Archive | april 2016

Länge leve Konungen #blogg100

h-m-konungcarlxvigustaf28329fotopeterknutsonkungahuset-se

Foto Peter Knutsson, Kungahuset.se

I dag är det en alldeles speciell dag. Konungen fyller 70 år och jag vill vara en av de som gratulerar Ers Majestät på denna dag. I dag är det lätt att tänka tillbaka på de fina minnen vi har av er.

Min mor har berättat hur din farfar kom ut i köket där mor jobbade och tackade för hennes goda potatissallad. Han bad också om att få receptet vilket mors husmor förbjöd. Mor fixade dock till så han fick receptet och kanske har Kungen själv smakat mors potatissallad. Detta är många, många år sedan det hände men lever fortfarande i mitt minne.

Det är också många, många år sedan som Konungen var på Eriksgata i vår fina stad. Din bil stannar till och Konungen kliver ut bilen för att promenera fram till podiet för att tala till oss. Mitt framför lillebror stannar Ers Majestät till och sträcker fram handen till lillebror och och säger några ord till honom, sedan vänder ni er till mor och gör samma procedur innan även jag får en hälsning. Ni fortsätter sedan upp till podiet. Tror knappast ni hade ”potatissallad” i huvudet när vi tre blev utvalda.

Många år sedan var det när ni var här i staden och invigde vår nya bro, som då var Sveriges näst längsta efter Ölandsbron.  Ni håller ett tal och ni klipper det blågula bandet och som tack för ert jobb så får ni en bropeng, som skall symbolisera gamla tiders bropengar som man fick betala för att passera en del broar. Ers majestät sätter sig i bilen för att åka över men avfärden dröjer. Jag berättar för lillebror att Ni sitter i den bilen. Han bryter med en gång alla avspärrningar och promenerar raskt fram till bilen och sticker in hela huvudet genombakrutan där ni sitter och tittar på er, innan han glatt ropar tillbaka ”Ja det gör han”. Nu efteråt har jag många gånger funderat på, var fanns alla SÄPO-vakter, varför kom ingen springandes och stoppa det honom. Han hade inga onda avsikter men vem mer än jag och han kunde veta det.

När ni ingick äktenskap med fröken Silvia Sommerlath så befann vi oss i Tyskland. I matsalen hade en TV ställts upp som dekorerats med gul/blåa band. En mycket vacker blomsteruppsättning var placerad ovanpå TV:n och där brann också levande ljus. Alla bord var dekorerade med blommor i blåa och gula färger. Så svensk som jag var då, har jag nog aldrig varit. Och hela bröllopsceremonin gick direktsänd där nere. Ni var inte bara Sveriges kungapar utan även Tysklands.

Vi var också på en tillställning tillsammans med er farbror prins Bertil och prinsessan Lilian. Er farbror bjöd upp min mor, inte bara en gång utan flera gånger och även min far dansade med prinsessan. Prinsessan berömde sin make och min mor för att de dansade så vackert.

Detta är några av de personliga minnen jag har av er, Ers Majestät, och de vårdar jag ömt.
Som ni säkert förstår så kommer vi att fira er födelsedag med att äta mors potatissallad till middag och det med tända ljus. I kväll när vi besöker valborgsmässoelden så kommer vi gemensam att utbringa ett fyrfaldigt leve.

Länge leve konungen, hipp hipp

Hat föder hat, eller? #blogg100

ler stolt
Mor och far träffades i Tyskland 1954 och ljuv musik uppstod. Far en ung stilig yngling från Sverige var inneboende på ett hotell där för att jobba. Mor en ung vacker kvinna jobbade på detta hotell. Det träffades som unga förälskade gör och förälskelsen växte till kärlek.

1956 flyttade mor till Sverige och 1958 köpte de gården där de ville bo, flyttade dit, gifte sig i prästgården och i samma stund föddes hatet inom vår släkt. Delar av den närvarande släkten gjorde ett blixtinkallat möte i vår ladugård. Vi har aldrig fått reda på vad som sades på detta möte och nu är alla borta, så det lär bli en fråga som jag aldrig kommer att få svar på. 1960 föddes jag som första barnet till mor och far. I samma stund som jag föddes som första barnet så fick jag också en storebror, min morbror från Tyskland, som mor och far ville låta växa upp i fred och frihet. Mor var ju redan på sätt och vis han mor då hon hade ansvar för honom under kriget.

1963 föddes mellanbrodern och 1967 min yngsta broder. Under dessa år fick jag lära mig att min mor var ett ”nazisvin” och även om jag aldrig förstod innebörden av ordet så visste jag att svin var en gris. En gris får kultingar, så således var jag en ”nazikulting”. Skulle jag vara stolt över det eller inte, det visste jag inte.

Min lillebror blev sjuk, fick mediciner som gav skador för livet och han utvecklades inte som andra barn. Mor fick ägna tid mycket tid åt honom och far bytte jobb för att vara nära hemma och hjälpa till samtidigt som han drog in pengar till familjens försörjning.
Farfar var ju inneboende hos oss under många år och han såg vad som hände. Han kallade därför in mor, i slutet av sitt liv,  till enskilt samtal och namngav ett antal personer i släkten som vi skulle ”spraka ut”.  Farfar gick bort och strax efter detta händer något som har med ”tro” att göra och bror började åter utvecklas till det han är i dag. Mor blir sjuk och hamnar på som man säger, på ”hispan”. I samband med det så tar dessa namngivna släktingar in mig och mellanbrodern för ett långt enskilt samtal. Vi får reda på att mor är ”krigsskadad och ALDRIG mer kommer att bli bra”. Detta är ord som borrat sig långt in min kropp, som fortfarande gör ont i själen, ord som jag får leva med resten av mitt liv.

Dessa släktingar åkte ut med buller och bång. Vi har försökt åter hålla kontakt med det fungerade ett tag, men sedan tog det slut igen. Nej jag hatar inte dessa släktingar på något sätt, som idag inte finns mer. Men jag insåg att jag/vi inte kan umgås, då vi sårar varandra. Inte ens den person som var orsak till att jag fick min panikångest kan jag hata, även om åsynen av personen skapar oreda i min kropp och aldrig kommer att kunna träffa denne person igen.

Jag ser många personer på sociala medier som tar upp ämnen om hat och hot och frågeställningen var är världen på väg….
Hat och hot är inget nytt, det nya är att vi sprider det genom sociala medier och därmed uppmärksammas fler på det.

Ibland är jag så trött på vänner på de sociala medierna som delar både det ena och det andra i sina flöden utan att tänka på hur mottagaren reagerar. IRL delar jag inte allt som jag vet kan såra andra, men på sociala medier är det tydligen helt OK.
Ibland är jag så trött på att hot skall motverkas med hot, hat skall motverkas med hat.

Under mors sjukdom lärde jag mig mycket om hur de sociala medierna fungerar och jag förstod att allt är inte lämpligt att dela med alla.

Min devis är och har så länge jag minns, varit att möta med KÄRLEK.

Mer kärlek, omtanke, empati till andra är det enda som kan göra världen bättre.

Livet går vidare #blogg100

20160403_165102

En turbulent vecka gå mot sitt slut, en vecka fylld av massor av olika känslor och tankar.
När någon nära går bort så är det inte så konstigt att mycket dyker upp till ytan. Tankar känslor och man vet aldrig hur man reagerar. När jag för ca 20 år sedan fick ordna den första begravningen, så förstod jag var det betydde för mig. För det första skulle jag ordna en fin begravning för den avlidne men jag tog det också som en möjlighet att lära mig hur det fungerar, för en dag står jag där och skall ta hand om mina föräldrar och kanske fler där till. En av de viktigaste lärdomarna för mig blev i samband med det, jag vill inte sitta efteråt och ångra en massa saker vi inte gjorde, en massa frågor jag aldrig ställde och som jag aldrig kommer att kunna få svar på.

När mina föräldrar sedan gick bort så har jag aldrig behövt känna någon skuld till dem, känna att jag gjort fel, eller att jag har missat något. Visst känns det väldigt jobbigt i dödsögonblicket hur man skall hantera den akuta händelsen och den akuta sorg som samtidigt uppstår. Sorgebearbetningen gick väldigt fort för mig, mycket fortare än väntat, och visst känner jag en saknad efter dem, men jag har aldrig dräkts i sorg på samma sätt som jag gjorde efter första begravning.

wp-1461923891003.jpgJag räknade ut att jag har ordnat tre begravningar och att jag nu har tagit farväl av sex personer i olika avskedsrum, där jag kunna se och röra vid den avlidne. Mor och far gick båda bort inför mina ögon och även där fick jag fina stunder med dem efter att hjärtat slutat slå. Min moster gick bort 1980, och då blev vi erbjudna att se henne men både mor och far skrek nej, och jag vågade inte protestera. I dag ångrar jag att jag inte valde att få se henne, men kan inget göra åt det.

Om jag bortser från minnesstunderna jag hade med mina föräldrar, så hade jag nog en av de vackraste stunderna i onsdags med min (mor)bror. Jag var helt ensam förutom en präst som fanns där vid sidan om, ifall jag behövde tröst. Jag fick ta så mycket tid jag behövde och det blev en hel timma.

Detta blev ett fint avsked och jag kände att jag klarat av allt med honom inklusive begravningen. Bror orkar inte med någon mer begravning och det accepterar jag. Sorgebinderiet jag har beställt till begravningen kommer jag att hämta på avtalad tid och åka och lägga här i vår minneslund i stället. Jag sätter mig på en parkbänk och lyssnar till hans favoritmusik på mobilen, om vädret tillåter och ber en bön. Det viktigaste för mig är inte att jag behöver visa andra min sorg, det viktigaste är vad jag bär inom mig. Det viktigaste är att han fick leva sitt liv på det sätt han ville under de förutsättningar han hade. Det skänker mig glädje och ro.

Nu går mitt liv vidare till någon annan står vid min sida och säger några fina ord när mina ögon har sluts för sista gången.

När livet vänder #8 #blogg100

när livet vänder

Då var det återigen dags för en onsdag med  När livet vänder. Veckorna går fort och mycket kan hända på en vecka så även för mig. Gårdagen var jag och tog avsked av en avliden släkting och mina känslor var på en helt annan nivå. För mig innebar det att ja inte hade chansen att förbereda mig inför gårkvällens avsnitt av programmet, vilket varit viktigt för mig när det har handlat om så starka känslor. Ordet starkt blev något av ett genomgående tema av programmet och jag twittrade ut följande: Starka känslor, starka vänner, starka anhöriga, starka band, stark kvinna som vågar vara svag, för att bli stark.

Berete Rubins första ord blev ”Han signalerar, det är du som är offret, jag vet att det är jag som är offret, och världen bara stannar av”. Innan hon fick två förskärare i sig som kunnat ända hennes liv. Berete hade millimetrarna på sin sida och överlevde attentatet mor sig genom sin starka kämparvilja. Hon var utsatt för ett mordförsök av en psykiskt sjuk man.

Det som får mina känslor att vakna är att hon omges av så mycket kärlek, kärlek som ger styrka och kraft att kämpa. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken. För mig blev Beretes ögon väldigt viktiga då hon letade ord för att nyansera sin berättelse, som verkligen beskrev händelsen och vägen tillbaka till ett liv.
Det var svårt att ta emot den glädje andra kände för att hon hade klarat detta och efter ett och ett halt år var hon tvungen att släppa alla sina känslor fria, för att sedan klättra upp på toppen och lämna händelse bakom sig, och hon lyckades.

En stark berättelse av en stark kvinna. En stark Anja Kontor har bjudit på starka känslor genom sin programserie och jag hoppas innerligt att vi om något år, åter får möta nya människor med starka berättelser. Tack Anja och alla inblandade för denna säsong!

Kvällen program hittar du här.

Din själ har lämnat kroppen #blogg100

wp-1461766823561.jpg
Snutten, idag möttes du och jag för allra sista gången. Jag ville ta ett riktigt farväl av dig, av dig som nästan var min bror. Jag hade pratat med bårhuset och fått tid till idag klockan 14.00. Jag tänkte att det kommer att komma många känslor och tankar i mig, så jag valde att åka tåget till Skövde. Hela resan gick perfekt och jag var på sjukhuset i god tid.

Kom in på sjukhuset och träffade damerna från Röda Korset som kunde hjälpa mig vidare. Jag frågade efter avskedsrummet, men där gick de bet, så istället blev det frågan om var Sjukhuskyrkan låg. Väl där så fick jag klara besked och kunde promenera runt hela bygget till baksidan. Hade jag frågat efter kapellet så hade det nog varit enklare.

Satte mig utanför på en parksoffa i väntan på att tiden skulle gå fram till 14, men ganska snart uppenbarade det sig en kvinna och öppnar dörren och tittar ut på mig. Jag frågade om det är mig hon väntar på och hon svarade, jag tror det. Detta var sjukhusprästen som tog emot mig och skulle finnas där som mitt stöd

Vi satte oss lite i förrummet och vi pratade om vår relation att du var min morbror men iom att du fanns där när jag växte upp, så blev du på något sätt även min bror.

Hon berättade att du. Snutten, såg fin ut och att du ligger och sover. Du ligger på en vagn som är lite högre, så man får gärna stå upp när man pratar med dig. Vi har gott om tid, så jag får ta den tid jag behöver.

Vi går in i rummet till dig och där ligger du så fint, men en fin filt på dig, och en mjuk kudde under huvudet. Det var så fridfullt. I huvudändan hänger ett fint vävd bonad och två tända ljus brinner där för dig. Jag går runt dig, tittar på dig och ler. Så fint, så rogivande, så vackert.

Jag ställer mig vid huvudändan på den sidan du vrider ditt huvud åt mig så att du skulle kunna se mig om du öppnade ögonen. Jag ler ännu mera när jag tänker på hur fridfullt du sover. Jag pratar med dig, berättar minnen, både de roliga och en del tråkiga men också mina känslor i alla detta. Då och då kommer prästen med frågor, då hon tycker du haft ett intressant liv. Hon ber om ursäkt och hoppades att hon inte störde. Jag svarade fråga på du 🙂

Jag berättade om din favoritmusik från när du var ung, och jag sätter mig ner och plockar fram youtube på telefonen och vi spelar några av dina favoritlåter. Jag tittar på dig och jag tror att du log igenkännande när du hörde musiken.

Jag berättar om fjärilarna som hjälpte mig ta beslut om mor, och prästen letar upp en psalm på ämnet som passar situationen och sjunger den för dig och mig.

Vi ställer oss på var sida om dig, Snutten, och prästen läser några fina dikter och ord, som passar efter min berättelse och dina ord. Vi ber också ett par böner för dig.

Jag berättar för dig att dina barn vill nu har chansen att ta farväl av dig och jag tror det är viktigt för dem att får göra det på sätt som passar dem. Denna gång har du ingen chans att smita så som du gjort tidigare.

Du svarade med en gång på det och jag kände värmen, du gav till mig, som svar.
Jag går ännu ett var runt dig och tittar på dig. Ytterligare ett varv och denna gången använder jag kameran.

Jag böjer mig fram och kysser dig i pannan och ger dig en puss på kinden, precis som jag gjorde när jag var liten och du var storebror ”Snutten”.
Du och jag Snutten, vi kommer mötas igen i en annan värld, där du redan är, men jag inte vet ett skvatt om. Vi har inte skilts från varandra för evigt.

Vi går ut från avskedsrummet och stänger dörren. Jag har sett dig för sista gången, eller i alla fall din kropp. Din själ skänkte mig värme, så du fanns med oss där i rummet.
Jag tackar prästen och promenerar de 6 kilometrarna ner till Skövde central med ett leende på läpparna och frid inom mig. Dina barn kommer göra det absolut finaste de kan göra för dig, och det är både du och jag övertygade om.

Sov gott ”Snutten” till vi möts igen.

Tack till alla som vårdat min (mor)bror och tack till prästen från Sjukhuskyrkan som gjorde en dryg timma av mitt liv så vackert med dig.
.

Tack ”Snutten” #blogg100

20160425_181117

Snutten, igår satt jag vid din älskade sjö, där du så många gånger suttit och fiskat. Det var ditt sätt att koppla av och få ro i sinnet. Du blev min extrabror när du flyttade hem till oss när jag var liten. Jag kunde inte säga ditt namn och jag kunde inte heller säga att du kom på moppen från jobbet. Jag drog i hop allt till ett enda ord och det fick du heta resten av livet. ”Snutten”, jag saknar dig.

20160425_180805Du växte upp skaffade flickvän och ni gifte er, skaffade villa och fick två välskapta barn. Men så hände något, ni gick isär och du tog avstånd från hustrun och dina barn, som du inte ville träffa. Vi har under hela livet försökt att få dig att åtminstone ha kontakt med barnen, som har saknat dig, och du svarade ”ja, ja, ja”. Men det blev aldrig något utav det.

Till och från slängde du även ut oss, men du kom alltid tillbaka. Du hade svårt att hitta dig själv och efter de ekonomiska bekymren som skilsmässan gav, så valde du att åka till Saudi Arabien för att jobba, komma ifrån allt här hemma och börja ett nytt liv. Men när du kom hem mådde du ännu värre än innan och den lömska spriten kom in i bilden.
Hur många gånger pendlade jag inte härifrån och ner till din lägenhet utanför Göteborg för att få ordning på dig. En gång när det var som värst, du var bakfull och hade ångest och du stapplade ut i köket. Du kommer tillbaka lika stapplande och hade den största kniven i din hand och viftade med den framför mig. Du satte dig gråtande i mitt knä och bad mig att jag skulle sticka kniven i det, du ville inte leva längre. Jag förklarade att det går inte, för om jag gör det åker jag dit för mord och det vill jag inte. Men du var för feg att göra det själv. Jag pratade med polisen och de tog beslut att du skulle in på psyket, då du var en fara för dig själv. Jösses vad jag åkte polisbil den natten.

20160425_181004Men tillsammans klarade vi av många kriser och du kom tillbaka till livet. Men så kom något ikapp dig och då blev det åter den förhatliga flaskan. Du hade nu en lägenhet här i stan och en morgon vid halv fyra tiden så ringer du mig. Du hade blivit av med körkort pga rattfylla och det skulle bli rättegång mm. Gemensamt beslutade vi att bli medlemmar i Länkarna och vi gick på våra veckomöten och vi bekände båda våra alkoholproblem inför församlingen. Vi applåderade gemensamt och gratulerade de andra som klarade vissa milstolpar i sina nya nyktra liv. Vi lärde oss att cigaretter går på tre och alkohol går på sju. Det innebar att för en med alkoholproblem är sjunde timman, sjunde dagen, sjunde veckan, månaden året det värst för återfall.
Du fick ditt straff och det innebar fotboja och du var låst i din lägenhet, förutom vissa tider då du skulle vara på länkarna. Även jag hade tillåtelse att ta med dig ut för att handla eller andra göromål. Med gemensamma krafter så klarade vi även av denna perioden i ditt liv.
När du avtjänat ditt straff och du åter var grön, så tog du nytt körkort igen och det var en stor befrielse för dig.

20160425_181322Du klarade av alla dina sjuor förutom sjunde året, då det var dags igen.

Ditt hjärta började krångla och du blir sjukpensionär. Till och från orkade ditt hjärta dålig och du svullnade upp i hela kroppen, då hjärtat inte orkade med att ta bort all vätska i kroppen. Men precis som men vår broderskärlek kom du alltid tillbaka efter dessa kriser.
När far gick bort orkade du inte närvara på begravningen, det var andra gången i ditt liv som du skulle begrava din far. 1967 din riktiga far och 2009, min och din far.

Vid mors, din och min mammas begravning, var du redan så märkt av sjukdom att du inte kunde närvara. Vi har haft många fina stunder tillsammans och klarat av många kriser ihop. Efter mors bortgång pratade vi ibland om ditt frånfälle. Du bad mig att likt för Åke, far och mor, stoppa ner din urna i jorden för den eviga vilan. Detta lovade jag dyrt och heligt och du var tacksam för det.
Dina barn kommer nu att sköta begravningen på sitt sätt och ingen har frågat mig om något. De har frågat många andra runt omkring dig om din sista vilja, men inte mig. De trodde inte ens att jag ville vara med på min egen ”brors” begravning. Som det ser ut, så kommer jag inte kunna uppfylla din sista önskan, vilket jag beklagar, men detta är något jag får leva med.

Snutten, min bror, vila i frid, en gång kommer vi åter att mötas…

Vissa dagar… #blogg100

Vissa dagar går solen ner innan den ens gått upp…
Vissa dagar famlar man in mörker…
Vissa dagar vill man inte uppleva…
Vissa dagar vill man inte leva…
Vissa dagar vill man vara död…
Vissa dagar känns inte meningsfulla…
Vissa dagar är gråa och trista…
Vissa dagar vill man vara eremit…
Vissa dagar vill man bo i en grotta…
Vissa dagar tvivlar man…
Vissa dagar vill man hoppa över…
Vissa dagar vill man bara vända på kudden och sova vidare…