Musik i midsommartid

Första musiktillfället var i Fuxerna kyrka där Ingmarie Romell och Ann-Catrine Persson tillsammans med mångsidig Christina Elfström Mellberg underhöll. Men blockflöjt, gitarr, nyckelharpa och flygel skapades en musikalisk resa genom 100 år.

Temat var ju taget från Fuxerna pastorat 100 år, så bättre kunde det inte bli. Både igenkännande örhängen till egenkomponerad musik stod på programmet. Den mångsidighet dessa damer visade, går inte av för hackor. Att det sedan sker i en kyrka med sin magnifika akustik gör ju bara saken bättre.

Vår diakon Inger Lindeskog höll mot slutet en fin andakt som inramning av temat. Jag och bror åker ofta runt till olika kyrkor och lyssnar på musik, och det är något speciellt med musik i kyrkan. Här spelas allt från psalmer via klassiskt till dagens populärmusik. Bara så underbart!

Nästa anhalt blev Djurhults kapell.

Bilden är fotograferad strax före midnatt mot midsommarafton.

Här underhöll kyrkokörer från både Djurhult och Hjärtum, under ledning av Ingrid Trulsson. Ingrid bjöd trots det sena timman på fiolmusik men även kyrkorgel och piano.

Djurhult är lite speciell där bygdens barn går samman och pyntar kyrkan med blommor.

Doften av naturens skapelser och vacker musik från sångkören ger känslan av nyslaget hö, och mina barndomstankar från gården gör sig påminda. Det doftar sommar, i midsommarnatten som bärs på vingar av ljuv musik. Visst är det en härlig årstid vi upplever just nu…

Sommar, musik och ljusa nätter ger en härlig känsla inombords.

När man vid midnatt åkte upp till sjön för att skölja av sig dammet från höbärgningen för att känna sig ren, samma rehetskänsla infinner sig när man lyssnar på denna underbara musik.

Sommarkyrka

Då är det åter dags för sommarkyrkor och Vägkyrkor. Församlingen i Lilla Edet har i år temat Fuxerna pastorat 100 år.

Jag och bror åker gärna runt på dessa öppna kyrkor för att möta tradition och historia. Kyrkorna kan berätta mycket om livet på platsen hur det var att leva där, vilka människor som bodde och verkade där. Man möter också mycket nytt folk, folk som oftast sätter avtryck inom en, och lägger lite guld vid hjärtat. Sådant är mycket värt.

I år har Fuxerna församlin ett samarbete med fotoklubben i Lilla Edet som tagit fram ett antal bilder som de visar i kyrkan, både sådant som har med kyrkan att göra, men även orten som sådan. En mycket intressant utställning, som varmt rekommenderas. Själv var jag värd i kyrkan i måndags, och det var besökarna som fick lära mig en hel del om livet och om bygden här. Bara tacka och ta emot kunskapen. Även kort information om kyrkohedarna fanns där. Då från förste kyrkohedern till dagens kyrkoherde som jag känner.

Så passa på att lära dig lite mer om Lilla Edet och pastoratet och ta gärna en fika med hembakat.

Egen ingång

Vad gör man inte för sina vänner djuren? Nu har Tazzan fått sin egen ingång, om än tillfällig. Går hon ut genom dörren och vi går hemifrån blir hon utestängd. Orolig som hon är, så måste hon ha tillgång till sitt gömställe i källaren. Så nu kan hon gå in och ut som hon vill. Funkar bra denna årstid men det blir en mer hållbar lösning med kattlucka i källaren senare. Men Tazzan trivs med denna lösning 😊

Tazzan gör framsteg

Visst är Tazzan söt där hon ligger på trappan? För var dag som går blir hon tuffare och tuffare och vågar mer för var dag.

Samtidigt är det viktigt att hon har en flyktväg in i huset, och gärna ner i källaren. Igår låg hon en halvtimma i mitt knä medan jag kliade henne och hon kurrade som bara en katt kan. Samtidigt var hon hela tiden på spänn efter nya ljud, och kom det ett ljud som hon inte kände igen, så fick man lyssna extra noga, ifall man skulle behöva gömma sig. Hon har hittar några bra ställen där hon kan ha bra span på omgivningen och skulle det vara skrämmande så jamar hon extra högt och Nussä sätter fart och jagar bort det som skrämmer henne. Så fungerar samarbetet mellan hund och katt här, när det är som bäst. Visst är det härligt med djur, djur som vet vad de vill och stöttar och hjälper varandra.

Jag har många gånger funderat på detta, hur jag skulle fungera utan djur omkring mig…

Det var ett stort beslut att lämna katterna när vi flyttade, men man måste dra gränsen någonstans. Men Tazzan hade bestämt sig, hon ville bo hos oss. Man säger att hundar fäster sig vid personerna på stället, medan katter fäster sig vid stället de bor på. De kan ju gärna flytta om de trivs någon annanstans, och Tazzan flyttade hit, med lite hjälp.

Ja, jag älskar djur, och de visar mig sin villkorslösa kärlek tillbaka, tack!

Trädgårdsarbete

De senaste dagarna har ägnats åt trädgårdsarbete. Ingen skugga skall falla på hyresgästerna före oss, men nu har vi tagit tag i jobbet att öppna upp trädgården till en grön oas. Allt är inte grönt utan även vissa partier som är gula, om det sedan beror på brist på klippning eller brist på väta, vet jag inte.

Att trädgården nu är inhägnad och att Nussä inte kan smita, är skönt, men att också ha en någorlunda välskött gräsmatta och trädgård är skönt. När slåttern väl var gjord och gräsklipparen fick arbeta efter kanterna hittade vi vinbärsbuskar, rabarber pioner och stubbar. vi fick också klippt ner en del buskage och hittat en bra plats för mattpiskställningen. Det känns skönt att ha fixat detta, och att det blir en villaträdgård igen.

Samtidigt som man går efter gräsklipparen rullar tankarna i skallen hur man vill utveckla den, så den blir finast i grannskapet. Sitter emellanåt på Pinterest och får idéer om hur. Men men, allt har en början och Rom byggdes inte på en dag. Så vad det blir till slut, får framtiden utvisa.

Tazzan, en riktig kämpe

I samband med flytten så bestämde vi att grannen skulle få ta hand om våra katter. Vi kunde inte ha alla katter i ett samhälle dit vi skulle flytta till. Tazzan var en i en kull som kom fram strax efter att mor lämnade det jordiska livet. Hon blev något speciellt för oss, då hon som liten inte var rädd för mig, oss utan kommer springandes fram till mig och klättrade upp för mitt byxben så liten hon var. Jag tänkte med en gång att när vår herre stänger en dörr, öppnar han ett fönster. Vi döpte honom till Tarzan från början då han gärna ville klättra upp till vår famn. Snart insåg vi att Tarzan var en hon och döpte om till Tazzan.

För ca 14 dagar sedan så ringde en av våra före detta grannar och frågade om vi kände igen katten, och det gjorde jag med en gång. Dagen efter åkte jag dit och hämtade katten. Ingen tvekan utan hon blev jätteglad när hon kände igen mig och Nussä, fast hon var så rädd för grannarna hon tagit sin tillflykt till. Även Nussä blev glad när han kände igen Tazzan.

Jag släppte Tazzan i källaren där hon genast hittade en trygg plats att gömma sig på, för att lugna ner sig efter skräckupplevelsen att återigen bli transporterad i bur. Han fick mat, vatten och en sandlåda att göra sina behov i. På tredje dagen vågade hon sig fram när jag lockade på henne och jag fick klappa och gosa med henne. Allt eftersom hon blev tryggare vågade hon komma upp i knät, lägga sig på rygg och bli kliad på magen. Hon har i egen takt fått vänja sig med sitt nya hem och i går kom hon upp för första gången själv och ville gosa med oss. Hon har haft möjlighet att söka tryggheten i källaren hela tiden. Igår kväll när jag gick och lade mig, så kom hon upp i sängen och hon och Nussä lade sig bredvid varandra som de brukade göra. I morse när bror gick upp, och det började bli liv i huset så gick hon ner till tryggheten i källaren igen.

Håller jag inte på med flyttkartonger och dylikt, så håller hon oss sällskap, men blir det för mycket liv och rörelser, så går hon ner till tryggheten i källaren. Nu har vi bestämt att hon får bo här, tillsammans med oss, och så fort det går kommer hon att bli opererad så vi slipper kattungar.

Vet inte vem av oss som blev gladast när vi återförenades, tror nog vi blev det allihopa.

EKG OK

ekg-v47

Nu har jag haft en genomgång med läkaren om min kropp, EKG och en massa prover. Känner mig nöjd, då vi inte hittar några kroppsliga fel för bröstsmärtor o dyl.

Själv är jag övertygad om att mina kroppsliga symtom är min panikångest som tar sig uttryck den vägen. När man börjar hantera ett symtom, så försöker kroppen hitta andra sätt att uppmärksamma att jag inte är riktigt frisk. Efter senaste tidens turbulens så var jag säker på att jag gått upp i vikt, ja två kilo. Fortfarande för mycket att bära på, men känner mig mycket nöjd. Mitt blodtryck har sjunkit stadigt, så det påverkar inte kroppen så mycket, numera. Mitt socker ligger inom godkända värden, Så vad säger man… Frisk som en nötkärna.

Detta med hjärtat

Ja ha, så var det dags nu igen, tredje gången på kort tid som jag haft bröstsmärtor i närheten av hjärtat som strålat ut i armen.

Är det att jag börjar koppla av nu efter de jobbiga månaderna som har varit och stressen skall ta sig ut den vägen? Ja, jag tror det. Här om dagen hade jag ett annat anfall där jag tyckte jag blev snurrig och tappade kontakten med verkligheten, och fick gga mig en timma. Nej min nattsömn är fortfarande under all kritik och ligger senaste veckan på ca 5,5 timmar. Naturligtvis påverkas även hjärtat av oro mm. Och ja, jag vet att hjärtat har man bara ett utav, medan andra organ har man i flera fall två av. Så det är verkligen ingen underdrift att säga att hjärtat är livsviktigt. Nu när jag haft mina bröstsmärtor har de inte varit så starka så jag behövt ta nitroglyserin för smärtorna och genom att tänka positivt så har de snart gått över. Känns som det varit för många gånger nu…

Det står på medicinen att jag skall kontakta sjukvården om smärtan inte släpper inom 10 minuter. Det har den gjort, men känner trots det lite oro, just för att det varit så många gånger. Tror det är den förbannade panikångesten som spökar som vanligt. Men att ev bli inlagd på hjärtintensiven just nu, känns inte lockande.

Nej, det har inte varit så allvarligt att jag blivit liggandes med smärtor i en halvtimma till timma, med kallsvetten rinnandes på mig och se ut som jag ligger i brygga. Men det ändå, lite oroligt. Så jag får nog ringa vårdcentralen i morgon och prata med min läkare.

Önska mig lycka till….

En lycklig vovve

I dag fick jag fixat det som hängt över mig en tid. En stor del av trädgården var inhägnad förutom den delen som vette mot vägen.

På andra sidan hade en granne tagit ner staketet som satt på vår mark, utan att fråga. Han lovade att fixa det, men istället sålde han fastigheten och nya ägare kom till. Idag fick vi i alla fall provisoriskt fixa till staket runt större delen av tomten. Det innebär för Nussä att han slipper sitta bunden när han är ute. Nu kan jag öppna ytterdörren och han kan gå ut utan koppel. Nu fick han rå sig självt och kunde gå runt hela tomten och pinka revir. Förr var han van med att koppel betydde något positivt, såsom promenad eller utflykt. Nu kunde även kopplet innebära att han bara skulle ut, utan någon större törelsefrihet. Det märktes på honom att det inte var lika positiv med kopplet inne. Nu kommer han att undersöka hela sitt revir och kanske hitta en plats att smita ut igenom, så man får passa på det. Men det känns ändå tryggt för mig att han inte jämt behöver gå i koppel. Nu när han lärt sig var vi bor, och lärt sig våra rundor, så har jag vågat släppa honom när vi promenerat efter älven på morgon och kväll. Nu kan han också gå lös i trädgården och jag kan känna mig trygg. Att busa med bollen och han fick springa efter den, utan att fastna med koppel och dylikt, var en fröjd, inte bara för honom utan även för mig.

Inte alltid lätt med nya vanor, men kan vi försöka vara så vanliga som möjligt, fast man flyttat, då känner vi oss trygga.

Så idag har det pinkat revir som bara den…

Den lille rymmaren

20180516_204458.jpg

Den lille rymmaren visade åter prov på sina konstigheter att rymma och försöka hitta mig. I går kväll kvart över sex, låste jag in honom för att han skulle vara medan jag gick på onsdagsmässan. Fem minuters gångväg och jag är vid kyrkan. En dryg halvtimma senare är jag hemma och tänkte ta med honom ut. Men han fann inte att uppbringa i huset. Misstänkte snart att han tagit sig upp på en flyttkartong och hoppat en halvmeter till fönstret för att ta sig ut. Han brukar vara snabb att leta upp var jag är, och tänkte att jag får gå tillbaka till kyrkan. Då när jag kommer ut på vägen så möter jag grannen med något svart i famnen, ja det var lille Nussä. Han berättar att han kom med bilen vid kyrkan och såg vovven där, och ropade på honom och han hoppade villigt in i bilen och åkte med hem. Tackar Gud för sådana grannar!

Min misstanke om var han befann sig var rätt. Några veckor tidigare hade vi varit i en annan kyrka. Han fick efter promenaden vila ut i kompisens bil medan jag var i kyrkan. Kompisen gick ut för att hälsa på honom och han var snabb som en vessla, ut ur bilen och började leta efter mig. Någon öppnade bakdörren på kyrkan, där jag inte hade varit, och han in so en oljad blixt. Vem kommer springandes med en viftande svans nerför kyrkogången? 🙂

Ett halvår tidigare hade jag varit vid ICA-butiken och handlat. Jag hade lämnat sidorutan lite öppen på bilen. När jag kommer ut från affären så ser jag vovven sittandes i en helt främmande människas famn. Då hade han tagit sig ut genom sidorutan och var på väg till affären, när någon tog hand om honom. Ja, han hade sprungit in i affären om inte denna människa tagit hand om honom,

Hur många gånger jag hämtat honom på polisstationen tidigare har jag tappat räkningen, men var gång han varit på vift, så har det varit för att leta efter mig. I övrigt har jag kunnat vara lugn.

Så en trognare vän har det varit svårt att hitta.

Tack Nussä, du upphör inte att förvåna med din uppfinningsrikedom till att vi skall förenas.