Multikulti

20161202_120758

Smaka på ordet multikulti…Titta på bordet och smaka.
Någon gång per vecka brukar jag äta frukost med min kompis från Syrien, även om jag mer skulle alla detta brunch. Nu vet jag inte vad allt är, något är stekt potatis med lök och ägg, något är egenhändig gjord yoghurt, med kryddor.

Första gången reagerade jag och han fick plocka fram en sked och jag tog ett bröd lade de olika ingredienserna i brödet och rullade ihop. Ja,det var ju så jag hade lärt mig att äta sådant här. Kompisen tittade och skrattade åt oss. Snart förstod jag att man äter på hamburgerkedjevis och använder händerna. Man tar en bit bröd i handen och så plockar man det man vill ha med brödet och stoppar i munnen. Smart, inte mer disk  än nödvändigt. Nu försöker jag lära mig det sättet att äta,och min kompis har så roligt åt mig.
Jag hade ju inte fattat att man använder den rena handen, den högra handen och äter med. Försöker lära mig att använda högerhanden nu och inte vänster. Tur att vi inte går på toa tillsammans, för då får jag säkert bannor för att använda fel hand där också.

Vi ett tillfälle lade jag upp ett foto i hans Facebookflöde med en text på svenska. Kopisen skrev något på arabiska. Helt plötsligt kunde jag kommunisera med hans släkt vänner i tråden genom att utnyttja översättningsfunktionen. Nu var jag en del av dem och de en del av mig. Det är detta som för människor närmare varandra.

Visst är det underbart att få lära känna andra kulturer och livsstilar, det är ju så spännande. Har ju varit i stora delar av Europa och även USA och sett på olika kulturer och nu har jag möjlighet att lära känna ännu en ny, och denna gång på hemmaplan.

Detta är MULTIKULTI

Mammaminne

dsc_0142

Här om dagen dök en bild upp på mor i mitt Facebookflöde som ett minne från tre år sedan.Jag blev glad över bilden och det väckte många minnen samtidigt som jag blev förfärad. Bilden var taget på vårt sjukhus där mor låg inne för hjärtat som än en gång drabbats av flimmer.

Den gemensamma nämnaren för var gång det var hjärtflimmer, var att mor hade fått nya värktabletter. Var gång en läkare skrev ut dessa mediciner frågade jag klart och tydligt om det kommer att påverka hjärtat. Var gång fick lugnande besked att det inte skulle ske, och ändå skedde det.

Jag kommer ännu ihåg när jag fick ansvariga högre upp i landstinget att ta beslut om att IT-avdelningen inom regionen skulle granska journaler mm från vår vårdcentral. Helt plötsligt gick allt så otroligt fort, och verksamhetschefen blev omplacerad, och annan vårdpersonal fick sluta. Kommer jag någonsin att få reda på varför?

Vad vi kämpade under dina sista år, och detta förde oss närmare varandra än vi någonsin varit tidigare. Nu får du vila och trots allt känner jag mig glad över det, för vi behöver alla vila. Men vi får heller inte glömma att både du och far är saknade. Men det som stärker mig mest är nog att fler än du hade nytta av den kampen vi gemensamt förde, och att någon/några andra har fått chansen att leva vidare tack vare oss.

Kram mamma skickar jag till dig,i dn himmel.

Ljuset åtevänder

 

Oktober november tycker jag är det jobbigaste månaderna då det oftast är grått, trist, mörkret sluter sig mer och mer omkring oss och till och från friskar vinden i med regnsmatter mot rutan. Men i slutet på november vänder det och ljuset återvänder. Först hjälper vi till med att framhäva ljuset och på min tidningsrunda så ser jag dag för dag hur landskapet förändras fram till jul, och därefter naturen själv tar vid.

Nu är jag ledig en vecka, men visar lite av det som har hänt fram tills idag…

 

 

Ett dilemma

20161117_031650-b

För några veckor sedan fick jag ovanstående meddelande från en prenumerant i min budbok, dvs där alla tidningsprenumeranter står och vilka tidningar de skall ha.

Hade detta varit för flera år sedan så hade detta varit klart att vi levererat tidningen hem till kund. Men i takt med att antalet prenumeranter minskar så blir det dyrare och dyrare att leverera varje exemplar och tidningarna ställer ju krav att vi skall minska våra kostnader samtidigt som vi måste ta in nya produkter att leverera på tidningsrundan för att kunna hålla servicen. Redan nu har ju kunderna på landsbygden drabbats att vi kör inte in på avtagsvägar för att leverera tidningen om det inte finns tillräckligt med prenumeranter per kilometer som gemensamt kan bära kostnaden.

Jag letade upp var abonnenten bor på Google Maps och mätte sträckan från nuvarande brevlåda till dit han önskade. Ca 1,5 km enkel väg och sedan skall jag tillbaka så 3 kilometer för en tidning, och det blev nej, precis som jag trodde.

En dag när jag var ute och åkte privat, så äkte jag fram till kunden för att prata.
Mannen är 78,5 år bor med sin hustru som är 80, svårt hjärtsjuk och är sängliggandes större delen av dygnet. I höstas var ha ute i trädgården och i närheten av växthuset föll han så olyckligt så han körde ena armen in en glasruta på växthuset och skar av flera senor och nerver i ena armen. Visst han kan fortfarande köra bil och har tillåtelse att gör detta, men efter olyckan så går han med rullator och har därför svårt att ta sig till bilen för att köra och hämta tidningar och post.

Hade jag fått bestämma så hade jag valt att köra, men mitt företag säger nej, vilket jag också förstår, då vi har ekonomiska krav på oss, speciellt efter rekonstruktionen.
Även tidningen som han har prenumererat på i 60 år säger nej att betala extrakostnaderna som uppstår.

Gemensamt har vi nu kanske hittat en lösning som förhoppningsvis fungerar.
När det gäller tidningarna och posten vi levererar, så skall hemtjänsten stanna vid brevlådan och ta med sig den hem till honom.

När det gäller post som Postnord levererar har de som krav att man skall ha fyllt 80 år för att de skall göra undantag från leveransen hem. Och i detta fall när man är ett par, så skall båda fyllt 80 år. Men efter diskussioner så har de beslutat sig att rucka på 80-årsregeln med förhoppningen att mannens tillstånd är tillfälligt. Så posten kommer att lagra hans post på stationen och måndagar och torsdagar kommer de att köra in till mannen och hans hustru med all post.

Kul om ni har några synpunkter på detta och i så fall vad. Inte lätt att bli gamma när man bor på landsbygden.

Inte du också Sanna Nielsen

sanna_nielsen_2010

Inte du också Sanna Nielsen. Ett sådant påhopp visar bara att de som som vill splittran har lyckats…
Jag har följt dig under alla år från ”En liten fågel” och ”Maria, Maria” fram till melodifestivalen och Allsång på Skansen. Jag har aldrig sett något av de tendenser som nu beskrivs hos dig, bara för ett foto och ett inlägg. Du har varit en stor förebild för hela familjen med den värme du visat och fortfarande visar.

Någon, missuppfattar något och så är hela drevet igång. Jag håller med dig, Man blir så förbannad.

Härom dagen svarade jag i en Facebooktråd i en grupp att jag trygghetsvandrar, för att öka vår gemensamma trygghet och säkerhet i samhället. Någon får för sig att detta har med Soldiers av Odin att göra, och helt plötsligt spyr folk galla ur sig, utan att kontrollera vad det handlar om. Söker man på trygghetsvandring så får man hur många uppslag som helst och att det drivs organiserat från kommuner. Något som tydligen den personen missat i sin filterbubbla. Nu haglade hatet mot mig, jag vidrige man, som också kunde skryta om det i en grupp. Glad att jag kunde radera mitt inlägg där och radera det som stod där i flödet. Denna hets är fruktansvärd när den drabbar någon.

Med Internet följer världens största uppslagsverk och vi har alla möjligheter att kontrollera fakta och använda källkritik, men nej då, har vi bestämt oss så har vi.

Ni som känner mig vet var jag står i detta och att det är så långt ifrån verkligheten jag kan komma. Så ta ditt ansvar för hur du uppträder.

Kärlek till er andra, som gör det…

Sanna Nielsen anklagas för rasistisk mobbning

Sanna Nielsen efter rasistanklagelserna: ”Jag blir förbannad”

Peter LeMarc, en busskompis

20161126_124743

Busskompisar kallar jag de personer jag lärde känna under mina tio år som busschaffis. Jag körde buss mellan 1984 och 1994. Tror Peter kom att bli min busskompis under de första åren när han åkte bussen med mig från LeMark-land till centrum med mig.

En annan busskompis kliver på något efter Peter och säger, vet du vem som sitter där bak. Jag tittar bak i bussen genom backspegeln och ser en ung man i min ålder sitt längst bak i bussen i hörnet bakom mig. Nej, jag visste inte, men blev snart varse om det. Peter LeMarc, han som hellre umgicks med sin gitarr än sina kompisar, fick jag veta. Ja, där satt han i min buss alldeles ensam. Snart så började vi småprata när vi var ensamma, och han berättade om sin dröm om musiken och att en gång få slå, och jag puffade på honom i det. Att Peter blev just en busskompis till mig var just hans dröm, som han kämpade för, och inte minst trodde på. Jag började sakta puppa på bland kollegor, vänner, släkt och bekanta om mina möten med Peter, för jag tror att han snart kommer bli en stjärna som kommer att lysa upp mångas himmel. Ja någonstans kunde han ju umgås några minuter med mig när tillfällen gavs, och då hade han inte gitarren med, så kanske det var naturligt🙂

Jag vet inte hur mycket Peter själv kommer ihåg från detta, men jag kommer ihåg och jag har ju följt honom under hela tiden från de första ögonblicket våra ögon möttes via backspegeln i bussen och följer fortfarande.

Otaliga är de gånger jag nynnat på ”Little Willie John” När man startade 05:55 från LeMark-land för att sedan angöra bussterminalen vid Stallbackas bilfabrik. Ibland tänkte man på honom när man körde ”pensionärslinjen” som gick på fel sida älven och nästan passerade en nerlagd mjölkbutik.

När jag sedan började jobba inom filmen fanns Peter med där också.
Det gick ju en gåta, hur vet man att biobesökaren är en Trollhättebo?
Jo man stannar kvar och läser eftertexten och lyssnar på ”Sången dom spelar när filmen är slut”. Om det beror på Film i väst eller Peter LeMark, eller båda delarna låter jag vara osagt, men stannar var det gör vi…
Själv stannade jag alltid kvar för att läsa mitt eget namn,och ja tänkte på Peter.

Kanske vi har samma bekant du och jag, Peter. ”Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess”

Ja Peter, för mig har du betytt mycket och har alltid haft en plats i mitt hjärta. Du är en härligt prick som jag gillade att prata med när det begav sig, och jag är glad att jag nu efter så många år sedan åter fått träffa dig, och inte minst fått både en bok och en skiva. Jag hade gärna pratat med lite mer, men du ÄR populär och kön ringlade lång för att få en autograf och en bild på dig. Jag ville ge även dem en chans att möte fina du.

Peter! Du har berört mitt hjärta under många år inte minst med dina texter och din musik, och det är ”Det som håller oss vid liv”.

Tack Peter för dina gärningar!

Full rulle – skitkul

20161126_172056Två biljetter var beställda till The Royal Aula of Fuxerna school för att se skådespelet Full rulle.  Fuxernaskolans hemvist är Lilla Edets kommun, och kan denna skitort, där kiss o bajshumorn känns berättigad, producera något användbart? Jo men visst, toalettpapper  är väl kiss och bajs på högsta nivå, och denna typ av humor har alltid funnits på orten, så här känns det faktiskt okey med denna humor.

Pappersbruket i Lilla Edet med sitt varumärke Edet, som känns igen från toalett- och hushållspapper bland annat, är en dominerande industri på orten. Tror nog många som liksom jag fortfarande säger ”Bruket” eller ”Haegers”.

Tar man Edet, toalettpapper, hämtar skådespelarna från ”Ljudaborg” i Lödöse. Man låter regissören och manusförfattaren Martin Rossing, skriva något, och låter sedan  Antoinette van Ketwich producera detta, så blir det teater på hög nivå.

Att ta en tidsaxel från brukets historia, väva in sång och musik i kuplettform, hitta nya och spännande placeringar av skådespelarna, gjorde hela föreställningen till en superb lektion i historia, som man absolut inte ville skolka från.

Inte långt in i föreställningen så började en person i publiken protestera mot vad som hände på scen, då tänkte jag och säkert många fler många ”fina” tankar innan man insåg att detta ingick i föreställningen. När sedan de frackklädda cheferna dansar ”menuett” på scen, då fanns även ytterligare en ingrediens till en lyckat teater.

Om man jobbar på ett företag som tillverkar toalettpapper och nästan är färdig på toaletten, vad är det värsta som kan hända då? Jo att toalettpappret är slut…
Här kan vi nog känna igen oss lite till mans, och den panik som dyker upp. Inte ens en sådan liten, men nog så viktig detalj, missades i föreställningen. Man skall heller inte förglömma att en äkta teater skall innehålla glitter och glamour och i taket hängde just den biten, i form av toalettrullar.

Så Stockholm, ta er i arslet, när Lilla Edet levererar ett skådespel på högsta nivå.
Till alla inblandade, ett stort tack för vad ni skapade! Jag längtar till nästa gång vi ses.

P4 Väst har en fin intervju med Antoinette van Ketwich m fl.