Vända det negativa till positivt

bengt
Bilden ovanför är en bild från ett annat föreläsningstillfälle, men igår var det dags igen.

Jag och ytterligare två personer var inbjudna att inför en grupp konfirmander berätta om våra livsgärningar om att vara goda förebilder i dagens samhälle. Innan vi klev in i salen, så hade de berättat om historiska förebilder, med de ville visa att det finns förebilder att ta efter även idag. Att min kristna tro spelar in i denna föreläsning var en viktig del, men det är inget jag pratar om så mycket. Vi har två präster i våra församlingar som sköter det så mycket bättre än jag. Så jag tonar den den biten oftast och säger att jag har ett varmt hjärta.

Jag började min del av anförandet med en liten modevisning. Jag hade på mig min trygghetsvandrar väst med tillhörande ryggsäck innan en ministripteaseshow tog sin början och jag tog av mig ryggsäcken och västen. Då visade jag upp min fina munkjacka med trädet på framsidan där rötterna är i Tyskland och kronan är i Sverige. Visade min historia och hur fördomar under hela tiden varit en del av mitt liv, fördomar vi bygger vidare på idag, i vissa kretsar. Jag berättade att min tro kom genom modersmjölen, då jag inte ville sluta ha bröstet, så mor fick alltid kleta in sina bröstvårtor med senap, så jag skulle sluta (hon ville nog inte att jag skulle bli präst eller biskop).

Jag gick vidare om att jag fickpanikångest och hur jag under fem år fick gå utan en vettig diagnos, hur jag bollades fram och tillbaka mellan vårdkontakter utan att det blev något vettigt. När jag sedan fick diagnosen och kunde lära mig mer om sjukdomen, då kunde jag rehabilitera mig själv, men också hur jag insåg att jag måste ta striden och kampen för att infrmera om panikångest. Berättade om hur jag hängde på husvagnen på bilen och åkte upp till Stockholm och byggde upp rikskansliet för Paniksyndromsällskapet en också åkte runt på vårdcentraler och sjukhus i Stockholmsområdet och informerade om detta. Samma sak gjorde jag sedan här i mitt närområde när stockholmsuppdraget var slutfört.

Jag hoppade återigen fram några år i tiden till far och sedan mor blev äldre och sjukare.
Jag tog lätt upp hur jag föreäste om mitt hemdatorsystem som gav familjen trygghet och att vi kunde leva tillsammans till ”the bitter end”. Jag tog också upp hur jag såg att det var fel i mors vård och omsorg och den kamp jag drev mot landstiget och kommunen, och hur landstinget var tvunget att ”sparka” folk, samtidigt som kommunen fick omorganisera, för att det skulle bli bättre omsorg. När sedan far och därefter mor lämnade det jordiska livet, så kunde jag knyta ihop säcken till viss del. Jag ställde mig på Göteborgs central och tog emot den uppsjö av flyktingar som vällde in i Europa och Sverige. Det var inte min sak att säga att du får komma hit och du får inte komma hit, det var våra svenska myndigheter. Men jag kunde ställa upp och ge dem ett varmt mottagande, ett sådant som mor inte fick under sin flykt genom Tyskland 1945. Hur de senare även blev tvungna att tigga för att klara livhanken. Även idag ser vi ju tiggeri även om det bytt former. Så vad har vi lärt oss?

Säcken knöt jag ännu mera ihop mot slutet då jag återigen visade upp min fina väst med kommunens emblem på, och sade att jag nu skall ut på nya uppdrag.

Kommande helg är det tatueringsmässa här i kommunen och då kommer det troligen mycket folk under dessa dagar, och det finns även indikationer på att Bandidos och Hells Angels kommer hit. Då skall jag och vovven vandra på staden och försöka ge besökarna trygghet i folkvimlet. Skall bli spännande.

Något gick sönder inom mig….

snip_20161216123303
Screenshot från Sveriges Radios hemsida

I morse hände något inom mig, det kändes som hela den finaste kristallservicen gick i kras på en enda gång. Glasskärvor skaver i mitt hjärta och det gör ont samtidigt som som tårar från mina ögon sakta fuktar mina kinder.
Den sjuarmade ljusstaken i köksfönstret betydde inget helt plötsligt. På söndag tänder vi fjärde ljuset i adventstaken, men vad gör det, eller att det är julafton om en vecka…

I mitt Facebookflöde dyker det upp en delning från Johan Mathias Sommarström som delar ett inlägg från Sveriges Radio.  Rubriken lyder:

”De dödade min mamma med en sprängladdning”

Än en gång väcks minnen från de berättelser jag har fått till mig från händelser under andra världskriget. En man, något äldre än pojke på bilden hamnar mellan stridande parter och får halva sitt ansikte/huvud bortskjutet. Han kommer till sjukhus där de tar hand om honom, hans mor och far kommer dit och när han ser sina mamma skriker han, MAMMA JAG VILL INTE DÖ, mamma, mamma, mamma, snälla mamma, hjälp så jag får leva, jag vill inte dö. Snart har tiden runnit ut för pojken, min släkting, och han somnar in, bortom all räddning.

Jag tittar på pojken på bilden och lyssnar på Johan Mathias Sommaströms starka ord, om och om igen. Tänker att min släkting dödades får många många år sedan, men har vi lärt oss något av hans död och de andra grymheterna som hände då, när nu historien upprepar sig.

Jag känner mig så fruktansvärt kall inom mig, jag fryser, jag skakar och tänker.
Jag klär på mig, tar min promenad med vovven och försöker skaka av mig mina känslor, men jag går i en dimma. Känner den trasiga kristallservicen inom mig skava överallt. Det gör ont, så fruktansvärt ont.

Gång på gång har jag hört att jag bara svamlar, samtidigt som de hyllar Hédi Fried, men för mig är det den bittra verkligheten. Gång på gång gör sig kampen mot IS och kriget i Syrien påmind, och jag kan inte värja. Alla berättelser jag har inom mig från andra världskriget, som jag trodde jag skulle föra vidare för att vi alla skulle förstå krigets fasor. Men jag behöver inte berätta när våra korrespondenter ute i världen berättar nästan samma historia i realtid.

Jag lyssnar åter på det Johan Mathias berättar och läser ett par kommentarer till den.

”Finns inte ord för all ondska som finns och alla blödande sår som de civila får utstå. Så fruktansvärt!”

”Det är fruktansvärt, och viktigt att rapportera om. Du gör det så himla bra och levande. Jag får också tårar i ögonen, det är det nog många som får, och det är de tårarna som förhoppningsvis gör skillnad i det långa loppet.”

”Så fruktansvärt stark berättelse. Du gör ett väldigt bra jobb! Var rädd om dig!”

Har vi tappat minnet, vad har hänt, det finns fortfarande människor kvar som an berätta om helvetet då och människor som berättar om helvetet nu.

I Sverige bråkar vi om en mörkhyad pojke iklädd i luciakrona, precis som om detta krig inte existerar. EU bråkar inom sig hur vi skall göra med alla flyktingar som flyr detta helvete. Försöker stilla vårt samvete med ett avtal med Turkiet. Ett EU som bildats just för att historien inte skall upprepa sig och nu när den gör det precis utanför unionens gränser, så ser vi inte detta.

Plockar fram på Youtube Ted Gärdestad med låten ”För kärleken skull” och några strofer fastnar inom mig:
Det är för oss som solen går upp, lyser mot oss för kärlekens skull.

Hur många fler kommer aldrig att få se solen gå upp, blir min tanke.

Tänker på vilket viktigt jobb Johan Mathias Sommarström och även Cecilia Udden som nyligen blev utslängd från Syrien, gör. Två av Sveriges Radios korrespondenter som brukar fånga mig i sitt grepp med sina ord. Men vad gör deras ord, de kan rapportera om grymheterna, men inte stoppa det. Men vad gör vi andra?

Vill gå ute och skrika högt VÄRLDEN VAKNA FÖR FAN, SER NI INTE VAD SOM HÄNDER?

Jag vill göra något, men vad? Vad betyder en julskinka och julsill när världen ser ut som den gör.
Det enda jag kan göra är att berätta mina historier liksom Hédi Fried och andra, och hoppas att någon vaknar.  Tills dess får Johan Mathias och hans kollegor försöka sprida sina rapporter mellan lussebullar, julklappar och glögg.

Lyssna på Johan Mathias Sommarströms reportage på Sveriges Radio här.

Avslutar med Ted Gärdestad

Mitt Sverige

IMG_20160607_201730

Mitt Sverige är ett av världens vackrast länder, där vi lever tillsammans i vänskap och harmoni. Jag är född och uppvuxen Sverige av en Svensk man och en Tysk kvinna, ett par som fann varandra och gifte sig av kärlek och respekt till varandra. Jag är otroligt stolt över att de har spridit dessa delar till mig. Jag är också en stolt EU-medborgare, ett EU som gjort att jag kommit mina tyska rötter närmare, som jag är stolt över. Ett EU som bildats för att föra Europas människor och folk närmare varandra men också tvinga politiker till att samlas och diskutera istället för att ta till vapen och bomber mot varandra.

Jag läser ofta att någon säger att de inte förstår hur allting har blivit, hur hat och hot har vuxit upp mm. Hat och hot har alltid funnits, men skillnaden är att det åskådliggörs mer idag med med det snabba informationsflödet. Går man här på kyrkogården och tittar på gravar så hittar många många personer som bragts om livet. Personer som fick en flaska i huvudet av någon för att han tittade på fel kvinna. Personer som döda trillat ihop av ett välriktat slag av ett knogjärn.

Redan när jag växte upp på 60-70 talet, så fick jag se sanningen om hat och hot.
Mor blev per automatik ett ”nazisvin” då hon var född i Tyskland. Jag blev per automatik en kulting, en ”nazikulting”. Far blev en förrädare som förrådde sitt land genom att ”importera” en tyska och gifta sig med henne. I dag pratar vi ibland om utbrändhet och gå i väggen. När mor gjorde det på 70-talet då blev hon i andras ögon ”krigsskadad” och skulle aldrig mer bli bra. Jag minns än det samtalet några hade med mig och bror om detta, och det gjorde ont då, och det gör ont i dag.

Under kriget var det judarna som blev måltavla för hatet. Efter kriget blev det tyskarna och nu är det muslimerna som får vara folkets syndabockar. Inget har förändrats i den biten dock har måltavlorna förändrats. Vi pratar så lätt om nazisternas koncentrationsläger och den judeutrotning som skedde men vi glömmer gärna de koncentrationläger/arbetsläger som växte upp i Ryssland, där ”vanliga” tyskar, vars enda ”brott” var att de var tyskar, skulle sona sina brott. Kvinnor våldtogs då som nu, i brist på bättre sysselsättning, eller hade man inte lust att våldta, så kunde man ju skjuta på fångarna, för att ha lite roligt.

För en tid sedan berättade jag om grannosämja mellan två grannar på mitt tidningsdistrikt där min vändplats hade spärrats av. Jag vände då vid deras infarter istället. I går hade det eskalerat ännu mera. I går var den ena infarten spärrad ytterligare, så nu är jag tvungen att åka in på tomten till prenumeranten för att vända där, en tomt som inte är anpassad för detta. Kan inte två grannar hålla sams, hur skall vi då kunna uppnå världsfred?

Det enda vi lärt av historien är att vi inget har lärt…

Det propagandakrig som nu pågår på sociala medier om antingen det ena eller andra, river upp sår inom mig. Att ta hänsyn där, nej, jag gör si eller så av bekvämlighetsskull.

Jag är så glad att jag bor på landet, kan ta mina promenader i skog och mark och njuta av vår svenska natur. Se hästarna som går och betar en bit bort på ena sidan av huset och på andra sidan går korna med sina kalvar. Jag har en bror som älskar mig och jag älskar honom. Jag har min vovve som skiter i hur jag ser ut, han älskar mig för den jag är, och det är ömsesidigt.

1:a maj #blogg100

praying-hands

Läggen nu all vapnen ned,
låt oss njuta evig fred.

Jag har alltid trott på människans lika värde och att ingen skall lämnas utanför, ingen är mer värd än någon annan.
Jag har själv gått i första maj-tåg, tittat på dem men också gått i protestmarscher mot exempelvis kärnkraften. Jag har alltid gjort mina egna val, och kommer så att fortsätta med. I dag kommer ideologierna så otroligt fram och vi glömmer av den lilla människan bakom. När jag ser hatet mot grupper från mina vänner, så väljer jag mer och mer att gå i kyrkan för att hitta kärleken.
Kärleken som mer och mer försvinner bland oss vanliga dödliga. Högern med sina rötter i nazismen och vänstern med sina rötter i kommunismen. Två förhatliga ideologier som bara inneburit krig, lidande och död. Två förhatliga ideologier där våldtäkt används som nedvärderande av framför allt kvinnor. Två förhatliga ideologier som vapen har använts för att tysta människor med andra värderingar. Två ideologier som förminskar människan i oss. Vi gillar olika, har jag sett så många gånger och det stämmer verkligen, för vänster och höger gillar verkligen inte varandra.  I dag har det blivit norm att män våldtar och kvinnor hoppas på spermabanker för att slippa oss och stället fixa fortplantning med insemination. Kvinnor ses som sexobjekt och skall våldtas, som straff.

Var finns kärleken?
Jag är så trött, så trött, så trött….
Jag har dragit mig undan sociala medier mer och mer, spärrat de värsta syndarna, spärrat delningar och vill se mer av mina vänner och mindre av hatet som finns.

1.
Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.

2.
Alla äro vi ju lika
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå.

3.
Varför skilja man från maka,
varför taga moders stöd.
Varför skall de små försaka,
blott för kriget dagligt bröd.
Läggen nu all vapnen ned,
låt oss njuta evig fred.
Läggen nu all vapnen ned,
låt oss njuta evig fred.

4.
Ungdomsåren äro korta
man bör räkna var minut.
När de en gång äro borta,
är det ock med glädjen slut.
Vilka minnen lär ni få,
när ni en gång bliva grå.
Vilka minnen lär ni få,
när ni en gång bliva grå.

Fader vår som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten
i evighet.
Amen.

När livet vänder #5 #blogg100

när livet vänder

Onsdagen har passerat och än en gång har fina Anja Kontor levererat ett fantastiskt program i sin serie När livet vänder. Denna gång var Admir huvudperson som fick berätta sin historia.

Admir, som då var 17 år överlevde folkmordet i Srebrenica. Massakern anses allmänt vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget. Omkring 8000 människor dog under dessa dagar, främst då muslimska pojkar och män.

Admir tvingades att göra ett hemsk val, men ett val som troligen var det som räddade hans liv. Både lillebror och fadern fick sätta livet till och förra året fick han möjlighet att identifiera sin far, som hade hittats i en massgrav. Han blev rekommenderad att inte identifiera faderns kvarlevor, som bara bestod av benrester. Men han gjorde det och fick äntligen ett slut på detta lidande om att inte veta vad som hänt dessa personer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Kyrkogården Glinna, Polen, där några av mina egna släktingar ligger begravda. Här är över 20000 personer begravda.

Admir kunde med stor eftertänksamhet berätta hela historien för Anja, som med sitt genuina intresse lyssnade. Historien grep tag i en och när de visade krigskyrkogården, så flashade mina egna bilder från liknande kyrkogård i Polen där jag själv har mina släktingar från andra världskriget, även om jag inte vet var. De bilder som visades därifrån var mycket starka men jag upplevde Admir som mycket stark. Minns själv när jag promenerade på kyrkogården hur andäktigt jag gick där, just för att inte störa de döda i sin ro.

Admir bor nu i Sverige och prioriteringarna han har är 1. familjen, 2. hälsan, 3. jobbet.
Jag har precis samma prioriteringar, så jag förstår dig mycket väl.

Min första tanke om programmet blev: ”krig är ett HELVETE, och ändå kan vi inte leva i fred på vår jord”.
Tack Admir för att du berättade din historia!

 

En överlevares berättelse #blogg100

20160328_155421

I går var jag och bror nere i Dalstorp i södra Älvsborg. Drygt två timmars bilfärd en väg men mycket väl värd för att få lyssna till föreläsningen i församlingshemmet. Där var det besök av Brigitta Klasson från Lerum som berättade om sina erfarenheter av att överleva koncentrationsläger och sedan ändå leva ett gott liv och vara till glädje för många andra tack vare sina erfarenheter.

Brigitta bär sina 85 år väl och är en fantastisk historieberättare som vet att knyta ihop trådarna i sin berättelse på ett suveränt sätt. Historien är också fantastisk. Från mörkaste mörker då hon berättade om de övergrepp hon och andra fått utstå i ryssarnas koncentrationsläger.

Själv blev jag mycket tagen av hennes berättelse och länge satt jag och Brigitta och samtalade om hennes erfarenheter och jag om mors berättelser. Vi hittade många knutpunkter i det vi hade inom oss och till slut föll vi varandras armar.

Jag kan bara konstatera att krig är hemskt, det var det då och är det i dag också, och det enda vi lärt oss av detta är att vi ingenting lärt.

Nu kommer det fram

Knife
Alexandra jobbade ensam på HVB-boendet i Mölndal när hon mördades. Direkt gick folk ut med saker som att ”här kommer de till Sverige, får husrum, mat och trygghet, och de mördar som tack”. Dessa ord kom inte bara från extremhögern utan också personer som jag ärar högt, inklusive politiker. Att en ung människa skall få sätta livet till på detta sätt är inte acceptabelt och jag lider fruktansvärt med de anhöriga som drabbats av andra.
Men jag har aldrig kunnat döma gärningsmannen för dådet då jag inte vetat om varför.

Nu kommer det fram att hen hade stora psykiska problem och att det var känt och att boendet beviljats extra anslag för att kunna ha högre bemanning just för detta, men inte ordnat det.

I dagarna skulle Ted Gärdestad fyllt 60 år och vi hyllar honom för hans musik. Även han led av en psykiskt störning vilket i slutändan fick honom att ända sitt eget liv.

Den ena hatas för sitt brott för att han var en invandrare och hans inre gjorde att han gick på en annan person. Den andre hyllas för sin gärning inom musiken och många tycker synd om honom för sin gärning och att hans inre gjorde att han gick på sig själv. Orsaken är ju trots allt den samma, en psykisk störning.

Smygrasismen kommer fram hos många fler människor när det sker sådant som i Mölndal och detta älskar ju extremhögern. Det är ju det de vill, att skapa splittring i samhället. Det ingår i deras utomparlamentariska agenda.
Vi såg hur de främlingsfientliga annonserade i EN tunnelbanestation i Stockholm och helt plötsligt exploderade mitt flöde med delningar av tidningarnas nyheter, egna kommentarer till händelserna, egentagna foton från motdemonstrationer, filmer mm. Helt plötsligt springer mina finast vänner omkring och är budbärare för de högerextrema och jag var på väg att blockera dessa på sociala medier. Personer som jag beundrade djupt hade sjunkit så lågt. De främlingsfientliga gnuggade händerna för varje kommentar som kom på Twitter och Facebook, de hade lyckats i sitt uppsåt. De högerextremas vapen är att orsaka kaos och rädsla i samhället, precis som terrororganisationer, och många gånger lyckas det tack vare oss andra.:-(

Precis som IS så vill dessa ha uppmärksamhet och det ger vi dem, gång på gång. 😦
Under lång tid kunde den högra sidan titulera sig med att de är det enda opposiotionsparti, i alla fall när det gäller invandringsfrågan.

I höstas hände något inom de flesta partier och Sveriges politik gällande flyktingar ändrades radikalt. Helt plötsligt var dessa grupper inte längre ensamma om sin politik och deras närvaro marginaliserades i frågan på tänkt sätt. Nu var de tvugna att hitta nya sätt för att synas. I stället blir det en lynchmobb med förevändning att skydda Svenska kvinnor, eller intrång på badhus som vakter, för att få slut på tafsandet, och liknande aktioner. Återigen var det ett sätt att skapa debatt och visa att det finns i nya former av utomparlamentariska aktioner, och återigen hjälper, framför allt vänstersidan till i (sam)arbetet. Vi ser ju nu när kommunerna ordnar träffar för att informera om boenden och andra åtgärder, och dessa grupper meddelar sig genom hemliga Facebookgrupper och tar sig sedan dit, för att skapa, oreda rädsla och hatiska stämningar, och de lyckas. De lyckas med sina utomparlamentariska metoder förstöra vår demokrati, som vi under lång tid byggt upp i landet. Vi såg ju hur andra världskriget byggdes upp just på motsättningarna mellan höger och vänster, hur en viss grupp människor (judar) fick vara de som var roten till det onda. Delar av min släkt i Tyskland har förlorat sina liv i dessa motsättningar. Min önskan är att detta inte upprepas igen.

Vi har något mycket fint i detta land som kallas yttrandefrihet, så låt oss värna om det och att vi alla tar vårt ansvar att det får leva vidare.

Invandringens fel? #bloggswe

Po Tidholm är journalist och författare till boken Norrland. Han tog i ett dabattinlägg i Östersundsposten upp några saker som jag reagerade på, men också kände igen mig mycket i.

Vi har ju ett parti i vår svenska riksdag som kan få allt att blir invandringens fel, även om det så skulle gälla nagelsvamp. Många är också de personer som direkt på vissa saker får in hets mot folkgrupp, såfort de uttalar sig. Det är mycket i det resonemanget som skrämmer mig, kanske beroende på det historier mor berättade om sin barndom och uppväxt i Tyskland, under och efter Hitlers tid vid makten. Sverige har ju sedan länge klarat oss ifrån krig och det som många andra länder har upplevt av armod, att få tigga till att få mat på bordet mm. Även om vi hade det svårt unnder krigsåren på 40-talet så är det ju inget mot vad många andra länder hade. Vi har idag mer människor på flykt från fattigdom, svält, krig mm än under hela FN:s historia.
Det är lätt att gnälla på invandrigen och tiggeriet som ansvarigt till att det även i vårt land är tufft idag.

Att förbjuda krig och fattigdom vore ju det absolut bästa, men innan vi kommer dit, så måste vi alla ta vårt ansvar. Lika väl som vi har skyddsrum ifall kriget kommer hit, så måste vi som lever i fred också kunna vara ett skyddrum för de som flyr idag från krig. Sverige gjorde va vi kunde under andra världskriget med att försöka rädda männsikor, bland annat via exempevis vita bussarna. Det är en del av krigets historia som jag är oerhört stolt över. I dag finns mycket att var stolt över även om dete känns tungt många gånger. När folk kommer hit, så måste de kunna få sin sak prövad om det har giltiga skäl till att få stanna i Sverige, en kortare eller längre tid, eller för all framtid. Det är ju en av de grundläggande rättigheter männsikan har, att få sin sak prövad.

Alla som kommer till Sverige som flyktingar har inte rätt att få stanna, utan skickas tillbaka till respektive hemländer, och det är ett styvt jobb våra myndigheter har för att klara av situationen.

I och runt bland annat Falköping, var många byskolor på väg att läggas ner, bland annat på vikande elevunderlag. I dag bussas många av flyktingbarnen ut till dessa skolor och dessa kan överleva, i alla fall en tid till, för allas fromma. Småsamhällena har möjligheter till att överleva tack vare dem.

Po Tidholm skrev bland annat så här:

”Jag är dock helt säker på en sak: Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år.”

Läs hela inlägget på OP.se
Läs också gärna om flyktingbarn som räddar byskolor på SVT

Krig har aldrig några vinnare – #blogg100

Sitter på lördagskvällen och kollar alla liveuppdateringar om krisen i Ukraina.

Jag känner mig rädd om att detta ev kan bli ett nytt krig.

Jag sitter bredvid  mor som på nära håll har upplevt krigets fasor.

När kriget började sade mors egen mormor att innan kriget är slut så kommr inte mer människor att överleva än vad som får plats under en stor lönn. Mor sprang genast till den lönnen som var utanför hennes dopkyrka i Kolbatz, utanför Stettin, där hon bodde.

För fyra år sedan stod jag under samma lönn och tittade upp på kronan och bladverket som fanns över mitt huvud. Det var inte stort, inte många människor skulle överleva. Tankarna for genom mitt huvud, om kristallnatten och vad som hände. Mor och syster gick till affären som vanligt för att handla men det möttes av en butik som visade sig med trasiga fönster och de som bodde där var borta. De sprang hem direkt och berättade va som hänt….

”Judeutrotningen” hade börjat…. Vet inte varför denna utrotning startade men jag har hört från mor att Hitler var kär i en judisk flicka och när han friade, så fick han nej. Detta var skälet till att det startade. Hur mycket sanningen det ligger i det vet jag inte.

De hade redan lärt sig i skolan att när flygalarmet gick så skulle de springa ner i källarna och gömma sig tills det ljuder ”faran över”. Detta var snart en instinkt som satt i ryggmärgen. I skolan var det rutin att springa till skyddsrummet och fortsätta lektionerna där till det var ”grönt” igen.
När bomberna smällde för nära så kröp man ner under borden och kramade varandra i vänta på att det var tyst. Detta blev en del av vardagen.

1945 på våren så gick flygalarmet och det var dags att besöka sina källarutrymmen som de gjort så många gånger  förr, men denna gång var militären där på gatorna och skrek ut att vi måste fly… Mor och systern sprang till sina närmaste att det var dags och att vi syns snart igen när vi är i säkerhet…

Militärbilarna började frakta folk till tågen som skulle förflytta dem till ett säkert ställe. Folk föstes in i godsfinkor och djurvagnar där golven hade täkts med halm för att det skulle vara någorlunda mjuk att ligga på. Små ventilationsluckor uppe under taket släppte in sparsamt med ljus och det var halvdunkel i vagnarna. Mor 12, lillayster 10 och lillebror blott ett halvår gammal kunde hålla ihop. Mormor och övriga syskonskaran var borta…

Denna flykt tog  ca tre månader och under den tiden visste de inte hur övriga familjen klarat sig.
Lillebror som inte var gammal behövde sin nappflaska så med jämna mellanrum så stannade tåget och en militärbil anslöt för att de skulle kunna göra välling och värma den på bilkylaren.

De kom till ett uppsamlingsläger  utanför Lübeck där familjen sedan kunde återförenas. Glädjen gick inte att beskriva av att träffa alla syskonen och deras mor och alla hade överlevt.

Hur många fler gånger skall dessa berättelser återupprepas.

För några år sedan när ”Förintelsen” gick på svensk TV så stelnade mor till och blev likblek och började skaka. Vi trodde något allvarlig sjukdom hade inträffad…
När mor lugnat sig, så kunde hon berätta att hon hörde namnet på ett koncentrationsläger i en by som bara låg några kilometer därifrån som de bodde och hon, och vad det visade sig att inge i familjen hade vetat om.

Kanske var det där som affärsinnehavaren och familjen hade hamnat när det skulle handla….

Robert Klåvus har på sin blogg skrivit ett intressant ilägg som jag rekommenderar varmt.

Vi har en kris i vårt närområde. Ryssland vs Ukraina. Den är egentligen större än så.

Om vi ser till historien av ledare som tror på sin nations storhet, är det här enbart en början för Putin. Vi har själva överraskats av t.ex. en överflygning av ryskt bombflyg som vi inte hade beredskap att möta det senaste året. Det Putin utnyttjar är flera faktorer tänker jag. En är tiden till den senaste stora konflikten i Europa. Vi har haft fred sedan 1945 med undantag för inbördeskriget i Jugoslavien och mindre konflikter.

Läs vidare på hans egen blogg