Från Hjärtum till Berlin

Ingrid Thörnqvist

I dagarna två har jag lyssnat på tidigare östeuropakorrespondenten på SVT och numera även författare, Ingrid Thörnqvist.


Hon har i dagarna kommit ut med boken ”Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin”. För mig personligen är ju Berlin mest förknippad med morfars syster Marie, som slogs för att det skulle vara mer kommunistiskt än nazistiskt. Det innebar att hon fick plikta med sitt liv, då hon blev fängslad av nazismen och sakta fick svälta ihjäl i fängelse i Berlin. För mig är ju Berlin en delad stad efter andra världskriget, och det jag minns är ju dessa stora skyltar med varning, du lämnar nu den amerikanska sektorn. För mig som föddes 1960 var ju Tyskland Västtyskland och Västberlin. Men för mor var det annorlunda, det var ett land med med den innertyska gränsen.

Jag vet att jag hade släkt i det som kallades Östtyskland men det är inga jag idag har kontakt med. Kanske det vore dags att leta upp dem och skapa nya relationer. Det jag vet om östsidan är ju det jag fått berättat för mig. Flykten från Stettin till Lübeck, då ryssarna kom. Hur mor och hennes vänner tog sig under järnridån vid Lübeck för att gå på dans i Östtyskland för att på småtimmarna åter ta sig hem till västsidan. Mor funderade alltid på när hon blev äldre, hur de vågade göra det.

Det Ingrid i boken berättar om är en man från Hjärtum, Carl-Gustaf Svingel, som blev en inofficiell återförenare mellan öst och väst och arbetade i Berlin.
När jag nu lyssnade på Ingrids föredrag om Svingel och om boken, fick jag mycket till mig som jag inte visste om Berlin och tiden från det att Berlinmuren byggdes. Samtidigt kom historien mycket närmare när det var en känd doldis från grannsocknen som var involverad. Jag har ännu inte läst boken även om jag köpt den. Men som mycket annat så har jag försökt läsa in mig på historien varför Hitler blev som han blev och skapade ett världskrig.

Mina starkaste minnen från Berlin är den 4:e januari 1990, då jag firade min 30-årsdag i Berlin. Hur jag och min tyske kusin inte kunde besöka östsidan tillsamman. Jag som svensk medborgare kunde inte utnyttja de nya gränsövergångarna mellan öst och väst, det det bara var öppna för tyskar, oavsett sida. Checkpoint Charlie fick jag som svensk medborgare använda, däremot fick min kusin inte använda den.

En liten bit av Berlinmuren i min ägo. Nerknackad av mig den 4:e januari 1990.

Ingrid Thörnqvist då? Hon blev för mig symbolen för ett enat Europa. Jag har ju följt allt som hon har gjort för SVT om murens fall, en nygammalt Tyskland växer fram, och förhoppningsvis ett Europa i fred. Vem vet, kanske någon av de personer hon intervjuat i sina reportage är mina släktingar.

För mig blev ju också berlinmurens fall och öppnandet av östeuropa möjlighet att komma till Kolbatz, mors födelseby utanför Stettin, besöka hennes dopkyrka. Huset hon föddes i fanns inte längre kvar, men huset där hennes mormor en gång bodde och där mor vistades ofta fanns kvar. Där i källaren tillbringade de många nätter medan Stettin bombades.
Jag har fått promenera i många av de hemliga gångarna som finns under järnvägsstationen i Stettin som under krigsåren gömde många soldater.

Jag kommer aldrig att få träffa gammelfaster Marie som dödades av nazismen eller gammelfarbror Arthur som dödades av kommunismen. Jag kommer aldrig att få träffa Erwin som barnsoldat under hitlertiden hamnade mellan två stridande parter och fick halva huvudet bortskjutet. Sex miljoner judar som dödades under denna tid och allt annat lidande som krig medför. Därför blir en liten människa från Hjärtum, som med sina händer och inbyggda kraft en stor symbol för mig, och kan visa på att allt inte var ont.

Tack Ingrid för ditt arbete med boken! Jag tror vi alla behöver påminnas om detta ofta, att det finns annat än död och pina under krig. Det finns många stora människor som gjort heroiska insatser under krig. Men så finns också den lilla människan, som med mod och styrka i det dolda gjort insatser som är värda att visa. En sådan är Carl-Gustaf Svingel från Hjärtum.

Armlängds avstånd

Här i min kommun tog kultur och fritidsnämnden ett beslut att styra konsten.
Enligt vår lokaltidning TTELA blev skrivningen så här:  
Det som röstades igenom på kulturnämndens möte var att kravet på konstutsmyckning vid ny- och ombyggnation ska slopas samt att kulturarvet ska ges en särskilt framträdande plats i den offentliga konsten.

Jag som är halvtysk har suttit med många vänner och släktingar och diskuterat nazisterna och hur de kidnappat konsten till att bli propaganda.
Konstnärernas riksorganisation skriver:
Principen om armlängds avstånd formulerades av nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Han ställde sig frågan om hur ett system skulle utformas så att staten kan stödja kulturen utan att den kidnappas i propagandasyfte, som var fallet i Tyskland. Keynes förslag blev att politiker ska besluta om anslagen men inte över det konstnärliga innehållet. I stället skulle institutioner upprättas på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige fick vi Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

FN skriver i sin första rapport om konstnärliga fri- och rättigheter (2013): ”Konstnärlig kreativitet är nödvändig för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Rapporten uppmärksammar särskilt konstnärernas ojämna förhållande till sina uppdragsgivare, såväl privata som offentliga, som ett problem och ett hot mot yttrandefriheten. I linje med FN-rapporten fastslår Sverige i sitt mål för kulturpolitiken: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”

Trots detta ramverk finns det gott om exempel på att politiker vill styra det konstnärliga innehållet vid offentligt finansierad kultur. Det är därför av vikt att de myndigheter (inklusiver regioner och kommuner) som finansierar kultur antar ett regelverk för att säkra den konstnärliga friheten.

För några år sedan var jag i Stockholm på en utställning på Rågsveds folket hus, där två konstnärer ställde ut sina fotografiska konstverk, innehållandes nakna män. Hör detta till vår kulturhistoria eller eller är det något som inte kan finnas i vår kommun?

I Trollhättan har vi varje år en festival, en multikulti sådan. Som Trygghetsvandrare och även privatperson besöker jag den. Älskar att se denna konst från andra världsdelar, som skänker mig så mycket glädje både att se och höra, men också att få träffa människor med annan bakgrund än mina två kulturer. Om nu kulturarvet skall spegla konsten i offentliga konsten, blir det då folkmusik från Hjärtum med nyckelharpa och folkdans på torget?

Vad blir nästa steg, plocka bort regnbågsflaggan? Det tog inte många minuter från att beslutet i nämnden togs, till diskussion om regnbågsflaggans vara eller inte vara. Vi vet ju att dessa beslut på andra ställen har lett till mobbing av personal och att facken har larmat om personalens arbetsmiljö, då de haft andra åsikter än det politikerna beslutat om. Har sett liknande tendenser här i kommunen där politiker har visat regnbågsflaggan och jämställt det pedofili och nekrofili.
Hur är det med böcker på kommunens bibliotek. Kan vi ha böcker på andra språk än svenska för att hålla oss inom ramarna av kulturarvet. Blir det som i högerstyrda Sölvesborg där många av böcker på minoritetsspråk inte längre köps in?

I Sölvesborgs kommun fick SD:s kulturpolitik att stärka det som främjar partiets ärenden och försvagar det man inte vill ha. I Sölvesborg fick kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lämna sin tjänst. Här skriver hon själv om det omöjliga uppdraget att vara opolitisk tjänsteperson när all kultur plötsligt förvandlas till politik. Läs mer i DN.

I Aftonbladet läser jag: Förra året tog Sölvesborg emot tolv nya svenskar med uppehållstillstånd. Men för Sverigedemokraterna handlar det inte om antalet utan om den ideologiska principen. Ideologin är också tydlig i kommunens nya kulturpolitik som delvis är kopierad från Sverigedemokraternas partiprogram. SD på riksplanet vill ta bort stödet till folkbildning och samtidskonst för att i stället satsa på bevarande och främjande av kulturarv.

Kulturarvet! I Sölvesborg har SD kunnat göra det tillsammans med M och KD tillsammans med ett lokalt parti. Här i Lilla Edet lyckades SD genomföra det tillsammans med S.

Nej, politiker…. En armlängds avstånd gäller alla.

På rätt väg

Äntligen, säger jag bara, äntligen.
Börjar nu komma i inre balans igen och det känns skönt. Snart är min vilopuls nere på normala nivåer. Min normala vilopuls brukar ligga på ca 50, med lite variation var dag. Men att ligga så högt som på 70, som jag gjorde ett tag, gör att jag inte mår bra.

Jag läser om Jesper Strömbäck som också har hamnat i detta som kallas utbränd och han skriver om sitt utmattningssyndrom som han har haft i två år och sju månader. Jag har levt med mitt i trettio år. Jag har kämpat, gjort allt jag kunnat för att ta mig tillbaka till ett ”normalt” liv. Tyvärr är det bara att inse att jag inte kommer att lyckas. Var dag är en utmaning, en utmaning att hålla balans på mina åtaganden som inte får bli för mycket. Men jag har lärt mig mycket efter trettio år, och brukar kunna hålla koll på mitt mående.

Men så händer något jag inte räknat med, något jag inte kan göra något åt, men blir ändå involverad på ett sätt jag inte vill. Då blir det jobbigt. Jag känner mig som en disktrasa som kastas omkring, och kan inte stoppa det. Det snurrar i mitt huvud och hur jag än försöker återta kontrollen så går det inte. Jag måste istället försöka smälta det och ta mig därifrån. Det tar sin tid.

Jesper skriver i sitt inlägg:
Nu är det upp till mig att se till att vidmakthålla en sund balans mellan sådant som kostar och sådant som ger energi och kraft, både i och utanför arbetet. Teoretiskt har jag under de senaste åren lärt mig väldigt mycket om utmattningssyndrom och min egen psykologi, men det gäller att omsätta kunskaperna i praktiken. Som så ofta är det lättare sagt än gjort, men det ska gå!
För mig är det bara att hålla med. Just nu är min vilopuls nästan tillbaka i normala värden, och jag lyckades än en gång.

Min Kickbike

Förra året köpte jag min första kickbike, elsparkcykel, som jag älskar. Till och från använder jag den till Jobbet (22 km) och när jag jobbar i kyrkan (15 km). Tar jag pendeln till Göteborg så följer den med som handbagage och jag kan åka runt i stan utan problem. Jag promenerar ju mycket men ibland så vill man ha extra skjuts, och då är denna ett bra alternativ, då den är lätt att promenera med.

För några veckor sedan hände något med min cykel, så jag kunde inte använda den. Jag kontaktade affären där jag köpt den, som i sin tur hänvisade mig till generalagenten i Danmark. Jag kontaktade dem, och de kunde inte via mail bestämma vad som var fel, utan sände mig en fraktsedel så jag skulle sända den med post till dem. För ett par dagar sedan fick jag besked, det var tillverkningsfel, reservdelar var restnoterade och de vet inte när dessa kommer in. Så istället skulle jag kontakta affären igen och ta ut en ny cykel, på generalagentens bekostnad.

Nu sitter jag där som ett fån. Den modellen jag hade, har de inte kvar. Kan få en nyare modell, något bättre eller en ännu nyare modell, mycket bättre?, fast lägga mellanskillnad. Hur skall jag göra?

Den nya modellen klarar mer än dubbel så långt sträcka på en laddning, har annat bromssystem och lite fler finesser. Kostnad ca 2500:-

Hur hade ni gjort?

Våldsbejakande extremism

I helgen som var exploderade min telefon av samtal, SMS och meddelanden på messenger. Hade sovit middag en stund och är jag gick upp tog jag med telefonen som hade legat på laddning, och då såg jag att den blinkade ilsket mot mig. Många nummer jag inte visste något om, men ett par nummer som var i min telefonbok. Men hann inte göra något utan då ringde det på messenger och jag svarade.

– Hej det är jag, det är en massa nazister på byn…
– Va, säger jag…
– Det är fullt med folk från NMR, här, mer än 50 personer…

Jag kunde inte annat än att lyssna på personen och sedan berätta att jag hört ett rykte om att det skulle ske, men inte här…

Efter samtalet ringde jag polisen och berättade vad som var på G.
Kollade mobilen, ring mig snarast, ring fort, hjälp…
Ett meddelande löd ”Tror du det är sant det som händer där?
Jag kunde bara svara vad jag visste.

Tog en tur med bilen och kunde konstatera att det var ett märke på en jacka jag kände igen, så visst var det sant.

Men varför tar så många personer kontakt med mig, kommunen har en säkerhetschef som bör ta hand om detta, inte jag. Jag är bara en simpel medborgare, en person som trivs med att trygghetsvandra i mina två kommuner.

Visst är det roligt att man är betrodd, men jag har ingen utbildning i detta med sådan här krishantering, eller hur man skall agera. Jag har jobbat som busschaufför, filmarbetare, jordbrukare, tidningsbud, men detta…

En person kallade mig ”Privatspanaren”. Jag vill inte vara en privatspanare, eller något annat. Jag vill vara den anonyma människa jag har varit, sköta mitt jobb, arbeta ideellt med det jag tror på.

Jag förstår att människor tycker det är jobbigt och att dessa organisationer sprider rädsla med sin närvaro. Men vad skall jag kunna göra?


Samtidigt har vi våra grundlagar som Sverige vilar på, som är en del av vår demokrati. Det jag såg, kunde inte heller anses som ”hets mot folkgrupp”, möjligen några jackor. Mötet gick lugnt tillväga, men samtidigt känns det inte okey att dessa kunde lura sig till att hyra lokaler här, för sitt möte. Känns olustigt på många sätt…

Men nästa gång hoppas jag att jag slipper bli spindeln i nätet, och slipper detta.
Har inte ens gått igenom alla meddelanden jag har fått på telefon. Men har i alla fall hämtat mig från chocken över vad som hände.

Så här skriver Wikipedia om organisationen
Nordiska motståndsrörelsen, är en nordisk våldsbejakande nynazistisk organisation. Organisationen är förintelseförnekande och antiglobalistisk. I Sverige är NMR också ett politiskt parti, i form av en parlamentarisk gren inom organisationen. Organisationen vill genom revolution ”skapa en nordisk nationalsocialistisk republik bestående av de nordiska länderna Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och eventuellt även de baltiska länderna”. Organisationen har flera gånger kopplats till politiskt motiverade grova våldsbrott inklusive mord, bombningar, grov misshandel och tillverkning av egna vapen.

Ovanlig sommar

Nu har det hänt igen, ett inbrott i fotbollsklubbens stuga.
Tråkigt att se bilderna, men kan kanske vara bra om samhället vaknar.
Detta är fjärde inbrottet denna sommar. Redan i våras gick länstyrelserna ut med att det blir en ovanlig sommar, inte minst för ungdomarna. Många kommer inte att åka bort och får vara hemma hela sommaren. Hur mycket har samhället tagit höjd för det?

Kommunen här tog tidigt bort feriejobben då kommunen befinner sig i ekonomiska svårigheter. Men de kan ju inte säga att de var oförberedda på detta, då det hela tiden har kommit info om detta uppifrån. Detta blir stora kosnader för klubben men också stora kostnader för kommuen.

En tidningsartikel i TTELA säger följande:

I helgen var det många upprörda personer som reagerade på Facebook gällande förstörelsen i Tingbergsskolan i Lödöse. Fönster var krossade, sittplatser och förråd var vandaliserade och leksaker låg utslängda.

– Det är en vandalisering som pågått i två veckor, tio fönster har krossats i Tingbergsskolan. Vi har tejpat och säkrat dem tills vi får beställningarna av glaset. Leveranstiden är 4–6 veckor, säger Edethus fastighetschef Magnus Casperson.

Magnus Casperson berättar vidare att kostnaden per fönster är 5000–10 000 kronor. Pengar som tas direkt från bildningsnämnden som därmed drabbar skolornas budget.

Hur möter vi detta?
Vi måste samarbeta mer mellan kommun, polis och frivilliga. Vuxna, föräldrar och övriga måste hjälpa till i detta. Grannsamverkan, Trygghetvandringar, väktare och polis mm, måste med i arbete. Jag har varit på flera föräldrarmöten då föräldrar uppmanas att samarbeta mer…

Vi måste ta ställning IRL och inte bara skrika ut vår frustration på Facebook.

Vill avsluta med en insändare som min kompis skrev

Civilsamhället behövs för trygghet


För fem år sedan började jag trygghetsvandra i min förra kommun. Jag såg snart hur viktigt det var med vuxna förebilder för ungdomar men också för våra äldre, där våra västar skapar trygghet på månadsmarknaden, för pensionärsföreningar som vill ha extra stöd vid sina evenemang. Jag älskar detta med att bygga upp relationer med ungdomar och vuxna, och att vara en förebild för framför allt ungdomar. Vi är en viktig del av civilsamhället och vårt arbete gör nytta. När jag flyttade ner till min nuvarande kommun så såg jag att många ungdomar ville ha mer vuxna ute i samhället, och jag såg att det behövdes.

Fick kontakt med en chef i kommunen, som tände på iden och vi drog igång även här. I kommunen söder om oss har de satsat på nattvandrare vilket är en ideell förening. Men varför ser de så olika på detta med civilsamhällets ideella arbete?

I min och angränsande kommunerna använder vi hemliga Facebookgrupper för intern information vilket gör att vi kan få ut information snabbt till alla. I norr och söder är våra viktigaste samarbetspartners med, och kan också hjälpa till, dvs socialtjänst, polis, kommun och kommunala fastighetsbolag. Men inte här…

Beroende på vad som händer kan meddelanden se ut som detta:
Har fått signaler från boende och anställda att det förekommer ett gäng av ungdomar på ett insynsskyddat område på xxvägen. De boende är oroade då de misstänker att det eventuellt förekommer droger. Det förekommer även nedskräpning. Polis och fältarna är informerade. Bifogar karta om vilken plats det gäller, om ni har möjlighet att ta en tur i området under trygghetsvandringarna framöver.

Så fort vi kan så tar vi in detta i planeringen och visar oss i området för att “störa” verksamheten. Redan dagen efter var vi där och visade oss. Vi är inga poliser och inga väktare, men vi är medmänniskor som tror vi kan göra en insats.

Ser vi också något som behöver uppmärksammas, så skriver vi det i våra grupper, och polis, kommun mm kan uppmärksamma det. Så är det i kommunen i norr och i söder, men inte här.

Oavsett om vi kallas trygghetsvandrare eller nattvandrare så är samarbete viktigt.
Bara att säkerhetschefer går in och ger uppmuntrande ord i grupperna som detta: Ni är en sån positiv kraft – heja er 👏🏼👏🏼👏🏼 eller som kommunpolisen avslutar mesengerkonversationer med orden: ”Ha de gott och ditt arbete med bl a trygghet är fantastiskt”.

När det varit problem med ungdomar i olika butiker, och det kommer in info till polis eller kommun, får vi genast info om det, och kan göra insatser genom att vistas i området, i alla fall i två av kommunerna, men inte här 😦
Att det varit problem runt vår centralskola, fick vi reda på via vår lokaltidning.
Att den stora butiken har problem med snatterier av skolelever kom av att en i personalen kontaktade mig. Då hade info redan gått till kommunen, men stannat där.

Att kommunen vid en av sina förvaltningar hade problem med nedskräpning och ibland även mänsklig avföring, kom via en enskild tjänsteman och inte från några ansvariga.

I våra grannkommuner hänger tjänstemän och kvinnor med för att lära sig hur det fungerar. Ungdomscoacher, fältassistenter mm. I våra grannkommuner välkomnas vi vuxna till fritidsgårdarna för att lära känna ungdomar, umgås med ungdomar. Det är viktigt att ungdomarna lär känna oss, så de vet att de kan kontakta oss när vi är ute, om det behöver hjälp och stöd.


I tidningen Alekuriren kan man läsa:

Ida och Sandra arbetar som ungdomscoacher i kommunen. De finns på plats på fritidsgården där många ungdomar samlas på kvällarna.

– Vi välkomnar en ökad vuxennärvaro, inte bara här i huset utan även ute i samhället. Det är oerhört positivt med möten över generationsgränserna, det har vi fått ett tydligt bevis på den här veckan. Vi har exempelvis haft politiker som suttit och diskuterat saker med ungdomarna och personal från IT-avdelning som svarat på frågor, säger Ida.

– En annan positiv effekt är att våra olika verksamheter i kommunen kan lära av varandra. Det för oss också närmare varandra, säger Tomas, samordnare för kulturskolan.

Jag är van att vi trygghetsvandrare blir inbjudna till samrådsmöten, droginformation på skolan, droginformation med polisen. Får utbildning i hur våldsbejakande extremism ser ut, våld i nära relation, och mycket mera. En massa olika information om var vi bör titta till, men inte här…

Javisst, jag har tur som får det i grannkommunen, men mina kollegor här då?




Jag kanske är bortskämd med att vi ideella krafter ses som ett positivt inslag och inte som belastning?

Visst är det skoj när våra lokaltidningar uppmärksammar vårt arbete, visst är det skoj när kommunpolisen avslutar konversationen med dessa ord ”Ha de gott och ditt arbete med bl a trygghet är fantastiskt”.Ja det värmer verkligen.

Samtidigt har jag ett tag funderat på att lägga av här i kommunen, låta någon annan ta över. Satsa min fritid i grannkommunerna i stället. Tog upp det med polisen i ett mail, för ett tag sedan, men fick önskemål att jag skall stanna kvar.
Samtidigt tänker jag på mina kollegor här i kommunen, och inte minst alla ungdomar som vill att vi vuxna kommer till dem.

Börjar igen

Det var länge sedan jag bloggad. Ja, jag känner verkligen att jag saknar detta. Måste bli ändring på detta nu.

Senaste året har varit mycket samhällsengagemang, arbete med kyrkan, trygghetsvandringar, missing people mm. Detta har tagit mycket tid ifrån mig, tid som förvisso varit lärorik och gett mig många nya insikter. När jag slogs mor vården för fars och mors skull, så blev bloggandet en säkerhetsventil till att få ur mig mycket av den frustration jag kände. Bloggandet kom också att innebära att jag kunde spara viktiga mål i skrift, att andra kunde ta del av min kamp, mina tankar mm.

De senaste månaderna har också min vilopuls stigit från att ligga runt 49-50 till numera runt 65. Visst, det är inget fel på min vilopuls även om den är 65, men jag tror ändå att det har att göra med att jag ibland har lite för mycket omkring mig.

Så jag skall försöka börja om igen med denna meditationsövning och vara mer verksam här. Samtidigt skall jag också försöka följa alla intressanta bloggar jag följt och fortfarande följer.

Så nu kör vi…

Inre stress – må väl

Under en tid har jag låtit bloggen vara vilande. Har haft för mycket omkring mig, haft konflikter och är på väg att flytta. Även om jag på ytan har varit den vanliga Bengt, så har det hänt någon inom mig.
Ovanstående bild är min vilopuls från den 15:e juli fram till idag. Normalt ligger den runt 50, men med variationer både upp och ner, men från den 29:e juli har den bara stigit. Många problem att lösa, nästan alla är lösta, men under den senare tiden har jag satsat mycket på mig självt i ”må bra”-segmentet. Jag har satsat på min sömn, som låg på 4,5 timmar i genomsnitt för ett par veckor sedan. Jag brukar satsa på en dygnsvila på 7 timmar, vilket är det jag känner är normalt.

Något jag gör är att satsa på promenader och min kondition är superb.

Även om inte jag är uppe i Peak-zonen beroende på att jag är rädd att få mina bröstsmärtor, så är jag mycket tillfreds med mina resultat.

Min sömn är ju också beroende av att jag jobbar natt och består oftast av 3 sömnperioder per dygn. Före jobbet, efter jobbet och sedan en stund på eftermiddagen. Ja detta hänger i även när jag är ledig.

Sista natten blev triumf i sömn, hela 8 timmar och 2 minuter, JIPPI!
Jag var vaken en stund mellan 04 och 05, och sedan fortsatte jag att sova. Ja, jag hade nog sovit längre om inte bror väckt mig för att det var strul med färdtjänsten.

Nu är flytten i full gång, och jag ser verkligen fram emot den. Att flyttstäda går som en dans, och de negativa människorna känns mycket mer avlägsna.

Ser fram emot att börja om.
Ta hand om er!

Tidningsbud under ytan

För några dagar sedan skrev bloggen Tidningsbudens nyheter om ”Siffrorna som morgonpressen talar tyst om”. Det är ett inlägg om hur villkoren ser ut för tidningar och oss tidningsbud.

En allvarlig läsning och en tankeställare för många av oss i samhället. Jag älskar mitt jobb, att få komma igång och leverera tidningar i brevlådan ute på småvägar och vakna upp med naturen. Ibland skämtar jag om att mitt jobb är en löneförmån.

Vintertid är förhållanden helt annorlunda och ibland är man så trött att man gråter när man kommer hem. Jag skrev om ett tillfälle för några år sedan som jag kallade ”Balett på nattvägar”. Men man får gråta färdigt och ta nya tag till nästa dag. Trots allt är det det positiva som överväger.

Men att tidningarna har och är i kris, har vi hört många år nu.

Stampen har genomgått en rekonstruktion, och man visste inte från dag till dag om man hade något jobb att gå till. Länsstyrelsen gick in med lönegaranti och lönen kom från flera källor, innan allt var klart. Men mycket förändras bakom våra kulisser som inte alla vet om.
Hälften av mina kollegor i Lilla Edet försvann nu på försommaren då företaget omorganiserade för att klara ekonomin. Våra distrikt har blivit mycket större och förändrade scheman.

En anledning är att vi delar artiklar utan att betala för det, och många tidningar och mediehus har copyrightpoliser som letar efter delningar, som inte gjorts på rätt sätt. De flesta brukar kolla in flöden i grupper och kontaktar personer via Messenger och ber dem plocka bort delningar. De vill styra besökarna till sina sidor för att få betalt för det de gör, vilket vi nog alla vill ha betalt för.
Själv har jag åkte på att betala 500:- för att delat en artikel och 500:- för att delat en bild som jag inte hade rätt att dela.
Surt, mycket surt. Det är några år sedan, men jag lärde mig en läxa.

Facebook och Google tar stora delar av annonsintäkterna och många företag skapar dessa ”gilla & dela”-tävlingar, vars syfte är att kunna annonsera gratis och även undgå moms och reklamskatt.

Många av mina kollegor har inte ens rätt till a-kassa då arbetvillkoret för tidningsjobbet inte uppfylls.

Skall jag bara se på när personer copy & paste tidningsartiklar i Facebookgruppet eller skall jag vara lojal och hålla käften. Och vem är jag i så fall lojal med?

Trots att jag är tidningsbud och har ett budex av lokaltidningen så får även jag betala för webbtidningen och e-tidningen.

Delar jag ut ett extra ex av någon tidning till någon som inte betalar för det, då är det detsamma som omedelbart avsked. Nej, detta är inte mitt företag som bestämt utan tidningarna i själva i jakten på betalande kunder.

När jag började med tidningsutdelning så hade vi budex av nästan alla dagstidningar.

Idag är det bara lokaltidningen kvar som jag får och endast i pappersformat och bara de dagar jag jobbar.

Personligen är jag mycket frikostig med att dela med mig av material, när de frågar. Då tar jag inget betalt, men brukar vara noga med att de får sätta ut mitt namn.

Edethus är ett av de företag som använder mina bilder.
Socialdemokraterna i Lilla Edet är en annan organisation
Aftonbladet är en annan källa.
P4 Väst som är min lokala radiokanal frågar ibland om jag har bilder.

Dela gärna, men tänk på upphovsrätten. För även jag drabbas om vi inte tar hänsyn och gör rätt för oss.