På träff med Missing People

I går var jag i Falkenberg och var en del av Missing People.

I skrivande stund har beskedet kommit att Dante hittats död. Vilket känns otroligt tomt inom mig och många andra.

Igår var dock stämningen på topp och vi var alla fast beslutna att hitta Dante vid liv. Fick via FB tag i en person så vi kunde samåka ner till Falkenberg från Lilla Edet respektive Alhem. Vi var nere i Falkenberg och Falcon alkoholfri arena vid 21 – tiden där vi kunde få våra västar och sedan ställa oss i kö för att tilldelas sökområde. Det är ju polisen som bestämmer var och hur vi skall söka och tar sedan fram kartor till oss.

Vi var 15 personer i gruppen plus en gruppledare och när vi fått vår info så skapade vi samordning för att ta oss dit. Vi möttes upp på en bestämd plats och där ställde vi upp oss på rad med en armlängds avstånd och tända pannlampor. Nu började sökningen och vårt första hinder. Björnbärssnår…

Vi fick göra så gott vi kunde och sedan ta oss förbi området, för att åter ställa upp oss på rad, för att gå igen. Ganska snart var vi framme vid första gården och gruppledaren går fram och knackar på. Med deras tillstånd fick vi söka igenom alla byggnader och gårdsfolket var oss behjälpliga hela tiden. Det värmde verkligen med det engagemang som så många visade för oss. Att springa i alla okända byggnader, öppna dörrar och gå in, var en speciell känsla, men vi hade deras tillstånd. Snart kom nästa hus och där öppnade ingen. Där gick vi bara genom trädgården och gjorde inte så mycket annat. Det markerades som ej genomsökt för att prova igen vid annat tillfälle.

Att gå i mörkret och pannlampsbelysning gjorde ju att man hela tiden fokuserade blicken där ljuset var. Helt plötsligt försvann marken under fötterna och jag låg ner medan Nussä tittade förvånat på mig och undrade vad jag sysslade med. Bara att resa sig upp, borsta av sug det värsta och skratta och gå vidare….

Klockan var närmare midnatt och vi knackade på det tredje stället. Där blev vi erbjudna att komma in och värma oss, respektive att använda toaletten. Allt vi hittar och andra iakttagelser framfördes till polisen.

När området var genomsökt hade vi två val, antingen lämna västen och åka därifrån eller åter ta oss ner till sambandscentralen för Missing People. Vi valde det sistnämnda.

Medan vi väntade kunde vi gå ner, få korv med mos, kaffe, dricka, frukt eller annat som vi kunde fylla magen med. Tyckte vi det var kallt ute, så kunde vi gå in i ishallen och värma oss. De flesta valde att stå kvar ute och helt plötsligt så kom en ledare och tyckte vi behövde lite rörelsegymnastik så då blev ”husmorsgym” ute på plan…

Tyvärr dröjde det med sök nummer två och vi var tvugna att vara hemma senaste klockan 05 på morgonen. Vi valde att avsluta vårt uppdrag och styrde kosan hemåt.

Även idag var jag på väg ner och hade fixat samåkning. Tyvärr tillstöter problem och jag kom inte iväg… lite senare kom via min kompis på plats det tragiska beskedet om vad som hänt, ca en halvtimma innan polisen hade sin presskonferens. När jag sedan kollade kartan var vårt sökområde långt ifrån där han hittades.

Nu känner man sig fruktansvärt tom inombords även om det känns skönt att få ett avslut på det hela. Mina tankar går till de anhöriga, men också alla människor som ställt upp för att lösa detta. Alla fantastiska människor som genom Missing People gjorde vad de kunde, av egen fri vilja, utan ersättning mer än det som bjöds på bordet vid sambandscentralen.

Stort tack till Missing People och den logistik ni byggde upp. Tack till övriga myndigheter, som bidrog på olika sätt. Tack till alla som skänkt både pengar och förnödenheter.

Tack till Ulrica för gårkvällen och natten.

Tack till John som jag skulle åkt med idag och som också höll mig informerad.

Trygghet framför allt..

Igår var jag med mina trygghetsvandrarkollegor på Månadsmarknaden i Trollhättan. Vår mål var att synas men även att prata med människor om medborgarlöftet som är ett projekt mellan kommunerna och polisen.

Det var en mycket givande dag och under de två timmar vi fyra var och pratade så fick vi ihop drygt femtio enkätsvar. Detta gladde mig oerhört. Men vad som gladde mig ännu mera var alla pratstunder med människor. När man läser sociala media och till viss del även sociala media så får man gärna uppfattningen om att problemet med otryggheten är så mycket större. En kvinna berättade att hon bor mitt i stan och det är ett paradis. Vill aldrig flytta därifrån. Men jag tog upp detta med vad man hör om händelser mm.

Ja svarade hon, när media rapporterar något så är det när något händer. Om det händer fyra gånger på ett år blir det massuppbåd av media. Men var är media de andra 361 dagarna når inget händer och när kärleken flödar. Inte skall dessa fyra dagar få bestämma det totala läget.

En annan dam berättade att hon inte går ut ensam på kvällen utan sin make. Är det för att du är kvinna eller är det något annat skäl, frågade jag. Är så så vacker som jag är, så får man vara försiktig, och så gav hon upp ett gapskratt. Men i hennes fall fanns det en självupplevd händelse när hon promenerade en kväll på gågatan och några ungdomar förföljde henne. De kom närmare och närmare men så kom en annan person från en sidogata och ungdomarna försvann förare än kvickt. Maken går gärna ut, men han lämnar mobil och plånbok hemma, för säkerhets skull. Men nej, inget som hindrar mig från att gå ut. Deras lösning på problemet var att vi trygghetsvandrare syntes mer i centrum men också att mer aktiviteter var i centrum just för äldre, så att fler ”vuxna” personer var ute. När affärerna stänger så tar kroglivet över. Men jag kontrade med att livsbutiken och Folkets Hus har aktiviteter. Visst svarade hon, men de personerna försvinner snart till sina bilar och rör sig inte så mycket.

Några andra personer vittnade om att de hört eller läst om händelserna på Kronogården men inget som drabbat den själva. Några sade öppet att det som skrivs, inte minst i sociala medier oftast är ett försök till att måla upp en värre bild än vad det verkligen är. En del som inte ville svara på enkäten svarade att de inte går ut på kvällen. Anledningen var att de inte hade någon anledning till det. Sitta hemma och sa en bok, eller njuta av tv:n. Men då känner du otrygghet svarade jag. Nej, de kunde inte svara på om det var otryggt ute på kvällarna, då de själva inte var ute.

På många ställen främst i sociala medier ropas det på fler poliser. Men det får stå för dem, svarade de flesta. Som trygghetsvandrare stärkte det ju min egen bild av vad jag själv ser. Någon var glad över att få se min hund… De hade sett den utanför PRO:s möteslokal vid tillfälle, och det gjorde henne trygg då, och det gjorde henne trygg nu.

Tack Nussä, du är den bästa trygghetsskaparen 😊

På Solsidan…..

Igår var jag på Solsidan. Jag var inbjuden till Backa pastorat i Göteborg om mitt arbete med flyktingar under 2015 på Göteborg central. Vi höll till i Hökälla i Utkanten av Göteborg där kyrkan driver ett projekt kallat, Hökälla Grönt arbete och Rehab.

Här drivs många projekt för att bryta isolering och öppna upp för gemenskap. I dag var det en träff om integration och personer som vill arbeta ideellt med flyktingar.

Carl-Henrik Karlsson som jag lärde känna i Lilla Edet, var den som bjöd in mig. Ett dussintal intresserade hade mött upp på Solsidan för lyssna till Calles tankar om arbetet och om mina erfarenheter med flyktingar men också mors berättelser från kriget i Hitlers Tyskland. Min tanke var mer en tvåvägskommunikation men där gick jag bet.

Istället blev jag den som stod upp och fick berätta hur jag blev inkastad i arbetet på centralen i Göteborg. Jag visade en hel del bilder från 2015, hur en del glada personer som fick nya kläder. En kille i yngre tonåren som kom i trasiga kläder, kortbyxor och sandaler blev uppklädd i jeans, tröja, jacka och sportskor. Är jag svensk nu. Tänk om jag hade kunnat berätta vad som väntade honom på den långa vandringen i sitt nya land.

Först var jag lite besviken på att det var en envägskommunikation men förstod snart att mina bilder och berättelser grep tag i dem, så att det rann upp tårar i ögonen. Lika tagen som de blev av mina berättelser lika tagen blev jag av deras reaktioner.

Jag berättade om hur myndigheterna stod handfallna inför anstormningen av flyktingar och hur vi i RWG blev deras välkomnande till Sverige. Jag berättade hur vi på kort tid byggde upp en organisation där vi kunde följa personerna från de klev iland i Grekland, och hur de tog sig vidare genom Europa. Det ingick inte i mina arbetsuppgifter att bestämma vem som skulle få stanna och vem som ev skulle få sin sak prövad av svenska myndigheter och ev bli skickad tillbaka. Min uppgift var att vara välkomstkommite, och hjälpa dem vidare till trygghet och myndighetssverige.

Med hjälp av en bild på en mamma med sin tremånaders baby i famnen fick bli övergången till mors flykt under WWII.

En speciell tanke riktar jag till skådespelaren Kjell Bergqvist som var en av de första ”kändisar” som kom på besök. Med sitt kändisskap kunde han få media och myndigheter att reagera. Mellan tagningarna i inspelningarna av serien så var han med oss till olika ställen, mottagningscenter för flyktingar och kunde föra upp debatter på högsta nivå.

Kjell hälsar till speciellt till alla som var med igår. Han befinner sig just nu i Thailand. Men tankar och hälsningar, från Kjell, inkluderar oss alla i vårt arbete.

Stort tack till er alla som lyssnade på det jag berättade, tack för alla kommentarer och fina ord jag fick. Tack till Svenska kyrkan och ”Calle” för att jag fick komma.

Drivved är kul…

Detta med drivved har fångat mig. Fiskarna nere vid fiskeklubben får ibland bottennapp och ibland är det något som de tror kan vara något för mig. Så det är kul att promenera efter älven. Ibland hittar jag någon gren eller liknande som jag tar med mig för att göra något. Då brukar fiskarna skoja med mig och fråga om jag samlar ved inför vintern. Även stenar som man kan göra något med, samlar jag in en burk.

Vad tycks om mina senaste verk ovan?