Att jobba gratis, vad innebär det?
Detta är en fråga jag funderat på några dagar.
Jag har en löneanställning där jag har en del av min inkomst ifrån. Dit måste jag gå och sköta mitt jobb och jag får betalt för det. Räcker inte den tilldelade arbetstiden till, så begär jag mertid för den överskjutande tiden. Inga konstigheter där.

Men jag har också en fritid som jag vill fylla med meningsfullt innehåll. När far blev sjuk och senare lårbensamputerad, så blev han sittandes i rullstol. Vi fick hemtjänst till honom som kom och hjälpte honom några gånger var dag. Men även jag gjorde en del jobb, gratis. Jag lärde mig snart vilken omvårdnad han behövde, och trots att han var rullstolsbunden så ville vi fortfarande vara aktiva. Så till och från kunde jag ta över deras arbetsuppgifter så att vi kunde ut och resa, kortare eller längre sträckor. Jag trivdes med det, och så inte att jag tog något arbete ifrån någon, då de ändå hade sin betalning för jobbet. Vi fick också betala för insatserna vi hade. Men vi behövde ju inte passa några tider utan var fria. Jag tyckte inte det var något konstigt med det ja gjorde, och jag krävde ingen betalning för det.

När far sedan gick bort, så sade några i personalen att hade jag inte gjort det ja gjort, då hade han nog hamnat i sjuksängen på något ställe. Hur hade, det fungerat? Jag tror ju vi hade känt oss tvingade till att besöka honom nästan var dag. Det hade blivit ett krav, ett krav vi själva ställde på oss, och vi hade INTE varit fria. Samma sak när mor blev sjuk efter fars frånfälle. Det jag gjorde var inte så belastande, så jag upplevde inte att det var betungande, jag gjorde det av egen fri vilja.

När sedan mor gick bort, så fick jag mycket mer fritid som jag behövde fylla dagarna med. Jag började gå till kyrkan mer regelbundet än tidigare. När sedan en kompis ville sluta som kyrkvaktmästare så blev jag tillfrågad om jag ville ta det. Jag nappade, då det ger mig väldigt mycket med kontakter med andra människor under fria former. Som nattarbetande så träffar jag mina kollegor ca 10 minuter innan mitt ensamarbete tar vid. ”Kundkontakterna” ger mig så otroligt mycket, så de vill jag inte vara utan. Alla samtal, allt jag behöver göra extra för besökarna får jag inget betalt för i kronor och ören. Men den kärlek jag får, går inte att värdera i pengar.

Nu är jag aktiv i två församlingar, med två olika ”arbetsuppgifter”som jag gör frivilligt utan betalning i pengar, men jag får annat tillbaka, både i form av omtanke men även så mycket spännande möten.

Jag trygghetsvandrar utan betalning men med att jag gör en samhällelig insats. Västtrafik sponsrar oss med gratis resor i samband med aktiviteter som har med denna vandring att göra. Hotell Swania sponsrar oss med kaffe och mackor på kvällen, då vi behöver en paus.

Jag arbetar med Missing People på eftersök på försvunna personer. Där kan det ibland bli gratis kaffe och bullar, eller ännu mera som företag och privatpersoner ställer upp med. Företagen/affärerna tar inte betalt för varorna, privatpersoner ställer sig och bakar eller brer mackor, utan betalning. Jag skall snart gå en utbildning till att kunna verka som truppledare.

Jag arbetar aktivt inom Män för jämställdhet, för att vi skall bygga ett jämställd samhälle. Jag är också anmäld till utbildning inom frivillig resursgrupp (FRG). Jag plockar gärna skräp på mina promenader med vovven. Ger mig bra träning i hela kroppen, jag som hatar gymnastik.

Arbetet med tidningarna på nätterna är en löneanställning, som jag måste utföra, vare sig jag vill eller inte. Jag kan ta semester och begära sjukledig när jag är sjuk, men där för jag betalt för att jobba och måste därför göra det oavsett vad jag känner för det.

Mina obetalda arbeten kan jag alltid säga nej till, utan att behöva motivera varför. Jag gör det av fri vilja och när jag kan. Så måste man se ett arbete som arbete om man får kärlek som lön för mödan?

Jag trivs med mitt lönearbete även om jag ibland vill stänga av klockan och sova vidare när den ringer 00.30. Jag trivs med mina ideella arbeten även om jag ibland ibland vill göra annat. Ibland måste jag säga nej till något ideellt för jag anser att annat ideellt är viktigare.

Så står jag i kyrkan och sköter ljud eller hjälper personer med något och larmet går i mobilen, för någon som har fått hjärtstillestånd, så får ljudet sköta sig själv, någon ta över och hjälpa personer, för att rädda liv går före allt.

I dag har jag tänt ett ljus för förintelsens offer. Ett ljus för gammelmoster Marie som mördades av nazismen. Ett ljus för gammelfarbror Arthur som mördades av kommunismen. Ett ljus för gammelkusin Erwin som hamnade i verkanseld och gick halva huvudet bortskjutet. Ett ljus för mor och far som trotsade hatet mot dem och visade att kärlek är så mycket större. Jag är ett av tre bevis för deras kärlek. Ljusen brinner för dem vi saknar och hedrar.

Ovanstående bild och text delade jag i förmiddags via olika sociala medier. I dag var jag vaktmästare i min kyrka, och av olika anledningar var jag där ovanligt tidigt. Men den tiden kunde jag tända upp ljusbäraren sätta mig på bänken och meditera över alla människor som föll offer för denna grymhet. Jag är övertygad om att jag själv inte hade överlevt den tiden pga min sjukdom, panikångest. Inte heller min bror hade överlevt pga sitt mentala handikapp, detta trots att vi tillhör den Ariska ”rasen”.

När jag idag ser främlingsfientlighet breder ut sig, samtidigt som vi accepterar mer och mer ett språk mer ansatt av hat än av kärlek, så blir det viktigare och viktigare för mig att ta ställning i detta. Bovar och banditer skall dömas enligt vår straffskala oberoende på nationalitet, religion, eller bakgrund. Däremot är ingen skyldig förrän laga dom har fallit.

När mor fick diagnosen demens, fick jag lära mig att mor hade en sjukdom som kallades demens, punkt slut. Mor var aldrig dement, hon var människa och inget annat än människa. Jag är är ingen paniker utan en människa med en sjukdom panikångest. Bror är ingen ”CP-unge” utan en människa med ett mentalt handikapp. Detta är så sunt och sant. Ingen är sin sjukdom eller handikapp. I dag skriks det rasist till någon som kan ha avvikande åsikter, men då måste vi inse att även det är en människa men med rasistiska åsikter. Likadant med ord som idiot, skitstövel, rövhål mm. Det är människor, som av olika anledningar som hamnat på kant med någon eller några, men de är som du och jag, MÄNNISKOR.

Den dagen vi inser att vi alla är människor, den dagen kan vi skapa fred. Detta genom samtal som kan bli konstruktiva och bygger på respekt för varandra.

Hur skall vi bete oss i det offentliga rummet? Tycker ni det är OK att beskriva människor på en arbetsplats som rövhål?

I dagens samhällsdebatt pågår hela tiden avhumanisering av människor. VI kallar dem PK, rasister, idioter mm. Om en skolelev skulle kalla några andra för ”rövhål”, skulle vi då bara låta det passera, eller skulle vi reagera? Vi skulle nog börja diskutera barnuppfostrans och föräldrars respektive lärarnas roll. Men när en vuxen person gör samma sak, är det då OK?

Jag vill tro att ett sådant språk hämmar debatten och inte tillför något, och det är farligt i en demokrati. Även om man har olika åsikter så skall man möte varandra med respekt. Det är första förutsättningen till att kunna förändra världen. Är jag ensam i de tankarna?
För mig som sätter stor vikt vid hur man uttrycker sig, så tar ett sådant språk bort innebörden i vad personen ville säga, ja det hamnar i skymundan, och det är inte bra.
Så vad tycker ni?

Min nya väst, direkt uppackad ur påsen. Nu kan jag möta innevånarna i en ny orange outfit. Härligt! Som trygghetsvandrare är jag en person som många har förtroende för, en medmänniska som man kan anförtro sig åt och prata med, ja en förebild i mångas ögon. Som nattarbetande i en bil ensam på vägarna och en trevlig nattpratare i radio, 10 minuters möte med kollegor, innan avfärd, blir inte mycket socialt umgänge. Under flera år var jag bunden hemma med vård av anhöriga,och ens liv blev väldigt isolerat. Tack och lov fanns Facebook och Twitter, som ett fönster mot världen,och man trodde verkligen att det var värden IRL man såg genom en skärm. När jag då blev fri och obunden (till viss del) så var jag tvungen att ändra mitt liv. Som diabetiker och naturälskare och även hundägare så är promenader det som ger energi. Att promenera ensam i skogen med vovven och sina tankar kan vara ett sätt att rensa hjärnan. Men ibland saknar man även den sociala biten. Att ta på sig västen, koppla hunden och ge sig ut i stan och möta människor ett fantastiskt privilegium. Nu inser man att den verklighet som man såg på internet långt ifrån är den sanna bild som finns där ute.

Som trygghetsvandrare är jag verkligen fri med få förhållningsregler. Bara att höra av sig till en kollega, skall vi ta en tur med hundarna. Oftast får vi uppslag via vår hemliga FB-grupp om var det an vara lämpligt att promenera och göra en insats. Ibland är det ungdomar som håller till på en bestämd plats som behöver vuxna omkring sig. Vår uppgift är inte att komma med pekpinnar utan att vara kompis med dem, och de blir oftast väldigt glada när någon vuxen kommer och visar intresse för dem. Många ungdomar har inte rätt stöd hemifrån då många jobbar obekvämt, är trötta efter jobbet, har många syskon som också kräver uppmärksamhet. Många gånger hör man, mamma måste jobba, pappa måste jobba. Nej,jag får inte ta hem någon då blir föräldrarna vansinniga.

När jag körde buss på 80-90-talet så kom ungdomar knappt tonåriga med en pava rött i näven och skulle ut på stan. Föräldern hade köpt ut till dem, så de skulle hålla sig borta då föräldern hade rajtan tajtan i sängen med en nybliven vän. Det skulle hålla sig borta till nästa morgon, innan de fick komma hem. Flaskan var trösten och för att hålla värmen en kall vinternatt. Andra levde i destruktiva förhållanden, och barnen flydde hemifrån får de visste att några glas, och då var bråken igång.

Förr då visste vi inte så mycket om det, men idag vet vi mer, men så finns det grupper som inte vill ta åt sig den informationen. Som trygghetsvandrare i Trollhättan har jag ju fått en del utbildning, som brandsläckning, HLR, hur man hanterar människor som fått för mycket i sig.

Ett par gånger om året har vi också utbildningar i olika ämnen. På försommaren träffas vi i polishuset och pratar då om evenemangssommaren och hur vi skall arbeta tillsammans med på bred front, och på hösten har vi FEST! Då är vi trygghetsvandrare med på ett stort julbord, tillsammans med de ansvariga för grannsamverkansgrupper, ideella föreningar som också gör en samhällsinsats. Här har vi då information om hur året varit både från kommunens och polisens sida men också förberedelser inför nästa år. I samarbete med Högskolan Väst så har vi också möjlighet att komma på många olika föreläsningar om olika aktuella ämnen som kan beröra oss, vilket ger en bra insyn i hur vårt svenska samhälle fungerar. Så oroligt värdefullt och inspirerande.

Men en annan viktig bit i vårt arbete är ju att hålla koll på klotter och klistermärken. Ser vi klotter, nerskräpning, klistermärken från extrema organisationer (ja vi har haft utbildning i vilka det är) så anmäler vi det till kommunen, som då snarast ombesörjer sanering. Lättast gör vi det genom en app, så att det direkt kommer till ansvariga i kommunen. Fungerar utmärkt! Vid våra små vandringar så ger vi bara ett besked om att vi varit ute och ev vad vi upptäckt, i vår FB-grupp. VI får inte vandra i röd zon, dvs där det händer saker, vi larmar via 112 och försvinner sedan därifrån. Då har det övergått till en polissak. Ibland kan det vara bra att inhämta kommunens och polisens synpunkter på säkerheten innan vi ger oss ut. Som vid bilbränderna och smällandet med bangers och fyrverkerier. Då gör de en bedömning av säkerhetsläget innan vi ger oss ut, om vi nu skall gå ut. Känns tryggt!

Att få prata med folk, från ungdom till pensionärer är verkligen en fröjd. Ibland händer det att man måste se till att någon ungdom kommer i fyllecell för att inte råka ut för våldtäkt, ja det är säkrare i en fyllecell än en trappuppgång. Men oftast får vi tag i en anhörig som kommer och hjälper dem hem. Ibland måste vi kontakta fältenhetens personal som kommer och är oss behjälpliga. Ibland skrämmer vi personer som flyr men lämnar cigaretthylsor och zippåsar kvar. Då blir det att polisen få ta hand om det. Det handlar sällan om att sätta dit någon, utan att man skall försöka ordna och bryta ett nedbrytande mönster och leverne. Enkelt uttryckt, mota Olle i grinden.

Vi är alla olika, en del ser problemen men jag väljer att se möjligheterna.

I över 30 år har bror jobbat på Samhall, ett företag som han trivts på och ett ställe som varit mycket viktigt för honom. För oss övriga i familjen har det varit en stor trygghet för oss med att veta att han har fasta rutiner, men också fasta punkter. Har man ett IF, intellektuellt funktionshinder är det inte alltid så lätt att förstå förändringar, även om man accepterar detta, så märks oftast förändringarna som sker, på honom på ett annat sätt. Jag ser dem dagligen, och bekymras. Bror fick sluta gymnasiet ett halvår tidigare för att Samhall då behövde arbetskraft och att de var nöjda med hans insats under praktik, som han hade där. Alla var överens om att detta var bästa lösningen, ett jobb att gå till, en fast plats i livet,en trygghet, och framför allt ett jobb, där han tjänade sina egna pengar. Under alla år har vi, mor och far, som nu är borta, och jag som lever ihop med honom kämpat för att han skall ha de bra och en trygghet. Tyvärr kan han inte alltid själv säga vad han vill, och vi är många gånger tvungna att läsa honom, se förändringar och agera efter det. Att prata med honom, att lirka och försöka förstå vad som tynger honom.

Förutom ett kortare period under början av 90-talet så har det fungerat fantastiskt bra fram till 2012. Då valde Samhall att lägga ner produktionen i Trollhättan och flytta den till sin anläggning i Uddevalla. Detta blev för mycket för honom och många av hans kollegor där. Ungefär hälften av de som jobbade på produktionen i valde att sluta, då resorna blev för svåra. Vi, eller snarare jag kämpade vidare för brors skull. Det enda alternativ vi hitintills sett var dagverksamhet, för honom, om vi inte kämpade vidare.

I tre månader gick han sjukskriven innan Trollhättans stad gemensamt med oss hittade ett alternativ, Arbetsresor, med färdtjänst. Färdtjänst/taxiresor var han van med från första dagen i grundsärskolan till sista dagen i gymnasiesärskolan. Men som närmast anhöriga så kämpade i vidare med att han skulle utvecklas så nära alla andra, fast ha det stöd han behövde. Han började åka buss, och med hjälp av oss anhöriga och goda grannar och vänner som hjälpte till, så funkade det utmärkt. Även jag som hade kört och hämtat honom vid bussen 2 km fick mindre arbetsbörda. För mig var det ju också en trygghet, då jag med mitt nattjobb inte behövde stressa från jobbet för att köra honom.

När vi nu flyttade från Trollhättan till Lilla Edet, som kom allt i ett annat läge. I Trollättan betalade han samma pris som ett månadskort kostar och det drog kommunen via autogiro en gång i månaden. Arbetsresorna hade också ett annat avtal som säger att det inte får skilja i tid allt för mycket. Färdtjänstresorna anpassa efter hur andra vill åka och då kan önskad tid och verklig tid anpassas efter honom. Lilla Edet har inte arbetsresor. Här betalar han ordinarie färdtjänsttaxa för resorna vilket innebär en höjning för resor till över 5200:-. Vi fick skaffa ett betalkort så att han har pengar och kan betala varje enskild resa, 133 per resa, 266 per dag för att ta sig till jobbet. När jag då frågar om hur det skall funka ekonomiskt får jag till svar, att han har rätt att dra av det i deklarationen. Är otroligt glad att jag tidigare lärt honom hur man betalar med kort. Men var finns han i denna karusell? Vem tänker på bror?

Vi har nu bott i Lilla Edet i åtta månader, och under denna tid varit tvungen att varje morgon hålla koll att bilen kommer i tid, och har den inte kommit efter 10 minuter ringa förseningslinjen. Kommer inte ihåg alla ursäkter man får, när det inte funkar, men jag kommer ihåg att han liksom alla andra får löneavdrag för att han inte är där. Varje arbetsdag klockan 15,50 får jag ringa och kola så bilen har kommit och hämtat honom. Har den inte kommit, så ringer jag ånyo o 5 minuter, annars får jag ringa förseningslinjen och fråga varför.

När jag pratade med politikerna så säger de att det finns bidrag att få för resorna från annat håll. Men var då? Jag har letat och det enda jag har hittat är ett bidrag för ökade levnadskostnader som täcker ungefär halva kostnaden. Det bidraget skulle ju gå till mig, för allt det arbete jag lägger ner på honom. Men är det bidraget avsett för att ta sig till och från jobbet? I detta fall fungerar det, då vi inte har ansökt om något annat, men snart känner jag att jag vill ha betalt för det arbetet jag frivilligt gör.

Tyvärr ser jag att bror dag för dag blir mer och mer stressad, en stress som tar sig ut i irritation, en stress som påverka mig.

Klockan är nu 21.47. Jag skall säga god natt till bror, stänga dörren till sovrummet, gråta en skvätt innan jag somnar.
Ungefär kl sex i morgon bitti kommer bror och väcker mig, för att jag är ledig. Han behöver den tryggheten på morgonen att jag är vaken när han skall åka. Tio över sex knackar han åter på min dörr, säger att nu åker han till jobbet, önskar mig en fin dag, och det viktigaste av allt, DU GLÖMMER INTE ATT RINGA I EFTERMIDDAG. Min förhoppning då är att han inte kommer om tio minuter och säger att TAXIN HAR INTE KOMMIT!!!

Lyssna gärna på intervjun med mig från 2012, på P4 Väst

För några dagar sedan stals en 160 kilo tung betalmaskin på en inrättning här i Lilla Edet. Min första reaktion när jag såg inlägget var om detta var sant, då ingen hänvisning fanns till något ställe där detta kunde verifieras. Ja tyvärr förekommer det sådana nyheter emellanåt på FB, bara för att misskreditera företag.

Efter lite googlande så kunde jag konstatera att det som inträffat var sant. Vad gör man med en 160 kg tung betalmaskin? För det första, varför stjäl man det? Jag liksom fler med mig tror den är stulen för att fraktas utomlands. I Sverige är nog marknaden för liten. Samtidigt vet de flesta ägare av dylika maskiner att man inte förvarar några större summor i den.

Någon kom med ideen att nu skulle alla skimmas. Nej, så skimmar man inte, utan då måste man sätta något på apparaten som läser magnetremsan och också någon läsare för att se vilken kod man slår in. Och är det de nya korten, så kan man ju ed lätthet läsa dem på ca en meters avstånd med rätt teknisk utrustning. Så då är det lättare att stå utanför Systemet eller ICA, och läsa korten. Vid en banomat får du kortinfo via digital avläsning och sedan fotograferar tangentbordet med värmekamera, så har du även snabbt tillgång till koden. Det kallas skimning.

Idag finns det saker att köpa för att skydda korten, pass mm, från skimning, så jag skällde frågan i en ortsgrupp här och frågade hur många som hanterar kort o dyl, säkert?

På baksidan har du också en kod, tre till fyra siffror som kallas VCC-kod, eller liknande. Den använder du till exempelvis vid internetköp. Hur många tänker på att skydda den koden när du står med kortet i handen. Gömmer du koden bakom en finger eller i handen? Den måste ju också skyddas från obehöriga. Men du får heller inte skrapa bort den, då kortet blir ogiltigt. Så en liten tejpbit, om du måste lämna ifrån dig kortet. Då ser du på tejpen om någon har försökt läsa koden. Dock räknas även det som åverkan.
Nu har många försäljningsställen på nätet ytterligare en säkerhet och det är att du måste legitimera dig med Bank-ID eller en engångskod som sänds via SMS till din mobil.

Hur skyddar du dig?

I kväll var jag och bror på musikkonsert i St Peders kyrka i Lödöse. Oftast brukar vi vara just denna helg i Vargöns kyrka och lyssna på musiken, där, men ibland måste man göra nåsot nytt. Det vi fick uppleva gick inte av för hackor. Sabina Nilsson, solosång, Sofia Wik, marimba, Mats Larsson, kontrabas och sist men inte minst Peter Corneliusson på piano. De tre första var helt nya bekantskaper för mig, men det blir inte sista gången jag lyssnar på någon av dem. Vilka resurser de hade!

Jag älskar den glädje och musik skapar, och musik har ju många gånger varit den gemensamma nämnaren mellan mig och bror, liksom även mellan mig och mor under hennes sjukdom.  Idag är det fortfarande så att msiken förenar oss i glädje, vilket vi båda vet.

För mig som också har hållit på med ljud till och från sedan jag jobbade med film, så är det extra spännande detta. Musik i kyrkor är ju också ett speciellt kapitel, då det är olika rymd och olika aukustiska förutsättningar. När jag lyssnar på musik så vill jag gärna sätta mig ungefär i mitten av en kyrka för att få hela rymden av musik inom mig. Men jag vill också diskret röra mig runt, för att hitta bästa platsen. Naturligtvis får det ske diskret och kan jag göra det obemärkt från sidorna och bakifrån, så gör jag det. Ibland måste man det som ljudtekniker, för att höra hur det låter för publik mm, så man vet ungefär hr man skall ställa in ljudet för att det skall bli så bra upplevelse för besökarna. Men nu kunde jag göra det för egen njutning.

Efter lite smygande så hittade jag en plats i mittgången precis där läktaren tog slut och där jag kände toner och vibrationer i hela kroppen. Den platsen återvänd jag till flera gånger för att få maximal upplevelse. Men vid ett tillfälle blev jag lite modigare och tog ytterligare ett par steg framåt, och vilken upplevelse det var. Helt plötsligt började msiken röra sig mot himmelen, eller i alla fall mot taket, och jag försökte se både solister och msikanter sväva under taket någonstans, men bilden visade att de stod kvar på golvet, medan musiken var längre upp. Jag blev knäsvag av den känslan och gick nästan ner på knä, när den knockade mig. Jag vet inte varför denna upplevels kom, men när de själva övade och lyssnade på varandra så hittade de också samma punkt i kyrkan som jag gjorde. Så här svävade verkligen musiken i rummet.

Tack för denna upplevelse.

Ja, det är väl en sanning med modifikation, beroende på vad man menar med rik… Räknat i kronor och ören, är det ingen höjdare, men det finns andra saker som räknas. VÄNSKAP!

Min födelsedag igår visar bevis på vad vänskap är. Jag har aldrig varit så intresserad av att fira min dag, då jag inte tycker om att fira att man kommer ett år närmare döden. Men samtidigt infaller den bland så många andra helger så den kommer i skymundan. Så fram till för några år sedan så satt jag på de flesta sociala medier och ändrade min födelsedag, så ingen skulle komma på att jag hade födelsedag. Nu inser jag att det inte mödan är värt det. I dag är jag tacksam för varenda en av de gratulationer jag har fått, men är också tacksam förblandningen av personer som uppmärksammat min dag. Gratulationer från skådisar, politiker, uteliggare, knegare, journalister, vänster och högermänniskor, tiggare, kristna, muslimer och ateister mm mm. De som halkat in på bananskal och se som ännu inte hittat något bananskal att halka på. Men oavsett titel och epitet (som vi gärna sätter på varandra), så har alla mina vänner en sak gemensamt, och det är att vi är människor. Människor med varmt hjärta, och det är en rikedom, som heter duga.

Tänk så mycket jag har lärt under min tid här på jorden. Har kontakt med vänner som var kollegor och vänner när jag körde buss, när jag var datahandledare, filmarbetare och inte bara statist utan även skådis. Ja tänk så mycket rikedom man egentligen har, om man bara ser sig omkring.

Tack alla underbara vänner för hågkomsten på min högtidsdag, det värmer så mycket.

En gång i månaden är vad jag försöker hålla mina ideella arbeten till. En gång i månaden är jag kyrkvaktmästare i Sjuntorp, en gång i månaden är jag ljudtekniker i Lilla Edet. En gång i månaden är den tid jag försöker lägga på trygghetsvandring i Trollhättan och en gång i månaden försöker jag ge Missing People min tid.

Som sjukpensionär tycker många att jag har hur mycket tid som helst, och jag har mycket tid som jag inte jobbar, ca 75% av en heltidstjänst har jag min sjukpenning. Inget fett konto blir det av det, men jag måste själv inse att jag klarar inte mer, hur jag än skulle vilja. Men jag försöker ändå ge tillbaka lite av den ersättning till mina medmänniskor. Som kristen, så är det inte så konstigt för mig att gå i kyrkan, men den bästa biten är ju kontakten med så många människor. Att få serva dem, hjälpa dem. Ta dem som har svårt att gå, under armen och hjälpa dem fram till sin önskade plats. Serva dem och och alla andra.

Som trygghetsvandrare så träffar jag mina kollegor, men jag får också så mycket tillbaka i kontakten med andra människor, allt från barn upp till pensionärer. Likaså är det med Missing People, där träffar man ju många människor, med olika bakgrunder, men vi har ett gemensamt mål att hitta den vi är utsända att söka efter.

Som trygghetsvandrare har jag ju också fått en del utbildning av kommunen, bland annat HLR, Hjärt- lungräddning. Den utbildningen använder jag också till, genom att vara SMS-livräddare. Idag är det inga SMS som gäller utan jag har en app som kan börja tjuta vilket ögonblick som helst, dygnet runt. Då är det, om man kan, bara att ge sig iväg och lämna allt annat för att försöka rädda liv. Jag skall ju bara arbeta i väntan på räddningstjänst och ambulans, men det är ju de första minutrarna som är viktiga.

Min arbetsgivare vet om att skulle jag få ett larm, så avbryter jag mitt arbete, just för att rädda liv. Som tidningsbud på natten, så kan min insats vara mycket viktigt, inte minst på landsbygden. Och jag hoppas de, som jag jobbar ideellt för, vet om det också, så då skulle jag lämna mina arbetsuppgifter också.

Men så finns det också en annan sida, och det är att jag inte vill vara bunden jämt. Jag måste ha min fritid, min möjlighet att göra annat. Jag vill kunna gå ut i skogen i timmar,ta mina långa promenader med vovven, och bara njuta. Så oerhört viktigt för mig… Ja ibland vill ja bara få vara Bengt!

Ja då har det blivit 2019 ett år vi under en tid kommer att förbanna, just för att vi glömmer av det och skriver 18 i slutet, när vi skall skriva datum. Jag tror det är en tradition hos många att vi ”glömmer” det. Ja denna årstid är traditionsbunden, men att traditionerna är unika i varje människa och individ. En av våra traditioner är att skåla in det nya året med någon form av bubbeldricka.

I år blev det en flaska Freixenet för 99:- Fruktig smak med inslag av päron, honungsmelon och citrusskal. Serveras vid 8-10°C som sällskapsdryck, aperitif, eller till lättare rätter av fisk och skaldjur.

Men innan vi kom så långt så skapade vi en ny tradition? Vi besökte Verdandis nyårsfirande för att önska så många andra ett gott slut och gott nytt år. Här är alla välkomna, och vi var många som kom. Visst är det härligt med människor och gemenskap över alla gränser. Och innan det hade vi också tänt upp Guds hus till nyårsbön.


Många diktstrofer av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) klingar välbekant, som denna till exempel ”han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin” – en bra beskrivning av Karlfeldt själv, dalkarlen av bondesläkt som blev poet och ledamot av Svenska Akademien. En svensk tradition så det förslår. Ja det är ju så livet är, möte med många människor, och på villkor som passar alla.

När flaskan var öppnad och vi hade skålat, så blev det Monica Z på TV:n. Som gammal filmarbetare så kollar man ju film på ett annat sätt än man gjorde innan. Mycket film är ju inspelad i får närhet, så man letar fel, man letar var miljöerna kommer ifrån, osv, så jag behöver se dessa filmer några gånger innan jag kan njuta av handling och film. Yrkesskadad!?

När jag sedan fått av mig kläderna och kommit under täcket, så ringde det på dörren och grannarna kom med lite julöl, mums och trevligt sällskap en timma. Tack för det…

Nyårsdagens traditioner bjöd på Nyårskonserten från Wien. WoW, ja det är bara så fantastiskt att det funkar med alla dessa musiker som oftast spelar samma melodi, och på exakta punkter i stycket. En upplevelse som heter duga. Nyårsdagen är ju också en av de får folkvandringsdagar som vi har kvar. Inbjuder vädret så måste man gå en långpromenad. I dag blev det 8 km i blandad natur och bebyggelse.

Så nu sjunger nyårsdagens på sina sista timmar och jag önskar alla en god fortsättning på 2019