Tag Archive | #trött

Använder bil, ej helikopter #blogg100

20160307_033440

Nu är det dags igen 😦
De struntar i mig som tidningsbud och de struntar även i andra som vill ha tidningen.

Dåligt plogade vägar, vägar som inte blivit plogade, temperatur nära noll, brevlådor där de struntat i att skotta.

Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetsproblem pga detta. Jag förstår att de under ett snöfall och speciellt nattetid att det sällan blir skottat innan jag skall ut med tidningarna. I går medan snöfallet pågick, så blev allt sent pga av detta. och i morse tillstötte även problem på tryckeriet så alla tidningar var sena.
Jag och kollegorna fick börja med att åka och dela ut det vi hade, dvs post och veckotidningar, medan vi väntade på nästa leverans.

Vissa småvägar var fint skottade, medan andra var helt oplogade. Det var som att köra tåg, man följde spåren. Drivor framför lådorna som jag inte kunde forcera med bilden, då den blöta snön nu var frusen. Skall jag kliva ut bilen och stoppa tidningar i lådan eller inte. Andra ställen blev bilen en stor resonanslåda när underredet skrapade i skarsnön.

Jag var hemma efter klockan 08, och hela min dag blev förstörd…
Delar ett tidigare inlägg om hur det kan vara på vägarna.

Denna jobbarvecka har inte varit rolig 😦
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetproblem pga detta. Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

För vad dag som gått har det blivit halkigare och halkigare och gas och broms i tidningsbilen har fått hanteras med yttersta försiktighet.

I går hade ett par vägar blivit sandade då salt inte biter i denna köld. Vad händer, jo några tänker sommarväglag och blåser på och blåser bort sanden där den skall ligga. Jovisst håller jag tungan rätt i munnen så kan jag ligga långt åt sidan på grusvägen, nära diket så några hjul åtminstone kommer på sand, så går det kanske att köra… Men om sanden har missat någonstans vart tar jag vägen då? Med största sannolikhet så ligger jag där vackert på sidan i diket. Har absolut inte någon lust att tillbringa någon timma där i denna kölden. Visst, kan säkert läsa någon av de tidningar som ligger i bilen, men känns ändå inte så där kul. Låg hastighet, 20-30 ibland smygfart. Ibland provbromsar man för att känna på halkan, skall jag fortsätta eller låta bli… Vänder jag, om det går att vända då blir 5 hushåll utan tidning… Man tänker, hur smakar kaffet då…

Man fortsätter, man sänker hastigheten mera, tar tidning öppnar fönstret bromsar försiktigt för att stanna vid lådan då släpper allt grepp på bilen och man ser lådan passera bildörren med 2 cm och stannar 5 meter bortanför 😦
Man lägger in backen, försöker smyga och hoppas inte bilen kanar in i lådorna och förstör dem eller våra bilar. Ibland funkar det, ibland inte. Man går ur bilen lägger tidningen i lådan, sedan har man handflatan och skjuter bilen i sidled så den åtminstone hamnar på något gruskorn, så man kommer därifrån.

Nu kommer ett uppförslut och man försöker få upp lite fart så man kommer upp helskinnad. Det får ju inte vara mer än vad som behövs för att klara backen men även kunna få stopp om det behövs. Nerförslut och man tar ner hastigheten till ett minimum innan så man kryper nerför. Helt plötsligt släpper bakvagnen och strax efter framvagnen.

Man försöker bromsa, pumpa (ABS funkar ju inte om inga hjul rör sig) man styr, kanske någon reaktion. Man kanar från ena sidan till den andra, hastigheten ökar vad jag än gör. Man är glad åt den lilla rand med skarsnö som finns vid sidan och hoppas att det skall räcka för ge bilen fästa från att klara diket.

Man blir tröttare och tröttare, känner stressen för att det tar lång tid att köra och tidningarna blir sena. Du får ont i kroppen av att hela tiden behöva vara alert och spänner sig när bilen dansar balett över vägen.

Hur snäll skall man vara mot de som vill ha tidningen till frukost?

Man känner sig stolt och glad att alla fått sin tidning, trots försening och ingenting har hänt.  Kommer hem. lägger sig och hoppas att spänningarna i kroppen snart släpper. Somnar och sover dåligt, trött på dagen. Försöker sova innan jobbet.

Nästa morgon har folk ringt och klagat på sen tidning och undrar varför….

Go natt…

Nu går jag vidare… #bloggswe

Har haft underbara veckor i Göteborg och lärt känna många nya vänner.

Att vara en del av organisation som arbetat med flyktingars ankomst, har värmt mitt hjärta, oerhört fint.

Mitt ansvarsområdet har inte varit det lättaste och gång på gång har det varit kris, och jag har inte kunnat värja mig.
Visst jag har kunnat stänga av Facebook och Twitter men, telefonen har jag inte kunnat stänga av, framför allt när jag när jag skulle börja jobba natt. När folk inte fått tag på mig på de vanliga vägarna, så har de SMS:at eller ringt.
Jag behöver min sovtid och den är inte som andras, då mina arbetstider inte är som så många andras.

Har somnat skönt vid niotiden, för att kunna sköta mitt ordinarie jobb. Halv tolv ringer telefonen och jag flyger upp ur sängen och tror jag har försovit mig. Nej då är det någon kompis i organisationen som har en fråga.

Förra veckan lämnade jag allt, och kände att nu får det vara nog. Jag har gång på gång bett att vi gemensamt måste arbeta för att göra det bästa av situationen, men nej. Jag blev övertalad att än en gång hänga med, men jag tvekade, men till slut sade jag ja, när jag nästan blev lovad guld och gröna skogar.

Men helt plötsligt exploderar kommentarerna om att den arbetsbeskrivning jag gjort, fattades en massa saker i.
När jag kollar det gemensamma dokumentet är det någon anonym användare som gått in och tagit bort en massa saker, gjort ändringar, strukit över och hela dokumentet var kaos, stavfel, halva meningar mm.

Arbetsbeskrivningar som jag och andra har satt upp i våra lagerutrymmen, har rivits ner, gång på gång.
Hur vi skall arbeta med andra utsatta grupper, har motarbetats, gång på gång.

Har man skrivit något i vår grupp, så har det kommit kommentarer långt upp åt väggarna. Tror inte folk läser kommentarerna på ett inlägg utan bara kommenterar saker, utan att kolla upp.
Har försökt att ta det via privata chattar och prata med folk denna vägen, men vissa ser inte skogen för alla trän.
Man blir lovad saker, som sedan glöms av och så får jag skit för det… Nej det funkar inte.

I går bestämde jag mig för att gå vidare. Tog bort alla grupper som har med organisationen att göra.
Tog bort de flesta ”nya” vänner, som jag bara har haft sporadisk kontakt med.

Nu har jag bara de finaste vännerna kvar, som varit ett bra stöd i allt.

Så nu går jag vidare, inser att de flesta bara är energitjuvar…

Sista jobbdagen, dödstrött #blogg100 #bloggswe

brokenalarmclock
Nu är sex arbetsdagar avklarade och jag är så trött…
Visst har jag haft problem att komma in i de gamla rutinerna efter sjukskrivningen, men varför jag är som en zoombie på lördag efter jobbveckan, vet jag inte.

Visst har jag hunnit med att småhandla och fylla på förråden, men det går mer på rutin än på tankeverksamhet.
Är av naturen morgonpigg, men det motiverar heller inte varför jag är som jag är på lördag.

Så mena andra sneglar på TV-tablån så sneglar jag på sängen..

God natt Twitter, Facebook… Go natt dator,… Go natt bror… Go natt alla…

Svårt hitta nya rutiner #blogg100 #bloggswe

brokenalarmclock

Jag har under ca 11 år arbetat som tidningsbud, större delen tillsammans med andra jobb.
Tidvis har jag jobbat kvällstid på ett jobb fram till 02-03 på morgonen innan jag gick vidare till jobbet som tidningsbud.

Under dessa år och redan innan så har jag varit mina åldrande föräldrar och bror behjälpliga med livet och dessa krämpor.

Arbetsdagar har jag allt som oftast haft min sovtid uppdelad i tre omgångar. Ca tre timmar före, och tre timmar efter och ytterligare två timmar på eftermiddagen. Eftermiddagens timmar tillbringades oftast på soffan utan att hoppa ur dagkläderna. Har funkat utmärkt och jag har fått mina åtta timmars sömn.

Samtidigt har också mitt tidningsbudsjobb förändrats från att vi haft inställelsetid beräknat på att tidningarna skall vara hos abonnent senast klockan sex. Bara att räkna ut 6 minus distriktets beräknade tidsåtgång och jag visste när jag senast bar tvungen att infinna mig.

I dag ar vi fasta arbetstider och starttiden är idag 02:15 och slutar när tidningsutdelningen beräknas vara klar och det är idag 04:45.

Jag behöver en stund på mig att vakna och piggna till, då jag inte vill vara trött på jobbet. Så jag går upp 00:30.

Nu är båda föräldrarna borta och jag har bara bror att bekymra mig om.
Sovtiden före och efter jobbet fungerar fortfarande men de två timmarna på eftermiddagen strular.
Förr kunde jag sova till han kom hem så jag sov ca mellan klockan femton och sjutton.
Det tiden behöver jag idag för att laga middag och sedan att vi äter tillsammans.

Ibland kan jag förbereda och laga middagen tidigare så det bara är att värma i micron.
Men det funkar inte alltid. Lagar jag middag och vi äter och sedan går och lägger mig, så lär jag knappas komma upp ur sängen mer den dagen. Skulle jag komma upp, så lär jag knappast somna om.

Jag vaknar ca 10.30 på förmiddagarna och kan då inte somna om och skulle jag göra det, så missar jag ju stora delar av den ljusa dagen, i alla fall på vintern.

Så var jag skall hitta två timmar att sova min skönhetssömn på vet jag inte idag.

Vidarekopplad skrivbordsprodukt #blogg100 #bloggswe

telefon-ringande

För ett antal år sedan på en arbetsplats jag då jobbade, så skapades det en ny organisation där en person på kontoret skulle sköta bemanningen nattetid. Denna person jobbade då från kontoret dagtid utan kontakt med oss som var på där på natten.

Denna persons kontakter med oss blev då via telefon och telefonen ringde ju när vi nattarbetare sov som bäst alternativt var på en annan arbetsplats där vi tillbringade viss del av dagen. Detta gjorde det då svårt att få tag i personal som kunde jobba och det jag upplevde var att personen gjorde ett sämre jobb än de som hade kontakt med oss på natten.

Helt plötsligt blev det mycket svårare för oss nattarbetare att få ledigt då det var svårt att få tag i ersättare.

I bland ville man inte jobba extra, då man kände att jag behöver få sova hela natten och tackade nej till extrajobb. Men också att man blivit beviljad ledighet en viss natt och därför inte hade någon tjänst den natten.

När jag sedan inte infann mig så ringde då nattförmannen och frågade var jag var. Jag är ledig, svarade jag…

I bland upprepade detta sig och jag fick en ursäkt av förmannen att det är så dåligt skrivet att jag kan inte läsa så jag hoppades att det var du. Vi något tillfälle var jag snäll och akut hoppade in och jobbade, för att hjälpa förmannen, jag var ju ändå redan väckt…

Men till slut blev jag så trött på att bli väckt så ofta när jag nu hade en av de få nätter som jag kunde få sova hela natten igenom. Så smart som jag är så vidarekopplade jag min jobbtelefon till dagplaneraren som var ansvarig medan min privata telefon blev avstängd hela natten.

Så när nattförmannen ringde mig, så vidarekopplades samtalet till dagplaneraren och denna fick ta emot nattsamtalet istället.

Jag blev frågad av dagplaneraren om jag kan begripa hur det är att bli väckt på natten när man skall sova.
Jag svarade, jag är fullt medveten om det och om alla sköter sitt jobb, så behöver ingen bli det.

Blev snabbt ordning på dagplaneringen som inte blev långvarig därefter.

Den som var skyldig till att jag blev väckt, blev själv väckt istället, och jag fick sova min skönhetssömn

Ur led är tiden #bloggswe

10913465_10153678050298868_1265385017_n

Nyheterna från Sveriges radio med Daniel Wåckner har precis tonat ut från radion och Vaken med P3 och P4 med Henrik Olsson har gått igång. Klockan är strax efter två på natten och jag är vaken. The final countdown spelas i radion när trafikredaktionen går i med ett meddelande att en trafikolycka, en singel sådan har inträffat på E45 strax norr om Lödöse. Kanske inte så konstigt då tempen ligger i halkvarningsläge och det har både blixtrat och dundrat med en massa nedfallande hagel.

Vädret gör lite som det vill nu för tiden…
Granen som Egon välte utanför huset är nu bort och det känns väldigt tomt utanför köksfönstret. Skönt att den försvunnit, då jag var rädd att en ny vindpust hade kunna fälla den helt och hållet.
Är glad att vi inte hade fått bort rullstolsrampen ännu, då den tog den värsta delen av granens vikt. Totalt var det två tegelpannor som fick sätta sitt ”liv” till och jag måste nog säga att vi hade en väldans tur i oturen.

Men vad gör jag uppe denna tiden på dygnet?
Det är ju egentligen sovdags för ”normala” människor… Men jag har aldrig varit normal 😉

Efter middagen i dag kände jag att jag ville sova en stund, och den stunden blev längre än jag tänkt mig. Stensomnade vid 17,30 och brorsan väckte mig ett par gånger att nu får jag gå upp och klä av mig och lägga mig riktigt inför natten. Jag vet att jag svarade ja, men somnade om med en gång igen. Det var nog behövligt att får sova men istället är jag nu klarvaken. Har hunnit stoppa i en maskin med tvätt och en tumlare går. Nu är golvet torkat i köket och just nu sitter jag med en kopp kaffe och skriver. Skall jag lägga mig nu då? Nope… Är nog uppe en stund till, nu när jag har lite arbetslust.
När jag kör mina morgontidningar s är ju detta min normala vaken och arbetstid, så kanske lika bra att vänja sig vid nattvakenhet igen. Tanken är att jag skall börja köra mina tidningar i början på februari igen efter att ha hunnit vila upp mig.

På lite sikt hoppas jag kunna sluta med nattarbete och börja arbeta med äldrefrågor och liknande då det ligger mig varm om hjärtat, men vi får se vad framtiden utvisar… Först skall jag hamna i normala gängor igen.

Dumma panikångest #bloggswe

ID-10058724

Mina panikångestattacker har ju ökat under perioden efter mors bortgång, vilket nog kan ses helt naturligt då de brukar komma efter en period som varit jobbig. Vad värre är att mina antidepressiva mediciner hade försvunnit ur dossystemet utan att varken jag eller min läkare märkt detta L
Så i samband med att mor gick bort så skulle jag ju börja trappa upp dessa. Väl medveten om detta så började jag medicinera igen och väntar på att det går några veckor innan kroppen reagerar på dessa. Som med de flesta antidepressiva så reagerar kroppen först negativt på detta och man blir då sämre under en period innan kroppen helt plötsligt förstår att jag kan ju ha nytta av dem.

NU befinner jag mig i den jobbiga perioden som kan vara upp mellan sex och åtta veckor. Jippi, vilken härlig jul och nyårshelg det blir. Inte nog med att mor inte finns längre bland oss, så skall jag också försöka göra en traditionell jul för bror min, med allt det innebär. Därtill skall jag också må dåligt L

De vanliga standardattackerna kan jag idag hantera och de kan komma när som helst. Jag hanterar de så bra så ingen ser eller märker något på mig och jag klarar även att hålla andningen i schack så jag inte börjar hyperventilera. De större attackerna kommer oftast när jag är i min ensamhet. I söndags eftermiddag kom de senaste större attacken.

Ca kvart över sju på kvällen började det och jag fick overklighetskänslor kände att benen inte bar mig, kallsvetten bröt ut och kände att andningen började öka. Jag vågade inte resa mig från köksstolen som jag satt på utan jag försökte krampaktigt hålla mig i borden och ta mig ner på golvet.  Jag kom ner på golvet och fick även dagens tidning med mig ner. Efter lite stålsättande kunde jag vika tidningen så jag fick en liten kudde under huvudet. Kallsvetten bröt ut ordentligt och jag märkte hur blodet pumpade ut till musklerna som var inaktiva. Denna gång var jag glad, jag slapp de infernaliska bröstsmärtorna som brukar komma under dessa kraftiga anfall, som gör att jag lägger mig i brygga av smärta. Att under ett sådant anfall kunna hålla koll på andningen så man inte börjar hyperventilera och förser musklerna med mer syrerikt blod, är en konst.

Trots att jag låg där mitt på köksgolvet med en tidning under huvudet, oförmögen att kunna röra mig så kunde jag trots det le en smula för mig själv. Det första att jag inte fick bröstsmärtor och det andra att jag kunde hålla andningen i schack och att inte förvärra anfallet. I cirka 40 minuter låg jag där på det svala golvet och kände hur jag blev blötare och blötare både om ryggen och i pannan. Hade inte kraften till att ens torka svetten ur ögonen, men ändå kunde jag le för mig själv, trygg i att jag kan hantera dessa svåra anfall.

Ett par minuter i klocka åtta satt jag svag på köksstolen och kunde ställa in ettan på TV:n för att se finalen i Allt för Sverige.

25 års erfarenhet av panikångest har ändå gett mig en trygghet i dessa jobbiga anfall.

Vill också säga att jag tidigare ett par gånger har legat inne på hjärtintensivavdelningen på vårt sjukhus och därtill gått på flera kontroller under de 25 åren som min panikångest har funnits och det finns inga tecken på att det är något fysiskt fel på mig varken blodprov eller EKG. Så vi hänvisar det till att det är så jag reagerar på kraftiga anfall…