Mer hot och hat!

bilder kronogården
Vad händer var en fråga jag ställde mig sent igår kväll.

Jag var på väg att gå till sängs vid 22-tiden i förrgår kväll när jag ser att något händer i stadsdelen Kronogården i Trollhättan, vilket är min hemkommun. Stadsdelen har under många år varit ett utsatt område vilket vi trollhättebor sedan länge vet. För andra är nog stadsdelen mer känd för attacken mot mot skolan Kronan där 3 personer dödades i förra hösten.

Snart hör jag att det brinner bildäck på vägen,  bussar kommer inte fram och åker andra vägar. Snart kommer även bilder upp på förödelsen. Man skjuter raketer mot bilar och även kastar sten på vissa. Dessa saker är inget nytt, då vi vet att sådant händer liksom att det tänds på hus och garage och annat. Snart börjar en helikopter hoovra över stadsdelen och många som sover vaknar av detta och undrar vad som händer, via sociala medier.

Jag börjar naturligtvis söka i olika tidningar, radio och TV:s sidor för att förstå händelserna, men ingen info att finna.Ringer Ekot på radion och även Nyheterna på SVT och rapportera, men inget händer. Naturligtvis börjar jag undra mer och mer och dessa bilder, är det bilder från Indien för att visa våldet i Sverige, som tidigare har gjorts. Våra facebookgrupper översvämmas med vittnesmål och administratörerna får ett styvt jobb med att hålla dessa grupper rena från de värsta urspårarna. Snart bildas nya grupper som skall tillåta yttrandefrihet och ha högt i tak. Men jag känner att det bara ger en hum om att något sker och jag vill ha besked från en säker källa.

Först i går morse via min lokalradio kommer info om att det varit en grupp på 40-50 ungdomar som varit i området och rört sig och polisen har varit där och pratat med dem men inte sett något. Naturligtvis börjar jag mer och mer undra. I nyhetssändningen klockan 06,30 kommer lite uppgifter om att det även kan ha skett lite stenkastning mot bilar. Mer och mer uppgifter kommer fram under morgonen, förmiddagen och dagen. Då kommer det fram att polisen varit där med helikopter för att få överblick, att poliser inkallas från Uddevalla och Skaraborg. Alternativmedia var fort framme och rapporterade om upplopp i stadsdelen medan det är tyst från gammelmedia och polisen. Vad jag saknade under natten var någon rapport om att polisen hade läget under kontroll, speciellt när de väckt delar av befolkningen med sin helikopter.

Vid 06,30 rapporterar min lokaltidning om att det varit oroligheter i stadsdelen, senare kommer bilder upp och strax efter kl 08 blir det nyhet på lokalradion hemsida. Jag anser att polisen inte bara skall bevaka det som händer utan också informera och även lugna folk som är oroliga i en sådan situation. Tror nog många inklusive mig kände en stor frustration av att inget veta. Jag har ju många vänner i området både gammelsvenskar och nysvenska. Jag känner till stadsdelens historia och även dess rykten, vilket inte är de vackraste.

kronogården
Denna information kom upp på polisens hemsida 05:57 i går morse medan radion rapporterar att polisen varit på platsen och inte sett något. 

Jag funderar på vilket som är rätt, skall polis, myndigheter och media hålla tyst, eller skall de rapportera något via olika kanaler?

Pratade med en av nattvandrarna i staden och han efterlyser föräldrarna till de ungdomar, var är de? Vad kan vi medmänniskor göra för att visa att detta inte är ok? Vad kan kommun och föreningar göra för att skapa dialog mellan olika grupper i detta, de som utför,  boende, och vi övriga för att skapa en trygg stadsdel och tillika trygg stad. Jag vill gärna medverka i detta och vända utvecklingen så att vi får en stad med trygghet för alla.

Vill mitt i detta också ge en stor eloge till min lokalradio som under hela dagen försökt undersöka sanningen i det hela och bringa klarhet i detta. Tack!

Nyheter från i förrgår kväll som kom sedan under dagen.
Förödelse på kronogården i natt (TTELA)
Besvikelse och ilska efter oroligheterna (TTELA)
Radion verkar ha tagit bort gårdagens nyhet om oroligheterna
Ingen brottsmisstänkt efter oro i Kronogården (P4 Väst)

I natt var det nya oroligheter och nu är TV, Radio och tidningar på tårna.
Nya kravaller på Kronogården (TTELA)
Nya ungdomsbråk i Trollhättan (P4 Väst)
Brinnande bildäck i Kronogården – oroligheter för andra natten i rad (SVT Nyheter väst)

Hat och hot i samhället

hat
Också svenska publicister måste vara beredda att stå upp för den fria journalistik­en när attackerna trappas upp.

Bara i augusti har SVT-­reportrar hotats med kniv, och en lokaltidningsfotograf har trakasserats av fotbollssupportrar som hotade att slå sönder hennes kamera.
Och den senaste clownen att utse en journalist (mig) till syndabock för samhäll­ets misslyckanden? Mejlet rapporterades omedelbart till Aftonbladets säkerhetsavdelning.

Ovanstående ord är hämtade från Lisa Bjurwald som skrivit en krönika på Aftonbladet med rubriken ”Demokratin hotas när journalisthatet växer
Jag håller naturligtvis med henne om att detta inte är OK, men samtidigt ser jag mig också som en demokratins och det fria ordet ”budbärare”. Jag känner att vi som tidningsbud glöms bort i detta, samtidigt som vi också inte bara drabbas av hot och hat utan också av reella händelser. Jag mailade henne och sade som jag tycket och fick ett mycket positivt svar från henne. Tycker jag var otroligt kul och jag återkommer senare i bloggen om vad som sades mer i vår korrespondens.

Samtidigt är det fortfarande lätt för journalister att få ut saker ur sin synvinkel och gärna ”glömma” oss övriga yrkesgrupper inom journalistiken. Min lokalradio gjorde ett nyhetsinlägg om Stampen idag om skatteverkets svar om ackordsuppgörelsen. Till nyheten fanns en ljudfil kallad ”Facket: Det är en lättnad”. Jag ringde lokalradion och frågade vilket fack, för det kunde väl inte vara Transportarbetareförbundet som organiserar oss tidningsbud som utgör cirka två tredjedelar av de anställda i Stampen. Nej naturligtvis var det inte Transport utan Journalistförbundet.  De ändrade dock ljudfilens namn från Facket till Journalistförbundet med svar att det var en bra poäng.

Lisa Bjurwald tar upp några exempel om hat och hot som förekommit under augusti mot journalister. Hur mycket hot och hat som förekommer mot oss tidningsbud har jag ingen siffra då inte ens jag anmäler, mindre föreseelser, men nedan finns en del exempel på vad som hänt mina kollegor under juni, juli och augusti.
Fundera gärna vidare vad detta betyder.

 

Natten till tisdagen besköts ett tidningsbuds bil i Mjölby med någon form av luftvapen. Bilen besköts på riksväg 32 strax söder om Potatisrondellen.
Tidningsbuds bil besökts i natt.

Polisen har mottagit en anmälan om stöld och skadegörelse. Tidningsbud fick det han skulle dela ut uppeldat under rundan i Berga.
Eldade upp budets tidningar

En man i Oslo hotade tidningsbudet med pistol för att få tag i nycklarna på onsdagsnatten.

Ett tidningsbud utsattes vid 04-tiden på onsdagsmorgonen för misshandel när denne befann sig i Möklinta.
Man försökte strypa tidningsbud

Tidningsbud rånat i Bergshamra

På den senaste tiden har det blivit allt vanligare att tidningsbud hotas med våld, säger Markku Rajamäki som är ansvarig för säkerhet och riskhantering vid Posten till
MTV.
MTV: Tidningsbud hotas allt oftare

Två tidningsbud vid Tidningsbärarna har blivit beskjutna med grön laser i natt i Ryd i Småland.
Grön laser kan ge allvarliga ögonskador.

Tidningsbudet var på väg hem efter avslutat arbetspass när han plötsligt blev oprovocerat misshandlad av en främmande man.
Tidningsbud utsatt för misshandel

Ett tidningsbud blev överfallen i centrala Falkenberg tidigt i morse. Tidningsbudet blev rånad på sina saker och fick ta emot slag mot ansikte och kropp.
Tidningsbud får överfallslarm – efter rån

1:a juli i år fick VTD:s kundtjänst ett samtal från en ilsken kund i bostadsrättshusen på Sylte i Trollhättan, som påstod att han inte fått dagens tidning.
Han hotade med att han skulle strypa och slå tidningsbudet. ”Tills han lär sig att dela ut ordentligt”.

Den vikarierande platschefen på VTD i Trollhättan upprättade direkt en polisanmälan mot kunden. Och beslutade att genast stoppa tidningsprenumerationen.
Slutläst för ilsken abonnent

Ett tidningsbud i Bromma, Stockholm tvingades under knivhot att lämna ifrån sig sin bil i natt.
Tidningsbud rånades på sin bil

Tidningsbud på Lindängen i Malmö fördes i ambulans till sjukhuset efter att ha rånats på mobiltelefonen och fått flera hårda slag i ansiktet.
Tidningsbud rånades på Lindängen

Tidningsbud knivrånades – rånare greps efter polisjakt

Förra veckan fick ett tidningsbud i Ronneby stenar kastade mot sig i samband med att han gjorde sitt jobb.
”Om jag inte bromsat bilen hade stenen krossat bilens framruta”, säger han till 24Blekinge.
Tidningsbud blev utsatt för stenkastning

Vi skall heller inte glömma tidningsbudet som bortfördes mot sin vilja som hände i mars i Göteborg.
En tidningsbud fördes bort mot sin vilja i centrala Göteborg natten till torsdag. Polisen utreder misstänkt människorov.
Misstänkt människorov i Göteborg natten till torsdag

 

Ödesvecka för Stampen

glasögon

I dag börjar ödesveckan för Stampen, 14 tidningar, tryckerier och distributionsbolaget.
I dag tas beslut om fortsatt rekonstruktion enligt tidningen Resume. Skatteverket har sagt ja till detta, så lösningar av något slag finns inom räckhåll. Hoppas på ett ”ja” i alla fall.

I morgon skall, enligt P4 Väst nyheter på radion, beslut komma från skatteverket om hur de ställer sig till utdelningsförslaget om 25% i ersättning för skulderna. Där handlar det om mycket pengar som också skall ställas i relation till hur många som kan bli arbetslösa och vilka kostnader det innebär, men också hur mycket staten kan få in vid en eventuell konkurs. Det är inga lätta beräkningar som skall göras. 3500 arbetslösa personer som skall slussas ut till nya jobb. Det blir inte som Saab, där det närmast var en kommun som drabbades utan området är större, och det är godare tider nu än tidigare. Men ingen vet i sista ändan vad som händer. Är det lätt att hitta helt nya ägare till alla tidningar, och vem vågar gå in och satsa helt på övertagande om tidningar. Det är kanske lättare att hitta nya delägare än att hitta nya, som är beredd att satsa pengar. Tror det också är viktigt för regering och Alice Bah Kunke att fundera vidare på hur ett framtida presstöd skall se ut och över hur momsen skall fördelas mellan olika typer av media.

För mig själv gäller att jag hoppas att mina resterande lönepengar kommer idag.  Lönen för arbetad tid kom via mitt företag redan i torsdag men en stor del av lönen, min semesterersättning skall betalas från länsstyrelsen och den har inte kommit än. Vi som skall ha de har blivit lovade idag att den dyker upp på kontot, några dagar försenad.

Dagen och veckan har bara börjat, så nu gäller det att hålla tummarna och ta en dag, timma, minut i sänder.

En bok: ”Hur jag dog”

hur jag dog

I november 2012 sätter författaren och journalisten Niklas Ekdal i sig näve efter näve med starka tabletter. Han vill inte leva längre – men hittas i sista stund.
Den 28 augusti 2016 publicerade DN ett utdrag av hans bok ”Hur jag dog” sin tidning, ett utdrag och en intervju av boken. Jag läste med stort intresse, då jag också försökt tre gånger, varav två med samma metod och samma resultat. 

Djupt andetag i källarförrådets dammiga luft. Första burken: Propavan, femtio stycken. Tabletterna slinker ner utan motstånd. Ja det var så lätt, så befriande att få göra det. Jag kände mig trygg och jag kände mig glad.

Högsta fart med pillren nu så att allt kickar in samtidigt. Stilnoct, Oxascand, Flunitrazepam, Zopiklon, Alvedon, Mirtazapin, Theralen och Gud vet allt vad det heter. Näve efter näve, rena middagen. När burkarna ligger tomma på golvet känner jag den första välsignade yrseln. Stressen lättar. Amen, kom, Herre Jesus – eller vem som har jouren på andra sidan i kväll, om det finns en andra sida.

Jag har gett upp, jag är färdig, och lägger mig ner på betongen. Ja så var det, fast jag själv låg i sängen när jag gjorde det. Yrselanfallet kom, och det snurrade i skallen, men jag var glad. Alla tomma tablettburkar och folie från tabletterna låg bredvid mig. Ingen skulle behöva tveka på vad jag hade gjort. Att jag mådde dåligt visste de flesta, även om detta slut skulle komma som överraskning för den, så skulle de nog förstå. Ja det var mina tankar. Visst skulle det fällas många tårar när en nära vän, anhörig försvinner och säkert kanske mer när jag var så ung. Men min tröst var att de nog skulle förstå varför och mer kunna glädjas åt att jag inte behöver lida mer av det invärtes som tärde på mig, precis som en cancersvulst som äter upp mig sakta inifrån knappt utan synliga tecken.

Jag skall inte berätta för mycket detaljer, men jag tror samtidigt det är viktigt att prata om detta, då det ofta är en ämne som inte vågar pratas om. En del i Niklas Ekdals berättelse hände ju mig också. Vi har ju alla något i ryggsäcken, kanske sådant som ingen vet om, vi påverkas i vår vardag av mycket omkring oss, av vad som sägs till oss, om oss, inte minst i sociala medier. Sådant kan påverka oss, utan att det syns utan på, förrän det är för sent.

Jag har sedan många år tillbaka min diagnos Panikångest, och jag vet hur jag skall hantera den, men ändå vill vänner, bekanta och andra sätta andra diagnoser på mig. vidrig, inte tillräckligt hårdhudad, en riktig man, psykfall och Gud vet allt. Vilket ansvar tar vi medmänniskor för det vi säger om och till varandra. En del människor säger att jag skall inte visa hänsyn på nätet, för det är inte jag. Jag skiter i varandra tycker och tänker. Visst, vi behöver inte visa hänsyn på nätet, vi kan gå fram som ångvältar och krossa allt i vår väg.

En fråga som Åsa Beckman ställer i intervjun med Niklas Ekdal, lyder:

Du skriver mycket om sociala medier i boken. Kan de förstärka ohälsa? Eller tvärtom lindra?

– Både ock, förstås. Det har blivit mer av allt. Våra hjärnor och umgängesvanor har inte haft så många år att anpassa sig. Det finns skräckexempel på att folk lagt ut sina självmord i realtid på nätet, och även blivit mobbade över kanten. Men på det hela taget måste man ju tro att den goda potentialen är större, att skapa samhörighet, upplysning och mening.

På Twitter är det ganska enkelt att sluta följa och även att blockera men på Fejjan är det mycket värre och speciellt om det är vänner man tycker om. Men vänskap har sitt pris, och i det ingår att visa hänsyn mot varandra oavsett om det är i verkliga livet eller på nätet. Men det är som respekten mot varandra försvinner bakom skärmen och vi kan vräka ut oss vad vi vill, där vi sitter. Den en tycker bara är en enkel delning kan någon uppleva som mobbing, trakasseri och driva andra till självmord. Men jag är oskyldig, jag har ju bara delat min åsikt, vilket jag har rätt till i yttrandefrihetens namn. Som Niklas svarar på frågan ovan, ”Det har blivit mer av allt”. Det som jag tidigare såg var högerextremas sätt att uttrycka sig har i dag spridit sig över hela den politiska skalan, även bland personer jag nästan avgudat tidigare.

Ytterligare en fråga från Åsa:
Ungefär 1.500 människor tar varje år sitt liv i Sverige. Vad kan man göra för att sänka den siffran?

– Regeringen införde en nollvision 2008 och statistiken går långsamt åt rätt håll tack vare psykiatrin, frivilliga initiativ som föreningen Minds självmordslinje och förebyggande insatser. Det handlar om att göra det praktiskt svårare att skada sig själv. Men också om att våga snacka om det. Både för att människor i riskzonen ska få hjälp, och för att minska skuldbördan för alla anhöriga som drabbas. Självmordsförsök är en psykologisk olycka. Den som skadar sig själv är desperat och kan inte överblicka konsekvenserna.

Jag tror det är viktigt att vi börjar prata om detta med självmord, men också hur vi beter oss mot varandra både i verkligheten och via medier. Jag tror det är viktigt att vi sätter gränser och visar varandra hur långt vi kan och får gå. Detta är inte bara till hjälp för att förhindra självmord, utan även andra brott. Vi måste se varandra, prata med varandra, respektera varandra och påpeka när någon beter sig vidrigt åt, utan att skuldbelägga övriga.

 

 

 

När börjar man bli gammal?

20160604_220205

När börjar man bli gammal, är frågan jag har ställt mig de senaste veckorna…

Jag har alltid haft svårt att jobba dagtid då jag tycker att dagarna blir förstörda och inget blir kvar. Skift eller hellre förmiddagar eller som nu tidiga mornar har varit min melodi. Visst någon dag så har jag klarat mig på minimal sömn så jag har kunnat hitta på saker även når jag jobbat och också varit i full fart hela dagen. Men nu senaste tiden har det varit mycket strul på jobbet av olika anledningar utom min kontroll. Detta har ju gjort att mina rutiner i flera dagar har strulat så till den milda grad att inget har funkat som det skall.

I går funkade dagen även om den blev sen från jobbet då det just fredagar är otroligt många titlar som skall delas ut och att det skall vara rätt tidning till rött abonnent. GP, TTELA är de stora titlarna. Sedan har vi DN, SVD, Bohusläningen, tidningen Land i två upplagor, en medlemsprenumeration som innehåller en bilaga och en vanlig prenumeration utan bilaga. Affärstidningen Lantbruk, ATL, TRAV-GUIDEN och TV14 och därtill all post. Därtill finns det olika alternativ på prenumerationer på GP och TTELA, men det funkade.

Men så fort det krånglar något så det blir för mycket förseningar,  så blir hela dagsrutinen förstörd. Man kommer inte i säng efter jobbet och man får inte rätt sömn. Man blir trött orkar inget på dagen då man är sömndrucken och försöker lägga sig och ta igen förlorad sömn, men det funkar inte att sova rätt. I går och dag var jag övertrött så det blev att sova, sova och åter sova, men varför blir man inte människa ändå. I dag funkade allt och jag trodde att jag var i kapp igen, men icke. Bara de nödvändigaste rutinerna fick man gjort och sedan försöka ta igen sömnen.

Nu sitter jag och bror på altan och dricker ett par glas rött och lyssnar på musik och njuter även om jag tittar i kors. Ser fram emot att inte behöva ställa klockan och hoppas kunna få en hel natts sömn. Mitt avtal säger att jag har arbetsplikt till 07,30 på vardagar,  så jag har skyldighet att jobba fram tills dess om det är att jag måste. Visst jag får betalt för allt tid jag jobbar, men vad är några få timmars ersättning värd i förhållande till en mer eller mindre förstörd dag. En dag med strul är ok, men när det blir för ofta funkar det inte, i alla fall för mig.

Är jag på väg att bli gammal? Är det fler som känner samma sak? Att bli gammal skrämmer mig i detta avseende, och att jag inte orkar med ständiga strul. Hade tänkt att jag skulle ut på kuligheter i dag och hade veckan funkat så hade även detta funkat, men veckans spontanitet och fusk med sömn fick jag ge mitt företag och offra min egen. Vad är det värt att att ge företaget detta?  Vill jag ge företaget mitt ”må bra” eller vill jag behålla det själv? Jag har inget emot att hjälpa till om det strular, men hur långt skall man gå.

Oavsett så blir det en whiskey och soda nu, och svaren för min egen del får jag fundera på. I morgon går jag inte upp förrän jag är vaken, det är en sak som är säker…

Dogday, min egen hunds dag

nussä-sthlm
Foto: Ola Gäverth

I dag är det internationella hunddagen och vem firar inte jag… Jo min egen Nussä!
Vad vore livet utan hund, har jag tänkt många gånger, jag som är uppvuxen med hundar… Alla mina vovvar har ju varit sina egna personligheter, men Nussä är den jag i stort sett har kunna uppfostra själv och vi har blivit otroligt tajta och samspelta.

Vi är väldigt duktiga på att samspela och förstå varandra, inte behövs det ord som förklarar var gång man vill något, utan även tecken på olika sätt att tolka varandra. Vi har en stor tillit och ett stort förtroende till varandra och det gör att han allt som oftast får gå lös på våra promenader. Visst är det underbart att ha detta goda samspel, som bevis på kärlek mellan oss. I dag är vi så tajta så jag undviker event där jag inte får ta med honom, då jag hellre är med min en vovve än med mina mänskliga vänner, lite tokigt men sant. Vi älskar båda att promenera och gör det gärna också.

Han vet vilka vägar vi oftast går och vill gärna välja och när vi skall korsa större vägar väntar han på att jag säger varsågod innan han går över vägen. Han vet att när jag går upp på natten, då är det jobb som gäller och då får han heller inte följa med. Men i övrigt så vill han inte stanna hemma, och det är mycket sällan han måste det. Avstår gärna sådant som han inte kan få vara med på. Kan kärleken vara större när man vill göra det mesta ihop.

Övervakad

wp-1472122613890.jpg

Fyra arbetsnätter varav
tre med strul därav
två problem på
en dag, så i morgon önskar jag att det blir
noll problem.

Utanför på min gårdsplan där jag bor, står nu min firmabil som jag använder när jag kör mina morgontidningar. I o m att vi är miljöcertifierade så måste varje bil övervakas i körning, bränsleförbrukning, var vi är mm. Så just nu har jag avslöjat för mitt företag var jag bor, och de har det svart på vitt, eller i alla fall i elektronisk form på sina skärmar, var bilen finns. I morse kom frågan från filialföreståndaren om jag kunde tänka mig att lära mig ytterligare ett distrikt i området. Jag behövde inte svara nu på stört, utan kunde fundera några dagar, var tanken. Jag har inte bestämt mig hur jag vill göra. Distriktet har jag lärt mig får en sex sju år sedan, och ytterligare två till i området. Jag känner någorlunda till det, då jag inte bor så långt därifrån, men d är ju omgjorda efter att vi tappat en del prenumeranter och för att spara pengar för distributionen och i sista ändan för tidningarna.

Redan när jag tog mig ut på distriktet i morse var jag sen pga av sen leverans, därtill var det totalutdelning i den kommun jag har mest tidningar, så distriktet skulle redan från börja ta längre tid än vanligt. När jag var färdig med ca tre fjärdedelar, så ringer filialföreståndaren upp mig och säger att han inte vet hur han skall förklara sig. Det distriktet jag hade fått förfrågan om jag ville lära mig hade budet inte dykt upp och gick inte att få tag i då han inte svarade i telefon. Jag fick förfrågan om jag kunde hoppa in, jag känner ju området någorlunda. Jag vill inte, inte ytterligare en förstörd dag för mig, men så tänkte jag på alla de prenumeranter som inte fått sin tidning till första kopp kaffe, och tänkte att de kunde få det till påtåren, så jag sade ja. Istället för att checka ut från det ena distriktet och ta min privata bil till nästa ställe, så tog jag min egen firmabil för att köra distriktet. På vägen dit stannade jag till vid hemmet och gick på toa och fyllde på min termos med kaffe, för att sedan fortsätta. Packa ny omgång med tidningar och sedan börja köra. Även om jag vet var de olika områdena finns, så är det inte alltid lätt med enstaka gårdsnamn, så jag blir väldigt beroende av att läsa på alla postlådor och hoppas de har dem märkta. Ja, det gick någorlunda även om det inte går lika fort för mig som för ordinarie bud.  När jag hade kört halva distriktet i antalet tidningar, så kom ordinarie bud och bytte av mig. Han hade sovit väldigt gott. Istället för att åka tillbaka till filialen och lämna firmabilen fick jag lov att ta den hem, för att försöka sova och fixa återställningen med bilar under dagen när jag ända skall till centralorten.

Nu sitter jag och dricker kaffe och försöker vakna efter efter ca fyra och en halv timmas total nattvila uppdelad i två omgångar, och känner mig inte pigg. Snart i väg för att fixa bytet av bilar och sedan handla. Men först, bytet så jag slipper övervakas om vad jag gör.

En annan som är övervakad är den lille gynnaren på bilden ovan…
Han/hon/hen har byggt sin bostad och sitt nät på en postlåda. Varje morgon när jag kommer med tidningarna och lyser upp lådan så springer den fram från sitt gömställe och sätter sig mitt på nätet. Varje gång jag öppnar lådan så springer den och gömmer sig till jag är färdig och när jag sedan gjort det jag skall så så kommer den fram igen, kontrollerar nätet och försöker reparera så mycket det går.

Medan jag åker därifrån funderar jag på om den lille gynnaren tänker samma som jag, vi är båda övervakade av storebror och någon större ser vad vi håller på med.
Medan jag har laddat upp bilden från mobilen till molnet och sedan laddat det hit till bloggen, medan jag har skrivit detta har allt min aktivitet blivit loggad och övervakad. Säkert har jag missat någon tidning, och personen har ringt och klagat och också lämnat sina digitala spår.

Funderar på om jag skall bosätta mig i en grotta i skogen, utan mobil, utan dator, och jaga min föda med pil och båge, eller om jag skall fortsätta vara övervakad.

Nytt ljud i skällan

wp-1472042170986.jpgDagen, eller morgonen började som vanligt en arbetsdag med ett par baljor lut innan avgöra till jobbet. Onsdagar betyder att en av våra gratistidningar skall ut i en kommun, så jag var beredd, men samtidigt trycks var lokaltidning sent, så om oturen är framme så kan det bli några minuters väntetid. Men idag var det inte minuter som gällde utan nu rörde det sig om timmar. Fördelen var idag att vi visste om ungefär hur lång tid vi skulle behöva vänta. Kändes trots allt bra i bedrövelsen.  Jag sorterade min post och tog med de tidningar jag trots allt hade fått och böjde köra min runda med vetskapen om att behöva köra den en gång till. Hade kört drygt halva rundan med det jag hade när sms:et kom att tidningarna inkommit och det var dags att åter infinna sig på filialen för att fylla på och starta om. Rundan jag redan hade gjort gick snabbt, men den del jag inte varit på tog tid, så även idag blev det 90 minuters extratid.

Sedan jag för ett tag sedan slängde ut de värsta spam:arna från mina sociala medier med också slutat med att följa motståndets minsta lag, har jag fått mina andra intressen tillbaka. För några veckor sedan fick jag tag i ett par bra bluetoothhörlurar till min mobil så har jag åter börjat lyssna på ljudböcker. Numera upptas inte mitt huvud så mycket av andra tankar utan jag kan i stället koncentrera mig på vad jag hör i mina lurar och samtidigt njuta av det som sägs.

wp-1472042114356.jpgJag känner mig lugnare och min sömn har blivit mycket bättre sedan dess. I våras trodde jag nästan att jag var på väg in i den där väggen många talar om. Det är inte alltid så lätt att bryta kontakt med vänner som man trots allt gillar men känner att det inte funkar. Man vill inte bryta, samtidigt som man inser att man till slut måste, för att överleva både mentalt och fysiskt. Så nu blir det mer av kontakter IRL och mindre via sociala medier, och det känns befriande.

Numera används Facebook och twitter mer till direktkontakt och det är lätt att skilja agnarna från vetet. Jag har alltid försökt att hålla en bra kontakt med vänner och visat hänsyn i största möjliga utsträckning,  vilket jag tycker är viktigt för att man skall bli tumisar. Just nu väntar jag på besked hur det blir med Stampens fortsatta rekonstruktion och i går hörde jag på radion att på tisdag nästa vecka så kommer skattemyndigheten med sin dom om hur de ställer sig till skuldavskrivningar för stampen och i förlängningen för övrig dagspress i Sverige. Men trots allt känner jag mig tryggare nu än tidigare.

Ja, jag tror att man måste hitta sig själv i tillvaron så som den ser ut och inte ryckas med i ryktesspridning och hat som förekommer. Det är aldrig ok med sådant,  men vi måste trots allt inse att det bara är en liten del som håller på med det, men samtidigt gör allt för att blåsa upp ämnena. Och till syvende och sist är det vänskapen som får betala priset. Oavsett vilket krig det än handlar om, så finns det bara förlorare i ett krig.

Strul, strul, strul

6290725551_5fa53cca72_b

Skall det gå åt helvete, skall det gå åt helvete med musik,brukar jag säga. Och i dag har jag verkligen sjungit för full hals.

Kom till jobbet som vanligt och vår tidningsbänk gapade tom 😦
Tidningarna hade inte kommit, om man bortser från slumpbunt och veckotidningar och post. Så jag började som vanligt med fordonskontroll, postsortering och packa bilen. Fortfarande hade inte de stora tidningarna kommit och än en gång var det ingen som visste varför och inte heller när. Det var åter igen dags att förbereda sig på väntan, en vänta man inte visste hur lång den skulle bli. Kunde man få någon form av besked när de beräknas anlända, så hade man ju kunnat arbeta med andra arbetsuppgifter, som att åka ut och märka lådor, eller göra en storstädning på bilen, eller något produktivt för företaget istället för att rulla tummarna. Jag brukar ju försöka röra på mig och promenera i närheten då jag behöver hålla kroppen igen, i brist på bättre. I dag blev de bara 25 minuter sena, i förhållande till min arbetstids början. Enligt en kollega var de sena alla dagar förra veckan utom en, och då var det minst 40 minuter var gång. Våra prenumeranter märker sällan sådant men de av oss som har ytterligare ett jobb att gå till, blir det jobbigt.

Kommer hem och säger god morgon till bror som sitter och äter frukost. Vi pratar lite om sådant som behöver innan jag går och lägger mig efter strulmorgonen. Har precis somnat när bror kommer in till mig, taxin har inte kommit. I dag skall den gå 06,15 och då är han på jobbet 06,55. När bror kommer är taxin 7 minuter för sen, och jag sade jag väntar några minuter innan jag ringer. Då ringer föraren och säger att det är teknikstrul men att han är på väg men att det tar ca 10-15 minuter innan han är här. Jag informerar bror om samtalet och vad som händer, men han känner sig stressad.

När väntetiden har gått ringer föraren åter och är ytterligare försenad pga trafiken. Denna gång kan han inte säga när han är på plats, men måste säga att han gjorde ett bra jobb, som i alla fall informerade om vad som hände. Jag tittar på klockan strax före 7, sista gången innan jag somnade och då hade bror inte kommit iväg, och han som börjar 07.

Bror har inte jobbat tre veckor efter semester och redan har det strulat tre gånger.
En gång försov sig chauffören och han han inte i tid till jobbet, nästa gång kom taxin sent, men han han och nu teknikstrul och han blev hämtad efter han skulle vara framme på jobbet. Detta känns inte OK. Nu blir det löneavdrag igen för honom och förhoppningsvis några presentkort på ett par hundringar. Visst är ersättningar bra när det blir så här, men det absolut bästa för alla parter är när allt fungerar som det skall.

Musik skall byggas utav glädje

20160821_205015

I går kväll hände det, det jag länge funderat på…
Jag fick fram mitt dragspel igen. WoW! Inte behövde jag spänna om banden heller utan det satt perfekt och klämde på magen när jag spelade. Funderade på när jag hade det så mysigt sist, och tänkte att det är nog säkert 20 år sedan. Säkert har jag hängt på mig det någon gång för att konstatera att det funkar inte, och hängt av mig det igen… Men igår funkade det. Visst gick det hackigt, mycket hackigt, speciellt då jag inte riktigt kände avståndet mellan höger handens tangenter. Men det gick.

Den första låt jag tog ut, var min favoritlåt Cowboy yoddle, sedan följde Vildandens sång, Skomakare Anton, och Seemann, allt lika hackigt, men kan inte varit så besvärande för vovven ylade inte och bror satt lugnt kvar. Jag hade funderat på vad man gjorde innan  Facebook och Twitter och tänkte försöka hitta tillbaka till de intressena. Att jag började med dragspel var att min brylling hade ett som jag spelade på var gång jag var där på besök, och gillade det. Dragspel spelar jag bara efter gehör och kan inte läsa noter för detta instrument.

Jag började som så många andra med blockflöjt och sedan övergick jag till piano. Piano var kul, men det blev oftast klassisk musik, som absolut inte var fel, men modern musik tyckte jag inte funkade på pianot. En skolkompis valde att lära sig spela trumpet när jag lärde piano, och de tillfällen han gick dit hade jag håltimma, så jag följde med honom. Läraren tyckte att jag skulle prova det också och satte trumpeten framför min mun och jag fick lära mig blåsa och han tryckte på knapparna och det blev musik. Sedan lärde jag mig lite att spela själv också, men hade ju inte någon trumpet själv så det blev ingen träning. Så det intresset slutade med att skolan var slut. Men jag fortsatte med piano och dragspel.

Sedan skulle ett par vänner flytta tillbaka till Finland. DE hade en dammig gitarr hängandes på väggen som jag fick. Dammade av den och en kompis stämde upp den för mig. Då gick det en kurs på radio och TV som skulle lära mig spela och jag gjorde det. Gitarren blev en god kompis som åkte med när vi åkte till sjön och grillade och sedan hade sång och musik tillsammans. Var så mysigt att sitta där i eldens sken och mysa av gitarrens strängar som gav musik och mina vänner sjöng med. Funderar på om det händer fortfarande, eller om musiken tagit andra vägar numera.

Sedan kom det in en Hammondorgel i huset och jag övergick mer till det och dragspel och piano blev ståendes. Det fortsatte jag med ända fram till far blev rullstolsbunden och vi inte kunde komma ner i källaren längre. Då upphörde även det, och det är drygt 10 år sedan nu.  Nu som först hade jag tid och lust att prova dragspelet och det gav verkligen mersmak med musik, musik från mina egna fingrar. Så visst hade man annat att syssla med innan internet, och nu skall jag i alla fall försöka ta mig tillbaka.

Musik, det är mitt liv det se…