Så njutbart, eller?????

wp-image-1783393486
Jag fick äntligen ladda ner Katarina Wennstams senaste bok, ”gänget” på Storytel. Välskriven, spännande och otroligt bra känsla i boken. Ja så bra så jag lyssnade på den på två dagar, innan jag förstod  i min besvikelse att den var slut….

Men jag kommer i detta inlägg att koncentrera mig på ”öppningsscenen”i boken, då den fick mina känslor att svalla igång. Man glömmer gärna de tråkiga sakerna i livet, försöker gömma dem långt bak i huvudet och hoppas att de skall stanna där för evigt, men tyvärr, så händer saker som gör att de börjar komma fram igen.

En man sitter med pistolen i munnen och funderar på om han skall avlossa skottet eller inte. Där tror jag att vi slutar med alla jämförelser, och vad som hände i boken, får du själv ta reda på. Men mina tankar återvände till den tid jag blev mobbad på en arbetsplats. Då var pistolen en dröm för mig, en dröm som gjorde att jag höll mig vid liv men också försökte få mig att dö…

Jag var så besviken på vården, på min mobbare, ja på hela livet att jag mådde so jag mådde. Även om det var min mobbare jag var förbannad på, så ville jag inte göra personen illa, inte fysiskt i alla fall. Men en av mina absoluta ”favoritdrömmar” var att stoppa pistolen i innerfickan, gå in till min mobbare på sitt kontor. Ville be honom titta mig i ögonen, plocka upp pistolen och stoppa den i min mun och trycka av.

Tror ni Shirin Nouri skulle kunna förstå detta, eller kan du förstå detta, eller någon annan? För mig var detta en ljuvlig dröm under flera år. Problemet var att jag inte hade någon pistol, och visste inte heller hur jag skulle få ta i en. Istället blev det andra sätt jag försökte med. Men tanken ploppade upp när jag hörde var som skrevs i boken, och på något sätt så blev tanken lika njutbar idag som för 25 år sedan. Jag inser idag i tanken att mobbarens mobbing inte var någon mobbing, utan kom av andra orsaker, men vad spelar det för roll, jag mådde ju dåligt av det som hände, jag ville dö, försökte dö, men misslyckades….

Men även om tiden har gått, så fanns tankarna kvar inom mig, precis som för 25 år sedan, och fortfarande lika njutbara som då, när jag tänkte på varför…

Kyrkoval – medmänsklighet

I morgon är det dags för kyrkoval 2017. Själv har jag redan avgett min röst under veckan som gått. Jag gör som vanligt tittar igenom de olika valsedlar som finns och kollar vem som står på de olika listorna. Tänker på de kandidater som jag känner igen, den relation jag har till dem, funderar på vilken uppfattning jag har om personen och om jag tror personen kan föra fram de frågor jag anser är viktiga. Känner jag att det känns rätt, kryssar jag personen. Naturligtvis måste också partiet/nomineringsgruppen ha något som jag känner är viktigt, så att en kandidat står på en lista som jag inte förlitar mig med, då blir det inte den sedeln som åker i kuvertet.

Kyrkovalet har varit lika viktigt för mig som de allmänna valen vi har för övrigt, och det är detta jag kallar demokrati. Jag är stolt och glad över att vara en Europé där demokrati råder, fast vi har en historia som startat två världskrig och två förhatliga ideologier har sitt ursprung. Två ideologier som har inneburit att delar av min släkt har fått sätta livet till. För mig är kyrkan viktigare än någonsin, när jag idag ser hur världen, Europa och även Sverige splittras igen. Jag är otroligt stolt över att kyrkan tar parti för det jag tror på, något jag anser som det viktigaste i dagens läge medmänsklighet. Medmänsklighet är inget parti men den egenskap jag sätter högst hos de personer jag vill skall företrädamig. Jag tror på en kyrka där det finns plats för alla, där vi kan känna trygghet och gemenskap, men också ett ställe där vi kan hämta styrka och tröst.

Att se människor lida gör ont inom mig, att känna att min hand ensamt eller tillsammans med andra händer kan göra nytta, är glädjande även om det sker i sorg. Vi är alla skapade till Guds avbild även om vi är utvecklingsstörda, fysiskt eller psykiskt sjuka, handikappade eller sexuell läggning. Vi har alla ett uppdrag i livet att utföra, en kallelse att ta vara på och forma oss efter. Andra vill påstå att min panikångest var djävulens verk och under lång tid trodde även jag det, då det var det som drev mig till att göra självmordsförsök. Nej, Gud visste att jag skulle klara prövningen och växa mig starkare, bli tryggare och en lärjunge som kunde åka runt på sjukhus och vårdcentraler för att informera om det. Det är också min mission att ta vara på de erfarenheter jag har fått av släkten om nazism och kommunism som får mig att ta till orda om hat som växer sig starkare hos vissa grupper.

Nej det finns bara en väg framåt och det är kärlek och medmänsklighet. Så glöm inte demokratiska rättighet…

Din röst gör skillnad.

Äventyr i Uddevalla

wp-image-62242066

I går var jag på Äventyr i Uddevalla på Hallmans bokhandel inte minst för att träffa min Twitterkompis Kim M Kimselius men också kolla in boksläppet på hennes senaste bok Äventyr i Uddevalla. Kim har jag j följt under många år på Twitter och vi har haft en hel del ”goa” samtal den vägen och jag även följt hennes bloggar. Kim är en positiv människa och har alltid nära till skratt och det är något jag verkligen gillar. Tyvärr har jag alltid haft svårt att läsa böcker, ett svårighet som blev till handikapp när jag fick min panikångest. Men sedan kom ju StoryTel och kombinationen att lyssna på böcker och röra på mig i skog och mark, var något som passade mig. Kim träffade jag första gången IRL förra året på bokmässan och jag köpte några böcker av henne. Då fick jag också reda på att hon har några böcker inlästa via Legimus och att jag kan låna dem som talböcker via biblioteket. Det blev min lycka och jag fick chansen att lära känna två nya vänner ”Theo och Ramona”. Det är just Theo och Ramona som som är på äventyr i min grannstad.

wp-image-1155105505

Baksidestext på boken:
Det var något speciellt med den gamla, knotiga vandringsstaven. Ramona kunde inte slita blicken från den. När hon böjde sig fram för att studera den närmare såg hon att den var full med siffror och tecken. Hon sträckte ut handen mot staven. Då hände något förunderligt, den översta raden började glöda med eldskrift. Lågor dansade mot henne och växte. Hon grep hårdare tag om Theos hand, sedan fattade hon tag om staven, rakt över eldskriften. Ett eldklot omslöt dem i nästa ögonblick. I samma stund hörde hon en man ropa: ”STOPP! Den är min!” Sedan försvann rösten och omgivningen, en ny tidsresa hade börjat.

wp-image-1675776074

Nu finns hennes böcker på bevakning i apparna och så fort det finns en ny bok att lyssna på, så laddas den ner och en ny resa börjar i mitt inre. Senaste boken jag lyssnade på a Kim var, Tillbaka till Pompeji. Den resan var så spännande att jag delvis surfade på nätet och besökte de platser hon beskrev i boken, likaså var det med äventyren under andra världskriget, som jag kunde följa via surf med också mors och andra släktingars berättelser och upplevelser under kriget. Det ger en annan dimension till det man läser.

Nu väntar jag på att få lyssna på boken om Uddevalla, och ser ni snart en galning som springer på Skansberget, Skalbankarna eller andra ställen i Uddevalla, och har stora hörlurar på över öronen och lyfter på stenar, så är det bara jag som lever mig in i boken.

Tack Kim för dina kramar igår, tack för att jag fått lära känna Theo och Ramona och tack även att jag fick träffa Roger Salomonsson, Destination Uddevalla och Joakim Ekbrand, Hallmans bokhandel. Tack också till Bart Muller på hotell Sköna rum, som jag ommer att få ära känna mer idag.

a…

Jag ”hatar” hatet…

logo_test
Jag är stolt medlem i gruppen #jagärhär som tar avstamp i den demokratiska frågeställningen om vem som har möjlighet att uttrycka sig på nätet. Kampen om yttrandefriheten mot näthatet hänger ihop med begrepp som klickomani, filterbubblor och alternativa fakta.

Jag tror på medmänsklighet och att tillsammans är vi starka. Jag ser hur näthat och förtal breder ut sig, inte alltid på ett sådant sätt så vi ser vår egen roll i det, men det finns där. Säkert spelar mina egna upplevelser roll och även berättelser från och efter andra världskriget roll i mitt ställningstagande, och jag har svårt att acceptera att det skall bli ett sätt att påverka vårt demokratiska samhälle. Jag tror på sund dialog som baserar sig på forskning och fakta och inte ”jag tror att”. Just nu är #jagärhär under attack från främlingsfientliga krafter och vissa av oss, inklusive jag, har blivit uthängda på Granskning Sveriges sida och efter dessa utfall valde Facebook att ta bort deras sida (och just  nu har de kommit med en ny sida). Jag kommer inte att ge mig i dessa frågor om yttrandefrihet och ett sunt samtal.

snip_20170912191345

Jag hamnade på ”Inte rasist, men…”:s sida där de berättade att en SD-politiker aktivt stöttar Gransknings Sveriges sida. Gick vidare till politikerns blogg och ser att han har annonser via Google Ads. Google Ads gör reklam för en del varor, tjänster och butiker jag använder. Jag inser att genom att handla varor och tjänster oss dessa butiker, så går någon liten del av de pengar jag betalar till att ge dessa sajter levebröd. Känns inte särskilt smickrande att betala för hatkampanjer mot mig självt…

Jag tillskrev några av de företag som hade annonser på sajten och frågade om de ville förknippas med deras främlingsfientliga och vidriga fejknyheter.  Nästan alla företag skulle ta tag i detta och stoppa annonser via Google Ads på dessa sidor. Men några få företag svarade att det sker via Google Ads och att de inte aktivt valt annonser på dessa sidor. Har försökt lösa mig till hur Google Ads fungerar men har inte hittat fullständigt svar, men jag hoppas innerligt att de kan blockera annonser för sidor vars budskap, de inte står för själva.

Musik som förenar

wp-image-1055078680

I går var jag och bror i Hjärtumsgården utanför Lilla Edet och lyssnade på musik. I sann svensk/norsk anda fick vi lyssna på musik från två länder tillsammans med Sjuntorpsmusiken med Lilla Edets Musikförening och Øvre Eiker Veterankorps.

Den glädje som dessa grupper har, smittade lätt av sig till oss som satt i publiken, och vi var inte sena med att uppmuntra dessa kvinnor och män med applåder, så fort det gavs tillfälle. Det är en mäktig käns la när hela publiken står upp och klappar i händerna i takt till musiken, men också alla glada skratt som spred sig när det skämtades och gav små gliringar till varandra. Ja denna spelning innehöll allt från solospel till när båda musikgrupperna tog i från tårna. Smakprov finns i Yutubeklippet nedan…

Ja, kan en önska sig en bättre söndageftermiddag? Knappast!

SjuntorpsMusiken med Lilla Edets Musikförening är en ideell förening grundad 1901 i Sjuntorp. Vid tiden runt sekelskiftet var det vanligt att musikkårer uppstod på bruksorterna runt om i landet. Syftet var att ge ungdomarna något att syssla med och samhällets innevånare
underhållning.

Detta skedde även i Sjuntorp. Initiativet till detta togs av AB Sjuntorp år 1901, som bekostade en instrumentuppsättning och noter samt ställde en övningslokal till förfogande. Pensionatet ”Minnet” blev från år 1902 den permanenta övningsplatsen.
Sjuntorps musikkår har under åren genomgått stora förändringar både uniformsmässigt, ekonomiskt och musikaliskt.

Under många år var Sjuntorps musikkår en ren musikkår till att i dag under namnet
SjuntorpsMusiken kunna erbjuda en repertoar som omfattar marschmusik,
underhållningsmusik, fanfarer, brassmusik och storbandsmusik via våra tre musikgrenar
Sjuntorps Musikkår, Sjuntorp Brassensemble samt Humble & Gorgeous Big Band..
Samtliga sektioner har som mål att inom SjuntorpsMusiken som förening, bedriva en
aktiv verksamhet på alla nivåer såväl musikaliskt och sångmässigt och att alltid ligga
på en arrangemangsmässigt hög nivå.

Øvre Eiker Veterankorps kommer från Hokksund i Norge, och består av 15-talet medlemmar men och utan grått hår och spelar det meste av ren och skär glädje.

”Bandet” bildades 1992 och beskriver sig med följande ord: Vi er en reiseglad og spilleglad gjeng som for tiden består av 12 musikanter i alder fra 40+. Vi har et variert program, og spiller like gjerne på ølfestivaler som i kirker. Korpset har en aktiv pårørendegruppe som er svært viktig for trivselen, de er umåtelig begeistret for hormusikk, og støtter opp om alle turer og arrangementer.

Vi spiller på egne instrumenter, vi marsjerer ikke, og har et avslappet forhold til uniformering. Nye medlemmer tar vi imot, og de som spiller klarinett, trombone, saksofon eller horn er ekstra velkomne.

 

 

Orden betydelse förändras

Jag reagerade mycket starkt på ovanstående statusuppdatering när jag såg den. Valfrihet är ett alldaglig ord som kan användas till mycket. Nej jag tycker inte om all valfrihet men samtidigt är jag stolt över att vi har valfrihet. Valfriheten ger mig jobb och inkomst. Sedan 90-talet finns det inget monopol på brevbefodran och det gör att man kan välja postoperatör efter kostnad och service. För mig och arbete är det en frågan om överlevnad. Vi kan få någorlunda kostnadstäckning till tidningsutdelningen som annars går med förlust. Med största sannolikhet hade tidningsutdelning på landsbygden upphört om vi inte kunna kombinera det med inkomster från brevutdelningen. Tittar man på landsbygden så är det många som röstar SD och där är det skrivna ordet från etablerade mediet viktigt och att inte lämna ”walk over” till de främlingsfientliga som försöker med alla medel mer eller mindre seriösa, påverka folk.

Den 17: e september har jag valfrihet att välja vem som skall få mina röster i kyrkovalet. Detta kallar jag grunden för en demokrati och så oerhört viktigt i ett rättsstat.

Jag blir uppriktigt sagt rädd när jag ser hur vanliga or blir djävulens verk. På bara något når har ju ordet godhet omvandlats till det negativa som är i dag. Jag vågar bara använda ordet i kyrkan numera, då det ar en så dålig klang. Gohetsmaffian, godhetsivrarna, underbara ord eller? Nazism och kommunism är för mig två förhatliga ideologier som har ett splittrat Europa som bas. För mig innebär det ond bråd död, inte minst för mina släktingar. Jag beundrar ju C H Hermansson mycket, då hans arbete att få bort kommuniststämpeln från vänstern var givande. Det lyckades Lars Ohly snabbt förstöra när han sade ”jag är kommunist”. På några sekunder omvandlades han från en kostymklädd man, till en person i militära kläder med en kulspruta i näven, och precis som vakterna i Östtyskland sköt ner liktänkande, så sikta de han mot mig och jag bara väntade på smällen och att jag skulle segna ner död. Jag är jätteglad att han fick lämna politiken så snabbt efter det.

Jag blir verkligen rädd nr vi försöker sätta in andra innebörder av ord som godhet, valfrihet, än vad de verkligen står för. Helt plötsligt blir jag rädd för hur jag skall titulera mig själv, när jag aktivt arbetar för jämställdhet mellan könen, visar mig på stan i min trygghetsväst för att försöka ge folk trygghet.

När jag läste ovanstående inlägg, så önskade jag, för någon bråkdel av sekund, att den förvandlade partiledaren hade tryck av.

Fantastiska fotografer

Screenshot_2017-09-06-06-06-09

Detta med fotografering är något jag bara älskar. Min mobil går varm i kameran, då den jämt är med. Att redigera är det sämre med, men det händer, om man bortser från lite justeringar som händer allt som oftast. I min närhet bor en mästerfotograf vid namn Piotr Korytowski. Han deltog i Vi-skogens tävling med en trädbild och tog hem förstaplatsen där.

I hård konkurrens med närmare 600 bidrag fick hans harmoniska gran vid sjön Djupevattnet, i Lilla Edet flest röster och vann hela rubbet.

Själv säger han så här till Vi-skogen:
– Jag vill tacka alla som röstade på min bild, jag är jätteglad! Dessutom tycker jag att alla finalister ska känna sig som vinnare, det var många fantastiska bilder som var i final. Min bild visar ett ställe där man kan ta sig från vardagen. Trädet visar hur stor roll det spelar i hela miljön. Det är tydligt och oskiljaktigt, säger Piotr Korytowski, till vardags fotograf och IT-tekniker.

– Den starka, trolska stämningen i Piotr Korytowskis skickligt tagna vinnarbild berättar om trädens styrka, kraft och uthållighet. Att de kan rädda liv. Såsom Vi-skogen gjort i många decennier nu, säger Anneli Rogeman.


I dagens lokaltidning finns Piotr på första sidan och hans fotointresse uppmärksammas på en hel sida.  Jag är ju inte personlig vän med Piotr, men har länge tänkt fråga omhan är intresserad någon dag att gå ut i naturen och ta en fotorunda. Säkert får jag skämmas men min Samsung 8, men jag får ju samtidigt se hur ett proffs arbetar… Samtidigt får jag prata mer med honom och kanske skriva mer om det han gillar. Hoppas snart kunna få till ett möte med honom och beundra hans konstverk.

Vill man se mer bilder från Lilla Edet fotade av Piotr, så är det bara att kolla in: http://www.shaphot.eu/albums/lilla-edet/