Jag saknar Charlotta Lugn

12745996_10153464691452404_113440605007883475_n
Foto: Ola Gäverth (lånad från hans Facebookflöde)

Den 25 februari lade Ola Gäverth upp ovanstående bild i sitt Instagram och Facebookflöde med följande text därtill:
Att det på Arlanda ligger högar av böcker av en vän (@katarinawennstam )gör mig stolt. Att min namn finns i alla dessa exemplar gör mig mallig. Att boken är grymt bra har oxå nåt med känsla att göra.

Jag blev nyfiken på boken, kollade upp om den fanns som ljudbok på Storytel, och den fanns där. Jag tecknade ett 14 dagars provabonnemang, tänkte att jag hinner nog på 14 dagar lyssna och sedan säga upp abonnemanget igen. För många år sedan lyssnade jag på ljudböcker när jag körde min tidningsrunda, men det var så länge sedan så jag hade rätt till nytt testabb. Jag lyssnade men märkte till min besvikelse att mitt huvud som vanligt inte hängde med. Jag hade sedan jag fått min panikångest haft svårt med koncentrationer på något under längre tid. Mitt jobb krävde mer av min uppmärksamhet och hade blivit stressigare, så att lyssna på ljudböcker på jobbet var knappast något alternativ.
Efter att Ola jobbade ett tag med nattradion på Vaken med P3 och P4, så hade det blivit min följeslagare på min runda genom natten. Men skam den som ger sig, jag försökte hitta nya möjligheter till att lyssna på boken och jag gav mig inte. Efter knappt en timmas lyssnade så hände något och boken startade om från början. Boken blev liggandes i mobilen några dagar och jag började om. Efter knappt en timma så hände samma sak igen, boken började om från början. Jag kontaktade Storytels support om problemet, och efter några dagar fick jag svar att radera boken och ladda hem på nytt. Då hade redan mina 14 dagar övergått till betalabonnemang, och jag kände ingen stress, ny hade jag en månad på mig. Jag lyssnade då och då, men var besviken på mig själv, mina tankar flög iväg och jag tappade koncentrationen som vanligt. Insåg att jag inte klarar av böcker längre.

Så en dag hände det där jag väntade på men aldrig vågade hoppas på, något hände och jag började lyssna mer intresserad  på vad som hände. Något fick upp mitt intresse och jag hittade nya tillfällen till att lyssna på boken, fast besluten att säga upp abonnemanget när boken var färdiglyssnad. Men jag lyssnade mer och mer intresserad och när boken var färdig kände jagen längtan till att lyssna mer på vad Katarina Wennstam hade för böcker.
Nästa bok, och blev glad när jag hörde att karaktärerna var kvar i boken, personer jag tyckte att jag kände, som blev vänner, personliga vänner till mig. Jag blandade hennes deckare med faktaböckerna om våldtäkter, och synen på kvinnors sexualitet och våra fördomar. När jag vid ett tillfälle lyssnade på ”Flickan och skulden” på min promenad med vovven, om hur en man förgripit sig på en kvinna med en varm lödkolv, så mådde jag dåligt blundade och snurrade ett varv på vägen. Kan något sådant verkligen hända i Sverige i dag? Berättaren fortsatte att berätta och jag blundade hårt, ville inte veta mer samtidigt som jag ville det. Helt plötsligt låg jag där i diket, med hörlurarna långt ifrån mig, en vovve som undrade vad jag sysslade med, och en rädsla för att jag, mobilen eller något annat gått sönder. Jag fick trösta vovven, samla mig efter chocken efter vad jag hört, men också att det tagit mig så hårt så jag ramlade i diket.

I dag i oktober, så känner jag en stor tomhet, det sista med Katarinas berättelser är färdiglyssnade på, inklusive hennes egen inläsning av ”Alla borde vara feminister”.
Jag känner en tomhet av att inte, just nu i alla fall, kunna få följa Charlotta Lugn, Madeleine Edwards och alla de andra personerna i hennes böcker. Skall jag hissa flaggan på halv stång, för jag känner nästan begravningsstämning inom mig, känns så trist.

Ovanstående inlägg som kommer från Katarinas Facebookflöde delade en annan vän, Robert Klåvus med orden: Lyssnade till Katarina Wennstam på bokmässan. Det kan jag nog rekommendera alla att göra, ta med er familjen och lyssna och diskutera efteråt. Har ni tonåringar, gör det absolut om ni har tjej eller kille. Det kan rent av vara en ögonöppnare eller så blir det en påminnelse, om det du själv sett som ung och även som vuxen.

Jag lyssnade också på flera seminarier med Katarina på bokmässan, och jag upplevd en stor samstämmighet med hennes ord. Jag kan bara hålla med Robert i hans ord ovan, LYSSNA!. Ta med hela familjen, sätt er sedan och diskutera vuxna och ungdomar vad hon verkligen vill säga, hur vi bygger ett bättre samhälle med respekt för varandra. Detta är väl spenderad tid, som kan ge en många tända ljus, hur våra fördomar sprids, hur samhället ser ut idag.
Glöm inte att fajten för en bättre värld börjar idag.

Tack Ola Gäverth, Katarina Wennstam och Robert Klåvus.

#Bokmässan 5 Hitlers hantlangare

20160924_153011

Det blev mycket diskussioner om tidningen Nya Tiders medverkan på bokmässan. Min åsikt i det fallet är att det är bokmässans ansvar om vilka som får medverka och om de skall neka någon så måste det vara på goda grunder, så det inte är godtyckligt och att andra organisationer senare hindras lika godtyckligt. Men det hände enligt min mening värre saker i och omkring mässan.

Kvällen innan bokmässan hade ju pendeln strulat och vi var sena hemifrån Göteborg och det blev en kort natt, samtidigt hade jag mycket att göra innan jag skulle iväg på bokmässan, Det fanns inte tid för någon frukost och bara en kopp kaffe.

Så efter att ha vandrat på mässan så kände jag suget i magen och ville ha något att fylla den med. Inne var det mycket folk och kö till det mesta, men jag kunde ju vandra ut och in med hjälp av kortet jag hade. Valde att gå upp till Pressbyrån vid spårvagnshållplatsen i Korsvägen. Några yngre män kom emot mig med flygblad, men då jag trodde jag fått liknande inne på mässan tackade jag artigt nej.

Ytterligare ett par steg ser jag en man, med en flagga som som står bredbent och utan att göra en min. Jag ser några poliser som vandrar omkring och förstod att detta skulle kunna bli obehagligt. In på Pressbyrån och köpte det jag ville ha och gick sedan runt hörnet för att inmundiga detta utan att behöva se det obehagliga.

Medan jag sitter där och äter och så kommer två tjejer springandes med andan i halsen och kramar om varandra mitt framför mig innan de sätter sig ner och börjar prata. Jag förstår att de blivit utsatta för något obehagligt, och smyglyssnar intresserad. Strax efter kommer en kvinnlig polis och de stoppar henne och börjar prata med henne om sina obehagliga upplevelser. Jag ställer mig upp tillsammans med tjejerna, frågar om jag får vara med och lyssna på deras berättelse för polisen. Poliserna var där för att hålla koll så inget gick snett under denna manifestation. Det visade sig att tjejerna som gått hand i hand hade mötts av glåpord av denna grupp på framsidan men också blivit filmade och fotograferade.

Jag gav tjejerna mitt fulla stöd och strax kom spårvagnen de ville åka med, de tackar polisen och tackar mig för min support. Hoppar på vagnen och innan dörrarna stängs ropar det åter ett stort tack till mig. Tänkte att jag drar mig därifrån ner mot mässan igen för att slippa detta. Kommer runt hörnet och där sitter Peter Ahlberg (som jag träffade tidigare) och äter sin medhavda lunch. Jag sätter mig ner och hos honom och vi småpratar och håller koll på vad som händer. Då blir jag varse om hur stor denna manifestationen var. Tidigare hade jag bara sett de två som delade ut flygblad och fanbäraren. Nu vimlade av personer som hörde till gruppen. Till vänster stod en man, bredbent med händerna på ryggen och höll utkik, en annan man med kamera gick runt och fotar och filmar personer.
Flera stycken gick runt och var någon form av vakter. Jag plockar fram mobilen och försöker att reda på vem som har denna flagga och genast kom en person från ”gänget” och ställde sig bredvid mig för att se vad jag gjorde. Jag började låtsas som jag kollade mina foton och han gick vidare. Jag kom på att det var en av de värsta rasistiska/nazistiska organisationerna i Sverige.

Lyfte mobilen för att ta några kort i smyg och då var snart killen framme vid min sida för att se vad jag gjorde. Började åter fibbla med mina foton och visade för Peter samtidigt som vi håller koll på vad som händer. Killen vid min sida försvinner igen och jag får några foton i smyg. Jag började snart tänka på mors berättelser om krigets Tyskland, hur soldater stor utplacerade och håll koll i smyg precis som dessa personer gjorde. I mina tankar förflyttades jag till början av 40-talet och nu fick jag bilder till de ord mor berättat, Helt plötsligt förstår jag de känslor hon försökte förmedla till mig, och jag kände dem inom mig. Det var fruktansvärda känslor och tankar, även om det för mig handlade om några få minuter i mitt liv. För mor och många många andra var det åratal som detta pågick.

Jag börjar tänka på berättelserna från Danzig, nuvarande Gdansk i Polen. Den var en fristad som styrdes gemensamt av Tyskland och Polen. När ryssarna kom för att befria Europa från Hitler och rädda judarna, så blev dessa väl omhändertagna, men personer som inte var judar, som inte lidit under kriget, utan bara var ”vanliga” tyskar, skulle alla straffas för vad Hitler ställt till med. Pojkar och män hänges i allt som kunde användas för att hänga folk. I gatlyktor, som numera används till juldekorationer, där hängde lik, som vajade i vinden. Flickor och kvinnor, som inte hade judisk påbrå utan bara var tyskor, de skulle till arbetsläger OCH användas till männens förnöjelse. De skulle våldtas morgon middag kväll, och där mammorna ströp sina döttrar i barmhärtighet för att de skulle slippa utstå detta. Är det detta som väntar om dessa högerextrema får makten?
Ja många tankar flög genom mitt huvud och jag kände mig otroligt liten.

Usch, detta var inte lätt att skriva, det gjorde ont, mycket ont, inom mig.

 

#Bokmässan 3 Kim M Kimselius

20160924_130356

Tar mig in genom entren till mässlokalerna. Siktar in mig ingången för förbetalda biljetter, då jag har min biljett i mobilen. Har inte fått något svar från Robert Klåvus via Twitter om han är kvar på mässan. Han skulle lämna den vid ett-tiden, för att sedan ta sig vidare med tåg hem till Västerås.

Svänger in på området och vem kommer inte där, om inte Robert. Jag blir glad att se honom och vi hälsar hjärtligt på varandra och känner glädje att vi får träffas åter så här i elfte timman. Vi bestämmer redan att vi syns nästa år.

wp-1475018749157.jpgJag tar mig in i lokalerna, jag har ju ingen aning om hur det ser ut inne i dem, hur mässan är byggd och organiserad. Men jösses vad människor det är och, ännu mera jösses när jag ser alla böcker. Det första jag tänker är, vad gör jag här… Men börjar vandra och inser snart att det finns en hel del även för mig. Ganska snart ser jag boken jag sedan den kom ut, har bestämt mig för att läsa. Niklas Ekdals bok ”Hur jag dog”. Den handlar om hur Niklas försökte ta sitt eget liv, men räddades i sista stund. Har ju själv denna mörka historia bakom mig, och jag anser att det är något som måste diskuteras. Men bestämmer mig att jag kan köpa den senare. Jag har siktet inställt på Kim M Kimselius.

08Jag vet att Kim har en monter som börjar på B, och det är väl lätt att hitta, men jösses vad jag bedrog mig. Jag och Kim har följt varandra på Twitter en längre tid, och vi har också haft en hel del diskussioner. Jag brukar också läsa hennes författarblogg och till och från även kommenterat i den. För mig har det varit lagom lässvårigheter för mig att läsa bloggar då jag har mycket svårt för just böcker. Tappar lätt koncentrationen och mina tankar far iväg någon annanstans. Jag fortsätter att läsa och vända blad, men vet inte vad jag läser. Men för ett tag sedan så kom vi fram till att hon även skrivit ett par böcker med händelser under andra världskriget, och då jag själv har mina kopplingar då, så gjorde mötet mig ännu mera intresserad. Vet inte så mycket om böckerna, men jag vill veta vad som hände, jag hoppas få fram bilder från mors berättelser när jag läser hennes historier om det hon vet/tolkar vad som hände under denna mörka period i Europas och världens historia. Medan KIm pratar med andra personer får jag hjälp av en person i montern att hitta de böcker jag söker. och Kim fick signera dem till minne av mor. Oavsett hur läsningen går, så är det ju i alla fall till mors ära jag äger dem. Det är värt mycket, i alla fall för mig.

Kim kände genast igen mig och kunde till och med mitt namn, och full av beundran så kände jag med extra välkommen. Kim har varit en flitig gäst i P4 Blekinge där jag många gånger lyssnat på henne, både de ljusare historierna men även de mörka sidorna. Hon har varit duktig på att formulera sig i radion med vad hon vill säga och få fram, så jag tror att det bogar för bra läsning för mig.

Kim har alltid varit en glädjespridare i mitt Twitterflöde och det varit en stor fröjd att följa henne, både författarkonsten och hennes djur hemma, där hon bor. Hon delar mycket med sig av sitt liv och är en äkta människa med hjärtat på rätt ställe.

Så tack Kim för alla goa kramar, och jag ser fram emot fler kramar nästa gång vi träffas. 🙂

Vill du följa kom på Twitter så hittar du henne här.
Och hennes fina blogg som inte går av för hackor har du länken här.
Här kan du se vad P4 Blekinge har om henne.