En bok: På liv och död…

wp-1490180590949.jpg
På liv och död i andra världskrigets skugga är en bok av författarinnan Kim M Kimselius.
Jag har ju känt Kimselius länge på Twitter och innan bokmässan i höstas fick jag reda på att hon skrivit böcker om andra världskriget. Så jag åkte ner till bokmässan och träffade författarinnan själv och naturligtvis köpte jag de två böcker i ämnet.
Tyvärr har jag så otroligt svårt med koncentrationen så jag har mycket svårt att läsa böcker på det sätt som är avsett och den fanns inte på Storytel så den blev liggandes.

Men så fick jag reda på att det finns en annan tjänst som gjorde det möjligt att lyssna på boken. Så för mig blev det att ladda ner den på telefonen, på med hörlurarna och sedan lyssna på den. Perfekt! Som så många gånger när jag hittar bra böcker att lyssna på, så vill jag ut och promenera för att lyssna på fortsättningen. Så även denna gång.

Boken handlar om Theo och Ramona som kan resa i tiden och denna gång hamnade i krigets Tyskland. Jag som har mycket vittnesbörd om kriget och läst (lyssnat) mycket om det, kände igen mig i oroligt mycket, i den. Trots mycket elände, så kändes dock boken mycket intressant och gav hopp, även om det var mer fiction än jag hade förväntat mig. Tror den är avsedd för en lite yngre publik. Boken hoppar snart in i en spännande berättelse om Theo och Ramona och det var mycket som fångade mig redan från början. Jag fick aldrig den känslan att jag var med i händelsernas centrum, men jag kunde följa händelserna lite på tryggt avstånd. Det kändes som ett skönt avkopplande avbrott i min relation till kriget.

Även faktadelen i slutet av boken var imponerande och mycket genomarbetad så det gav mig otroligt stor behållning och även en del fakta som jag inte visste. Så en stor eloge till Kimselius. Så vill du lära dig mer om kriget och dess fasor men kanske inte vill läsa just ögonvittnesberättelser och liknande, så är det en underbar bok för att information om vad som verkligen hände under andra världskriget.

Så boken rekommenderas varmt…

Tillfället gör tjuven

snip_20170319170355
För några dagar sedan kom ovanstående varning upp i en av ortsgrupperna jag är med i på Facebook. En snällt hållen varning, men det jag reagerar mot är varför har man stöldbegärlig egendom liggandes utanför huset? Vi vet att det är oroliga tider med skjutningar och mycket narkotika i omlopp. Detta har många vittnat om, och att man hittar saker som är lätt att omsätta till pengar för att finansera droger, är inget nytt, och ändå finns det de som tas på sängen av att de blir av med egendom…

kofotKofot Fyrbodal hade följande info i en tweet ute på Twitter.

Kofot Fyrbodal är en samverkansgrupp för att minimera och hindra brott mot båtägare. Ibland undrar jag om vi alla har blivit lite faktaresistenta i hur vi beter oss…
Tänker vi att detta är något som händer andra, men inte mig? När vi går hemifrån eller gåg och lägger oss, låser väl de flesta sina dörrar, men varför? Tänker vi på varför vi låser om oss, eller gör vi det bara av gammal vana? Varför låser vi, varför har vi koder på våra robotgräsklippare, varför tömmer vi bilen innan vi parkerar den och sedan även låser den. 20170205_112716

För inte så länge sedan såg jag denna bil på pendelparkeringen och när jag tittade närmare så var rutan krossad och handskfacket öppet och innehållet utrivet.
Jag ringde polisen, polisen ringade ägaren, ägaren tog hand om bilen och ringde nig och tackade. Nu hade ägaren själv tömt bilen och tjuven tog en nit, men det blev ändå bekymmer då det regnade och regnade in genom den obefintliga rutan och på det som var utrivet. Tänk vad lätt det är att öppna handskfacket när man parkerar.

Varför försöker vi inte själva motverka dessa vardagsbrott innan de sker, genom att låsa in egendomen, se till att det är låst, och att bilda grannsamverkansgrupper. Vi hjälps åt att förhindra brott och skyltarna kan kanske skrämma, men polisen kommer ju också ner och kontrollerar området som skall samverka och ger tips om åtgärder för att förhindra brott. Och det är gratis! Jag vet själv hur det är när man har haft inbrott och alla känslor som finns i kroppen. Vi hade tur och skrämde dem omedvetet innan de kom in, men de hade redan hunnit förstöra ett fönster i skydd från vägen. Men känslan att någon varit på väg in gjorde att det kändes som man låg i en myrstack på kvällen i sängen.

Att tänka efter före, är många gånger ett bra råd. Starta grannsamverkan tillsammans med polisen och ni hålls uppdaterade om vad som när ni har en dialog direkt med myndigheter.

Motståndskraft

wp-1489855298004.jpg

Halvgalen eller kanske till och med helgalen som jag är gjorde jag en, för mig helt okänd människa, strålande glad idag. Åkte ut till ändhållplatsen i Upphärad för linje 630 med en blomma i handen. När bussen kom så steg jag in och ställde den på myntbordet och sade, det är bussförarnas dag i dag. Han blev så strålande glad och ställde sig upp och ville kramas som tack… Ett lyckokast i min smak.

En låååångpromenad hann vi också med under dagen, och äntligen…
Jag hittade små solar i vägkanten där det inte blåst så mycket…

20170318_121852

Lite mer bilder från promenaden…

 

Dansa och vara glad

poweroffreedom

Så här brukar jag dansa sommartid när jag tar min paus på in tidningsrunda på mornarna.
Även idag hade jag skäl att dansa och vara lycklig…

Jag har ju en tid hävdat att tidningarna ökat sina upplagor sakta men säkert. Senast idag såg jag flera nya utdelningar. Efter ett turbulent år med rekonstruktion mm, så känns detta lovande. Ja, det är inte bara morgontidningarna som ökar utan även veckotidningar och specialtidningar. Även några av mina kollegor har bekräftat samma sak. Tyvärr träffar man ju sällan prenumeranter då de flesta sover när jag jobbar, men ibland händer det, och de säger att kvalitetspress är viktigt i dagens samhälle med så mycket information av mer eller mindre bristande kvalitet som finns. Andra har gått över till e-tidningar för att de är billigare men nu kompletterar de med papperstidningar, speciellt till helger där många har tid att läsa.

Nu har jag fått att ökningarna både gällande tidningar och post har ökat betydande. För mig och mina kollegor känns det som tryggheten för att behålla våra jobb och på lite sikt kanske vi åter kan öka arbetstiden på våra tjänster. Samtidigt känner jag att dåliga tider är på väg att bli bättre tider och konspirationsteorier minskar.

Känns som att det en del kallar ”ljugmedia” får större räckvidd med sin journalistik.

Att posten ökar är ju också glädjande, då det ger oss mer inkomster, vilket gör att vi kan upprätthålla servicen, framför allt på landsbygden som legat risigt till. Så visst finns det skäl till att dansa och vara glad.

Ja det är våren, ja det är våren

20170315_112154

Ja igår hade vi verkligen en underbar vårdag. Jag ser bland mina vänner att blommorna börjar spira i där ute, både vilda och trädgårdsblommor. Själv har jag inte sett så mycket av det, men den som väntar på något gott…

Det blåste en hel del, så vi valde att promenera nere vid ån i vår dalgång. Här var det lugnt och stilla och solen värmde så fantastisk skönt som vårdag i mars. Ja både jag och vovven njöt i fulla drag. Ja detta var en försmak av vad som komma skall…

Varför blev jag inte en värsting?

polisattack

Ibland har jag undrat varför jag trots allt klarade mig så bra i samband med att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Nu höll jag mig ju oftast hemma och dämpade ångest mm med tabletter och alkohol.

Tänk vad lätt det hade varit att jag hamnat bland gubbarna som drack direkt från papperspåsen. Papperspåsen som gick laget runt och alla tog sina klunkar för att lugna nerverna efter natten. Ja den gruppen var nog den enda som hade accepterat mig, om jag sökt nya vänner då.

I samma veva i börja på 90-talet slog ju en ekonomisk kris till och ännu mer folk hamnade utanför och i kris. Knarket flödade då precis som nu, och vad hade hänt då?

Göteborg blev ju huvudort för den ljusskygga handeln och satte i stora resurser för att motverka det och de lyckades, de lyckades med att förflytta den handeln hit upp till Trollhättan. Och den var inte så ljusskygg längre, utan hade man ögonen så såg man var som skedde ett stenkast från pappersflaskan där de delade på annat.

Tänk vad lätt det hade kunna bli att jag börjat göra inbrott, råna folk på värdesaker för att få pengar till knark. Tänk vad lätt de hade varit att hamna fel, när jag kände att ingen ville hjälpa mig att ta mig ur skiten.

Hade jag bara tur, eller var det skicklighet eller var jag så slut så jag inte orkade söka kontakt med andra. Var går gränsen och vad gjorde att jag hamnade på rätt sida och tog mig tillbaka till ett liv, en liv jag trivs med idag. Under de fem år jag kämpade, så hade saker kunnat gå helt åt helvete, och det var nära.

Jag misslyckades också med mina självmordsförsök, annars hade ni inte kunna läsa detta. Det hat jag kände mot min mobbare gjorde att jag fantiserade om att ta en pistol med mig och gå till mobbaren, rikta pistolen upp i gommen på mig själv och trycka av så blod och hjärnsubstans flödade. Vad var det som gjorde att jag ville rikta dem mot mig själv och inte mot mobbaren? Jag njöt av tanken, jag njöt av tanken att inom mig se det förstörda kontoret, jag njöt av tanken att en saneringsfirma skulle få komma och städa efter mitt tilltag. Tankarna att skada mig själv var så underbara. Varför ville jag på detta sätt visa att jag mådde dåligt.  Nej, jag ville inte skada någon annan, jag ville bara visa hur dåligt jag mådde av den behandling jag utsattes för…

Kanske trots allt skall vara tacksam för att det blev som det blev, och inte värre…