På träff med Missing People

I går var jag i Falkenberg och var en del av Missing People.

I skrivande stund har beskedet kommit att Dante hittats död. Vilket känns otroligt tomt inom mig och många andra.

Igår var dock stämningen på topp och vi var alla fast beslutna att hitta Dante vid liv. Fick via FB tag i en person så vi kunde samåka ner till Falkenberg från Lilla Edet respektive Alhem. Vi var nere i Falkenberg och Falcon alkoholfri arena vid 21 – tiden där vi kunde få våra västar och sedan ställa oss i kö för att tilldelas sökområde. Det är ju polisen som bestämmer var och hur vi skall söka och tar sedan fram kartor till oss.

Vi var 15 personer i gruppen plus en gruppledare och när vi fått vår info så skapade vi samordning för att ta oss dit. Vi möttes upp på en bestämd plats och där ställde vi upp oss på rad med en armlängds avstånd och tända pannlampor. Nu började sökningen och vårt första hinder. Björnbärssnår…

Vi fick göra så gott vi kunde och sedan ta oss förbi området, för att åter ställa upp oss på rad, för att gå igen. Ganska snart var vi framme vid första gården och gruppledaren går fram och knackar på. Med deras tillstånd fick vi söka igenom alla byggnader och gårdsfolket var oss behjälpliga hela tiden. Det värmde verkligen med det engagemang som så många visade för oss. Att springa i alla okända byggnader, öppna dörrar och gå in, var en speciell känsla, men vi hade deras tillstånd. Snart kom nästa hus och där öppnade ingen. Där gick vi bara genom trädgården och gjorde inte så mycket annat. Det markerades som ej genomsökt för att prova igen vid annat tillfälle.

Att gå i mörkret och pannlampsbelysning gjorde ju att man hela tiden fokuserade blicken där ljuset var. Helt plötsligt försvann marken under fötterna och jag låg ner medan Nussä tittade förvånat på mig och undrade vad jag sysslade med. Bara att resa sig upp, borsta av sug det värsta och skratta och gå vidare….

Klockan var närmare midnatt och vi knackade på det tredje stället. Där blev vi erbjudna att komma in och värma oss, respektive att använda toaletten. Allt vi hittar och andra iakttagelser framfördes till polisen.

När området var genomsökt hade vi två val, antingen lämna västen och åka därifrån eller åter ta oss ner till sambandscentralen för Missing People. Vi valde det sistnämnda.

Medan vi väntade kunde vi gå ner, få korv med mos, kaffe, dricka, frukt eller annat som vi kunde fylla magen med. Tyckte vi det var kallt ute, så kunde vi gå in i ishallen och värma oss. De flesta valde att stå kvar ute och helt plötsligt så kom en ledare och tyckte vi behövde lite rörelsegymnastik så då blev ”husmorsgym” ute på plan…

Tyvärr dröjde det med sök nummer två och vi var tvugna att vara hemma senaste klockan 05 på morgonen. Vi valde att avsluta vårt uppdrag och styrde kosan hemåt.

Även idag var jag på väg ner och hade fixat samåkning. Tyvärr tillstöter problem och jag kom inte iväg… lite senare kom via min kompis på plats det tragiska beskedet om vad som hänt, ca en halvtimma innan polisen hade sin presskonferens. När jag sedan kollade kartan var vårt sökområde långt ifrån där han hittades.

Nu känner man sig fruktansvärt tom inombords även om det känns skönt att få ett avslut på det hela. Mina tankar går till de anhöriga, men också alla människor som ställt upp för att lösa detta. Alla fantastiska människor som genom Missing People gjorde vad de kunde, av egen fri vilja, utan ersättning mer än det som bjöds på bordet vid sambandscentralen.

Stort tack till Missing People och den logistik ni byggde upp. Tack till övriga myndigheter, som bidrog på olika sätt. Tack till alla som skänkt både pengar och förnödenheter.

Tack till Ulrica för gårkvällen och natten.

Tack till John som jag skulle åkt med idag och som också höll mig informerad.

Trygghet framför allt..

Igår var jag med mina trygghetsvandrarkollegor på Månadsmarknaden i Trollhättan. Vår mål var att synas men även att prata med människor om medborgarlöftet som är ett projekt mellan kommunerna och polisen.

Det var en mycket givande dag och under de två timmar vi fyra var och pratade så fick vi ihop drygt femtio enkätsvar. Detta gladde mig oerhört. Men vad som gladde mig ännu mera var alla pratstunder med människor. När man läser sociala media och till viss del även sociala media så får man gärna uppfattningen om att problemet med otryggheten är så mycket större. En kvinna berättade att hon bor mitt i stan och det är ett paradis. Vill aldrig flytta därifrån. Men jag tog upp detta med vad man hör om händelser mm.

Ja svarade hon, när media rapporterar något så är det när något händer. Om det händer fyra gånger på ett år blir det massuppbåd av media. Men var är media de andra 361 dagarna når inget händer och när kärleken flödar. Inte skall dessa fyra dagar få bestämma det totala läget.

En annan dam berättade att hon inte går ut ensam på kvällen utan sin make. Är det för att du är kvinna eller är det något annat skäl, frågade jag. Är så så vacker som jag är, så får man vara försiktig, och så gav hon upp ett gapskratt. Men i hennes fall fanns det en självupplevd händelse när hon promenerade en kväll på gågatan och några ungdomar förföljde henne. De kom närmare och närmare men så kom en annan person från en sidogata och ungdomarna försvann förare än kvickt. Maken går gärna ut, men han lämnar mobil och plånbok hemma, för säkerhets skull. Men nej, inget som hindrar mig från att gå ut. Deras lösning på problemet var att vi trygghetsvandrare syntes mer i centrum men också att mer aktiviteter var i centrum just för äldre, så att fler ”vuxna” personer var ute. När affärerna stänger så tar kroglivet över. Men jag kontrade med att livsbutiken och Folkets Hus har aktiviteter. Visst svarade hon, men de personerna försvinner snart till sina bilar och rör sig inte så mycket.

Några andra personer vittnade om att de hört eller läst om händelserna på Kronogården men inget som drabbat den själva. Några sade öppet att det som skrivs, inte minst i sociala medier oftast är ett försök till att måla upp en värre bild än vad det verkligen är. En del som inte ville svara på enkäten svarade att de inte går ut på kvällen. Anledningen var att de inte hade någon anledning till det. Sitta hemma och sa en bok, eller njuta av tv:n. Men då känner du otrygghet svarade jag. Nej, de kunde inte svara på om det var otryggt ute på kvällarna, då de själva inte var ute.

På många ställen främst i sociala medier ropas det på fler poliser. Men det får stå för dem, svarade de flesta. Som trygghetsvandrare stärkte det ju min egen bild av vad jag själv ser. Någon var glad över att få se min hund… De hade sett den utanför PRO:s möteslokal vid tillfälle, och det gjorde henne trygg då, och det gjorde henne trygg nu.

Tack Nussä, du är den bästa trygghetsskaparen 😊

På Solsidan…..

Igår var jag på Solsidan. Jag var inbjuden till Backa pastorat i Göteborg om mitt arbete med flyktingar under 2015 på Göteborg central. Vi höll till i Hökälla i Utkanten av Göteborg där kyrkan driver ett projekt kallat, Hökälla Grönt arbete och Rehab.

Här drivs många projekt för att bryta isolering och öppna upp för gemenskap. I dag var det en träff om integration och personer som vill arbeta ideellt med flyktingar.

Carl-Henrik Karlsson som jag lärde känna i Lilla Edet, var den som bjöd in mig. Ett dussintal intresserade hade mött upp på Solsidan för lyssna till Calles tankar om arbetet och om mina erfarenheter med flyktingar men också mors berättelser från kriget i Hitlers Tyskland. Min tanke var mer en tvåvägskommunikation men där gick jag bet.

Istället blev jag den som stod upp och fick berätta hur jag blev inkastad i arbetet på centralen i Göteborg. Jag visade en hel del bilder från 2015, hur en del glada personer som fick nya kläder. En kille i yngre tonåren som kom i trasiga kläder, kortbyxor och sandaler blev uppklädd i jeans, tröja, jacka och sportskor. Är jag svensk nu. Tänk om jag hade kunnat berätta vad som väntade honom på den långa vandringen i sitt nya land.

Först var jag lite besviken på att det var en envägskommunikation men förstod snart att mina bilder och berättelser grep tag i dem, så att det rann upp tårar i ögonen. Lika tagen som de blev av mina berättelser lika tagen blev jag av deras reaktioner.

Jag berättade om hur myndigheterna stod handfallna inför anstormningen av flyktingar och hur vi i RWG blev deras välkomnande till Sverige. Jag berättade hur vi på kort tid byggde upp en organisation där vi kunde följa personerna från de klev iland i Grekland, och hur de tog sig vidare genom Europa. Det ingick inte i mina arbetsuppgifter att bestämma vem som skulle få stanna och vem som ev skulle få sin sak prövad av svenska myndigheter och ev bli skickad tillbaka. Min uppgift var att vara välkomstkommite, och hjälpa dem vidare till trygghet och myndighetssverige.

Med hjälp av en bild på en mamma med sin tremånaders baby i famnen fick bli övergången till mors flykt under WWII.

En speciell tanke riktar jag till skådespelaren Kjell Bergqvist som var en av de första ”kändisar” som kom på besök. Med sitt kändisskap kunde han få media och myndigheter att reagera. Mellan tagningarna i inspelningarna av serien så var han med oss till olika ställen, mottagningscenter för flyktingar och kunde föra upp debatter på högsta nivå.

Kjell hälsar till speciellt till alla som var med igår. Han befinner sig just nu i Thailand. Men tankar och hälsningar, från Kjell, inkluderar oss alla i vårt arbete.

Stort tack till er alla som lyssnade på det jag berättade, tack för alla kommentarer och fina ord jag fick. Tack till Svenska kyrkan och ”Calle” för att jag fick komma.

Drivved är kul…

Detta med drivved har fångat mig. Fiskarna nere vid fiskeklubben får ibland bottennapp och ibland är det något som de tror kan vara något för mig. Så det är kul att promenera efter älven. Ibland hittar jag någon gren eller liknande som jag tar med mig för att göra något. Då brukar fiskarna skoja med mig och fråga om jag samlar ved inför vintern. Även stenar som man kan göra något med, samlar jag in en burk.

Vad tycks om mina senaste verk ovan?

Alla goda ting är tre

Att jobba natt innebär ju att man får förlägga sömnen på andra delar av dygnet.

Själv har jag till största delen i mitt liv jobbat oregelbundet och har trivts med det. Visst jag har jobbat kontorstid och det är verkligen inget för mig. I snart 20 år har jag jobbat som tidningsbud även om jag jobbat med andra saker också under tiden. Samtidigt känner jag att åldern tar ut sin rätt och man orkar inte lika mycket som tidigare.

Förr kunde jag jobba 7 dagar i veckan natt, och även andra saker på dagen. Men nu sedan jag delvis fick sjukpension så jobbat jag sex dagar I sträck och ledig åtta. Der är vad jag orkar. Mina lediga veckor kan jag arbeta med annat efter bästa förmåga.

Så jag går och lägger mig runt 21 på kvällen och min klocka ringer 00.30 för uppgång. Jag börjar 02.15 och behöver en startsträcka i lugn och ro med ett par baljor lut (kaffe).

När jag sedan kommer hem så gäller det att hjälpa bror med lite moraliskt stöd inför hans arbetsdag. Då blir det oftast en sväng på FB. Jag upphör inte att förvånas över alla som nyss klivit upp, klagar ”jag är så trött”. Då kan inte jag låta bli att retas med dem och säga att jag skall krypa ner under ett varmt täcke och njuuuuuuta. Då sover jag ytterligare några timmar innan jag sätter igång med sådant som måste fixas. Men oftast har jag inte fått min dygnsvila förrän jag sovit en tredje omgång. Den omgången kan jag ta när jag känner behovet och inget är planerat.

Nej, så när det gäller sova, så är alla goda ting tre….

Miljösmart kostar tid/pengar

Jag är nu inne i ett stim med mycket tjänstgöring i Fors kyrka i Sjuntorp vilket är min gamla församling. Från där jag bor nu är det ca 10 km, och ca 15 minuter med bil. Inget avstånd att oroa sig över. När jag bodde utanför Sjuntorp gick jag nästan alltid hit istället för att ta bilen. I Sjuntorp gick jag under namnet vandraren då jag gick till affären, jag gick till kyrkan och några gånger i veckan tog jag en långpromenad på ca 10 km. Jag mås bra av att promenera och det ger många medicinska fördelar men även ett inre lugn. Förra helgen gick avgassystemet sönder på bilen och i all hast ringde jag efter taxi. Nästan 400:- för att göra gratisarbete, nej, det kändes inte OK.

Att gå, kändes mer OK, och det hade jag säkert gjort på sommarhalvåret, men snö, is, slask och mörker kändes inte lockande, då det tar drygt två timmar. Så jag bestämde mig för att åka kollektivt långt det gick. Tjugo i sju i morse promenerade jag de 15 minuterna det tar till busstation. Strax före klockan sju kliade jag ombord på bussen till Lödöse södra station. En sträcka på 16 kilometer och ca 20 minuter. Efter 5 minuters väntan kom pendeln och jag satte mig till rätta för att åka till Trollhättan. En sträcka på tre och ev halv mil och knappt 15 minuters restid. Nu var det 40 minuters väntetid där innan bussen skulle gå, inte till Sjuntorp utan Lilla Edet, varifrån jag startade. En mil och 19 minuter senare klev jag av på hållplats Torpa. Nu hqde jag 4 kilometer och ca 50 minuter kvar innan jag var framme.

Så taxi och 15 minuter kostar ca 400:-

Kollektivt kostade 3 timmar och 67 kronor.

Funderar på hur miljömedveten jag var kontra tiden det tog. Nej jag går mycket gärna och de fyra kilometerna från bussen till kyrkan var inte längre än jag tidigare hade att gå, så det gjorde inget. Men det kändes otroligt skönt när jag gick där i kyrkgången och det pirrade till kroppen. Det var aktivitetsmätaren som talade om att jag gått dagens 10000 steg. Duktiga jag!

Färdtjänst, var god vänta.

Strul, strul, strul…

Ja det är sammanfattningen med brors resor till och från jobbet med färdtjänst.

Sedan vi flyttade till Lilla Edet har det bara varit strul. Först visade der sig att Lilla Edet, inte har det som finns i många kommuner, sk arbetsresor. I Trollhättan gode vi så att vi betalade via autogiro en gång I månaden samma pris som busskortet kostade för den resan han skulle ha. Dvs 1190:- i månaden. Då gällde det resorna mellan hemadressen och arbetsplatsen. Övriga resor betalades direkt till chauffören enligt ordinarie taxa. I Lilla Edet finns inte arbetsresor utan han betalar 129:- resa, gånger 2 per dag ca 20 dagar i månaden.

Första tiden var det strul med att de skulle hitta hit, vilket jag kan förstå, men när det väl hade börjat fungera, då hade Västtrafik skrivit nya avtal med nya utförare. Först funkade det jättebra, men sedan brakade helvetet lös totalt.

Dyker ingen bil upp på morgonen, och jag får sitta och ringa förseningslinjen. Tiderna som är bestämda har färdtjänsten själv tagit fram.

Men vad händer om bilen är försenad och han kommer för sent till jobbet? Löneavdrag naturligtvis och ingen kompensation från Västtrafik. Hur många gånger det har skett har jag tappat räkningen på. En morgon hade de på eget bevåg avbokat resan så de fick beställa en ny resa.

Nu är ju jag hemma nästan var morgon så jag kan hjälpa till med de problemen. Men bror mår inte bra av detta. Men det är lika struligt när han skall hem. Det finns fasta tider för honom, vilket också Västtrafik har gett oss. 15.45 är avfärden. Några gånger har det hänt att chauffören ringt till mig att de är på plats 5, 10, 15 minuter före så han kan komma ut. Han kan inte gå ut förrän han har slutat. Beror det på att det är vanliga färdtjänstresor och inte arbetsresor, som de hade i Trollhättan? Enl Trollhättans stad, så får de inte skilja hur mycket som helst i väntetid mellan önskad tidpunkt och verklig tidpunkt, när det gäller arbetsresor. En gång kom ingen bil, och jag ringde förseningslinjen och fick till svar att de ombokat resan med en timme tidigare avfärd, utan att en meddela oss. Inte nog med det, så fick jag höra att då han inte dykt upp åkte bara chauffören iväg utan att meddela att ingen dykt upp. Numera ringer jag var dag klockan 15.50 för att kolla om taxin dykt upp. Har den inte dykt upp 10 minuter efter beräknad avfärd så ringer jag förseningslinjen. Två gånger denna vecka har Västtrafik ring mig. I onsdag hqde chauffören glömt att hämta bror så de fick beställa en ny bil. Den skulle gå 16.25. Men kom 16.35, dvs 50 minuter efter beställd tid. I fredags var bilen ca 15 minuter försenad och skulle komma 16.00, kom 16.05.

En annan gång när jag ringde förseningslinjen så var det fel på beställningen. Men de skulle skicka en ny bil. Efter 10 minuter ringde chauffören och sade att han var lite sen, men var på väg. Jag ringer bror och berättar att bilen är på väg. Jag sitter redan i bilen på väg hem. Efter ytterligare 10 minuter ringer chauffören, jag hittar inte din bror…

SUCK, Nu var det plötsligt TVÅ bilar som skulle köra honom. Vad gör man? Vem skall jag skylla på?

Kommunen som inte kan fixa arbetsresor? Västtrafik som inte har ordning på sina beställningar eller är det utföraren som inte sköter sitt uppdrag. Jag ser på bror att han blir mer och mer stressad av detta, även om han inte själv kan sätta ord på händelserna, så ser jag det på honom. Förra veckan kom han inspringande från taxin, du måste gå ut till chauffören och prata. Chauffören berättade att han fått en ny bil men kortterminalen gick fortfarande till den gamla ägaren. Så han kunde inte ta betalt med kort. Jag fick swish över pengarna till chauffören. Vi har skaffat ett speciellt konto för färdtjänsten och kopplat ett betalkort till det, istället för att han skall betala 129 kronor kontant. Men jag bävar för den dagen då det är strul och någon vägrar att köra honom. Vad gör vi då?

Nu får det vara nog med strul…

Tillbaka i nätet

OK, mina vänner, jag är tillbaka…

Detta året har hitintills haft mycket konstigheter med sig.

Mycket med flytt från Sjuntorp till Lilla Edet. Mycket att få det att fungera med brors färdtjänstresor till och från jobbet.

Sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer (mijao).

Bestämde mig för att sluta blogga, och när jag skulle skriva ett farväl, så kom jag inte in, då prenumerationen gått ut.

Nu har jag fått så många mail och önskemål om att börja igen att skriva av mig, och visst är det kul.

Så nu har jag förnyat prenumerationen till att börja skriva igen. Behöver rensa ut en del saker som tar upp mycket plats på kontot och skrivningar här kommer när andan faller på. Jag har en hel del projekt igång här i kommunen som också tar tid ifrån mig.

Men hoppas och tror att det skall bli lite lättare nu, när höstmörkret faller. Och jag har saknat detta. Så ni blir inte av med mig än i alla fall. Prenumerationen är på ett år…

Kram!

Musik i midsommartid

Första musiktillfället var i Fuxerna kyrka där Ingmarie Romell och Ann-Catrine Persson tillsammans med mångsidig Christina Elfström Mellberg underhöll. Men blockflöjt, gitarr, nyckelharpa och flygel skapades en musikalisk resa genom 100 år.

Temat var ju taget från Fuxerna pastorat 100 år, så bättre kunde det inte bli. Både igenkännande örhängen till egenkomponerad musik stod på programmet. Den mångsidighet dessa damer visade, går inte av för hackor. Att det sedan sker i en kyrka med sin magnifika akustik gör ju bara saken bättre.

Vår diakon Inger Lindeskog höll mot slutet en fin andakt som inramning av temat. Jag och bror åker ofta runt till olika kyrkor och lyssnar på musik, och det är något speciellt med musik i kyrkan. Här spelas allt från psalmer via klassiskt till dagens populärmusik. Bara så underbart!

Nästa anhalt blev Djurhults kapell.

Bilden är fotograferad strax före midnatt mot midsommarafton.

Här underhöll kyrkokörer från både Djurhult och Hjärtum, under ledning av Ingrid Trulsson. Ingrid bjöd trots det sena timman på fiolmusik men även kyrkorgel och piano.

Djurhult är lite speciell där bygdens barn går samman och pyntar kyrkan med blommor.

Doften av naturens skapelser och vacker musik från sångkören ger känslan av nyslaget hö, och mina barndomstankar från gården gör sig påminda. Det doftar sommar, i midsommarnatten som bärs på vingar av ljuv musik. Visst är det en härlig årstid vi upplever just nu…

Sommar, musik och ljusa nätter ger en härlig känsla inombords.

När man vid midnatt åkte upp till sjön för att skölja av sig dammet från höbärgningen för att känna sig ren, samma rehetskänsla infinner sig när man lyssnar på denna underbara musik.

Sommarkyrka

Då är det åter dags för sommarkyrkor och Vägkyrkor. Församlingen i Lilla Edet har i år temat Fuxerna pastorat 100 år.

Jag och bror åker gärna runt på dessa öppna kyrkor för att möta tradition och historia. Kyrkorna kan berätta mycket om livet på platsen hur det var att leva där, vilka människor som bodde och verkade där. Man möter också mycket nytt folk, folk som oftast sätter avtryck inom en, och lägger lite guld vid hjärtat. Sådant är mycket värt.

I år har Fuxerna församlin ett samarbete med fotoklubben i Lilla Edet som tagit fram ett antal bilder som de visar i kyrkan, både sådant som har med kyrkan att göra, men även orten som sådan. En mycket intressant utställning, som varmt rekommenderas. Själv var jag värd i kyrkan i måndags, och det var besökarna som fick lära mig en hel del om livet och om bygden här. Bara tacka och ta emot kunskapen. Även kort information om kyrkohedarna fanns där. Då från förste kyrkohedern till dagens kyrkoherde som jag känner.

Så passa på att lära dig lite mer om Lilla Edet och pastoratet och ta gärna en fika med hembakat.