Från Hjärtum till Berlin

Ingrid Thörnqvist

I dagarna två har jag lyssnat på tidigare östeuropakorrespondenten på SVT och numera även författare, Ingrid Thörnqvist.


Hon har i dagarna kommit ut med boken ”Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin”. För mig personligen är ju Berlin mest förknippad med morfars syster Marie, som slogs för att det skulle vara mer kommunistiskt än nazistiskt. Det innebar att hon fick plikta med sitt liv, då hon blev fängslad av nazismen och sakta fick svälta ihjäl i fängelse i Berlin. För mig är ju Berlin en delad stad efter andra världskriget, och det jag minns är ju dessa stora skyltar med varning, du lämnar nu den amerikanska sektorn. För mig som föddes 1960 var ju Tyskland Västtyskland och Västberlin. Men för mor var det annorlunda, det var ett land med med den innertyska gränsen.

Jag vet att jag hade släkt i det som kallades Östtyskland men det är inga jag idag har kontakt med. Kanske det vore dags att leta upp dem och skapa nya relationer. Det jag vet om östsidan är ju det jag fått berättat för mig. Flykten från Stettin till Lübeck, då ryssarna kom. Hur mor och hennes vänner tog sig under järnridån vid Lübeck för att gå på dans i Östtyskland för att på småtimmarna åter ta sig hem till västsidan. Mor funderade alltid på när hon blev äldre, hur de vågade göra det.

Det Ingrid i boken berättar om är en man från Hjärtum, Carl-Gustaf Svingel, som blev en inofficiell återförenare mellan öst och väst och arbetade i Berlin.
När jag nu lyssnade på Ingrids föredrag om Svingel och om boken, fick jag mycket till mig som jag inte visste om Berlin och tiden från det att Berlinmuren byggdes. Samtidigt kom historien mycket närmare när det var en känd doldis från grannsocknen som var involverad. Jag har ännu inte läst boken även om jag köpt den. Men som mycket annat så har jag försökt läsa in mig på historien varför Hitler blev som han blev och skapade ett världskrig.

Mina starkaste minnen från Berlin är den 4:e januari 1990, då jag firade min 30-årsdag i Berlin. Hur jag och min tyske kusin inte kunde besöka östsidan tillsamman. Jag som svensk medborgare kunde inte utnyttja de nya gränsövergångarna mellan öst och väst, det det bara var öppna för tyskar, oavsett sida. Checkpoint Charlie fick jag som svensk medborgare använda, däremot fick min kusin inte använda den.

En liten bit av Berlinmuren i min ägo. Nerknackad av mig den 4:e januari 1990.

Ingrid Thörnqvist då? Hon blev för mig symbolen för ett enat Europa. Jag har ju följt allt som hon har gjort för SVT om murens fall, en nygammalt Tyskland växer fram, och förhoppningsvis ett Europa i fred. Vem vet, kanske någon av de personer hon intervjuat i sina reportage är mina släktingar.

För mig blev ju också berlinmurens fall och öppnandet av östeuropa möjlighet att komma till Kolbatz, mors födelseby utanför Stettin, besöka hennes dopkyrka. Huset hon föddes i fanns inte längre kvar, men huset där hennes mormor en gång bodde och där mor vistades ofta fanns kvar. Där i källaren tillbringade de många nätter medan Stettin bombades.
Jag har fått promenera i många av de hemliga gångarna som finns under järnvägsstationen i Stettin som under krigsåren gömde många soldater.

Jag kommer aldrig att få träffa gammelfaster Marie som dödades av nazismen eller gammelfarbror Arthur som dödades av kommunismen. Jag kommer aldrig att få träffa Erwin som barnsoldat under hitlertiden hamnade mellan två stridande parter och fick halva huvudet bortskjutet. Sex miljoner judar som dödades under denna tid och allt annat lidande som krig medför. Därför blir en liten människa från Hjärtum, som med sina händer och inbyggda kraft en stor symbol för mig, och kan visa på att allt inte var ont.

Tack Ingrid för ditt arbete med boken! Jag tror vi alla behöver påminnas om detta ofta, att det finns annat än död och pina under krig. Det finns många stora människor som gjort heroiska insatser under krig. Men så finns också den lilla människan, som med mod och styrka i det dolda gjort insatser som är värda att visa. En sådan är Carl-Gustaf Svingel från Hjärtum.

Armlängds avstånd

Här i min kommun tog kultur och fritidsnämnden ett beslut att styra konsten.
Enligt vår lokaltidning TTELA blev skrivningen så här:  
Det som röstades igenom på kulturnämndens möte var att kravet på konstutsmyckning vid ny- och ombyggnation ska slopas samt att kulturarvet ska ges en särskilt framträdande plats i den offentliga konsten.

Jag som är halvtysk har suttit med många vänner och släktingar och diskuterat nazisterna och hur de kidnappat konsten till att bli propaganda.
Konstnärernas riksorganisation skriver:
Principen om armlängds avstånd formulerades av nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Han ställde sig frågan om hur ett system skulle utformas så att staten kan stödja kulturen utan att den kidnappas i propagandasyfte, som var fallet i Tyskland. Keynes förslag blev att politiker ska besluta om anslagen men inte över det konstnärliga innehållet. I stället skulle institutioner upprättas på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige fick vi Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

FN skriver i sin första rapport om konstnärliga fri- och rättigheter (2013): ”Konstnärlig kreativitet är nödvändig för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Rapporten uppmärksammar särskilt konstnärernas ojämna förhållande till sina uppdragsgivare, såväl privata som offentliga, som ett problem och ett hot mot yttrandefriheten. I linje med FN-rapporten fastslår Sverige i sitt mål för kulturpolitiken: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”

Trots detta ramverk finns det gott om exempel på att politiker vill styra det konstnärliga innehållet vid offentligt finansierad kultur. Det är därför av vikt att de myndigheter (inklusiver regioner och kommuner) som finansierar kultur antar ett regelverk för att säkra den konstnärliga friheten.

För några år sedan var jag i Stockholm på en utställning på Rågsveds folket hus, där två konstnärer ställde ut sina fotografiska konstverk, innehållandes nakna män. Hör detta till vår kulturhistoria eller eller är det något som inte kan finnas i vår kommun?

I Trollhättan har vi varje år en festival, en multikulti sådan. Som Trygghetsvandrare och även privatperson besöker jag den. Älskar att se denna konst från andra världsdelar, som skänker mig så mycket glädje både att se och höra, men också att få träffa människor med annan bakgrund än mina två kulturer. Om nu kulturarvet skall spegla konsten i offentliga konsten, blir det då folkmusik från Hjärtum med nyckelharpa och folkdans på torget?

Vad blir nästa steg, plocka bort regnbågsflaggan? Det tog inte många minuter från att beslutet i nämnden togs, till diskussion om regnbågsflaggans vara eller inte vara. Vi vet ju att dessa beslut på andra ställen har lett till mobbing av personal och att facken har larmat om personalens arbetsmiljö, då de haft andra åsikter än det politikerna beslutat om. Har sett liknande tendenser här i kommunen där politiker har visat regnbågsflaggan och jämställt det pedofili och nekrofili.
Hur är det med böcker på kommunens bibliotek. Kan vi ha böcker på andra språk än svenska för att hålla oss inom ramarna av kulturarvet. Blir det som i högerstyrda Sölvesborg där många av böcker på minoritetsspråk inte längre köps in?

I Sölvesborgs kommun fick SD:s kulturpolitik att stärka det som främjar partiets ärenden och försvagar det man inte vill ha. I Sölvesborg fick kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lämna sin tjänst. Här skriver hon själv om det omöjliga uppdraget att vara opolitisk tjänsteperson när all kultur plötsligt förvandlas till politik. Läs mer i DN.

I Aftonbladet läser jag: Förra året tog Sölvesborg emot tolv nya svenskar med uppehållstillstånd. Men för Sverigedemokraterna handlar det inte om antalet utan om den ideologiska principen. Ideologin är också tydlig i kommunens nya kulturpolitik som delvis är kopierad från Sverigedemokraternas partiprogram. SD på riksplanet vill ta bort stödet till folkbildning och samtidskonst för att i stället satsa på bevarande och främjande av kulturarv.

Kulturarvet! I Sölvesborg har SD kunnat göra det tillsammans med M och KD tillsammans med ett lokalt parti. Här i Lilla Edet lyckades SD genomföra det tillsammans med S.

Nej, politiker…. En armlängds avstånd gäller alla.

På rätt väg

Äntligen, säger jag bara, äntligen.
Börjar nu komma i inre balans igen och det känns skönt. Snart är min vilopuls nere på normala nivåer. Min normala vilopuls brukar ligga på ca 50, med lite variation var dag. Men att ligga så högt som på 70, som jag gjorde ett tag, gör att jag inte mår bra.

Jag läser om Jesper Strömbäck som också har hamnat i detta som kallas utbränd och han skriver om sitt utmattningssyndrom som han har haft i två år och sju månader. Jag har levt med mitt i trettio år. Jag har kämpat, gjort allt jag kunnat för att ta mig tillbaka till ett ”normalt” liv. Tyvärr är det bara att inse att jag inte kommer att lyckas. Var dag är en utmaning, en utmaning att hålla balans på mina åtaganden som inte får bli för mycket. Men jag har lärt mig mycket efter trettio år, och brukar kunna hålla koll på mitt mående.

Men så händer något jag inte räknat med, något jag inte kan göra något åt, men blir ändå involverad på ett sätt jag inte vill. Då blir det jobbigt. Jag känner mig som en disktrasa som kastas omkring, och kan inte stoppa det. Det snurrar i mitt huvud och hur jag än försöker återta kontrollen så går det inte. Jag måste istället försöka smälta det och ta mig därifrån. Det tar sin tid.

Jesper skriver i sitt inlägg:
Nu är det upp till mig att se till att vidmakthålla en sund balans mellan sådant som kostar och sådant som ger energi och kraft, både i och utanför arbetet. Teoretiskt har jag under de senaste åren lärt mig väldigt mycket om utmattningssyndrom och min egen psykologi, men det gäller att omsätta kunskaperna i praktiken. Som så ofta är det lättare sagt än gjort, men det ska gå!
För mig är det bara att hålla med. Just nu är min vilopuls nästan tillbaka i normala värden, och jag lyckades än en gång.