Sagostigen #blogg100 #bloggswe

Härom dagen valde jag att gå en runda i grannbyns elljusspår.
Började snart upptäcka saker som stor utefter den 1.5 km långa slingan och jag kände mig så glad efter vad jag såg. När jag sedan kom nära förskolan och upptäckte skylten ”Sagostigen” då började jag sätta ihop ett och ett…
Blev att ta ytterligare ett varv och denna gång med kameran.

Ni får själva titta på bilderna och göra er egen bedömning…
Jag njöt i alla fall 🙂

11126286_10153912855783868_425946054_o 11125689_10153912850348868_1834093601_o 11122188_10153912854963868_1669309731_o 11105957_10153912847308868_397037046_o 11105838_10153912838328868_1170874409_o 11099665_10153912875478868_1796419231_o 11103629_10153912839543868_1066649992_o 11103657_10153912829728868_1070152407_o 11103686_10153912828708868_1058392829_o 11103802_10153912821118868_1662143076_o 11099622_10153912832753868_803845997_o 11099575_10153912853683868_114096825_o 11097274_10153912842588868_2046394503_o 11097068_10153912861593868_1140314326_o 11094530_10153912868368868_784375181_o 11089118_10153912878348868_1156565863_o 11090319_10153912824708868_623276296_o 11093350_10153912865043868_272489636_o 11094312_10153912837218868_1946634151_o 11094313_10153912848488868_783464350_o 11088710_10153912836178868_256820482_o 11088607_10153912874503868_155117372_o 11088420_10153912844013868_1093274180_o 11088060_10153912857043868_586995509_o 11087834_10153912831038868_54163026_o 11087111_10153912873453868_95371807_o 11087132_10153912862493868_1017292072_o 11087135_10153912834218868_1762953242_o 11087357_10153912831928868_1722591725_o 11087451_10153912872463868_526992423_o 11087068_10153912823098868_475923898_o 11086756_10153912863398868_1616692172_o 11086136_10153912835198868_170558979_o 11084514_10153912863398868_1616692172_n 11072858_10153912826668868_2120931611_o 11065530_10153912869683868_1290046234_o 11066119_10153912819393868_1923182065_o 11066598_10153912871303868_2047866592_o 11067734_10153912852568868_1489746624_o 11069753_10153912851658868_1256695612_o 11040441_10153912867193868_1109498975_o 11034127_10153912849438868_1684393721_o 11032569_10153912866128868_1230963903_o 1612529_10153912841698868_1062840329_o 11128843_10153912846223868_1512573802_o 11126504_10153912858073868_2067224481_o 11127155_10153912840633868_1411449877_o 11128045_10153912877043868_832422178_o 11128142_10153912879658868_446996738_o 11128317_10153912845078868_382705690_o

Kvalitet och äldres inflytande viktigare än vem som utför vård och omsorg

Sätt individen i centrum och inte kommunerna eller kapitalet..

Seniorbloggarna

Häromdagen meddelade regeringen att den kommer att tillsätta en utredning för att begränsa vinster i välfärden, något regeringen själv kallar ”att se över hur den offentliga finansieringen av privat utförda välfärdstjänster bör regleras”. Det är bara att beklaga att man börjar diskutera och utreda vinsterna när det är kvalitet, innehåll och äldres inflytande som är det viktiga när det handlar om vård och omsorg. Utred och bestäm först viken kvalitet välfärden ska ha, sedan kan man diskutera finansiering och inte bara vinster utan också hur vi ska klara den samlade finansieringen framöver med allt fler äldre.

Om regeringen menar allvar med att förbättra välfärden (utredningen ska även titta på t ex skolan och personlig assistans) bör man tillsätta en utredning som tittar på hur kvaliteten kan höjas – inte en utredning om att försvåra för vissa aktörer beroende på deras driftsform. Med denna inställning kan alltså en skola eller en…

View original post 359 fler ord

Nattens och vägens kung #blogg100 #bloggswe

älg
När man som jag jobbar nattetid på våra vägar så är man långt ifrån ensam.
Fredag- och lördagskvällar, eller kanske man skall säga lördag- och söndagsmornar så kan man ibland se en ensam vandrare som är på väg hem efter ett besök på krogen. Men alla andra nätter så träffar man också på en del liv och rörelse.

Ibland hoppar en hare upp på vägen och hamnar i strålkastarljuset och kommer inte därifrån. Den uppfattar ofta det som är vid kanten av strålkastarskenet som en vägg och vägrar lämna området. Då måste man stanna och släcka ner och låta den får ett par minuter att ta sig undan.

Katter ligger gärna i dikeskanten och spanar på ett byte och reagerar oftast inte förrän i sista minuten. Då är det lätt att den sätter fart i hundra knutar tvärs över vägen.

Rådjur är sällan rädda för bilar och står länge och funderar på om de skall fly eller inte. Har man öppna marker på en sida vägen och skog på den andra, så sätter de gärna full fart mot skogen även om de måste passera bilen med någon meter emellan. Då gäller det att köra sakta och vara beredd.

Hjortarna gör oftast likadant även om de inte är lika lättskrämda som rådjuren är.

Räven springer så långt ifrån bilen som den bara kan och man ser bara ett brunt streck.

Grävlingen lunkar oftast vid sidan om vägen men ibland vänder den tvärs över vägen utan minsta förvarning.

Vildsvinen har oftast bara sett den snälla sidan av, dvs bakdelen när de går in i skogen.

I fredags hände dock något som förvånade mig lite.
En älg hade bestämt sig att ta sin nattvila mitt på den vägen jag skulle fram på.
Varför den väljer en hård grusväg istället för det mjuka gräset, vet jag inte, och tror inte heller jag hade fått något svar om jag frågat. Jag bromsar in och kör sakta fram emot den och den bara tittar på mig och fordonet. Jag blinkar med ljuset och älgen blinkar tillbaka. En nattlig flirt är aldrig fel.
Att använda tutan i närheten av hus gör man heller inte då personerna oftast har sin nattvila då.

Till slut var jag så nära att jag inte kunde köra närmare. Säkert såg inte älgen så mycket mer än ljuset, men jag tyckte att det borde räcka för att väcka upp den ur sin törnrosasömn.

Hur skall jag komma vidare, tänkte jag, och till slut fick jag kliva ur bilen och försöka skrämma bort den med blotta åsynen och lite viftande… Nej, jag ligger så gott här och behöver sova, tänkte nog älgen. Kunde säkert gått fram och klia den bakom örat som man gärna gjorde med korna på gården. Men där satt mig feghet stopp. Älgar är stora och ståtliga, lite för stora för att, i alla fall jag, skulle våga det.

Gick tillbaka de få stegen till bildörren och smällde några gånger och hoppade sedan fram i ljuset och tjoade, då äntligen…
Nu bestämde han sig att hitta en ny plats för att försöka somna om. Så även de boende på den vägsträckan fick sin tidning till morgonkaffet.

Vad älgen tänkte vet jag inte, men jag tänkte och funderade på varför älgen inte ville flytta på sig…

Det föll en tår uppå min kind… #blogg100 #bloggswe

lindeskog

I dag hade vi avtackning av vår kyrkoherde som nu slutar sin tjänst i vårt pastorat.
Han har valt att avsluta sin tjänst för att se och känna efter vad han vill fortsätta med i framtiden.

Under sin predikan tog han upp en del från ”Ord av Predikaren, son till David och kung i Jerusalem”.

Den delen, som jag väljer att dela här nedan, berörde mig djupt.
För mig var det så uppenbart, då jag har drabbats både av sorg och av glädje.

Jag brukar säga att det är tack vare sorgen som vi verkligen kan uppskatta glädjen.
Det är tack vare de mörka timmarna som vi kan känna glädjen i ljuset, osv.

Det är sällan som bordet står framdukat framför oss. Vi är tvungna att laga maten, duka och äta, för att sedan ta hand om resten.
Allt har sin tid

Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN… #blogg100 #bloggswe #kärlek

images

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN…

Vaknar i tidig morgongryning och tänker på alla dem som inte vill ta emot den nya dagen.

Tänker på dem som har en lång natt bakom sig av gastkramande förtvivlan, djupaste mörker och frågor om livet någonsin ska kunna levas igen.

Tänker på dem som påbörjat den långa sorgevandringen, den nya dagen i vanmakt och inte vet sig någon levandes råd inför det definitiva, det icke förhandlingsbara.

Tänker på dem som tvingas ta emot nya svarta nätter och dagar, eftersom tiden inte vänder åter eller stannar.

Tänker på alla dem som idag skriker ut sin nöd och förtvivlan.

Tänker på dem som sett framtiden stupa i ett bråddjup, världen rämna, drömmar krossas, bestulen på den man älskar, bestulna på det liv som skulle ha kommit.

Tänker på dem som i ett slag förlorat fotfäste och sammanhang, blivit främlingar för sig själva, fått tilliten och tryggheten omkullkastad.

Tänker på dem som lever i kaos utan att begripa hur livet kunde få en sådan vändning – grubblar, tänker, talar utan att förstå – du kan inte vara död, det kan inte vara sant att du är död och borta – omöjligt att ta till sig.

Tänker på dem som lever i dimma, som hör utan att höra, ser utan att se, förlamade, utan liv, undrande: hur är det möjligt att livet runt om mig pågår som vanligt, att jag gör detta vanliga fastän allt är förändrat och annorlunda?

Tänker på dem som ser sig i spegeln utan att känna igen den förtvivlade, hjälpsökande blicken, ser på sin kropp utan att kunna förstå hur den kan vara hel trots den outhärdliga smärta den rymmer.

Tänker på dem som frågar sig gång på gång: är det möjligt att fortsätta leva i detta mörker med denna djävulska smärta, är det möjligt att överleva denna gränslösa sorg, längtan, saknad?

Tänker på dem som känner sig fångna i bottenlös förtvivlan och otröstlig sorg, ingen väg ut, ingen lösning, ingen räddning.

Tänker på alla dem vilkas frågor aldrig får ett svar trots alla varför, varför?

Tänker på dem som vet och ändå väntar på att den kära ska komma hem igen, att allt ska bli som vanligt, att allt bara var en mardröm.

Tänker på dem som upplever solljusa dagar som ett hån i bjärt kontrast till det kompakta mörkret, den inre kylan.

Tänker på alla dem som måste gå igenom dödsskuggans dal, bli du med sorgen, förändras på djupet, aldrig bli densamma igen, påbörja en ny tideräkning: före och efter.

Tänker på dem som har ett nytt livsprojekt framför sig – att överleva – lära sig leva på nytt – erövra mening och livsmotivation – återerövra livsglädjen.

Tänker på dem som timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år tvingas kämpa för att ta till sig och acceptera: ALDRIG, ALDRIG MER!

Tänker på dem som upplever Gud långt borta och ändå ropar hans namn i sin nöd.

Tänker på dem som kommer att möta så många människors rädsla och osäkerhet.

Tänker på alla dem som kommer att upptäcka att några människor är mycket mindre än de tidigare trott, andra igen mycket större.

Jag tänker, må de få möta människor som vuxit till i kärlek, har ett levande hjärta och bryr sig, må de få värme, omsorg, stöd och omtanke, må de få närhet, beröring, kramar och kärlek, må de ha vänner som håller och som HÅLLER UT.

Jag tänker, må de ha modet och styrkan att öppet visa sin sorg så att människor kan nå dem med sin omsorg, för bortom ytlighet och fasad, där föds gemenskap, samhörighet och värme.

Jag tänker, må de komma, inte över, inte under sorgen, men igenom den för att komma ut på andra sidan.

Jag tänker, må de inte ge upp, det finns ett liv som stilla, långsamt och säkert växer fram ur den djupaste sorg, liksom maskrosen bryter sig genom asfalt, det finns en inneboende kraft som inte ger sig tillkänna innan vi behöver den.

Jag tänker, må de i sinom tid ha kraft att göra mening av det mest meningslösa.

Jag tänker, må de möta människor som beklagar förlusten inte sorgen, eftersom sorgen är människans sätt att hela sina sår. Och må det finnas många trygga axlar att gråta mot för att nå själens läkning.

Jag tänker, må de vara omgivna av människor som känner till att, när vardagen igen blivit vardag för oss andra och vi tror att det värsta är över, det är då som insikten om den ofattbara förlusten börjar tränga in och den svåraste tiden börjar.

Jag tänker, må de trots allt det ordlöst fruktansvärda kunna känna:

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN!

Mary Andrén-Pada

Tack Mary att jag får dela denna fina tankeväckare!

Svårt hitta nya rutiner #blogg100 #bloggswe

brokenalarmclock

Jag har under ca 11 år arbetat som tidningsbud, större delen tillsammans med andra jobb.
Tidvis har jag jobbat kvällstid på ett jobb fram till 02-03 på morgonen innan jag gick vidare till jobbet som tidningsbud.

Under dessa år och redan innan så har jag varit mina åldrande föräldrar och bror behjälpliga med livet och dessa krämpor.

Arbetsdagar har jag allt som oftast haft min sovtid uppdelad i tre omgångar. Ca tre timmar före, och tre timmar efter och ytterligare två timmar på eftermiddagen. Eftermiddagens timmar tillbringades oftast på soffan utan att hoppa ur dagkläderna. Har funkat utmärkt och jag har fått mina åtta timmars sömn.

Samtidigt har också mitt tidningsbudsjobb förändrats från att vi haft inställelsetid beräknat på att tidningarna skall vara hos abonnent senast klockan sex. Bara att räkna ut 6 minus distriktets beräknade tidsåtgång och jag visste när jag senast bar tvungen att infinna mig.

I dag ar vi fasta arbetstider och starttiden är idag 02:15 och slutar när tidningsutdelningen beräknas vara klar och det är idag 04:45.

Jag behöver en stund på mig att vakna och piggna till, då jag inte vill vara trött på jobbet. Så jag går upp 00:30.

Nu är båda föräldrarna borta och jag har bara bror att bekymra mig om.
Sovtiden före och efter jobbet fungerar fortfarande men de två timmarna på eftermiddagen strular.
Förr kunde jag sova till han kom hem så jag sov ca mellan klockan femton och sjutton.
Det tiden behöver jag idag för att laga middag och sedan att vi äter tillsammans.

Ibland kan jag förbereda och laga middagen tidigare så det bara är att värma i micron.
Men det funkar inte alltid. Lagar jag middag och vi äter och sedan går och lägger mig, så lär jag knappas komma upp ur sängen mer den dagen. Skulle jag komma upp, så lär jag knappast somna om.

Jag vaknar ca 10.30 på förmiddagarna och kan då inte somna om och skulle jag göra det, så missar jag ju stora delar av den ljusa dagen, i alla fall på vintern.

Så var jag skall hitta två timmar att sova min skönhetssömn på vet jag inte idag.

Homosexualitet en ickefråga #blogg100 #bloggswe

gayflaggan
För några dagar sedan dök det upp på några ställen där jag följer tyckanden och tänkanden inom den religiösa/kristna världen, frågor om homosexualitet är en synd eller inte.

Jag som kristen och troende ställde då frågan på dessa ställen om varför just homosexualitet är så brännbart inom vissa kretsar. De svar jag fick var knappast det jag hade förväntat.

Jag anser att störst av allt är kärleken, oavsett om det är mellan man och kvinna, eller man, man eller kvinna, kvinna.

Jag har svårt att ta in att Gud inte skulle acceptera en homosexuell person som är troende och jag anser det ännu värre om vi människor inte gör det.

Jag har både heterosexuella och homosexuella vänner och jag är inte vän med dem pga av deras sexuella läggning utan de är otroligt fina vänner, som jag inte vill mista.

Jag hade en mycket fin vän i slutet på 80-talet. Han var mycket aktiv i församlingen och hade många fina vänner både inom och utom kyrkan. Han hade dock en hemlighet, han var homosexuell.
Denna hemlighet ville han inte leva med och valde att ”komma ut”.

Tyvärr var det inte populärt och han kände att både kyrkan och hans vänner inom den valde att dra sig undan. Min kompis blev deprimerad av detta och vid ett besök hos sina föräldrar gick han till sin fars vapenskåp och tog ett jaktgevär och begav sig sedan till skogs.
Dagen efter hittades han avliden.

För mig var detta ett helt onödigt självmord och så som det beskrivs så undrar i alla fall jag, vem som har syndat mest.

Jag har tagit upp frågan med flera kyrkliga företrädare och känner ett starkt stöd i min uppfattning att Gud inte bryr sig om vilken sexuell läggning en person har. Mycket har hänt inom kyrkan sedan detta har hänt och jag är glad att Biskop Caroline Krook har drivit många av dessa frågor.

Läs gärna intervjun med Caroline Kroop på QX webbplats.

Kaputt #blogg100 #bloggswe

samsung-galaxy-tab-21

Nu har jag sorg och känner mig deppad…

Min kära läsplatta, en Samsung tab 2 10’1 verkar ha gjort sitt 😦
Jag skall egentligen inte klaga då den mer eller mindre stått på dygnet runt i fem år.

Den var min kompis på kvällen när jag lagt mig och skulle läsa bloggar, likaså har den varit en extra-TV för att kolla in program i efterskott på SVT-Play.
Den har stått på bordet framför mig när jag varit på tågresor, både för att läsa tidningar och kolla andra nyhetssidor.

Den har suttit i bilhållaren för att visa vägen till närmaste skatter när jag varit ute på Geocaching men också varit med till doktorn när jag behövt ha minnesstöd.

Detta har säkert slitit på den, men saknaden finns och är stor.

När miniräknarna kom, sade alltid far, när batteriet är slut är minne borta…
I dag förstår jag vad han menar…

Att lämna in den för att kanske få igång den är nog knappast något ide, utan det blir att börja leta efter en ny.
Men det kunde inte ske olägligare.

Kära surfplatta, du har varit mig/oss trogna i många år. Du har visat din styrka och kvalitet genom att aldrig tveka att skina upp. Tack för var du betytt för oss, och varit oss trogna.

Vila i frid!

Vad har jag missförstått? #blogg100 #bloggswe

Paket_cmyk
Här om dagen pratade de i en riksradiokanal, om vad den värsta födelsedagspresent man kan få är…

Det värsta jag kan få är en födelsedagspresent, eller mer förtydligande att någon kommer ihåg min födelsedag.
När jag var riktigt liten så var det kul att fylla år, men vet inte när det vände att det gick över från ett nöje till en skräck…

Nu har jag kommit upp en bit i åldern så nu firar man bara vart femte år, som tur är men dessa vart femte är en pina för mig. Jag fyller år i början på året och sista månaden innan min födelsedag så får jag ångest, mår dåligt rent psykiskt och livet blir ett helvete. I år var det extra jobbigt då det var en jämn födelsedag. Jag kunde varken njuta av julen eller nyår då skräcken för min kommande bemärkelsedag var så stor.

Jag funderade på om jag kunde låna något gevär/hagelbössa utav någon för att skrämma eventuella födelsedagsgäster med. Inte att skjuta på dem men kanske ett skott upp mot himmelen…

Jag har accepterat ett grattis och ev någon gåva av mor och far och min lillebror, men sedan fick det vara nog.
Jag vill inte, vill inte, vill inte, bli påmind om att det är min stora dag…

I mycket god tid Innan jag fyllde 50, dvs strax efter jag efter jag fyllt 49 kontaktade jag huvudkontoret på jobbet att de fick på inga villkor på något sätt i vår personaltidning uppmärksamma min födelsedag. Jag gick och jobbade den dagen som om inget hade hänt och avstod samtidigt både betald ledighet och gåva från företaget.
Hade jag tagit en dags semester så hade det kanske avslöjats att jag kunde fylla år, så jag hade inget val.

Det var så skönt att slippa bli påmind. På alla internetsajter som det ev kunde komma upp att jag fyllde år och till råga på allt, att jag fyllde jämt, där flyttade jag fram min födelsedag med ett halvår. När min dag hade passerat med några månader så flyttade jag tillbaka alla dessa framflyttningar till min ordinarie dag.
Det var ett styvt jobb, men väl värt allt jobb, bara för att slippa bli påmind.

Jag har idag lärt mig att prata offentligt och vara i rampljuset, så det är inget problem, men min födelsedag vill jag helst av allt slippa.

När jag ni avskyr min egen födelsedag så till dem milda grad att jag tar sömnmedicin för att kunna sova innan, så är det också problem för mig att gratulera andra på deras dagar…
Inte minst av tanken, han gratulerade ju mig mig, så då måste jag gratulera honom 😦

Så kära vänner, glöm min födelsedag, det är den bästa present jag kan få…

Jobbmorgon med strul #blogg100 #bloggswe

cykel

Har precis laddat tidningsbilen med de utdelningar jag skall dela ut nu under morgonen.
Sitter och kör i sakta mak på den öde vägen genom industriområdet när jag tycker mig se något röra sig i dikeskanten.
Jag kunde inte avfärda det jag så med något djur som försvann in i skogen utan valde att vända åka tillbaka en bit för att köra samma sträcka igen, denna gång med tänd sidobelysning för att se bättre vad som var på högra sidan.

Där dök det upp i strålkastarljuset…

En man i sina bästa år hade kört vält med sin cykel.
Stannar och frågar vad som hänt och försöker hjälpa till.
Vid dikeskörningen hade han kanat av sadeln och satt på stången med sadeln pekandes i ryggen medan styret hade snurrat ett kvarts varv och pekades i magen/bröstet.
Förutom att ligga i diket, var han också fastkilad så han var helt oförmögen att ta sig därifrån själv.
Trycket i rygg och mage, gjorde ont och därtill hade han svårt att andas.

Försökte röra lite men insåg att det blir jobbigt och larmade förman som skickade en extrabil med en person till hjälp.

Jag får plockat bort kassen han hade på styret och pakethållaren och försiktigt får jag vridit lite på styret så han fick mer luft och då kom även en del krafter tillbaka.
Nu kunde vi två med förenade krafter får bort cykeln som satt som en rävsax kring honom.

Han fick upp en del av flåset igen när han stod upp lutandes mot bilen.
Han berättade att han har begynnande Parkinson och troligen var det detta som fått honom att vingla till och hamnade i diket. Det enda han kunde röra på förutom att vrida på huvudet var vänster arm och det var den han hade vinkat med och det var det jag hade sett som snabbast när jag passerade och vaknade upp.

Hur länge han hade legat visste han inte men uppskattade tiden till ca en halvtimma innan jag kom.
Men samtidigt trodde han att klockan inte var så mycket som kvart i tre på morgonen utan trodde att den var strax före midnatt.

Han ville inta ha hjälp av myndigheter, läs polis, så med tillåtelse från förman, så får jag köra hem honom i bilen till sin adress i centrala orten.

Han kommer in i porten på adressen han uppgav och jag ringer polisen och vi pratar.
Men hjälp av namnet och polisens tillgång till folkbokföringsregistret så kunde vi konstatera att han var hemma.

Tur att jag idag tog denna väg till första lådan och tur att jag såg något röra sig i dikeskanten annars hade han kunnat få legat ytterligare några timmar innan morgontrafiken kom igång.

När jag lämnade honom vid porten hade de mesta av smärtorna försvunnit men han var fortfarande chockade efter händelsen.

Hoppas att de värsta nu har lagt sig för honom och att han åter är på benen.