En sten föll från våra hjärtan

FB_IMG_1500404979284

Ovanstående rosor är från vår egen trädgård, och de föräras i första hand en kvinna på hudkliniken på hudkliniken i Uddevalla. Det var hon som hade det (o)tacksamma jobbet att ringa oss och meddela att provsvaret inte kommit från patologen, därav kunde de inte ge oss ett svar. Men vi skall inte glömma övriga personal på mottagningen, patologen och inte minst vår vårdcentral, som alla varit fantastiska och varit mycket stödjande i denna situation. Rosen föräras också alla fina vänner som gett oss stöd, kraft och stryka.

Ja det var malignt melanom, eller som de säger ett förstadie till densamma. Att det kallas förstadie beror på att det hittades så tidigt att det INTE finns risk för för spridning. Dock har bror fått diagnosen melanom.

Som vanligt när det gäller bror, så har det varit viktigt för mig att läsa på och sedan berätta för honom vad det handlar om. Visst är det jobbigt men samtidigt har jag lärt mig en hel del om denna sjukdom, liksom jag fick göra både när det gäller far och mor. Så detta var inget nytt för mig. Däremot har jag känt mig fruktansvärt ensam i denna situation.

Som vi blivit varnade för så blev det en del väntetid och medan vi väntade så gick jag runt och läste mer information om sjukdomen. I ett ställ med broschyrer hittades bland annat följande litteratur.

20170718_131346

Då det var konstaterad med sjukdomen, så gjordes en reoperation runt det första stället, plus att ytterligare ett märke togs bort.


Lite fakta om sjukdomen:
Denna form av hudcancer uppkommer i hudens pigmentceller (melanocyter). Melanom drabbar årligen ca 3500 personer i Sverige och är den cancerformen som ökar mest. Detta hänger bland annat ihop med våra ändrade solvanor under de senaste årtiondena. 

Vem får melanom? 

Båda män och kvinnor får melanom i samma utsträckning, oftast i vuxen ålder. Även yngre vuxna drabbas men barn får endast undantagsvis melanom. 

Varför får man melanom? 

Den ultravioletta delen av solljuset har stor betydelse för utveckling av hudcancer. Mycket tyder på att det är kraftig strålning på oskyddad hud som ökar melanomrisken mest, t.ex. vid utlandssemester. Intensiv solning och solbränna under barndomen är också en stark riskfaktor. 
Sannolikheten att utveckla melanom ökar om man är ljus i huden, har många pigmentfläckar och/eller nära familj emedlemmar med melanom. 

Hur kan jag upptäcka ett melanom? 

Om ett födelsemärke börjar växa, ändrar form eller färg eller börja blöda/klia kan det vara första tecknet på melanom. Melanom kan dock också uppkomma som en hel ny fläck i huden. Ett pigmenterat födelsemärke som avviker på något sätt bör alltid ifrågasättas. 
Melanom är ofta större, oregelbundna i form, har ojämn kant och flera färger. 

Prognos Det är viktigt att melanomet upptäcks medan det är tunt. Eftersom de flesta melanom i Sverige upptäcks tidigt blir 80-85 % av patienterna botade. 

Behandling 

Den första behandlingen är att operera bort förändringen. Genom det kan man även undersöka melanomet mikroskopiskt och bestämma dess växtsätt och tjocklek. 
I det svenska vårdprogrammet för melanom rekommenderas en säkerhetsmarginal mellan 0,52 cm beroende på melanomets tjocklek samt i vissa fall en undersökning av den närmast liggande lymfkörteln (sentinel node biopsi). Dessa åtgärder utförs oftast i ett andra steg 
antigen på hudkliniken, kirurgkliniken eller öron-näsa-halskliniken. 

Uppföljning
Tunna melanom har efter operation en mycket bra prognos och behöver inte följs upp. Lite tjockare melanom följs enligt melanomvårdsprogrammet 1-3 ggr./år i upp till 3 år med återbesök antigen på hud eller kirurgkliniken. Då tittar läkaren över hela kroppen, kontrollerar ärret och lymfkörtelstationerna. 

Vi rekommenderar även att du själv undersöker din hud, melanomärret och lymfkörtlarna regelbundet. Ifall du hittar någon pigmentförändring eller knöl bör du höra av dig till din kontaktsjuksköterska eller till hudmottagningens telefonrådgivning. 

Riskfaktorer 

Efter melanomdiagnosen undersöks alla patienter av en hudläkare för att bedöma risken för ytterligare melanom. Patienter som bedöms ha ökad melanomrisk rekommenderas regelbundna kontroller på hudmottagningen. 

Hur mycket får jag vara i solen? 

För att minska risken för nya melanom bör du undvika att bränna Dig. Undvik solen mellan kl. 11 och 14 då den är som starkast. Vistas gärna i skuggan. Bäst är solskydd genom kläder och hatt. Kroppsdelar som inte täcks av kläder bör skyddas med solskyddsmedel, minst med solskyddsfaktor (SSF) 30. Stryk på riklig mängd och upprepa applikationen under dagen samt efter bad. Sola inte i solarium. 

Ärftlighet 

En mindre grupp av melanompatienter tillhör familj er där två eller fler nära släktingar har haft sjukdomen. Även förekomst av dysplastiska nevi (stora oregelbundna pigmentfläckar, klassas som godartade) kan vara ökad i dessa familjer. Här finns en genetiskt betingad stegrad risk att insjukna i melanom och familjemedlemmar följs i speciella DNS(Dysplastisk Nevus Syndrom) mottagningar. 
Enstaka dysplastiska nevi är vanliga och innebär ingen ökad risk för melanom. 

1. Undersök 
ansiktet, speciellt näsan, läpparna och öronen (fram och bak). Använd dubbla speglar för att kunna se bakom öronen. 

2. För att undersöka hårbotten kan man använda en hårtork för att se tydligare. För detta kan det vara bra att be en närstående om hjälp Frisören kan också vara till stor hjälp! 


3. Se över händerna, både handryggama och handtlatorna. mellan fingrarna och naglarna. Fortsätt sedan med underarmarna. 


4. Ställ dig framför spegeln för att undersöka överarmar och armbågar. 


5. Undersök sedan halsen, bröstkorgens främre del och magen. Kvinnor bör inte glömma att titta under brösten. 


6. Använd dubbla speglar för att undersöka nacken, axlarna, ryggen och baksidan på överarmarna. 


7. Dubbla speglar kan också hjälpa dig att undersöka ländryggen. rumpan och baksidan av båda benen.

Slutligen: Sätt dig ner på en stor och lyft upp den ena benet efter det andra för att undersöka underben. fötter, fotsulor tar och tånaglar. Använd spegel för att undersöka underlivet.

För bror gäller ovanstående dock behöver vi inte undersöka lymfkörtlarna. Läkaren rekommenderade att vi skulle fota hela kroppen för att lättare kunna hitta märken som ändrar sig, och hittar vi speciella märken, som vi bör hålla koll på, är det bra om vi fotograferar dessa märken extra. Då är det lätt se om märket förändrats över tid.

Nedan följer en bild hur det ser ut när området där hudförändringen är borttagen. Då har området ner till muskelhinnan tagits bort.
.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

 

 

20170718_150002

minnen

fb-minne

Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Minnen

fb-minne
Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Ett enkelt tack

IMG_20160712_105742

SVT Nyheter granskar nu hyrläkarna och vad det betyder för oss patienter. Jag är glad att detta görs av två av mina favoriter Mikael Grill Pettersson och Sanna Drysen. Tyvärr väcker det många minnen inom mig som jag helst vill glömma, samtidigt ser jag att detta är mer än aktuellt än någon sin tidigare. Utan att gå in på detaljer vill jag tacka Mikael för det han gjort för mig, för oss och för alla andra, både det du gör nu och vad du gjort tidigare.

Jag vill också sända min djupa tacksamhet till P4 Väst, P4 Skaraborg och P4 Göteborg, som tagit mina tips på allvar kontrollerat och avfärdat myter som på olika sätt finns hos allmänhet och politiker/tjänstemän. Ni kunde ge mig svar på frågor som jag sedan kunde argumentera gentemot vården och omsorgen. Jag vill tacka alla mina vänner inom journalistkåren som på olika sätt hjälpt mig vidare. Alla lokaltidningar som spann vidare på dessa nyheter. SVT Nyheter Väst inte att förglömma.

Ett stort tack till alla politiker från olika partier, som stöttat mig/oss och drivit frågorna vidare, både lokalt, regionalt och riks. Även ni som förde upp mig i riksdagen. En stor känga till de som avfärdade mig och vägrade svara på frågor och blockerade mig. Jag fick rätt utan er hjälp.

Ett stort tack till de inom hemtjänsten som gjorde mig uppmärksam på att det fanns felaktigheter i mors vård och omsorg. Och en känga till er som gick bakom min rygg och pratade skit.

Ett stort tack, till de tjänstemän som tog ansvar och omplacerade folk, så de inte kunde göra mer skada. En känga till er som försökte svartlista mig på olika sätt.

Ett stort tack till alla mina vänner som stöttat mig och gett mig styrka under denna tid, ni vet inte hur mycket jag beundrar er.

Ett stort tack till kyrkans folk som givit mig en axel att gråta mot när sorgen var för svår.

Också ett stort tack till dig på Arbetsmiljöverket, du vet vem jag menar. Jag lyckades även bevisa det ni inte lyckades med.

Jag vill också tacka vår Herre, som givit mig styrka och kraft att genomlida detta, men också väglett mig på olika vägar.

Jag fick ytterligare fyra år tillsammans med min mor, en mor som blev lugn och harmonisk, som kunde skratta tillsammans med mig, men som också hade glömt det svåra.

Dessa minnen som nu dyker upp,gör ont, mycket ont. Men jag ångrar inget av det, och jag är stolt, mycket stolt att jag klarade det.

Mycket av det jag fann, finns kvar inom mig och det kommer jag att ta med mig i graven. Men jag kommer också att ta med mig en stolthet och glädje från er som slapp lida när sanningen uppdagades. De kramar jag fick från gråtande personer på ett visst ställe, har betytt mycket. Många av de vänner jag har lärt känna under dessa år finns kvar hos mig, ni har varit guld värda.

Jag kände igen mig mycket i Anders Kompass sommarprogram, känslor, tvivel, hat och förtal men också att jag kämpade för en god sak.

Tack alla för vad ni betytt för mig!

Taxi, var god vänta

taxi

Nu på morgonen var färdtjänsten återigen försenad 😦
Drygt 10 minuter efter den avgångstid som är satt till 05,45 på måndag ringer jag och anmäler försenat fordon. Hon börjar kolla upp och ser att idag är fordonet bokat till 06,20

Jag reagerade starkt på detta då det är arbetsresor, och han har ett jobb som börjar 07,00.

Hem har han färdtjänst var vardag 15,45, men till jobbet så skiljer det mellan 05,45 och 06,10. Men de olika tiderna är ju sedan länge inplanerade i schemat.
Hon kollar upp och ser att resorna är inbokade normalt 05,45 på måndagar. Men varför de ändrat i dag kunde hon inte ge besked om. Ännu mindre varför de ändrat i dag, och UTAN att kontakta oss. Mitt i detta ringer nu taxichauffören och säger att han är lite sen. Nu lär han knappast komma till jobbet i tid, pga detta 😦

Att bror har arbetsresor är att han skall känna sig trygg och att det skall gå i sina vanliga rutiner. Nät det funkar är han trygg och klara det själv, men när det blir strul, så blir han genast nervös och osäker. Då är det jag som måste gå upp och ringa och kolla vad som hänt. Att det kan hända olyckor och liknande är inte konstigt, och då kan jag förstå att det blir tillfälliga förseningar. Men att boka om avgångstiden med 35 minuter utan att säga något är inte OK.

Tidigare när han hade färdtjänst, så var det ofta problem, så det funkade inte och därför har han nu arbetsresor. Det mesta har fungerat fram till för några månader sedan, då det blivit mer och mer strul.

Nu blir det att ringa och fråga vad som händer. Presentkortet som Västtrafik delar ut som kompensation för dessa missar, kompenserar inte för det löneavdrag han får för sen ankomst till jobbet.

Nu 06,28, dvs 43 minuter sen gör att att han inte kommer i tid till jobbet 07,00. 😦

Uppdatering 07,55
Nu har jag pratat med Samres om vad som hänt.
Där får jag besked att chauffören som skulle hämta 05,45 glömde det. Istället bokade de en ny bil till 06,20. Detta utan att meddela oss. Inte heller kundtjänst för försenat fordon kunde ge detta besked när jag ringde.
Nu har jag försökt ringa och lämna mina synpunkter på detta då är deras telefoner ur funktion och jag skall återkomma senare.
Skall jag skratta eller gråta?

 

Min brors öde 2012

År 2012 var ett jobbigt år för familjen. För bror var det ännu jobbigare då han inte förstod mor sjukdom i sin fullo och inte heller den kamp jag dragit igång för mor. Mitt i detta skulle delar av verksamheten på Samhall i Trollhättan och förflyttas till deras lokaler i Uddevalla. Detta gnagde i honom och han kunde inte berätta vad som var fel pga sitt eget handikapp.

Jag minns så väl den dagen han gick i vägen. Klockan var strax efter 12 på dagen denna fina sommardag. Jag hade hällt upp mig en kopp kaffe och precis satt ner ändan på stolen på altan. Jag hör någon gå på vår grusväg, lite på avstånd men pga av grönskande träd såg jag ingenting. Det lät nästan som bror, men han är ju på jobbet, tänkte jag, så det är någon annan. Helt plötsligt ser jag att det är bror, men han går inte som han brukar och verkar djupt tänkande. Jag frågar om han har fått sluta tidigare idag, för jag skulle ju inte hämta honom förrän 16:55 vid bussen. Får bara ett nej till svar.
Ber honom sätta sig hos mig på altanen så vi får prata.

Det första får jag bara ja eller nej till svar. Jag körde ju dig till bussen tjugo i se i morse, sade jag åkte du inte med bussen? -Nej!
Men vad har du gjort då, frågade jag? Tystnad…
Till slut får jag ur honom ordet ”promenerat”.
Det visar sig att att han promenerat i sina egna tankar i över sex timmar denna morgon och förmiddag.

Jag fick ringt hans förman och berättat vad som hänt, sedan ringde jag vårdcentralen och berättade som det var. Vi fick en akuttid och kunde komma upp fort, och där kunde vi konstatera att det inte fanns några fysiska fel på honom. Han var helt enkelt sönderstressad av allt som hände, som han inte förstod. Han blev sjukskriven för utmattning. Under tre månader gick han sjukskriven och vi försökte hitta olika lösningar som kunde fungera för honom så han kunde resa till jobbet lugnt och tryggt.

I klippet ovan hör ni intervju med mig om brors situation. I september har vi äntligen en lösning klar, som passar bror, han får arbetsresor från hemmet till arbetsplatsen i Uddevalla med taxi morgon och kväll.

Under denna sjukdomstid hinner vi också besluta att ta hem mor från boende och hon får bo med oss igen. Bror får vare med i mors negativa utveckling med sin sjukdom men vi försöker också prata hela tiden om vad som händer.

Ni kan läsa hela nyheten som P4 Väst publicerade på sin sida här och där finns också Samhalls kommentar till varför det blivit så här.

Ett stort tack till Radio väst för all hjälp i ärendet!

 

Upprop från demensvårdare #bloggswe

Det kom en vädjan från Elisabeth Marklund och jag delger hennes inlägg i helhet:

Hjälp mig! Jag orkar inte ensam….
Vi måste vara många som signalerar om vad som händer när vi tvingas gå undan t.ex vid dubbelbemanning och lämna 8-10 svårt demenssjuka ensamma i korridor och dagrum eller när de lämnas ensamma på en avdelning på natten.
Du som känner igen dig, anhörig eller personal, i någon situation som jag beskrivit här nere hör av dig här eller som ett personligt meddelande på min facebooksida eller maila bettan.marklund@gmail.com
Det är från ett medborgarförslag skrivet år 2009 men är lika aktuellt idag. Det ledde till att Uppdrag Granskning gjorde ett reportage 2010 från tre olika äldreboenden där liknande situationer visades eller beskrevs. Svenska kommuner och landsting SKL tror fortfarande att det här är en mediabild som inte stämmer och därför menar de att den personal som vi har på våra demensboenden/äldreboenden är tillräcklig.
”Allt var riggat” är omdömet om Uppdrag Granskning från en av de ansvariga i Piteå enligt en journalist. ( Vem den är som gett ett så cyniskt uttalande vet jag inte. Men vårt kommunalråd sitter i SKLs styrelse….)
Precis som om de demenssjuka var några skådespelare som fått ett manus som de skulle agera efter. Att de demenssjuka skulle ha läst medborgarförslaget och iscensatt grälet i dagrummet , iscensatt att de skulle vandra ensamma förvirrade i korridoren. Här är medborgarförslaget som jag vill att du läser och sprider så att vi blir många som vittnar

MEDBORGARFÖRSLAG
Vi vill slå larm – det är inte längre en god och säker omvårdnad av de gamla.
Den gränsen är passerad för länge sedan. Och sämre kommer det att bli p.g,a kommande besparingar.
Vi ger ett exempel från demensvården
De som kommer till oss är väldigt ofta långt gångna i sin demens och har svårt att både göra sig förstådda och att förstå. Det innebär att de gamla lätt hamnar i bråk eftersom de inte förstår varandra. Vi som personal vet ju att de är sjuka och har överseende med aggressioner och hårda ord men det har ju inte de gamla sinsememellan. De irriterar sig på varandra och triggar igång varandra. Det har lett till vridna och fasthållna armar med värk och blåmärken som följd, knuffar och slag som resulterat i hjärnskakning, frakturer med t.o.m dödlig utgång.
Därför är det ju så oerhört viktigt att det finns tillräckligt med personal som kan avstyra, ingripa och avvärja. Vi vet vilka av de boende som ofta ryker ihop och kan ju förhindra gräl genom att t.ex inte placera de personerna tillsammans vid matbordet och avleda när vi ser att de är på väg att stöta ihop med varandra i korridor eller dagrum.
I dagsläget är vi för det mesta bara två personal på demensboende dagtid. Det innebär att vi inte kan hålla uppsikten när vi måste gå undan till de boende som sitter i rullstol och kräver dubbel bemanning. Då hinner det tyvärr uppstå gräl i korridor och dagrum eftersom de då lämnas ensamma. Vi kan ibland höra skriken men trots att vi skyndar oss dit hinner vi inte alltid att ingripa och avvärja utan de boende blir skadade.
Det som är mest skrämmande är att det inte finns någon personal stationerad på en låst avdelning nattetid. Vi hade en nattpersonal placerad på demensboendet förut men den togs bort p,g,a besparingar. Det är verkligen dubbelmoral att vi under dagtid inte får lämna avdelningen men under natten går det bra. Visst, det är meningen att de då ska sova, men dementa människor är ofta uppe och vandrar. Om det inte ens längre finns någon stationerad personal på en låst avdelning nattetid som håller uppsikt hur ska då någon hinna se, ingripa och avvärja?
Det behövs bara att en förvirrad aggresiv dement vaknar och börjar vandra i korridoren och försöker öppna de andra boendes låsta dörrar. Lägenhetsinnehavaren vaknar av att det är någon bakom dörren och går och öppnar, ser vem det är och försöker stänga igen, men den förvirrade aggresive är starkare…..Vi ser blåmärken på de boende….Vad har hänt? Ingen vet.
Dörrlarm, larmmattor kan aldrig ersätta en människa på plats. Det hjälper ju inte att ha dessa larm om nattpersonalen är i en annan byggnad långt ifrån. Ett exempel som hänt: Medan de hjälper den ene som hunnit ramla i korridoren i den ena byggnaden så larmar det i en annan och ingen kan gå dit och så blir det två fallolyckor och två ambulanser får tillkallas. Det borde vara en nattpersonal på varje plan för att snabbare hinna ingripa och minimera riskerna.
När vi har fullbelagt och kommer på morgonen möts vi ofta av hel eller halvnakna dementa av olika kön som vandrar omkring i korridoren. På golven ligger det kiss och bajs .
Så här ser det ut. Konsekvensen av alla besparingar….
Nu ska vår demensavdelning på 9 platser läggas ner och två sjukhemsavdelningar ska göras om till två låsta demensboenden med 9 platser vardera för att kunna motsvara de ökade behoven av demensvård. Det låter vackert men verkligheten blir ytterligare en försämring av demensvården.
Vi tappar personalbemanning på 62,5%!!!!!!!!! Det innebär att vi inte ens längre kommer att vara två personal utan det kommer att bli mycket ensamarbete. Vi har även haft allvarliga övergrepp från dementa på personal vid ensamarbete där det bara är ett under att det inte slutat med dödlig utgång. Ingen hör oss när vi ropar på hjälp och båda händerna är upptagna med att övermanna den demente. Vad hjälper då ett överfallslarm?
Och hur ska vi klara av att avleda, ingripa och avvärja alla incidenter de svårt dementa emellan? Och hur ska vi hinna med att ge de gamla en meningsfull vardag? Visst är det vård vi vill bedriva och inte en förvaringsplats för dementa?
Det finns en stor uppgivenhet bland all personal inom äldreomsorgen. Man orkar inte ens protestera mot alla besparingar för man har protesterat förr och ingenting har hjälpt.
Men vi vill inte ge upp. Vi vill hoppas och tro att ni lyssnar……..för det är vi som arbetar på golvet som vet den osminkade verkligheten.

Elisabeth Marklund

En undersköterskas önskan… #bloggswe

En undersköterskas önskan…

Jag vill ge dig den trygghet du behöver varje dag.
Älskar blicken du ger när jag ser ditt rätta jag.
Du kan inte alltid uttrycka i ord vad du känner
men min tid med dig har gjort oss till vänner.
Önskar så att jag hade mera tid för dig,
när du ser hur jag går förbi och bara hinner säga hej.
Då önskar och hoppas jag att du ser mitt leende och min varma blick
och förstår att jag stannat om det bara gick.
Jag önskar att varje dag kunna få dig
till skratt
och att min godnattkram kan ge dig en fridfull natt.
Jag önskar så att du får ett meningsfullt liv den tid du har kvar,
att du får ställa dina frågor och ge svar.
När tiden så är inne och du ska ge dig av
mot ljusare land,
då önskar jag att få vara där och hålla din hand.
Jag önskar att alla förstod hur mycket en liten stund av närhet betyder för någon som är ledsen, gammal och sjuk.
Det kan göra den mest oroliga själen både lugn och mjuk.
Snälla ni som sitter i maktens korridor och fattar beslut,
ta inte ifrån oss mera tid
för vem ska då orka ta vid?
Vi behöver mera händer till vården idag,
det är en önskan från lilla jag ♡

Skriven av Susanna Mattson

Prisprisad #bloggswe

image

En av de absolut finaste personerna jag lärde känna när jag kämpade för mor, är en dam i Norrbotten. Hon har kämpat för de äldre som befunnit sig i utsatthet när kommuner har sparat pengar. Hon har verkligen visat var skåpet skall stå, även om det inneburit många tårar för henne.

Hon har liksom jag en gudstro, och har många gånger bett mig att taga med mig henne i mina böner, vilket jag har gjort. Hon har slagits ner i kampen men åter alltid rest sig upp allra senast på nio. Det var efter hennes anmälan som socialstyrelsen gjorde ett antal tillslag nattetid på ett flertal demensboenden runt omkring i landet, bland annat på två i min kommun. Hon har slagits för att man skall ha ett värdigt liv även om man lider av en demenssjukdom. Även under de förutsättningarna skall man ha innehåll som ger livet en guldkant. Man kanske inte alltid förstår allt, men man är ändå en individ med känslor, som kanske skiljer sig från andras, men för mig i min sjukdom så är de mina och verkliga.

Elisabeth Marklund, du har tilldelats priset ”Årets norrbottning”, som är framröstat av Norrbottenskurirens läsare, ett pris som du är väl värd.
Du har stöttat mig och jag har i alla fall stöttat dig, i våra tuffa tider, men vi har trots allt hållit huvudet över vattenytan. Vi har dragit oss undan ljuset för att smala krafter och sedan återkommit ännu starkare.

Nedan delar jag vidare de ord, du delade på Facebook, en del av intervjun som tidningen gjorde med dig när du förärades priset.

”Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?
frågade reportern. ( jag fick läsa igenom det han skrivit att jag svarat och fick korrigera och då blev det så här. )
OBS Jag tänker på både dag och nattpersonal, chefer, sjuksköterskor
– Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.
– Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.
– Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.
– Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?
– Man kan inte leva kvar i ”jobb-jargonger” sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.
– Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.
– Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!”

Läs hela intervjun med Elisabeth här på Norrbottenskuriren.

I mors fotspår #bloggswe

2SkJutAl
1956 kom mor till Sverige. Hon och far hade träffats något år tidigare i Rendsburg där far bodde när han jobbade på ett varv där, och bodde på det hotell mor jobbade på.

Algots sökte sömmerskor under den tiden och det var stora projekt i Tyskland för att få tyska kvinnor att flytta hit och börja jobba. Mor och hennes syster Eva kom hit med bussen som företaget ordnat från Tyskland. För systern gick det som en bananskal och hon började snart att jobba där, medan för mor blev det problem. De var något som strulade med hennes arbetstillstånd, så hon fick inte jobba där som det då var. Men medan arbetsförmedlingen försökte fixa till det men mors papper, så visade det sig att herr Göte Johansson med fru Brita, sökte en barnflicka.
Det visade sig att Göte Johansson var son till Algot Johansson, då och kanske även idag känd under namnet Algots.

Wikipedia beskriver Algot Johansson så här:
John Algot Johansson, född 18 juli 1886 i Roasjö församling, dåvarande Älvsborgs län, död 12 juli 1978 i Borås, var en svensk företagsledare i textilbranschen och grundare av Algots.

Algot Johansson växte upp i Roasjö Östergård. Han var son till hemmansägaren August Johansson och Augusta, ogift Eriksdotter. Han grundade företaget Algots 1907 och bildade aktiebolaget Algot Johansson AB 1937 där han var verkställande direktör till 1957 då han lämnade över ansvaret till sonen Göte Johansson. Efter det var han sedan styrelseordförande fram till 1974. Han var kommendör av Vasaorden. År 1938 företog han en jordenruntresa.

År 1907 gifte han sig med Hildur Johansson (1887–1964). De fick barnen Åke 1908, Göte 1911, Elis 1913, Arne 1915 och Alf Olle 1918 (död samma år).

Paret ligger gravsatt i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även sönerna Göte och Alf Olle vilar.

Mor blev kallad till intervju hos Brita Johansson, dvs Algots sonhustru, och de fatta de genast tycker för varandra. Mor började snart att arbeta där.

wpid-wp-1438372840899.jpegÄven Göte Johansson finns beskriven på Wikipeida:

Göte Johansson, född 2 februari 1911 i Borås, död 1981, var en svensk företagsledare och VD för konfektionsföretaget Algots.

Han var son till konfektionsfabrikören Algot Johansson och Hildur, ogift Johansson. Han blev 1932 disponent för Algot Johansson AB i Borås efterträdde sin far som VD för konfektionsföretaget 1957. År 1974 blev han styrelseordförande. Göte Johansson var styrelseledamot i Konfektionsindustriföreningen, Boråsortens konfektionsindustriförening, Svenska Handelsbanken i Borås, Boråskretsen av Sveriges konfektionsindustriförbund, Sveriges konfektionsindustriförbund, AB Alf Stigens fabriker och Svenska Handelsbanken i Stockholm.

Han gifte sig 1939 med Brita Torell (1912–1983), dotter till köpmannen David Torell och Bärta, ogift Johansson. Makarna bodde i Borås men flyttade på 1970-talet till Sachsein, Schweiz. Deras son Göte-David Johansson (född 1943) har också varit VD för Algots.

Makarna är begravda i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även Götes föräldrar vilar.

wpid-wp-1438372729124.jpegFamiljen hade en lägenhet inne i staden där de bodde, och också där mor fick bo, men de hade också en sommarstuga, en väldans stor sommarstuga i Skogsryd, strax utanför Borås. Ni ser bilden överst på sidan. Bror och jag har gjort ett par resor till Borås för att hitta de platser mor bodde på under de två åren som hon jobbade i familjen.

Mor som pga flykten under kriget hade svårt med att flytta fram och tillbaka mellan stan och landet, försågs att frun Johansson av bussbiljetter så hon kunde ta tidig morgonbuss till Skogsryd för att vara med barnen och sedan en kvällsbuss tillbaka till stan och lägenheten där hon kunde bo. Mor och far som var kärestan, hade också fått lov att umgås och fru Johansson hade sett till hur far skulle kunna komma in mer eller mindre obemärkt. Brita var väldigt mån om både mor och hennes syskon som bodde kvar i Tyskland, så hon hade oftast fixat kläder från fabriken så mor kunde sända ner till dem. Så mors familj där nere gick ofta i kläder signerade Algots.

Mor berättar att barnen inte var samarbetsvilliga den första tiden och svarade med du är inte våra mamma, så du bestämmer inte över oss. Det hörde deras far och tog ett ordentligt samtal med barnen. Fröken Kleiner jobbar här för er och det är hon som bestämmer.  Så i fortsättningen så lyder ni fröken Kleiner. Efter det så blev mor en del av familen. Många gånger kom frun och sade till mor, att nu tar vi oss en kopp kaffe och en god cigarett, och så satt de och pratade en stund. Mor var väldigt plikttrogen men vid ett tillfälle försov hon sig. Hon kom ner till lägenheten vid 11-tiden fast hon skulle börja klockan 7. Fru Johansson, sade god förmiddag, hoppas fröken Kleiner sovit gott.
Om hon sätter sig i rummet så skall jag ordna frukost till oss. Hon fixade en frukost med rostat bröd, som de åt gemensamt. Därefter var det sedvanligt kaffe med cigarett. Hon bad mor vänta lite och så kom hon med en ny kollektion med klänningar. Mor som skämdes så kolossalt för att hon försovit sig, svarade med stammande röst, ”Får man presenter när man försover sig, så skall jag göra det oftare”.

wpid-wp-1438414490553.jpegMor stannade i familjen i två år och de pengar hon tjänade blev ett bra tillskott till gården de köpte 1958 och där jag är född.
Jag och bror var framme vid familjegraven och lade rosor på deras gravar, när vi nu var i Borås.

Makarna Johanssons son Göte David, som var ett av de barn mor var barnflicka åt var också under några år VD för Algots. Här kan du läsa mer om honom i Borås tidning: Han tror på svensk konfektion

Vill du läsa mer om företaget Algots, så hittar du det på Wikipedias sidor.
Sveriges radio har under rubriken Avgörande ögonblick lite om Algots konkurs: SR 90 år: Textilfabriken Algots i konkurs