Uppdrag granskning

uppdrag granskning
Screenshot från Uppdrag gransknings hemsida på SVT:SE

I går tittade jag på Uppdrag granskning som handlade om Thomas Eriksson som gång på gång blev ”glömd” av hemtjänsten. Jag fick panik när jag såg vad som hände och mådde själv mycket dåligt av händelserna. Att saker händer och ibland går fel, måste vi acceptera men då måste vi ju ta lärdom av detta för att förhoppningsvis kunna se vad som gått fel, så det inte behöver upprepas.

Vi hade ju hjälp under många år med far då han var sjuklig och troligen hade han inte fått bo hemma om inte jag funnits till hjälp. Under många nätter var jag extra uppe och kollade till honom, tog vissa prover, och sedan ringde nattpatrullen mig och vi pratade och ibland kompletterade jag med ytterligare saker. Så det var mycket sällan som de behövde komma hit på nätterna. Likaså tog jag mycket hand om det dagliga arbetet med viss omvårdnad så vi kunde avboka en hel besök. Det fungerade ypperligt.

När sedan far gick bort fick vi några år ledig innan vi behövde hjälp för mor. Då hade mycket omorganiserats inom omsorgen, personalen blivit av med sina förflyttningstider mer personal, och mycket ny personal som kom, som inte hunnit att läsa in sig på brukaren. Vi var alla glada när ett av de två ansikten som kom, var ett känt sådant. Genom självsanering fick jag bort mycket av den personal som gav både mig, bror och även mor ont i magen. Många gånger skötte jag mor helt ensam, och när personalen kom, så kunde vi använda deras tid till lite social samvaro istället och även de fick en liten stund att pusta ut. Ingen av oss, varken vi eller personalen upplevde det speciellt negativt.

Jag är mycket positiv till den personal som kom hit och av dessa fick jag själv mycket tips och problemlösningar, så jag kunde agera utifrån våra förutsättningar. Det var mycket värdefullt. Jag säger som Thomas i reportaget, det är inte personalen jag inte litar på, det är deras chefer.

Sara Bull som gjorde reportaget i Uppdrag granskning säger så här i en intervju: Det Helena berättade om fick mig att vilja granska hemtjänsten och min känsla nu efter att ha gjort reportaget är att man skulle kunna fortsätta gräva en hel del inom just äldreomsorgen.

Lite senare i intervju säger hon så här: Vi pratade i början om att gå in med dold kamera men avstod av rent etiska skäl med tanke på att vi inte var ute efter att sätta dit enskild personal utan mer komma åt ett systemfel.

Det är just dessa systemfel jag själv har reagerat på när det gäller omsorgen. Såg en hel del sådant när det gällde far och ännu mera när det kom till hjälpen för mor. Bara en sådan sak som när vi behövde extrahjälp och deras beräkningar för detta var en och halv timma, vilket vi också skulle betala extra för, skulle utföras på 45 minuter.
Eller som när det skulle följa med mor till vårdcentralen och de planerade att mor skulle hämtas 10 minuter innan läkartiden och därefter skulle de följa med mor och göra morgonhygien samtidigt som de skulle hjälpa till med påklädning.

Tacksam för att jag kunde ta den biten och sedan köra ner mor till vårdcentralen och att personalen mötte upp där.

Men är jag igår tweetade om att jag inte vill ha kommunal omsorg när jag blir gammal så blir jag genast påhoppad att jag skyller på personalen. De flesta av personalen vi hade det sista, var helt fantastisk, och de vill jag ha själv, om jag nu kan välja, vilket jag knappast kan tro att jag får. De mest kända kunde ringa och fråga om vi kunde arbeta ihop när det strulade till sig för andra akuta händelser och det fungerade helt utmärkt, medan andra vägrade ha mig med. Själv såg jag det väldigt naturligt att hoppa in vid dessa tillfällen, så ingen annan, som kanske var helt ensam, skulle behöva lida.

Maten sköttes av en privat entrepenör i kommunens lokaler och var helt supergod. Hände många gånger att vi åkte dig och köpte mat för att ta med oss hem.

För att återgå till Thomas i reportaget. Där var det ett systemfel som gjorde att han blev bortglömd gång på gång. När sedan Uppdrag granskning granskar dessa fall, så finns det heller inga avvikelserapporter om det. Det skrämmer mig så otroligt! Finns inte dessa så finns ju heller inget underlag till att hitta systemfelen.

I dag gick min kommun ut med följande budskap på sin Facebooksida

Välkommen till öppet möte Omsorgsnämnden 24 februari

Mötesdatum: Onsdagen den 24 februari 2016 kl 15:00
Plats: Åsaka Velandarummet, våning 1, Trollhättans stadshus, Gärdhemsvägen 9

Mötespunkter för Öppet möte
– Sammanställning synpunkter/klagomål, avvikelser
och Lex Sarah 2015
– Bokslut 2015/Verksamhetsredogörelse 2015

Välkomna!

Även om jag nu inte har någon hjälp från omsorgen, så funderar jag starkt på att gå på mötet för att se vad som hänt det senaste året inom denna del av kommunens verksamhet.

 

 

Upprop från demensvårdare #bloggswe

Det kom en vädjan från Elisabeth Marklund och jag delger hennes inlägg i helhet:

Hjälp mig! Jag orkar inte ensam….
Vi måste vara många som signalerar om vad som händer när vi tvingas gå undan t.ex vid dubbelbemanning och lämna 8-10 svårt demenssjuka ensamma i korridor och dagrum eller när de lämnas ensamma på en avdelning på natten.
Du som känner igen dig, anhörig eller personal, i någon situation som jag beskrivit här nere hör av dig här eller som ett personligt meddelande på min facebooksida eller maila bettan.marklund@gmail.com
Det är från ett medborgarförslag skrivet år 2009 men är lika aktuellt idag. Det ledde till att Uppdrag Granskning gjorde ett reportage 2010 från tre olika äldreboenden där liknande situationer visades eller beskrevs. Svenska kommuner och landsting SKL tror fortfarande att det här är en mediabild som inte stämmer och därför menar de att den personal som vi har på våra demensboenden/äldreboenden är tillräcklig.
”Allt var riggat” är omdömet om Uppdrag Granskning från en av de ansvariga i Piteå enligt en journalist. ( Vem den är som gett ett så cyniskt uttalande vet jag inte. Men vårt kommunalråd sitter i SKLs styrelse….)
Precis som om de demenssjuka var några skådespelare som fått ett manus som de skulle agera efter. Att de demenssjuka skulle ha läst medborgarförslaget och iscensatt grälet i dagrummet , iscensatt att de skulle vandra ensamma förvirrade i korridoren. Här är medborgarförslaget som jag vill att du läser och sprider så att vi blir många som vittnar

MEDBORGARFÖRSLAG
Vi vill slå larm – det är inte längre en god och säker omvårdnad av de gamla.
Den gränsen är passerad för länge sedan. Och sämre kommer det att bli p.g,a kommande besparingar.
Vi ger ett exempel från demensvården
De som kommer till oss är väldigt ofta långt gångna i sin demens och har svårt att både göra sig förstådda och att förstå. Det innebär att de gamla lätt hamnar i bråk eftersom de inte förstår varandra. Vi som personal vet ju att de är sjuka och har överseende med aggressioner och hårda ord men det har ju inte de gamla sinsememellan. De irriterar sig på varandra och triggar igång varandra. Det har lett till vridna och fasthållna armar med värk och blåmärken som följd, knuffar och slag som resulterat i hjärnskakning, frakturer med t.o.m dödlig utgång.
Därför är det ju så oerhört viktigt att det finns tillräckligt med personal som kan avstyra, ingripa och avvärja. Vi vet vilka av de boende som ofta ryker ihop och kan ju förhindra gräl genom att t.ex inte placera de personerna tillsammans vid matbordet och avleda när vi ser att de är på väg att stöta ihop med varandra i korridor eller dagrum.
I dagsläget är vi för det mesta bara två personal på demensboende dagtid. Det innebär att vi inte kan hålla uppsikten när vi måste gå undan till de boende som sitter i rullstol och kräver dubbel bemanning. Då hinner det tyvärr uppstå gräl i korridor och dagrum eftersom de då lämnas ensamma. Vi kan ibland höra skriken men trots att vi skyndar oss dit hinner vi inte alltid att ingripa och avvärja utan de boende blir skadade.
Det som är mest skrämmande är att det inte finns någon personal stationerad på en låst avdelning nattetid. Vi hade en nattpersonal placerad på demensboendet förut men den togs bort p,g,a besparingar. Det är verkligen dubbelmoral att vi under dagtid inte får lämna avdelningen men under natten går det bra. Visst, det är meningen att de då ska sova, men dementa människor är ofta uppe och vandrar. Om det inte ens längre finns någon stationerad personal på en låst avdelning nattetid som håller uppsikt hur ska då någon hinna se, ingripa och avvärja?
Det behövs bara att en förvirrad aggresiv dement vaknar och börjar vandra i korridoren och försöker öppna de andra boendes låsta dörrar. Lägenhetsinnehavaren vaknar av att det är någon bakom dörren och går och öppnar, ser vem det är och försöker stänga igen, men den förvirrade aggresive är starkare…..Vi ser blåmärken på de boende….Vad har hänt? Ingen vet.
Dörrlarm, larmmattor kan aldrig ersätta en människa på plats. Det hjälper ju inte att ha dessa larm om nattpersonalen är i en annan byggnad långt ifrån. Ett exempel som hänt: Medan de hjälper den ene som hunnit ramla i korridoren i den ena byggnaden så larmar det i en annan och ingen kan gå dit och så blir det två fallolyckor och två ambulanser får tillkallas. Det borde vara en nattpersonal på varje plan för att snabbare hinna ingripa och minimera riskerna.
När vi har fullbelagt och kommer på morgonen möts vi ofta av hel eller halvnakna dementa av olika kön som vandrar omkring i korridoren. På golven ligger det kiss och bajs .
Så här ser det ut. Konsekvensen av alla besparingar….
Nu ska vår demensavdelning på 9 platser läggas ner och två sjukhemsavdelningar ska göras om till två låsta demensboenden med 9 platser vardera för att kunna motsvara de ökade behoven av demensvård. Det låter vackert men verkligheten blir ytterligare en försämring av demensvården.
Vi tappar personalbemanning på 62,5%!!!!!!!!! Det innebär att vi inte ens längre kommer att vara två personal utan det kommer att bli mycket ensamarbete. Vi har även haft allvarliga övergrepp från dementa på personal vid ensamarbete där det bara är ett under att det inte slutat med dödlig utgång. Ingen hör oss när vi ropar på hjälp och båda händerna är upptagna med att övermanna den demente. Vad hjälper då ett överfallslarm?
Och hur ska vi klara av att avleda, ingripa och avvärja alla incidenter de svårt dementa emellan? Och hur ska vi hinna med att ge de gamla en meningsfull vardag? Visst är det vård vi vill bedriva och inte en förvaringsplats för dementa?
Det finns en stor uppgivenhet bland all personal inom äldreomsorgen. Man orkar inte ens protestera mot alla besparingar för man har protesterat förr och ingenting har hjälpt.
Men vi vill inte ge upp. Vi vill hoppas och tro att ni lyssnar……..för det är vi som arbetar på golvet som vet den osminkade verkligheten.

Elisabeth Marklund

En undersköterskas önskan… #bloggswe

En undersköterskas önskan…

Jag vill ge dig den trygghet du behöver varje dag.
Älskar blicken du ger när jag ser ditt rätta jag.
Du kan inte alltid uttrycka i ord vad du känner
men min tid med dig har gjort oss till vänner.
Önskar så att jag hade mera tid för dig,
när du ser hur jag går förbi och bara hinner säga hej.
Då önskar och hoppas jag att du ser mitt leende och min varma blick
och förstår att jag stannat om det bara gick.
Jag önskar att varje dag kunna få dig
till skratt
och att min godnattkram kan ge dig en fridfull natt.
Jag önskar så att du får ett meningsfullt liv den tid du har kvar,
att du får ställa dina frågor och ge svar.
När tiden så är inne och du ska ge dig av
mot ljusare land,
då önskar jag att få vara där och hålla din hand.
Jag önskar att alla förstod hur mycket en liten stund av närhet betyder för någon som är ledsen, gammal och sjuk.
Det kan göra den mest oroliga själen både lugn och mjuk.
Snälla ni som sitter i maktens korridor och fattar beslut,
ta inte ifrån oss mera tid
för vem ska då orka ta vid?
Vi behöver mera händer till vården idag,
det är en önskan från lilla jag ♡

Skriven av Susanna Mattson

Tänk vad jag egentligen uträttat #bloggswe

wpid-dsc_1891.jpgDe sista dagarna har jag återfått lite mer energi och det känns som om jag ser lite ljus i slutet av tunneln. Jag har kommit igång med de dagliga promenaderna som försvann ed hatmailet i början på sommaren och som sedan späddes på med semestergöromål för bror. Nu de senaste dagarna har jag promenerat ner till samhället och då bland annat passerat vår gamla vårdcentral. Vårdcentralen var många gånger min räddning dit jag kunde ta min tillflykt när ångest och depressioner blev försvåra. Nu finns den inte mer.

Den siste verksamhetschefen var inte i min smak och jag hade medhåll utav både personal och besökare. Redan från början förstod jag att något var fel.
Vid ett tillfälle när jag var där, så hade de stängt vårdcentralen och hade personalmöte. Detta visste inte jag utan jag gick in när dörren var öppen, som de glömt att låsa. Gick på toa när jag hörde någon, som jag tolkade som chefen skrika åt personalen, om ni inte gör som jag säger så ser jag till att vårdcentralen stängs. Och visst, det blev som han sagt, den blev stängd efter det. Men innan fick reda på, via personalen, att det förekom en massa saker under ytan, bland annat sexuella trakasserier. Personalen hade länge försökt få politikernas uppmärksamhet på vad som hände, utan resultat. De försökte med lokaltidningen som inte brydde sig.

Arbetsmiljöverket hade varit där och undersökt förhållanden men kunde inte hitta några problem, såsom personalen påstod. Istället för att få beslut på att det inte var några fel, så valde de att ta tillbaka sin anmälan, så den kunde den återupptas igen senare, om problemen fortsatte.

wpid-wp-1439840672584.jpegSjukvårdspersonal och läkare sade upp sig. Mitt i det skedet så fick jag anledning att prata med verksamhetschefen med anledning av mors välbefinnande. Fick tid att träffa honom och där fick jag en hel del uppgifter, uppgifter som fick mig att höja på ögonbrynen både en och två gånger.  Bland annat att läkare runt Mariestad gått ihop för att säga upp sig för att sedan med förhoppningsvis bli anställda på nytt med avsevärd högre lön. Två av läkarna därifrån hade kommit till vår vårdcentral en sedan sagt upp sig igen. Jag hade fått helt andra uppgifter om vad som hänt än det som verksamhetschefen berättade. Jag tog därför kontakt med Radio Skaraborg, och tipsade dem om nyheten. De gjorde research och kontaktade ansvariga chefer och politiker. I det påståendet fanns ingen sanning, men det var en verksamhetschef som varit helt ursinnig när radion ringde och frågade om det jag berättat. Han vägrade svara på frågor. Mors besvär med sin sjukdom gjorde sig mer och mer påmind.

I början på 2012, när mor blev förgiftad, så kunde jag driva frågorna med full kraft. Efter en del bråk fick jag ut mors och mina journaler och kunde driva vissa frågor både gällande henne och mig själv gentemot vårdcentralen. Hittade felaktigheter som direkt kunde bindas och med hjälp av Socialstyrelsens upplysningstjänst fick jag det fastställt att fel har begåtts. Jag fick kontakt med Primärvårdsdirektören i regionen och de gick vidare med mina uppgifter. Radion hade intervjuat primärvårdsområdeschefen och jag kunde påpeka fel i den och radion kom och intervjuade oss och chefen ånyo. Nu rullade bollen och så även huvuden. I radiointervju fick regionen till slut erkänna att det förekommit bland annat sexualla trakasserier blan personalen, och att verksamhetschefen hade fått sparken.

Känns skönt att det facklicka organisationer och andra förvaltningar, arbetsmiljöverken mm, inte kunde bevisa verkligen existerade.

Mor fick ett bra liv ända till slutet, med min vård och omsorg. Personalen, den kvinnliga slapp att få frågor, offentligt, ”Var det skönt att bli tillfredställd?”

Tack Bengt, för det du gjort!
Jag lär knappast få ett tack från någon annan, men mitt hjärta är varmt, av det jag gjort, och det räcker…

Prisprisad #bloggswe

image

En av de absolut finaste personerna jag lärde känna när jag kämpade för mor, är en dam i Norrbotten. Hon har kämpat för de äldre som befunnit sig i utsatthet när kommuner har sparat pengar. Hon har verkligen visat var skåpet skall stå, även om det inneburit många tårar för henne.

Hon har liksom jag en gudstro, och har många gånger bett mig att taga med mig henne i mina böner, vilket jag har gjort. Hon har slagits ner i kampen men åter alltid rest sig upp allra senast på nio. Det var efter hennes anmälan som socialstyrelsen gjorde ett antal tillslag nattetid på ett flertal demensboenden runt omkring i landet, bland annat på två i min kommun. Hon har slagits för att man skall ha ett värdigt liv även om man lider av en demenssjukdom. Även under de förutsättningarna skall man ha innehåll som ger livet en guldkant. Man kanske inte alltid förstår allt, men man är ändå en individ med känslor, som kanske skiljer sig från andras, men för mig i min sjukdom så är de mina och verkliga.

Elisabeth Marklund, du har tilldelats priset ”Årets norrbottning”, som är framröstat av Norrbottenskurirens läsare, ett pris som du är väl värd.
Du har stöttat mig och jag har i alla fall stöttat dig, i våra tuffa tider, men vi har trots allt hållit huvudet över vattenytan. Vi har dragit oss undan ljuset för att smala krafter och sedan återkommit ännu starkare.

Nedan delar jag vidare de ord, du delade på Facebook, en del av intervjun som tidningen gjorde med dig när du förärades priset.

”Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?
frågade reportern. ( jag fick läsa igenom det han skrivit att jag svarat och fick korrigera och då blev det så här. )
OBS Jag tänker på både dag och nattpersonal, chefer, sjuksköterskor
– Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.
– Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.
– Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.
– Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?
– Man kan inte leva kvar i ”jobb-jargonger” sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.
– Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.
– Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!”

Läs hela intervjun med Elisabeth här på Norrbottenskuriren.

Utarbetad omsorgspersonal #bloggswe

ID-10092938

I dag ringde mors SSK i omsorgen och beklagade förlusten av mor.
Jag blev otroligt glad när jag direkt på telefonen såg att det var denna fina människa som ringde och när jag hörde rösten kände min glädje knappt några gränser.

Varför ringer denna fina människa så här lång tid efter att mor gick bort?

Inte så lång tid innan mors bortgång hade hon haft semester och semestern övergick sedan i sjukskrivning. Jag vet sedan tidigare att jobbet i omsorgen varit tungt med mycket stress, och många omsorgstagare och en känsla av att vara otillräcklig.

Gång på gång tänker jag på det som revisorerna har pekat på i sin senaste rapport:
Uppgifter från oktober 2012 visar att omsorgsnämndens kostnader för hemtjänsten per innevånare är högre än genomsnittet i riket respektive länet. Kvalitetsresultatet i sammanställningen visar på behov av utvecklingsarbete avseende bemötande och effektivitet (att ha tillräckligt med tid för utförandet). För dessa två kvalitetsvärden ligger Trollhättans stad bland de 25% sämsta kommunerna i landet, för övriga kvalitetsindikatorer ligger de bland de 50%, dvs i mitten i jämförelsen.

Att sjukvikarier inte sätts in vid sjukdom eller semestrar är allmänt känt. När det har varit problem här har personalen ringt SSK och bekräftat att hon kommer och sedan frågat mig om det går bra att jag håller ställningarna, då de måste till nästa vård/omsorgstagare. Vid vissa tillfällen har SSK ringt mig och frågat om jag kan assistera vid hjälpen då hon inte lyckats få tag i någon kollega som kan assistera även vid intima situationer.

Men frågan är vart tar omsorgens pengar vägen?
Högre kostnader än genomsnittet och jag får går in och göra visst jobb som anhörig som egentligen skulle utföras av omsorgen och som vi betalar för. Personalen utnyttjas till max och när man läser tidningen så möts man av rubriker att kommunanställdas sjukfrånvaro ökar och man vet inte varför.
Senast var den 8 april 2014 – Trollhättans personal sjukast i länet – igen http://ttela.se/nyheter/trollhattan/1.3025167-trollhattans-personal-sjukast-i-lanet-igen

En av de som är sjuk nu är mors SSK i omsorgen som just nu jobbar halvtid.

Även kommunerna måste vårda sina anställda för att dessa skall kunna göra det de är bäst på.

Från mig till SSK i omsorgen. Du har varit ovärderlig för vår räkning och vi hoppas snart du är tillbaka för att kunna hjälpa alla andra i omsorgen som litar på dig och att du kan göra det under en mänsklig arbetsbelastning.

PS.
Jag kommer kämpa vidare för alla som på något sätt drabbas i vård/omsorg anställda och brukare.

Det bästa jag gjort #blogg100 #bloggswe

doris

 

Jag har via ett socialt media för anhöriga blivit uppmanad att skriva ett inlägg enligt följande:

 

Denna vecka skulle jag vilja be var och en av er att skriva om något i ert anhörigskap, vårdande och stödjande av er närstående, som har påverkat er starkt känslomässigt (positivt) och som har påverkat er och ert liv. Det kan vara en specifik händelse, en relation, ett bemötande eller annat.

I o m att jag/vi förutom mors demenssjukdom och råkat ut för flera felaktigheter inom vård och omsorg så är det svårt att peka ut en specifik händelse som påverkat mig/oss. (IVO håller på att utreda detta.)

Jag vet ju redan att mors journaler är bristfälliga i många avseenden men det har varit en hård kamp.

Det som nog har påverkat mig och i positiv bemärkelse är när jag för drygt ett år sedan slängde ut hemtjänsten för drygt ett år sedan. Det var nog det bästa jag har gjort under hela denna tiden.

Mor hade ju inte mått bra under denna tid som vi haft hemtjänst och hennes starka oro tror jag nog var förknippad med just hemtjänstpersonal. Felaktiga journaler felaktig medicinering mm mm.

Att medicinen som mor fick gjorde henne sämre än hon verkligen var i sin demens har jag fått från mitt anhörigstöd, som tidigare jobbade som demenssjuksköterska i kommunen.

Men hur mycket skall jag kunna om detta som lekman?

Jag var trött och utom mig av oro, bror hade precis gått i väggen för andra gången beroende på händelserna och mor, hur hon mådde med hennes sjukdom och bristerna i föståelse vad som händer, vill jag inte veta. När sedan enhetschefen än en gång ringde och anklagade mig för olika saker, så fick jag nog och sade upp all hjälp från kommunen inklusive de timmar jag hade som avlastning.

Helt plötsligt stod jag där själv ed allt ansvar om mor och bror.

Första gången jag skulle duscha mor, så drog jag på detta längre än normalt. Jag visste ju hur hon mådde när hemtjänsten var här och gjorde det och jag var livrädd. Men till slut var jag ändå tvungen, ja hade ändå själv sagt upp allt och stolt som jag är.

Jag funderar på varför jag var så rädd då det gick som en dans hela duschen.
Kände en stor rädsla för att skulle sköta nedre toalett, men jag tvungen att lära mig.

Jag märke ganska snart att mor blev lugnare och tryggare och vi fick mer fritid ihop och även jag fick mer tid för mig själv. Enligt de inom kommunen som förstod sig på omsorgen så skulle jag aldrig klara detta, men det har jag gjort. Vi får mer tid att umgås med varandra och bror är mer trygg nu än tidigare. Jag har nu bestämt mig för att ta hand om mor (och bror) så länge jag kan och orkar så jag kommer kämpa vidare

Brukar numera säga – Slängde ut hemtjänsten och in flyttade lyckan.

 

Depression och vägen tillbaka #blogg100 #bloggswe

DSC_0218
För en tid sedan drabbades jag av depression. Det började med ett påhopp av en vän på Facebook, som inte längre är min vän…
Jag började i mina tankar fundera på, vad är det jag håller på med… Är det värt att kämpa mot myndigheter och det som hände mor, är det värt att kämpa för bror?  Är det så jag tänkte att mitt liv skall vara? Jag har under många år avstått mycket i mitt liv, saker som varit viktiga för mig men inte så viktiga att jag trots allt inte kunde avstå det. Ville jag leva mitt liv på ett annat sätt,  vill jag låta någon annan ta ansvar för mor och bror?Jag var tvungen att fundera, fundera vidare och än en gång ta ett varv i mitt huvud och fundera. 
Funderandet tog tid… klädhögen med smutstvätt växte i källaren, golvet blev smutsigare och smutsigare och jag satt i mina tankar.
Visst jag försummade inte mor och bror utan överöste de med kärlek. Middagen stod på bordet som brukligt halv fem som vi brukade äta.Nu blev vädret fint och gräsmattorna växte och växte, liksom klädhögen i källaren. Allt blev övermäktigt, hur löser jag detta?

Jag liksom mor saknade våra ankor i trädgården… och jag ringde på en annons på blocket.

På bara några timmar så hade vi fyra mignonankor i trädgården…

Hann med att göra en liten tillfällig hage där det fick bo i fångenskap några dagar för att bli hemmastadda på tomten. Några timmar därefter fick jag köpt en liten babypool, och det tog inte mer än 5 sekunder efter att de hörde vattnet strömma i poolen som fyra ankor försökte bada i en halv centimeter vatten. Dom var lyckliga och jag var lycklig. Medan poolen fylldes med vatten gick jag in och hämtade mor och vi satt i gräset och skrattade och njöt av de små liven som nu kunde simma där.

Helt plötslig hade vi lite liv i trädgården igen och porten till vårt paradis öppnades igen.
Att sitta och njuta av det man har ger en energi och fast jag har fått mer jobb och ta hand om ankorna, så har högen med tvätt också sjunkit i källaren…
IMG_20140526_181413Tänk vad djur kan skänka glädje…

 

Vi är inte ensamma #blogg100 #omsorg

A¦ênnu en festma¦èltid. Halv ska¦èl kra¦êm med halv macka.

 

 

För en tid sedan fick jag kontakt med annan anhörig som berättade sin historia men framför allt ville ha lite stöd och råd med mina erfarenheter som grund.

Visst jag har gett denna person mitt stöd och mina erfarenheter som grund att leta vidare för sina svar. Visst har det funnits likheter men även väsentliga skillnader i våra berättelser och upplevelser.

Till och från har jag tipsat om nyheter och annat sådant som kan vara av denne persons intresse.
Ju mer tiden har gått så har jag ibland funderat över vad detta denna anhörige berättar betyder och till och från har jag fått en smygande känsla av att det börjar kännas som ett parallellfall men samtigit har jag skakat av mig den känslan, då jag tänkte att det är nog bara ödets nyck.

Tycker denna människa är fantastisk som kämpat på detta sätt och hoppas verkligen det fortgår på samma sätt.

För några dagar sedan blev jag uppmärksammad via en tidningsartikel om något så jag kontaktade personen om detta. Chocken var nästan total, då de personer som figurerade i artikeln var samma som ”kommit” i vägen för denna anhörige.

Helt plötsligt blir jag varse, det är nästan vår historia som berättas.
Börjar rota här i bloggen och läser, men usch så lika…

Här för några dagar sedan så ramlade den anhöriges närstående ur sängen och bröt lårbenshalsen.
In på sjukhus och akut operation. Några dagar senare så uppdagas det att personen har lågt Hb och fick extra blod i dropp.

Idag ringde telefonen och det var den anhörige som berättade att nu börjar den närstående vakna till liv, svara på tilltal och berätta vad den önskar och vill.

Nu kommer de båda att flytta ihop i väntan på nytt boende för brukaren.
Jag hoppas att den anhörige tänker på hur bundet det blir och måste tänka igenom detta noga.
Det är inte lätt att ta ansvar för någon annans liv vilket blir ett tungt ansvar för en ensamstående.

Har sagt att nu måste det till att läsa recept, laga mat, mat med mycket näring, mycket järn för att få upp blodvärdet och järn.  Man måste också tänka på att för att optimera upptaget av järn, så måste det till mycket c-vitamin. Även kaffe och mjölkprodukter måste åtskiljas från dessa järnberikade måltider. Tänk dig noga för, för det tar på krafterna och krafter som du måste ha för att orka strida för rättigheter som ni har. Glöm inte det….

Nu får vi strida åt var sitt håll men kan samtidigt ge varandra stöd för att gå vidare.

I dag är jag glad att min blogg har inneburit så mycket för andra, inte bara för denna person utan för alla andra som kontaktar mig i tysthet, då de inte vill komma ut med att de misstänker ”felaktigheter” i vård och omsorg.

Kämpa vidare men kämpa inte så mycket att du tar slut på dig själv. Tar du slut så finns ingen som kan hjälpa och stödja dina nära och kära.

Försöker någon lura mig? #blogg100

Även idag blir det vård/omsorgsrelaterat inlägg i bloggen.

Sitter nu och går igenom mors journaler från sjukhuset efter medicinförgiftningen av Risperidon.

Här ställer sig sjukhuset frågan om Risperdal: Inga uppenbara uppgifter varför pat blev insatt på Risperdal den 10/4-12

Här finns också info om att remiss till som INTE är journalförd på vårdcentralen och ej heller är skickad.
Remissär skriven till Geriatrisk/psykiatrisk avd U-a sjukhus från vct. Har ej fått ngn kallelse ännu.

Här finns också uppgifter om att vårdplanering skall ske, som biståndshandläggaren avstod med motivering att hon känner till ärendet.

Här finns info om att SSK på korttidsboendet skall få rapport.

Kopia har gått till, biståndsbedömare, kommunsjuksköterska och vårdcentral.

När jag en månad senare säger MAS att min berättelse om medicinförgiftning INTE finns med, men hon har kunnat verifiera min berättelse via medicinjournalen och FASS.

Huvuddiagnos är Sjukdomskänsla och trötthet pga medicinbiverkan av Risperdal.
Därtill finns demens med som BIDIAGNOS. Det är denna diagnos som får personal på boendet att behandla mor.
Ingen träning efter medicinförgiftningen fast det står i journalen att mors gångbild förbättrats.
Kombination av psykbakjouren som seponerar Risperdal helt och obs pat i några dagar. Detta lett till att gångbilden förbättrats en del tydande på att det hela handlat extra pyramidala biverkningar på neuroleptika.

Varför får inte mor den hjälp som skulle ske?
Jag och biståndshandläggaren var överens om boendet för återhämtning skull…
Att jag/vi accepterade denna lösning var att ingen kallelse hade kommit på remissen som inte finns.

Vem har ansvaret för att mor inte fick rätt behandling?

Om nu kommunen har fått samma information som jag nu har tillgång till, varför säger de att de INTE visste någon om medicinförgiftningen???

Frågorna blir fler och lägen är inte kul just nu 😦