Ännu en festival

20160730_162805Varje stad med självaktning här i området skall ha sin egen stadsfestival. Fallens dagar här är ju den största och jag tror även den mest turistdragande festivalen. Den har ju några år på nacken och kretsar ju runt trollhättefallen. Vänersborg har sin Aqua Blå och Uddevalla sin Uddevallakalaset. I dag var det dags för Uddevalla att få besök. Man ser ju skillnaden på städerna och deras uteliv, inte minst sedan Trollhättan fick högskolan i staden. Här finns många uteställen som inte de andra städerna kan stoltsera med. Med Uddevalla har ju sin charm på sitt eget sätt. Nere vid busstationen finns tivoli, inne på gågatan så finns knallemarknad och ett par pubar med fik. Men när klockan slår 18 stäng gatorna av, det blir inträde på 20 kr och en massa öltält öppnar upp. Scenframträdaden sker på tre scener. Och där blir det mer gemensamt arbete istället för att som pubarna här i stan har sina egna. Men Uddevalla är väldigt vackert att vandra i, i alla fall som utbölingar som vi är. Så det blir lite öl, mat, promenader och mer öl. Bror gillar ju dessa krogrundor som blir lite mer av kontinental stil, vilket vi sällan gör i Sverige, förutom när det är festivaldags.

Men visst är det härligt när det är något som avbryter vardagens lunk och kan ju inte säga annat än att vi känner oss väldigt glada alla tre. Visst blir man extra glad av öl men vi är också mycket glada att vi har varandra och kan glädja varandra.

Den nakna sanningen

Kreativitet är något fint, anser jag. Vi som bloggar är en ju en sorts kreativa människor som sätter ord på tankar, bilder, upplevelser och känslor. Jag tycker det känns mycket fint att få ta del av era/dessa människors liv och det stärker mig. Andra är ju de som genom sin fotografiska förmåga försöker sprida sin bildalster, ibland helt oredigerat ibland med fotografering i vinklar, med också men också med ljussättning och rätt miljöer att presentera sitt objekt i.

Dessa personer ger mig en glädje med sina text och bildalster. När sedan dessa personer uppmärksammas lite extra för sina gärningar, sprider sig hos mig en glädje.

Två av mina fina vänner har oberoende försökt visa den mjuka, nakna mannen (ingen pornografi eller synliga kön). Detta visar, enligt mig, en helt annan sida hos mannen än man ser i debatter. Detta är långt ifrån de flickbilder som presenterades i herrtidningar som hade ett annat fokus. Detta är helt enkelt konstnärlig fotografering av nakna män, är konst verkligen är en konst.

Dessa två, till mig,  fina vänner Rickard och Ola sammanfördes och gör en gemensam utställning på Rågsveds kulturs nu under Stockholm Pride. Det fanns en nervositet hos dessa herrar om hur utställningen skulle tas emot, men när då självaste ordföranden för festivalen i Nyhetsmorgon uppmärksammar en sådan utställning och ger det extra skjuts, så känns det otroligt fint att en kreativitet får sådan uppmärksamhet. Känner mig otroligt glad för deras skull och när sedan vernissager av utställningen får en sådan respons av antalet besökare och deras ord, kan knappt glädjen känna några gränser.

Vill verkligen gratulera mina vänner till framgången.

I klippet ovan: Nyhetsmorgon i TV4 från 2016-07-25: Christian Valtersson tipsar om aktiviteter utanför tullarna under prideveckan under samlingsnamnet Pride City.

Länk till utställningen

När tidigt blir sent

wp-1469732862415.jpg
En av mina kollegor försöker sova en stund bakom pirran som skall vara ta hjälp att ta ut tidningarna till respektive bil…

Ja ha…. Då sitter man här i väntans tider. Det var länge sedan sist, men vad hjälper det? Lika tråkigt var gång.

Leveransen är försenad av morgonens tidningar och än har vi inte fått besked om varför. En och halv timmas väntan hitintills och vi har försökt att fördriva tiden med andra arbetsuppgifter för att få tiden till att gå..

Nu är dessa arbetsuppgifter slut och jag försöker promenera och röra på mig så jag inte blir stel. Just nu är det tråkigt och så snart leveransen kommer så börjar stressen. Ja. Även om vi har en viss tid på oss för att dela ut tidningarna så har vi ju ändå kravet på oss att de skall vara klart till klockan 06.00. Inte nog med det, så står säkert en del abonnenter och undrar om jag försovit mig, och vill prata, vilket absolut inte gör saken bättre. Samtidigt ökar trafiken på våra vägar och det tar också längre tid att köra. Är det då någon som vaknat på fel sida av kunderna så vet man inte vad som händer. En knytnäve är inte ovanligt även om det inte används just till att fysiskt skada mig. Om en timma är min arbetstid slut och jag har inte kommit ut på rundan som tar ca två och halv timma. Tyvärr medger inte avtalet att jag går hem när tiden är slut utan jag har arbetsplikt till ca 08. Så först därefter kan jag säga att jag inte vill jobba. Visserligen får jag betalt för extratiden men min fritid är också värt något för mig. Jag behöver ju också få sova efter jobbet och det är inte heller det lättaste när man skall skjuta på sovtiden, vare människa som man är…

04,35 kom tidningarna, det var 2 timmar och 30 minuter senare än beräknat. Jag hade förberett allt minutiöst och kom strax i väg och hade tur att det inte var mycket extrakörning denna morgon, så jag klarade min inom normal körtid. Inga irriterande kunder och semesterglest med trafiken så jag var färdig strax för klockan 07.

Men större delen av dagen blev förstörd då jag inte fick sova som vanligt.
Tror inte två timmars övertid är värd det som görseningen medförde.

Allsång på slottscafeet

20160726_192016

Ett av årets höjdpunkter är när allsången i Ströms slottspark/slottscafeet i Lilla Edet tar vid. Slottsparken har vi ju följt när den byggdes upp till en oas i Lilla Edet. Nu var det dags igen, för årets allsångsträffar. Här samlas folk i alla åldrar och med olika bakgrund för att umgås, sjunga tillsammans och fika tillsammans.

Både för mor och bror, och naturligtvis även för mig är musik ett mycket viktigt inslag i våra liv, och inte minst under de sista åren har musiken fått ökat betydelse för oss. Musiken har byggt broar mellan os i familjen men även med så många andra människor, så det vill man inte missa. När Nussä förstår vart vi är åker svansen som en spole framoch tillbaka, för till och med han vet att han blir väl omhändertagen. Han är den första som blir serverad, först en skål med vatten och sedan får han första våfflan, fint skuren i bitar 20160726_203419och sedan massor med grädde och lite sylt. Sedan kopplar han på all sin charm, och det behövs inte mycket innan någon sätter sig på huk och pratar med honom. Men även bror känner sig trygg hår på cafeet, och vågar ta ut svängarna. Så slottscaffet har blivit vårt andra hem. Här är vi en till två gånger i veckan och njuter något gott att äta och att tjöta bort någon timma. Att personalen möter en med stora famnen när man kommer gör inte saken bättre.
Allsångsledaren ”Raskens” brukar få fart på folk och i bakgrunden sitter Tommy Danielssons med sina mannar och spelar i med full fart när Raskens inte drar någon av sina historier. Han tog upp detta med fenomenet Facebook och vad vi delar där…
Vi delar var vi firar semestern, och vad vi äter till middag, när vi går till affären, eller till och med när vi går på toa…. Det finns bara en sak vi aldrig delar och det är…. Var vi har våra svampställen…. Ja något privatliv måste man ha.

Visst är det härligt med sådan gemenskap. Vad gjorde vi utan detta?
Nej, cafeet och parken är ett av våra smultronställen och där kan vi njuta livet.

Tills döden skiljer oss åt

hearts

Ännu en berättelse från min tid som busschaffis.

Arne och Brita träffades som mycket unga. De trivdes ihop och umgicks så mycket de kunde. När de slutade skolan så hamnade de på olika ställen för att själva försörja sig. Kärleken höll de vid liv genom brev och att försöka träffas när möjligheten gav tillfälle. Kärleken till den andra fanns hela tiden och efter några år så hqde de båda tjänat pengar och kunde bilda ett eget bo. De kämpade på tillsammans och ytterligare lite senare hade de r9d att gifta sig. Tyvärr stod dem inte lyckan bi, i allt och de förblev barnlösa, men kärleken fanns där hela tiden till varandra. Genom gemensamt och idogt arbete och snålhet gav dem möjlighet att börja resa. Först inom Sverige, sedan med båt till Europa och snart även till Amerika. Arne blev fotointresserad och snart började han fotografera deras äventyr för att spara som minnen. Han övergick till diabildsfoton och snart kunde de flygamla ut på sina resor.

De hade varandra och sitt gemensamma intresse som hela tiden höll dom ihop och att uppleva världen tillsammans. Fotosamlingen växte och när de var hemma kunde de på nytt göra sina resor genom den stora bildsamlingen de hade, som vårdades med bästa omsorg. Vilken kärlek de visade sig ha.

När jag lärde känna Arne så var han märkt av sjukdom, en kropp som inte ville hänga med,  sned i kroppen och tog sig fram med stora svårigheter framåt och stödde sig på en käpp. Arne hade några år tidigare drabbats av en stor stroke, som gjorde honom oförmögen till mycket. Arne var också en som gjorde sina resor från hemmet till ett äldreboende i staden även om tiden med de övriga inte stämde. Det tog lång tid innan han öppnade sig och berättade sanningen för mig. Arne var bara 62 år, fast han såg äldre ut, och hon mig brann ett medlidande.

Det visade sig att några år innan hans stroke hade frugan också drabbats av en stor stroke, ännu större än vad han hade fått. Hon hade blivit förlamad från halsen och neråt, men Arne hade tagit hand om henne hemma själv fram tills dagen han drabbades. Han klarade inte att sköta henne längre och kommun kunde inte ge dem den hjälp de behövde. Brita fick flytta till ett äldreboende där hon fick bo, inte ens fyllda 60 år.

Men kärleken bestod och Arne tog varje dag, 7 dagar i veckan bussen upp till sin fru på boendet. Han tillbringade morgonen med att tillsammans och att hjälpa henne äta frukost. Efter det så tog personalen om hand om henne, så att de sommartid kunde ta sig ut. Han som knappt kunde gå, skjutsade sin fru i rullstolen i parken vid boendet. Hon var så glad att de trots sina handikapp kunde vara tillsammans så mycket och ändå njuta av varandra och av livet.

När jag pratade med honom om att jag skulle åka till Kalifornien, så bjöd han mig dit till boendet där Brita bodde och skulle visa mig bilder därifrån. På boendet träffar jag en späd kvinna helt oförmögen till att röra sig. Hon satt fastspänd i sin rullstol men med ett ansikte som sprudlade av liv och ögonen gnistrade i regnbågens färger. Och Arne han var lika glad han, för att få vara nära sin kära hustru som han älskade mer än något annat.

På väggen i rummet hängde en stor filmduk, som vänner satt upp och alla bilder från resorna runt om i världen stod snyggt uppställda i hyllor. Det var bara att ta fram rätt låda och stoppa bilden i projektorn och resan startade. Både Arne och Brita berättar nästan i mun på varandra om bilderna och vad som hände när bilderna tog. Två personer med stora handikapp och de kunde sprida sådan glädje. Man behöver inte fokusera på handikappet utan man kan, om man har viljan, att leva med sitt handikapp. För mig blev denna resa en stor triumf innan min egen resa och jag lärde mig vad smultronställen fanns bortom allfartsvägarna.

Strax innan jag skall gå på senaste och min resa till USA så står Arne på sin busshållplats, men han är inte sitt vanliga jag. Han har svåra smärtor och har fått ”kissestopp”. Jag larmar trafikledningen och informerar dem att jag bryter linjen och kör patienten till vårdcentralen med bussen och be dem sända ut personal på gatan utanför.

Arne berättar att frun har fått lunginflammation och troligen inte överlever och han fick ”kissestopp”. Han hade klättrat över balkongräcket och skulle hoppa från femte våningen när han ser mig i bussen på väg ut till ändhållplatsen. Han klättrade tillbaka och ringde vårdcentralen och fick komma med en gång. Jag förstå inte hur människan klarade det med de smärtorna och att ta sig ner till bussen. Några dagar in på semestern ringer kontoret mig. Arne har ringt dem och ville ha tag i mig och jag får telefonnummer jag skall ringa. Ringer Arne och när han hör att det är jag gråter han och tackar för att jag räddat hans liv. Han berättar också att frugan klarat krisen mot alla odds och nu nästan vad helt frisk. Härliga besked att ta med på resan över till USA.

Rresan till USA blir en hit och välkommen tillbaka och åter i jobb, så möter jag åter Arne, sitt gamla jag igen, med samma käpp, samma rutt och samma kärlek. Några år går och Arne dyker inte upp. Inget svar på telefon jag undrar vad som hänt. Får snart reda på vad som hänt. Arne hade varit uppe hos hustrun som vanligt och de hade tittat på bilder från en av sina resor. Mitt i en mening hade hustrun hostat till och så slutat andas. Han larmar personalen som inget mer kan göra utan bara konstatera att hon lämnat livet med blicken på en vacker bild från en av sina resor tillsammans med sin make. Arne vill sitta kvar en stund och efter ca tio minuter så tittar de till Arne där han håller hustrun kallade hand och han har lagt huvudet mot hennes mage och gråter. Han vill sitta kvar där en stund till, vilket han får. Efter knappt en timma är personalen åter där och han vilar fortfarande huvudet mot hennes mage men nu med skillnaden att även han har slutat andas. Med mindre än två timmars mellanrum så åker de på en ny resa tillsammans,  en resa jag tror fortfarande pågår….

Gamla tant Maja

9RH6AAYIDP
Foto: Jesper Boer

I går gick många tankar några år tillbaka och det till Utöya, och det som hände för fem år sedan. Han ju knappt skiva färdigt innan det det upp händelser igen, och denna gång från München. Det är vädliga lätt att dras med i det som sker och man blir deprimerad. Nej tänkte jag,  det måste finnas saker som man blir glad utav och jag började leta i mitt minne.

Mellan åren 1984 och 1994 körde jag buss på stadstrafiken här i Trollhättan. Ja, i tio års tid körde jag från en ändållplats via torget till en annan ändhållplats. Visst låter det tråkigt, men det fanns så många fina människor som gjorde jobbet till så mycket mer än att ratta en buss på stadens gator. Man blev på något sätt även en socialarbetare för många personer, som annars hade blivit instängda i sina hem av rädsla för att gå ut. Kanske inte ur den synvinkeln som många ser i dag med hot,  bråk, rån och andra händelser som man gärna läser i tidningarna om, utan mer på ett osynligt sätt. Man skulle behandla alla lika, alla skulle betala och visst det gjorde de flesta med några få undantag. Men man gjorde något mer, som många inte såg och heller inte ser. En del var beroende av mediciner i fall något skulle hända och de flesta av oss chaufförer visste att den personen hade den åkomman och i fall något hände så visste man var de hade sina mediciner,  i handväskan,  innerfickan eller någon annanstans. Detta var något vi hade pratat med varje individ ifråga om i förtroende,  och de kände ju sig trygga i det och vågade lämna hemmet och ta sig ut.

En av dessa var Maja, en dam som var 80 när jag lärde känna henne. Hon var en gråhårig kvinna, boende i en egen lägenhet och var dag kvart i tolv så stod hon på sin hållplats utanför hemmet och väntade på bussen. Hon hade lite svårt att gå och var därför rädd att korsa trafikerade vägar med mycket trafik. Hon led också av kärlkramp som gjorde henne rädd att skynda på. Jag visste var i handväskan hon hade sina nitrotabletter. Hon kliver på bussen och åker fyra hållplatser bort till äldreboendet där hon äter middag med sina vänner. En timma senare står hon åter på den hållplats hon klev av på, för att åka med till ändstationen. Hon höll alltid reda på tiden och såg hon att det fanns tid, sade hon. Nu Bengt, nu går vi ut och tar en cigarett. Hon kallade mig alltid vid namn även om hon gav mig smeknamnet Buss-Bengt som jag blev känd under. Väl utanför bussen tände jag mig min cigarett och hon ställde sig på sådant sätt so kunde känna rökdoften. Ja hon hade själv varit rökare men slutade med motiveringen att gamla tanter inte skall röka. Men hon gillade doften av mina cigaretter.

Hon sade till att nu var det dags för avgång igen och vi intog våra platser för att köra nästa tur. Hon ville gärna sitta framme och kunna prata om det fanns möjlighet och hon åkte med till torget och vidare till nästa ändå. En ny cigarett innan vi åkte turen tillbaka. När hon sedan kom till sitt hem klev hon av och var lycklig över att än en dag hade gett henne en trevlig dag med vänner och att få se staden.

Maja hade varit bondmora bott med maken på en bondgård en bit utanför stan. Gemensamt skötte de gården, fått några barn kämpade och lade undan pengar var månad för att kunna leva ett gott pensionärsliv. En dag när dottern med man och barn var hemma, det var dotterns födelsedag och Maja hade bakat tårta och hade precis tagit fram den från kylskåpet när det smäller till på övervåningen. Hon ramlar med tårtan som inte var en tårta längre, medan dottern springer upp på övervåningen. Där hittar hon sin fader död… Han hade bestämt sig för inte leva längre och avslutar livet genom att skjuta sig i tinningen. Han hade några månader tidigare fått diagnos på en psykisk sjukdom som han inte ville leva med. När Maja förstod vad som hänt svimmar hon av chocken. Hon går inte att väcka och blir liggande avsvimmad och i chock på sjukhuset i över tre månader. Hon är inte med på makens begravning eller något.

Helt plötsligt förstår hon hur bräckligt och grymt livet kan vara. Hon säljer gården,  skaffar sig en lägenhet och bestämmer sig för att leva livet. Men hjälp av gemensamma besparingar plus det hon fick vid gårdförsäljnungen plus att leva snålt,  så åker hon vartannat år på en kryssning. Kryssningsfartyg med enkelhytt styr mor Grekiska övärlden, Medelhavet runt, Karibien runt, Hawaiiöarna runt. Hon var inte rädd.  Satte sig ensam på fartyget och när resan var färdig hade hon så många nya vänner som gjorde livet glatt att leva. En del av dessa resor gjorde hon om många gånger. När jag lärde känna henne hade hon gjort en drygt en månad lång resa i Karibien…

Makens självmord tog henne hårt,  men hon kunde ju inte sluta leva bara för det. Antingen var det att lägga sig ner och dö, eller så var det att leva livet, och hon valde livet. Under mina 10 år var hennes kryssningar mellan ändhållplatsernq i stan, men hon kunde berätta en massa minnen från sina resor, och var ändhållplats blev en Söderhavsö där vi tittade på palmerna i solnedgången och hörde vågornas kluckande mot sandstranden. Hon levde ytterligare några år efter att jag slutat och vi höll kontakten spontant under dessa år.

När jag fick reda på att hon ”flyttat” till Söderhavet för evigt så kunde jag leta upp hennes dotter, och när hon förstod att jag var Buss-Bengt så brast det för dottern. Jag visste inte att jag betydde så mycket för denna människa,  denna individ,  att det var ett av de viktigaste sakerna i hennes liv, att få åka buss med mig och några av mina kollegor.

Begravningen skulle ske i stillhet men dottern ordnade en stor bukett med elegansnejlikor från mig, från Buss-Bengt till ceremoni i kyrkan.  Många hade hört talas om Buss-Bengt men ingen visste vem det var, men en bukett på begravningen fanns där från mig, som inte många vet vem det var, mer än ett namn på en bukett nejlikor. Askan spriddes i minneslunden, där gräsmattorna böljar som havet i Karibien, hon vilar nu på en sandstrand i Söderhavet och tänker på bussresorna mellan Hawaii och St. Bertholomey. Jag en enkel bisschaffis blev kaptenen på ett Kryssningsfartyg som visade henne världen. Vad lite som behövs för att en människa skall känna sig behövd,  känna tillfredsställelse i livet. Bara lite empati och ett öra som lyssnar.

Hon visste att hon kunde lita på mig och mina kollegor, och hela livet blev en fest!

Maja, jag tänker på dig ibland, tankar av kärlek. Är glad att jag kunde ge dig (och många fler) ett liv som var värt att leva, bara för att jag och kollegor tagit på oss att vara ”socialarbetare”.  Kram Maja och det fina vi upplevde tillsammans.

Utöya

DSC_0160

Det är idag soligt och fint och inte minst varmt. Termometern är och nosar på 30 grader, och jag har större delen legat i min hängmatta i skuggan under några träd och försökt sniffa åt mig lite frisk luft i den svaga vinden. Det går inte att missa att det är fem år sedan Anders Behring Breivik blev en radikaliserad massmördare.

Jag kommer inte ihåg när jag fick första nyheten om explosion i Oslo, och inte heller vad som var utlösande faktorer. Tänkte nog säkert att nu har terrorn kommit väldigt nära. Sedan kommer uppgifter om att något hänt på en ö utanför Oslo. Men jag skulle jobba den natten och gick och lade mig. Går upp 00.30 och lyssnar på Vaken med P3 och P4 med Simon Moses som då var programmerare. Nyheterna klockan 01 innehåller mer fakta om vad som hänt och jag förföras av händelserna.  Kommer till jobbet och tar min tidningsbud,  mina tidningar och börjar min tidningsrundan. Nyheter rullar och programmet fortsätter sin vanliga rund men allt glatt som musik, tävlingar och den goda lätta nöjesprofilen programmet har. Så säger Simon efter en låt att han har en reporter med sig från ekot med nya uppgifter om vad som hänt i Norge. Då kommer uppgifter om att det var 88 döda och knapphändiga uppgifter vad det egentligen var vad som hänt. Jag tappar andan. …

Jag stannar bilen, kliver ur, tänder mig en cigarett och tar en promenad. Måste smälta att 88 människor har bragts om livet. Fattar det inte, vill inte fatta, förstår inte…. 88 människor finns inte längre.

Kommer till sans, jag måste ju ändå jobba, även om det kändes meningslöst. Morgontidningarna skulle ut, men varför? De innehöll ju bara gamla nyheter, nyheter som överskuggas av det som hänt i Norge. Helt plötslig kände jag att Simon var märkbart tagen av detta och efter ett par låtar så lades musiken om och Simon ändrade hela programmet till att bli ett samtalsforum och folk kunde ringa in och prata om sin sorg och frustration om det som hänt. Vi var många den natten som kände samma sak, och jag kunde bara nicka instämmande till alla samtal jag hade hört. När jag sedan fick min ledighet så åkte vi upp till Oslo. Hade köpt blommor här i Sverige och tagit med mig då jag hört att blomsteraffären stängt pga tomma hyllor. Utanför domkyrkan i Oslo lägger vi blommor och där har samlats massor med folk som gråter och försöker först. Vi samlas i en ring och gör en jättekram för att stödja varandra i det vi känner.

Mitt i allt detta som hände i Oslo så ser jag Jens Stoltenberg i en tweet på Twitter och jag sänder kondoleanser till Norge och det norska folket från nabolandet Sverige. Helt plötsligt sitter en herr Larsson i Sverige och en herr Statsminister i Norge och DM:ar på Twitter stöder varandra och försöker förstå. Helt plötsligt är vi bästa vänner och skickar ut små DM till varandra om tankar vi har. Fortfarande är vi vänner på Twitter och hälsar till varandra fast vi inte har träffats. Funderar på varför vi fick denna kontakt.

I höstas hade vi ju hår i Trollhättan attentatet på skolan Kronan där Anton Lundin Pettersson gick till attack mot de som inte såg svenska ut. Än en gång hamnade hatet mot grupper av människor i fokus. Jag blev bekymrad för bror och tweetade att jag måste ta hand om honom. Tanken var att informera mina vänner. Bror var ju i grannstaden och jobbade så han hade ju inget med händelserna att göra, men var ändå bekymrad. Då hakade BBC i London på och ville ha kontakt, så helt plötsligt var jag hör BBC:s svenska förlängda arm som försedd dem med bilder och personer att intervjua. Min kompis på vår lokalradio fick ta åt sig rollen som talesperson och prata med London, och till slut blev det också australisk tv som också fick min hjälp att få kontakt med lokalradion.

Ja jösses vad denna dag väcker minnen inom mig. Minnen som är hårda och jobbiga men samtidigt har man varit en del av världspolitiken, helt ofrivilligt. Nej, jag hade gärna avstått det om jag kunde hejdar händelserna i Oslo, Trollhättan, Nice osv. Jag längtar efter fred och frihet.

Mina tankar går till alla som drabbas utav terrorbrott oavsett anledning. Jag hatar hat och älskar fred.

En dag vid havet

IMG_20160720_183433

Jag vill ju ha träffat mina Facebookvänner IRL för att få en bild av dem hur de är och vad de står för. En ny vän har jag fått i Falkenberg. Samtidigt har jag Många minnen från den staden då min far som var inom rederinäringen hade mycket kontakter med Falkenbergs varv. Jag har ju nu min sista vecka ledigt innan jobbstart medan bror precis har startat sin semester. Vi bestämde att vi tar en dag i Falkenberg, livar upp gamla minnen och ser på vad som hänt i och kring staden. Vi bokade tågbiljett, jag frågade vännen om hon var intresserad av att träffas…

Visst var hon det, och hon lovade att möta upp på järnvägsstationen. Vi hade inga mer planer än så och dagen fick bli som den blir, och ibland blir det något helt fantastiskt. Vi gillar ju alla att promenera, se det vackra som finns i naturen. Hon bjöd på en rundtur i staden och frågade sedan om vi ville se ett av hennes bästa smultronställen. Absolut och hon styrde bilen ner mot Skomakarhamnen. Nu blev det promenad i havsnära natur. Helt fantastiskt vackert. Vi trivdes, jag, bror och Nussä och inte minst vår nya vän.

Hade glömt att Falkenberg med omnejd kunde vara så fint. Själva undviker vi kusten häromkring i turistsäsong då man inte kommer fram någonstans, utan det blir i början eller slutet på säsongen vi åker dit.

Vi hade tur med vädret, och det visade sig snart att vår vän hade mer smultronställen runt orten och vi fick med bilen åka runt och se det vackraste i omgivningarna. Vilken fantastisk dag. Vännen frågade om vi ville äta middag med henne hemma hos henne. Absolut, sade vi, vi hade hittat en massa gemensamma nämnare mellan oss, och det gladde oss alla. Medan hon lagade middag så hittade vi ett hörn i skuggan i hennes och övriga hyresgästers gemensamma trädgård. Vi flyttade trädgårdmöblerna dit i hörnet som var omringat med buskar och när värdinnan kom ut med middagen blev det ett välkomnande i ”bersån” vi hade skapat. Nussä hade fått sin skål med vatten och druckit och nu låg han där och gosade sig i gräset som var svaligt  och skönt i värmen.

Vännerna sitter där och bersån,  äter nyskördade potatisar med sill, och Nussä glufsade sin festmåltid bestående av kuttbullar med vi andra lät oss väl smaka av bordets läckerheter och våra berättelser om livet, våra nära och kära. Jag säger som vår kära konung, det sa bara klick.

Efter middagen gav vi oss åter ner till stan och centrum. Besökte Grand Hotell vid Ätran, där vi bott många gånger fast det var länge sedan nu. Vandrade utefter ån, ner till vallarnas friluftsteater där bland annat Stefan och Krister upprätt tillsammans med Dag-Otto. Men där även vår vän spelat dragspel och sjungit allsång.

En sådan dag går klockan alldeles för fort och snart blev det att åter ta sig till stationen för hemfärd,  med gråt i ögonen och med hjärtat fyllt av glädje blev det ett kramkalas strax innan tåget kom in på station.

Nu är vi många minnen rikare, men dagen har skapat en massa mer nyfikenhet som jag själv och tillsammans med gårdagens vän bland annat kommer att sprida vidare på.

Tack Maj-Britt för vad du gav oss av det finaste du kunde ge, och tack till Robert Klåvus, som tack vare ditt twitter och FB-flöde förde oss samman. Tack för en fantastisk dag.

Kärlek lever

20160716_153251

I dag när jag vaknade var det första bror sade, ”tack för igår”. Kärleken flödade och jag kände en sann glädje inom mig. Jag blir glad av att dela glädje och mår bra av sådant.

Vi började med att besöka en av våra uteserveringar där vi båda tog en öl och bror fick även en ”Jäger”. Vi kände glädje och trygghet med varandra. Vi promenerade sedan ner kanalen och fallen och tittade på knallemarknaden, öltälten, ansiktsmålare, och olika säljare av mer exotiska varor och tjänster inklusive mat. Vi tittade på alla människor från olika länder och kulturer och vi gick där gemensamt på gatorna och njöt av det vackra. Vi promenerade ner till vår vackra kyrka och gjorde sedan en rundgång där och jag lade mig en stund med knäppta händer vid altarringen. När jag sedan var färdig gjorde bror samma sak, och det var så vackert att se den stillhet som rådde.

Vi promenerade sedan vidare till fallfåran som just nu var i det närmaste tomt på vatten för att sedan gå vidare till cirkustältet för att njuta av musik. Till och med jazz kan vara fint i rätt sällskap, även det normalt inte är min typ av musik. Tyvärr missade vi Louise Hoffsten, som jag annars gillar skarpt. Vi tittade in hos olika utställare och såg vad de hade att erbjuda och vi fick även dricka kranvatten, på flaska. Vi fick prata med poliser, stadsvandrare mm. Vi tittade på konsten som spridits i staden och även ”Strömkarlen” som står i kraftfåran för att skrämma att att vi inte hoppar i vattnet och drunknar i strömmarna. Gamla försök till slussbyggen som blivit ett fiasko för att tekniken inte funnits till att bygga det vi önskade.

Tillbaka i staden strosade vi på strandpromenaden, stannade till och lyssna på spelmän och grupper som framförde sin musik på gator i öltälten. I bland smet vi även in och satte oss för att lyssna och dricka lite gott. Vi stannade till och provsmakade Souvasrulle. Souvas är Nordsamiska och betyder ”rökt” och köttet var blandning av älg, hjort och ren.
Säger bara MUMS! Vi tittade till på scenen på rikskändisar sås om Samir & Viktor, Tour de Frans, Jerka, mm mm. Vi lyssnade på rockmusik och vi njöt av kärlek, glädje och fest ända ut i tånaglarna.