Traditionerna börjar återkomma efter pandemin. Vi var nere på domkyrkoplan i Göteborg och kollade deras julspel.
Här fanns allt, till och med både åsna och kamel.

Håll till godo.

För några dagar sedan var jag åter på en föreläsning om ”våld i nära relation”. Jag blir lika tagen var gång om de hemskheter som förekommer, och hur det yttrar sig.

Det skall också poängteras även om det är övervägande kvinnor som råkar ut för detta, så är det inte könsbundet.

Vår föreläsare denna gång var Sara de Blanche, och här följer en video med henne.

Jag och Nussä (vovven) promenerar i stort sett varje dag minst en gång per dag efter älvstranden, en sträcka på ca 3 kilometer. Att gå och nosa vad som hänt är det intresse Nussä har, medan jag fascineras av hur älven ändrar sitt utseende både avseende naturens växlingar gällande årstid men strömningen i älven och speglingar av ljuset. Kolla gärna in bilderna som är fotograferade på denna sträcka.

Ända sedan jag flyttade till Lilla Edet har jag vetat att det finns Kungsfiskare här. År efter år har jag kollat efter den, men inte sett. Har jag träffat någon så berättade de att de sett den där eller idag var den där…

Varför såg inte jag den? Blev besviken än en gång, när jag helt plötsligt fick se den.
Ser ni den på bilden ovan?
Tog flera sekunder innan jag förstod….

Fick upp telefonen och tog en bild direkt, där den satt på stenen. WoW, jag fick ett kort åtminstone fick jag ett kort….

Försiktigt bytte jag objektiv och förstorade bilden och fick ytterligare ett kort….

Kungsfiskare (Alcedo atthis) är en fågelart inom familjen kungsfiskare (Alcedinidae) som vanligtvis delas in i sju eller åtta underarter och har en palearktisk häckningsutbredning. I stora delar av sitt utbredningsområde är den en stannfågel, men flyttar om vintern från de områden där floder och åar fryser till.

Denna gråsparvstora fågelart har kungsfiskarnas typiska profil med kort stjärt, stort huvud och lång näbb. Den är blågrön på ovansidan och orange på undersidan. Den lever vid trädkantade åar och floder och ses ofta när den flyger lågt över vattnet i rak, snabb flykt samtidigt som den lockar. Trots sin färgstarka fjäderdräkt kan den vara svår att få syn på när den spanar efter fisk då den sitter helt stilla på en gren som sticker ut över vattnet. Den lever främst på fisk som den fångar genom att dyka lodrätt, och dess syn har anpassats för att den ska kunna se sitt byte under vatten. Den lägger sina högblanka vita ägg i ett bohål i slutet av en tunnel, som den gräver i en vertikal strandbrink.

När jag promenerade på byn för några dagar sedan så ropade det bakom mig, Tjena Larsson. Vänder mig om och ser poliserna från mobila kontoret. Väntar in dem och de säger tack för anmälan, bra jobbat.

Jag hade helgen innan hittat en mängd klottrade hakkors igen på område som kommunen sköter. Grannkommunen hjälpte mig hur jag gör anmälan via webben, vilket fungerar toppen. Att sedan polisen från mobila kontoret är pålästa och också tackar mig, gör att man blir glad.

Jag älskar Lilla Edet och dess omgivningar och har under många år försökt lyfta det fina i kommunen. Allt från egna foton till att dela positiva händelser. Har gått på nästan vart enda kulturevenemang och också försökt dela det vidare både före och efter för att marknadsföra det. Men jag har aldrig förstått varför personer jag beundrar så totalt har vägrar att gilla eller dela detta vidare.

När jag ser grannkommunerna här omkring där hjälper politiker och tjänstemän att lyfta det, men inte här. Är det bara jag som gillar kommunen?

Idag arbetar jag med polisen och fastighetsägaren om saker som sker, men känner inte lust att göra något för kommunen. Jag anser att vi gemensamt behöver lyfta det fina och positiva i kommunen. Polisen säger tack, gillar mina inlägg och anmälningar. Fastighetsägaren likaså. Ett tack betyder så mycket.

I Trollhättan lyfter våra kommunalråd, politiker och tjänstemän oss trygghetsvandrare hela tiden, vi som frivilligt ställer upp för att skapa trygghet. Vad händer här? Inga hejjarop, inga kommentarer på Fejjan, eller ens en klick på gilla. Varför sådan skillnad.

Jag skapade en grupp ”Vårt vackra Lilla Edet”, där jag försökte både dela mina och andras bilder, men också dela med mig av annat positivt från vår vackra kommun.

Nej, det blev en grupp där det plockades bilder och delades på andra sätt, ibland med orden ”den lånar jag”, ibland hittade jag dem på andra ställen utan en fråga om de fick lov att använda bilden och inte ens mitt namn.

Ja det var inte en bara vanliga svenskar utan även politiker som gjorde samma sak. Politiker som är förtroendevalda och som jag anser bör vara förebilder.

Pandemin kommer och jag skapar en grupp ”Lilla Edet hjälper varandra”. Allt för att vi skulle kunna handla på hemmaplan. Jag ringde runt till butiker och företag och frågade vilka tjänster de erbjöd. Handla utanför, hemkörning eller andra sätt att handla. Blir kontaktad av en politiker om jag inte kunde fixa till listan, så kunde kommunen trycka upp och hemtjänsten lämna till brukarna. Jag accepterade.

Hörde inget mer men efter någon vecka får jag massor av A-post att dela ut, med avsändare kommunen. Snart förstod jag att det var min lista, modifierad och med förord från kommunen. Men jag då. Inte ett ord om att jag var upphovsman.

En dag när jag sovit middag vaknade jag och fick se att det varit massor av telefonsamtal, sms, messenger, mail osv. NMR var i Hjärtum och jag som trygghetsvandrare MÅSTE agera. Jag protesterade men kommunen har ingen som har jour, så jag skall vara stolt över att de frågar mig.

Först kände jag mig stolt men sedan? Om de vill att jag skall agera så får de anställa mig. Samma visa hände vid flera tillfällen och vid olika händelser, där jag, som gav min fritid till kommunen för att skapa trygghet blev utnyttjad.

Jag tog upp detta vid möte i grannkommunen och kommunpolisen som bara skakade på huvudet.

Jag har tappat lusten för att göra något som har med kommunen att göra. Inte ens kulturevenemang som sker har jag någon lust till. Idag jobbar jag bara med polisen och den info de delger mig, hjälper några handlare och inrättningar. De tackar mig och brukar ge något varmt att äta eller dricka.
Jag har grannkommunen som stöttar mig och ger stöd i olika frågor. Jag är så tacksam för det…

Två månader på resande fot… ja nästan i varje fall 🙂

Bror har ju slutat på Samhall i Uddevalla och har nu beviljats sjukersättning. Han har nu gått hemma några månader innan vi skall ta itu med att han får daglig verksamhet i kommunen. Två år med pandemi och vi har varit i ide, mer eller mindre. Bror som är beviljad färdtjänst har ett reshjälpskort vilket gör att han kan ta med en resenär utan kostnad på kollektivtrafiken. För att locka tillbaka alla resenärer efter pandemin, så hade Västtrafik en drive om sommarkortet. Det innebär att du kunde köpa kort för en zon, men åka i hela länet. 13,58 kostar kortet oss per dag och person. Vi har försökt åka runt i länet varannan dag, vilket gav en bra rabatt i alla fall. Så när första 30 dagarna var slut så var vi nästan varenda dag i Trollhättan och trygghetsvandrade både under Fallens dagar och inför Paludans ev besök.

Vilken frihet det var att bara visa upp kortet i kollektivtrafiken och bara åka. Kändes lyxigt 🙂

Oj vad vi rest med buss, spårvagn, tåg, båt mm. har ett par ställen kvar att besöka innan vårt kort blir ogiltigt. Snart blir det åter dags att besöka släkten i Tyskland, men till dess så njuter vi av det vi upplevt dessa månader.

En ny tid började för oss den första april, även om vi inte fick reda på det först några dagar senare. Ibland går saker och ting långsamt och helt plötsligt går det fortare än tänkt.

Ketchupeffekten.

Bror har efter 35 år slutar på Samhall då de inte kunde ge honom anpassade jobb. SVT:s Uppdrag granskning gjorde ett program om hur Samhall ändrat sitt uppdrag och kan inte ge alla personer med funktionshinder jobb på personens villkor. Vi, bröder tillsammans med Gode mannen och tillsammans med försäkringskassan gjorde att han nu har sjukersättning.

Så några arbetsdagar in i april kom beslutet att han fått ersättning. Det är med blandade känslor som han lämnade sin anställning, då vi tyckte att han kunde få jobba kvar de år han hade till ordinarie pension. Samtidigt vet jag att bror de senaste åren inte har trivts på arbetsplatsen då överordnade krävde mer än han klarade av.

Många har ju lämnat Samhall under senaste åren då kraven blivit större och större, samtidigt har många förändringar gjorts som varit negativa för de anställda. För 10 år sedan lade de ner tillverkningen i Trollhättan och bror var en av de som flyttade med till Uddevalla. Men drygt hälften av hans kollegor valde olika sätt att inte följa med dit.

För oss kom beslutet fortare än vi tänkt, så nu är han hemma. Senare skall vi fixa så han kommer in på daglig verksamhet här I kommunen, men nu måste vi gemensamt arbeta för att landa i nya situationen.

Jag har ju också märkt många positiva effekter på nya tillvaron genom att han ser saker han inte gjort på några år, och tar egna initiativ. Detta gör mig otroligt glad.

Han har nu blivit Trygghetsvandrare I Trollhättan fast med lite annorlunda upplägg än för oss andra. Är jätteglad att kommunen ville hjälpa till med detta. Viktigt att ta tillvara på de goda krafterna men också skapa en tillit att man är behövd och som stärker självkänslan.

Thomas, du är en fantastisk person som jag känt i nästan 55 år nu. Jag är glad att få vara din bror, ett stöd till dig, liksom du är stöd till mig. Att kunna prata och diskutera på ett sätt som bara du och jag kan. Jag älskar att uppmuntra dig i vardagen, liksom du uppmuntrar mig. Att det som många upplever som funktionsnedsättning samtidigt är en fördel i många fall, är något vi alla behöver lära oss. Vi är inte stöpta i samma form, utan våra erfarenheter kompletterar varandra.

Under flera veckor har jag varit ansvarig för trygghetsvandring I närheten av en sporthall. Hallen har hyrts av en förening som haft aktivitet för mindre barn. Vid flera tillfällen har denna lokal trakasseras av ungdomar som haft ett normbrytande beteende och skrämt de små.

Målet har inte varit att ta ungdomarna i örat utan istället vara ixna förebilder för dessa. Samarbetet har skett mellan oss trygghetsvandrare, fältassistenter, områdespoliser mm.

Under dessa fyra veckor har fritidsgården i närheten dukat upp med bullar och kaffe, både för att prata med oss, men också att vi skall lära känna ungdomar.

Genom att gemensamt samverka har vi kunnat stävja det problematiska normbrytande beteendet som var. Polisen har kommit på besök och pratat med oss, men då vi varit där har deras arbete kunnat fokusera på annat. Likadant med fältenheten. Vi har dock haft direktelefonnummer till båda grupperna om problem uppstår och i värsta fall gäller 112 och säga att man är trygghetsvandrare.

Genom samverkan så in i helvete har vi nu kunnat överlämna det till föräldrar som turas om att vara där som trygghet både för barnen men även för de unga ledarna.

All övrig information har sedan vidarebefordras via vår samordnare på kommunen till polis, fältassistenter, ungdomsledare på fritidsgården mm. Vilket har fungerat på bästa sätt.

Västtrafik/Nobina står för våra resor. Kommunen genom fritidsgården ger oss skydd (om det behövs), men även fika med tilltugg, vilket även butiken i närheten gör om vi säger till. Plus värme om vi känner oss frusna. Jag har ju nästan alltid Nussä med mig som gärna charmar både små och stora och är suverän på att skapa kontakt. Och min lön är att känna att jag gjort något för mina medmänniskor.

Titeln på inlägget kommer från Socialtjänstpodden.

Lag och ordning, strängare straff och hårdare tag var en stor del av valdebatten 2018. Samtidigt har bla Akademikerförbundet SSR tillsammans med Polisförbundet lyft att det snarare behöver satsas mer på att förebygga brott. Den myndighet som är experter på det är Brå – brottsförebyggande rådet. Där arbetar Karin Svanberg och Linda Lindblom som är veckans gäster i Socialtjänstpodden.

Brå är en myndighet som verkar för att minska brottslighet och öka tryggheten i samhället. De gör det genom att ta fram fakta och kunskap om brottslighet i Sverige och brottsförebyggande arbete.

Linda betonar att kommunerna redan idag är skyldiga att arbeta förebyggande och uppsökande enligt Socialtjänstlagen men att det behöver göras mycket mer. Brå anser att det brottsförebyggande arbetet behöver bedrivas mer kunskapsbaserat och mer i samverkan mellan myndigheter, kommun och det civila samhället. 

I lördags var det dags att hylla vår OS-hjälte Nils van der Poel på torget i Trollhättan. Naturligtvis ville vi trygghetsvandrare vara med att både fira och öka tryggheten.

På olika sätt tog vi oss till torget i god tid. Medan en del samlades och vandrade från södra stadsdelarna in till torget, tog jag och de mina onödigt många bussar för att ansluta. Viktigt att visa upp sig, men även att träffa människor, prata med dem om hur när och var de eventuellt känner otrygghet.

Väl inne på torget så träffas vi och har kontakt med polis och ordningsvakter för att göra upp hur vi snabbast får kontakt med varandra ifall något sker. Därefter följde förberedelser för själva firandet.

Medan mina kollegor gick runt och delade ut svenska flaggor, så gick jag och Nussä (vovven) runt och agerade barnvakter. Nussä är väldigt social och många vill prat med honom och klappa honom. Då fick föräldrarna möjlighet att lyssna på det som sade från scenen.

Krig, förbannade krig…
Jag följer naturligtvis det som händer i Ukrania, och oavsett om man vill eller inte vill, så går det inte att låta bli, på nyheter, tidningar, sociala mötesplatser så svämmar det över om rapporter om vad som händer. Man kan inte undgå att få info. Antingen får man stänga ner allt eller så får man bearbeta informationen.

Själv kommer jag tillbaka i tankarna om mor och hela släktens liv under andra världskriget. Då när flykten satte igång så fick de bara med sig saker som det fanns plats för i en resväska. Fotot på mor låg längst ner i den och följde med hela tiden.

Jag gjorde en sökning på hur lång tid det tar med tåget från Stettin till Lübeck. Den resan tar idag drygt fem timmar med snabbtåg, med byte i Berlin. När släkten flydde 1945 tog den resan ca tre månader.

Klättra in i godsvagnarna, skuppa runt några timmar. Tåget stannade för att de kunde sträcka på benen och sedan iväg igen. Fram till en skola, samlingslokal eller liknande. Där skulle man packa upp sina få tillhörigheter för att sova en eller ett par nätter innan det åter var dags att packa resväskan och äntra tåget.

Idag stänger jag ner mina medier, tar på skorna och går ut i naturen. Många promenader med vovven. Trygghetsvandrarvästen åker på och stöttar andra människor i olika situationer. Är involverad i arbetet med vaccinguide för att få fler att vaccinera sig för det finns ju fortfarande en pandemi.

Det är mitt sätt att hantera denna situation som nu pågår med människor på flykt. Jag måste liksom så många andra hitta min plats i tillvaron så jag känner att jag gör något för mina medmänniskor i denna situation. Detta är mitt bidrag till det som händer I världen. Jag min plats och min uppgift.

Jag är i alla fall lyckligt lottad, jag har i alla fall mer av mitt liv än vad som ryms i en resväska. Men jag har också ett hjärta som vill göra något.