta så vi kontaktar dig. Visst är det härligt med förtroende, men inte på vilken nivå som helst.

Nu har jag lagt ner trygghetsvandringarna här i kommunen, avslutat mitt kyrkliga arbete i en av församlingarna, i alla fall tills vidare. Att vi alla kan göra fel är en sak, men när samma sak händer gång på gång….

Mina värden börjar bli lite mer normala och jag sover hela natten istället för att vakna med en klump i halsen mitt i natten.

Jag börjar mer fokusera på ljudböckerna som ljuder i mina öron, mer och mer promenader som inte känns betungande. Jag hoppas slippa den förbannade väggen igen utan kan nu fokusera på det jag gillar. Brukar titta på bäverns arbete nere vi älven, men har aldrig märkt förrän här om dagen att hen gömmer sig i trädet när han inte vill synas.

Jag bor i en lagom stor/liten kommun, en kommun jag läge funderade på att flytta till. En kommun med kärlek och acceptans, naturvärden och många fina människor. Under de senaste 9 månaderna har något skymt sikten, sikten för det jag ville se, det jag gillade och älskade.

Mina ögon börjar öppnas för skönheten igen. ❤

Tack till TTELA

Screenshot från TTELA.se

Jag och bror fick möjligheten att vlogga om vårt liv under pandemin i vår lokaltidning TTELA.

Reporter Elina Bratt Lejring tillsammans med fotograf Christian Flodin var nere hos oss och pratade och fotograferade oss. Vi möblerade upp i trapphallen/innergården för att kunna hålla avstånd i pandemitiden.


Där satt vi länge och pratade om vad vi fyller våra tider med under pandemin. Även vi längtar efter att ”börja leva igen”. Vi saknar våra kulturbesök men även att få åka till Tyskland för att shoppa och hälsa på släkt och vänner. Av solidaritet med andra människor så har vi undvikit att vara på andra ställen än hemma. Fyra gånger på Överby, varav två gånger för att göra syndundersökning för bror och att hämta nya glasögon. De gångerna har vi vågat åka buss mellan Lilla Edet och Trollhättan men tre av fyra gånger har vi gått från Resecentrum i Trollhättan till Överby då det varit för trångt på bussen enligt oss. En gång i Göteborg för att komma hemifrån under semestern.

Även om jag under några år jobbade med film, vilket jag föredrog att göra bakom kameran (även om jag vid några tillfällen fick hoppa in framför), så var det helt nytt för mig att Vlogga.


Ovan en bild från det jag spelade barägare Douglas Svensson i ett avsnitt av Kommissarie Winter. Jag hade precis upptäckt ett ritualmord och var otroligt chockad. Finns på Öppet Arkiv på SVT om ni vill se. Men jag trivdes bäst bakom kameran.

Att filma mig själv och bror plus flera andra, och sedan att prata till filmen har aldrig varit något jag ägnat mig åt. Men det var mycket kul och jag tror jag har fått blodad tand för det 🙂
Skulle gärna vilja göra några fler avsnitt om detta om olika ämnen och publicera i bloggen här.

Att ta regi från någon annan är en sak och det blir många gånger omtagningar om regissören inte är nöjd med resultatet. Att vlogga innebär att man är regissör, kameraman, skådespelare, ljussättare mm i en och samma person.

Just nu funderar jag på att göra något om hur viktigt musiken är i våra liv. När mor drabbades av Alzheimers så var musiken många gånger öppningen till en dialog. Samma sak när det gäller bror så är musiken en bra väg att öppna med till olika typer av samtal. Vi får se vad det blir utav det 🙂

Stort tack till TTELA för en ny erfarenhet och att vi fick visa upp oss.

Vi längtar efter att börja leva igen. Reportaget som gjordes när TTELA var här.

Bröderna Larsson firade nyåret med skumpa och nedräkning. Det blev även en ovanligt lugn trygghetsvandring

Men det blev även en extra intervju för tidningen om vårt arbete med trygghetsvandringar. Trygghetsvandrarna skapar trygghet kring nyår.

Tunga artilleriet

Jag går återigen sjukskriven av stress och min läkare som känner mig väl skrev ut både sömnmedicin och Nitroglycerin. I samband med det sade han också, om du gör något dumt, så kommer jag att jaga dig på andra sidan.

För drygt trettio år sedan blev jag utsatt för mobbing på min arbetsplats och det gjorde att jag utvecklade panikångest. En panikångest som blivit ett handikapp för mig, och med mycket lidande. Jag har fått lära mig leva med det men också begränsa mitt liv till att inte stressa. Men det har tagit tid att få kroppen att förstå det, min kropp som ibland kopplar bort huvudet och lever sitt eget liv.

En av de värsta grejerna är när jag får bröstsmärtor, precis som om någon spänner ett spännband runt bröstet och drar åt, drar åt drar åt. Jag ligger där i brygga, skriker, gråter, kallsvettas mm. Har legat inne på hjärtintensiven gjort mängder med EKG, utan att något syns på kurvan. Finns inga signaler på några kroppsliga symptom, men ändå är de där. Däremot hjälper Nitroglycerin till att dra ner smärtorna på någorlunda uthärdliga nivåer.

I dag har jag bra hjälp av sjukvården och jag har sjukpension till viss del och kan trots det leva ett någorlunda normalt liv. Men så har det inte alltid varit. När det var som värst så fanns en möjlighet för mig att få kontroll över kropp och knopp, genom att fundera på vilket sätt som var bäst att ta livet av sig. De tankarna har hängt med i trettio år. Ibland oftare ibland mindre ofta. Ibland har tankarna gått över till regelrätta försök till att ända mitt liv, när kroppen inte fungerar.

I september hände det något när jag vaknade efter middagsvilan på sängen.
16 telefonsamtal, mängder med SMS och meddelanden på Messenger. Nordiska motståndsrörelsen, NMR hade hyrt lokaler i kommunen. Jag har inget över för den organisationen, men vet samtidigt att vi har yttrandefrihet i landet, vilket även gäller dem. Men vad skall jag kunna göra, som ideell Trygghetsvandrare? Har inte lust att bli en bricka i spelet mellan olika politiker, mellan tjänstemän, mellan polis och kommun. Skall jag flytta från kommunen, eller skall jag stanna kvar? Skall jag lägga av med Trygghetsvandring eller skall jag fortsätta? Skall jag byta telefonnummer och börja blockera människor via sociala medier?

I dag har jag lagt av med trygghetsvandringar i kommunen, något jag trots allt älskar. Tycker om alla fina ungdomar, samtidigt som jag tycker synd om dem som får bära skit för vad andra gör. Får bli i grannkommunen istället. Jag har bokat av mig från arbetet i kyrkan, för att minska stressen på mig. Jag älskar min kommun, men vill inte bli något jag inte själv begärt att bli. Jag mailade kommunen om att jag inte vill vara den som kontaktas, vid problem. De har inte ens bemödat sig med att svara på mailet, vilket jag tycker är anmärkningsvärt.

Nu skall jag satsa på att få min kropp under kontroll igen, försöka må bra och ta hand om mig, bror, Nussä och pissen.