Tag Archive | Sorg

Stockholm kom mycket nära idag

250px-Candle_of_hopeDå kom då beskedet, som jag väntat på några dagar. Attacken i Stockholm har tagit ytterligare ett liv tillika en bekant till mig och också en Facebookvän.

Min vän och hennes väninna var på fel plats vid fel tillfälle, när lastbilen kom.
För ett och ett halvt år sedan hände hatattacken i Trollhättan rum, 14 km från oss.
Nu hamnade Stockholm bara 4 km från mig, där min bekante bodde.
I måndags när jag stod utanför Åhlens där lastbilen kört in i byggnaden på Drottninggatan i Stockholm, då visste jag inte…
Idag vet jag, och det känns fruktansvärt…

Min vän har följande citat på sin sida…
”Jag är medlem i ”Integrationsforum mot rasism” sedan flera år tillbaka, f.d styrelsemedlem och arbetar aktivt mot rasism och mina egna fördomar.”

Jag kommer att hedra henne genom att oförtrutet arbeta vidare i den anda vi båda arbetade efter. Kärlek och tolerans….

Bara kärlek kan motverka hat…

När livet vänder #7 #blogg100

när livet vänder

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Bilden är en skärmdump från SVT:s webbplats.

I går var det återigen onsdag och jag såg med stor entusiasm fram emot kvällen begivenhet på kvällens avsnitt av ”När livet vänder”. Redan innan jag skulle åka till mitt jobb, vid ca 01,00 så såg jag att Anja Kontor tweetade ut info om ett tidigare avsnitt i programserien, vilket direkt fick mig att surfa till programmets hemsida. När jag väl kom dig, så vaknade mitt huvud som ännu inte var i fullt bruk inför jobbet, av namnet Emma Jangestig. Direkt fick jag i huvudet se bilder på två små barn, som jag knappade in i sökfältet, Max och Saga. Jag hann inte ens skriva färdig förrän nästa sak dök upp i huvudet, Arbogamamman.

Så nära låg mina minnesbilder kvar inom mig.

Under arbetets gång, så fanns dessa minnesbilder till och från i mitt inre, och jag hade en förhoppning på att få ett svar på VARFÖR!

Som vanligt startar programmet med mötet mellan Anja och huvudpersonen och jag ser en leende glad kvinna, en stark kvinna som har gått vidare i livet. Samtalet börjar och man rycks med i det hemska som hände strax efter att hon öppnade dörren.
Efter tio dagar i koma vaknar Emma upp i sjuksängen och vet inte så mycket om vad som hänt mer än att hon fick slag i huvudet av en hammare. Trots att hon blir informerad om vad som hänt, om att barnen inte finns mer, så tar hon inte detta till sig.

Ganska snart saknar jag något, kanske inte i bild men ordet ”tårar”. Min devis är ”tårar är ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga”. Men tårarna kom inte och hon berörde ämnet med att hon istället spydde. Långt senare än mina tårar kom Emmas tårar efter händelser på jobbet som fick henne att vakna. Vilken lycka att ha sina närmste som ett stort stöd i denna stund. Hennes drömmar i samband med detta visade på något vackert att man kan leva med det som ändå har hänt och gå vidare i livet.

En stark och fantastisk tjej som med ett änglalikt leende kunde bevisa att bortom all sorg finns ett fantastiskt liv att gå vidare mot.

Tack Emma och Anja för ännu ett gripande avsnitt.

Programmets hemsida.
På sidan finns också en länk till stödorganisationer som kan ge hjälp och stöd i olika situationer.

Tystnaden är total #bloggswe

DSC_1866

Tystnaden är total. Jag sitter där och väntar på att det skall braka och eka efter synålen som faller, men det kommer ingen sådan smäll.
Tidigare på dagen har jag varit i blomsteraffären och hämtat en sorgebukett och en handbukett. En sorgebukett av mindre slaget då vi kommer att skänka pengar till cancerfonden också.  Nu sitter jag där tyst tillsamman med övriga kyrkobesökare och inväntar att kyrkklockorna skall börja ringa och jordfästningen tar sin början. Tredje jordfästningen på nio månader och det lockar fram många tankar både små och stora.

Först mor och sedan sonen i grannhuset och nu fadern till sonen. Det känns inom en…

Jag har aldrig tyckt om jordfästningar, som varit så svåra och jobbiga men jag ändrade uppfattning efter fars jordfästning som jag upplevde så otroligt fin, vacker och känslosam. Jag minns att jag efter den jordfästningen, sade på jobbet att jag skulle kunna göra om den. Hon erbjöd sig att hjälpa till och jag föreslog att hon kunde lägga sig i kistan under akten, men hon tackade nej till det.

Nu fick vi ändå gjort om fars begravning men denna gång var det mor som låg i kistan. Vi kopierade bara programmet från far men bytte ut de låtar och den text som var personlig. Vi valde också att göra den jordfästningen i stillhet med bara de närmaste.

Jag tänker på när jag pratade med grannen, han som ni ligger där orörlig i kistan, precis utanför altarringen, för sista gången. Det var bara 14 dagar innan han lämnade jordelivet, och hur trött han var. Trots många års skelettcancer men med sunt leverne så kunde han trots allt leva ett bra liv. Skelettcancer går inte att bota, men han lyckades mot alla odds, hålla den i schack. Men i höstas när ”fel gren sågades av” och sonen gick bort utan förvarning, då försvann kämparglöden och sjukdomen fick härja fritt…

Prästen berättar nu lite om Arnes liv, eller Petter, som vi som kände honom alltid sade.
Grupp efter grupp går vi nu fram till kistan där vi alla nu har möjlighet att säga några ord. En del väljer att såga sina ord i tysthet medan andra pratar högt.
Jag liksom många andra fäller en tår, innan jag lägger min ros på kistan. Jag klappar kistan en sista gång innan jag med nerböjt huvud vandrar tillbaka till min plats.  Skänker en tanke till änkan och ger en blick till henne och barn och barnbarn. Allt medan stilla musik spelas på orgeln.

Prästen börjar åter prata after jordfästningens ritualer, då brister det för barnbarnet som snyftar högt och sedan skriker ut sin sorg och frustration.
Ingela Agaards ord ekar i mitt huvud, ”dödligheten i Sverige är 100%”, men vad hjälper fakta och statistik i just detta nu. Vad kan trösta när sorgen och saknaden är så nära? Det enda som just nu kan skänka lite tröst när farfar inte finns längre är att krypa närmare farmor och att vi kramar varandra…

Tårar är ord från hjärtat som munnen in förmår att säga #bloggswe

alone-513525_640

Min Facebookvän Mary Andren-Pada skrev så fint på sin Facebookvägg, nedanstående text. Jag reagerade mycket starkt på den, då det är över 25 år sedan jag fick min panikångest, depression och stora sorg. Jag har fått lov av Mary att använda den och delar den här nedanför…

Jag möter många människor som är nedbrutna av sorg. Gång på gång hör jag samma sak: vänner som sviker och inte håller kontakt, bekanta som undviker den sörjande och inte låtsas se, eller professionella som rekommenderar depressionsmedicin och samtidigt säger: sorg är ingen sjukdom, du ska i arbete. Om och om igen samma sak! Varje gång blir jag lika ledsen, besviken och upprörd.
Hur kan man tänka på arbete när minnet sviker och koncentrationen är lika med noll?
Hur kan man tänka på arbete när man upplever sej kämpa för sitt liv ute på ett stormigt hav?
Hur kan man tänka på arbete när man kämpar för att förstå det ofattbara: mitt barn dog, min kära tog sitt liv, min livskamrat förolyckades?
Hur kan man tänka på arbete när väggar och tak ramlat över en och man står där naken i spillrorna?
Nej, sorg är ingen sjukdom, sorg är sorg!
Men förlusten av någon man älskar är psykiskt traumatisk i lika hög grad som en allvarlig kroppsskada. Akut sorg är en avvikelse från ett friskt tillstånd, och på samma sätt som läkande behövs inom det fysiologiska området behöver också den sörjande en tidsperiod för att återfå psykisk balans, säger psykiater George Engels.
Exakt!
Och du som inte tar kontakt, undviker eller inte låtsas se: låt modet segra över rädslan, låt kärleken segra över osäkerhet och likgiltighet.
Orden som skulle ge tröst finns inte, men att du har modet att se, möta, lyssna, gråta med, visa din medkänsla och kanske ge en kram utgör för den sörjande skillnaden mellan livslång tacksamhet och livslång besvikelse. Det ger stöd och kraft på den tunga sorgevandringen och bygger hoppets bro ut till livet igen.
Jag har aldrig förr skrivit, dela gärna om du känner för det, men nu gör jag det. Okunskapen om sorg skapar nämligen så mycket onödigt lidande och lägger sten på börda för den sörjande.

Forskningen på mediciner har under dessa 25 år gjort stora framsteg när det gäller depressioner, men även sorgbearbetning.
Men var finns den andra biten, som kan vara så mycket viktigare.
Jag har vänner som vårdat sin när anhörig under lång tid, med minimalt stöd från samhället. Det är så lätt att ordinera en toastol åt någon svårt sjuk, för att den anhörige skall slippa att kämpa med den sjuke att få komma på toaletten. Men när det kommer till den psykiska belastningen som detta innebär, då finns inget att ordinera, eller viljan till det. Man lägger all kraft på den sjukes välbefinnande och när de behoven är uppfyllda, så hoppas man att det finns lite tid för en själv att få må bra. Vänner slutar höra av sig, telefonen blir tystare och tystare. Mailkorgen fylls med reklam och diverse spam, men var är hälsningen från vännen, som man alltid litat på, som man trodde ställde upp i vått och torrt?

För mig är det tredje gången nu, jag genomgår denna process. Första då när jag fick min egen panikångest, sedan i samband med fars bortgång, och nu sist när mor lämnade oss.
Men jag är långt ifrån ensam i detta. Du som har en vän som befinner sig i en svacka, mildare eller djupare, vad har du gjort för din vän, vännen som litar på dig?

Man känner en djup frustration över känslan att samhället svikit en, att vänner har flytt åt alla håll, och där sitter man ensam kvar som ett fån…
Du behöver ingen psykologutbildning eller annan verifierad erfarenhet, utan naturen har försett dig med vad du behöver. Två öron att lyssna med, en mun att prata med, en hand, att hålla någons annan hand och två armar att kramas med. Hur många använder dem till det?

I dag är det lättare än någonsin att hålla kontakten med varandra iom den tekniska utvecklingen som skett, samtidigt har fått svårare att hålla den kontakten… Varför?

Det kan ju knappast vara att vi inte vet något, eller?

Varför inte ringa en vän du inte hört av dig till på länge, en som har det svårt, just nu, eller haft…
Säg att du tar med dig lite kaffebröd, och så tar vi en fika… Svårare behöver det inte vara…

Kom ihåg, tårar är ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga…

Sorg måste få ta tid #bloggswe

kors

Den 20 oktober lämnade mor det jordiska för att återförenas med far. Mor har alltid varit den som min lillebror, som har ett intellektuellt funktionshinder, sett upp till och varit hans stora trygghet. Han har alltid haft svårt för att uttrycka sina känslor i ord och vi anhöriga har fått lära oss att ”läsa” honom. När ar gick bort för några år sedan försökte jag skydda honom från de värsta minnesbilderna så han inte skulle behöva bära dem inom sig för all framtid.

När nu mor gick bort hade jag inte den möjligheten utan det blev att hjälpa honom att bearbeta de värsta bilderna inom honom till för honom ett begripligt språk. Jag tycker att jag lyckats bra i det, då han är lugn och trygg. Men ibland kommer känslorna som jag måste läsa på honom och hjälpa honom att förstå. Det är ett tufft jobb för mig många gånger.

För några veckor sedan lämnade vår granne det jordiska, helt utan förvarning. Denna granne är i ungefär samma ålder som vi, och har alltid varit ett stöd för bror. Såg inte fram emot att behöva berätta det för honom. Efter middagen den dagen, så sade jag att jag har en tråkig nyhet. Grannen är död….

Han tittade på mig och sedan tittade han ut genom köksfönstret. Jag såg hur de i vanliga fall rosa kinderna blev blekare och blekare medan blicken var fylld av något, som jag inte förstod. Den stannade på något utanför fönstret och det tog drygt 10 minuter innan följdfrågan kom, vad dog han av?

Såg att han hade svårt ta in sig av detta och frågorna tog lång tid innan de kom.

Två för honom viktiga personer hade lämnat det jordiska på mindre än två månader…
Förstod att detta skulle bli jobbigt för honom.

I fredags var det begravning för grannen och jag ville att bror skulle vara med men jag förstod ganska snart att han inte ville. Han kunde inte formulera sina känslor men kunde inte säga att han inte ville.
Jag frågade honom och svaret var, jag vill jobba sista dagen innan julledigheten. Det var hans sätt att säga att han inte ville/orkade gå på begravningen, vilket jag accepterade.

Efter akten i kyrkan träffade jag våra andra grannar, de som tyckte att mor skulle ha en spruta i ändan. De frågade varför inte bror var med, och jag förklarade att han inte orkade med två begravningar så tätt inpå varandra och två personer som stod honom så nära.

Men det är väl ändå skillnad på om det är en äldre som går bort än en yngre? Ja visst är det så, men du kan inte rangordna någon annans sorg och sätta dig in i dennes känslor.

Sorg måste få ta tid att läka….

Alla goda ting är tre, även de onda #bloggswe

kors

Alla goda ting är tre, även de onda var något far alltid sade. Detta gäller ända in i döden.

Först blev vår katt påkörd och dödad. Detta var mors favoritkatt som alltid skulle sova hos henne i sängen. Där fanns en saknad och sorg, men ingen hade räknat med att det skulle vara den första i tre-gruppen. Jag vet inte vad bror tänkte för tankar i efter denna händelse, då han har svårt att sätta ord till sina tankar.

Därefter gick mor hastigt bort och det blev en chock både för mig och för bror. Även om han också sett hur mor försvunnit in i sjukdomen, så är det trots allt vår alldeles egna mamma. Bror tog detta hårt och blev sjukskriven under flera veckor för att bearbeta förlusten men också tankarna från dödsögonblicket av hans egen mor. Han har inte berättat så mycket om det men jag är glad att ambulanspersonalen gav honom ett oerhört fint stöd efter att mor. För bror som har sina problem så måste saker få ta tid att sjunka in.

Nu kom det tredje dödsfallet i vår närhet. Våra grannar har hastigt förlorat sin yngste son, som är i samma ålder som jag (54). Denne man har alltid tagit bror för vad han är och inte gjort några konstigheter med det. Detta har ju bror uppskattat mycket och har haft ett stort förtroende för honom. Nu finns han inte mer bland oss levande och det föll på min lott att berätta detta för bror. Bror blev helt tyst och det syntes mycket att han tänkte, tänkte på vad?
Tog 10 minuter innan första frågan kom, vad har hänt?
Sedan kom frågorna spontant med långa mellanrum och jag fick sitta där och vänta på att han kunde ta in vad som hänt och sedan bearbeta detta.

Barnens rätt #blogg100

DSC_0195 (1)

 

Jag var idag uppe i stan tillsamman med mina nära och kära, på valupptakt hos ett parti vars lokala politiker och rikspolitiker stöttat mig i min kamp. Det blev en kär träff då vi aldrig träffats tidigare utan haft kontakt vi andra vägar.

På en liten folder, ca 10 x 10 cm är det ett stort rött hjärta och på den står det med stora bokstäver ”SE BARNEN I TID”

Denna lilla folder med de orden grep mig så otroligt så jag glömde vad vi just pratade om.

Tänkte först på karlskronafallet som nyligen uppdagades, där en 8-åting blivit mördad.
Jag tänkte på de mor- och farföräldrar som genom skiljsmässor och andra orsaker förvägras rätten att träffa sina barnbarn.

Jag tänker på en man i min nära krets som har barn från ett tidigare äktenskap och där barnen vill träffa sin far men han vill inte träffa dem. Jag vet inte varför.

Det är valtider och mycket valpropaganda men denna lilla folder fick mig att tänka, glömma att det just nu fanns värld utanför mina tankar. För några sekunder stod jag helt paralyserad och tankarna var ett vattenfall inom mig.

Helt plötsligt var jag okontaktbar och tänkte barnen är framtiden, barn är barn en sådan kort tid.

En annan person i min närhet var under 20 år sambo och förlovad med en kvinna.
Farmor och farfar bodde bara några hundra meter ifrån sitt barnbarn i den lilla by vi bor i, likaså mormor och morfar.

Tänkte detta var den ultimata familjeidyllen där de olika generationerna fick möjlighet att umgås med varandra och verkligen lära känna varandra.
Jag jämförde detta med alla skilsmässobarn där ena partnern flyttar långt ifrån den andra och där avstånd mer eller mindre gör det omöjligt att träffas.

Som grannar umgicks man med alla grannar och alla verkade vara nöjda och glada i situationen.
Såg inga moln på den klarblåa himmelen och hade ingen tanke på att leta efter några heller, när solen lyste så fint.

Helt plötsligt blir det en akut skiljsmässa mellan barnens föräldrar och mor med son flyttar snabbt till en annan bostad.

En kväll kommer sonen som nu är myndig hem till fadern, pappa jag vill prata med dig.
Hur var farmor och farfar egentligen?

Fadern skojar glatt men det vet du ju, du har ju bott grannar med dem i över 18 år.
Sonen börjar gråta, men jag har aldrig fått lära känna dem för mamma, hon ville inte att jag skulle besöka dem. Jag fick bara gå till mormor och morfar. Jag har vetat var de bor men mamma har sagt till att jag inte få gå dit ensam, bara när mamma varit med och mamma ville inte gå dit.

Helt plötsligt sitter far och son och gråter tillsamman. Under 18 år har fadern trott att han levat i ett lyckligt förhållande när det sedan visar sig vara en livslögn.
I dag är farfar borta och barnet får aldrig lära känna honom och mormor är sjuklig och barnet får aldrig lära känna henne som hon verkligen var.

Här har farmor och farfar under nästan tjugo år gått med en sorg inom sig som de aldrig visa för någon vad det kände. De visade en lycklig fasad utåt och ett perfekt släktband och en idyll som bara var en fasad.

En son som aldrig kommer att få lära känna sina fars föräldrar, en son som berövats en del av barndomen och att behöva leva livet med en sorg att förnekats den lycka det innebär att få umgås med alla nära och kära.