Archive | maj 2013

Piller istället för god vård och omsorg

ID-100132917

Vi är nu inne i en kris igen med omsorgen.
Alla problem med mor började med när vi tog in omsorgen med hemvård mm.
När hemsjukvården kom in e

scalerade allt.

Mor var orolig när hemvården kom och ropade efter mig, det försöktes lösas med piller, lugnande i olika slag.
Dagpiller, nattpiller och vid behovspiller.
Till slut på bara några månader så kom det tnga artelleriet in, Mor blev förgiftad, och ännu mindre vetande än hon skull behöva vara.
Vad visste jag om medicin, jag litade på vården och omsorgen att de visste vad de gjorde och hade erfarenhet.

I dag är jag mycket klokare och förstår att rubriker som ibland dyker upp att piller används istället för att ge god omvårdnad är sann.

Visst god omvårdnad kostar pengar och piller är billiga. Lagarna som styr en människas behov är också ramlagar som säger att en människa skall ha skälig levandsstandard.

Jag personligen är övertygad om hennes demenssjukdom men den är inte värre än att hon förstår vad som händer.
Mor vill gärna känna närhet och vill kramas och ge en puss och ofta viskar hon i mitt öra ”jag älskar dig” och ”tack för att du tar hand om mig”.

I höstas när läkaren och SSK gjorde hembesök efter att mor blivit pigg igen, efter senaste förgiftningen så gjorde han bedömningen att det är verksamhetscheefen för hemvården som får ta ansvaret för att personalen känner sig trygg och säker, då problemet är där. Det är inga piller som skall till utan det handlar om god och säker omvårdnad.

Verksamhetschfen hara anklagat mig för att missköta mors mediciner detta efter att personalen sagt sina påpekanden.
Hon måste tänka på personalen, är hennes syn på saken.
Men personalen måste ju kunna må bättre om de får den tid som behövs för att ge rätt vård och omsorg.
Det är insatserna som är beviljade och INTE tid och insatserna är är standardiserade vilket innebär att det är så långt ifrån personcentrerad det kan komma.

Jag ser ju en annan bild än vad vårdpersonalen ser.
Jag ser en lugn och harmonisk mor som vill bo med sina pojkar, hon vill vara aktiv och följa med.
Hon vill till affären och handla, hon vill följa med på hundpromenader hon v ill hjälpa till med matlagning och städning mm.
HOn vill vara aktiv efter det förutsättningarna som behövs.Hon blir orolig när hemvårdspesonalen är här och ibland sitter den oron med i flera timmar och jag skall trösta och värma henne.

Hemvårdspersonalen ser oftast en person som verbalt anklagar dem för olika saker och protesterar ibland vägrar att göra som de vill på sina 30-40 minuter de har tillgodo för omvårdnaden. Frisören var här och mor somnade i stolen, mor njöt av fotvårdsspecialistens omsorg. Hon njuter vid träningen när sjukgymnasten är här och vill aktivt träna för att bli bättre.

Hon säger till mig och sjykgymasten att hemvårsper

sonalen inte lyssnar….
De bryr sig inte om vad hon känner och jag sitter som en åsna och vet inte vem jag skall tro på.

Chefen försöker övertala mig att mor behöver in på ett hem, dit hon inte vill och även vi barn i dagsläget inte vill att hon hamnar.
Alternativet för mor är och så drar hon med en låtsaskniv över halsen. Ibland förtydligas detta med att verbalt säga ”jag vill dö”.

Framför mig ser jag en dam från förra året där jag får hjälpa till med toabesök, promenader och aktivering i stället för att sitta fastlåst i rullstolen under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig.

En aktiv social människa som vill prata och umgås, även om man kanske säger fel saker ibland, blir till en fånge i en isoleringscell.

Ingen brydde sig vare sig om vad jag sade eller påpekade.

Isoleringscell är det vad som kallas skälig omvårdnad och levnadsvillko

r????

Både jag och bror besökte mor så gott som dagligen och fick ofta höra att vi behöver inte komma dit och mata henne, de ser till att mor får i sig den mat hon behöver.
Vi gick inte dit för att mata mor, vi gick dit av kärlek för att njuta av mors ömhet och kärlek. Vi gick dit för vi älskade mor och vi ville njuta av den person som för många år sedan födde oss och uppfostrade och lärde oss leva livet.

Varför skall mors ”tvingas” till ett hem som varken hon eller vi vill, ett hem som vill ge henne medicin (drogas?) henne för att kunna arbeta och ge henne omvårdnad.
Jag är medveten om att mor kommer att bli sämre och kräva mer omsorg, men då måste det vara efter mors behov av bästa vård och inte politiker som försöker att spara in ytterligare kronor och dra in på vård omsorg.

Är det bara jag och bror som vill se mor ha livskvalitet även som dement, är vi så unika i vårt land?

Image courtesy of Feelart at FreeDigitalPhotos.net

Den gröna ängen är ljusblått hav..

Sitter på altanen med mor och bror. Läsplattans spelar 50-tals musik, Käre John med Alice Babs.

Hästhagarnas gröna gräs har omvandlats till azurblått hav med lite palmklädda öar i horisonten.
Bredvid mig sitter världens vackraste kvinna, min 80-åriga mor och utstrålar en glädje av sällan skadat slag. Hon njuter och jag har en inre frid som det var länge sedan jag jag har känt.
Kvällsluftens regnfuktiga känsla har omvandlats till ljumma söderhavsvindar.

Den gamla granen i trädgården har omvandlats till en en lutande palm i vars bladverk man ser den röda solen går ner i havet.

Trätrallen under våra fötter har omvandlats till sommarvarm sand som silar mellan tårna.
Lyktstolpen har blivit en lanterna som visar vägen och våra glas på altanen och blivit med fot och ölen i dessa har bytt till en gulorange drink och med paraply och sugrör.

Bilen som passerade med hög fart på vägen har transformeras till en segelbåt som korsar horisonten i sakta mak.

I kväll är alla drömmar verklighet, min fantasi är verklighet…

Jag bara mååååår så gott. Tittar upp på kvinnan vid min sida som är så vacker…

Jag är vaken men är ändå rädd att väckas ur min dröm…

Kvinnan får en kram och en puss på munnen, vad kan bli bättre?

Det jag ser just nu kommer jag att leva på länge…

Tack för en helt fantastisk dag!

Barnet buret bär den vuxne

Här berättar en person som står stadigt och har plats i sitt hjärta!

Diakonibloggen

Skärmavbild 2013-05-21 kl. 18.25.07Jag heter Elisabet Kling och är diakon i Halmstad. Jag är gift med Thomas och tillsammans har vi tre döttrar. De börjar bli stora nu och klarar sig bra på egen hand. Sara är 22 år och bor i Oslo, Stina är snart 19 år och tar studenten nu i juni och Selma är 17 år och går andra året på gymnasiet.

Barnen, mina egna och andras, har alltid haft en stor plats i mitt hjärta. Innan jag blev diakon arbetade jag som förskollärare både kommunalt och i församling.

Nu som diakon arbetar jag mest med vuxna, och alla har ju relationer till barn, egnas barn, andras barn, små barn, vuxna barn och barnbarn. Så barnen finns alltid med! Och vi får inte glömma bort det lilla barn som bor djupt inne i varje människas hjärta.

Min övertygelse när det gäller barn och barnuppfostran är att det viktigaste av bestående…

View original post 380 fler ord

Kan uppgiften verkligen vara sann?

Jag vågar inte lita på någon längre…

Tankar i natten

När jag surfar runt bland tidningar stöter jag ofta på små notiser, som får mig att lyfta på ögonbrynen och undra – kan det här verkligen stämma?

Alldeles nyss råkade jag läsa Dagbladet och stötte på en artikel om att socialnämndens ordförande i Sundsvall, Else Ammor (M), hävdar att hon utsatts för trakasserier och hot. Hon menar, vad jag förstår, att det är moderater som ligger bakom hoten och ryktesspridningen, att Ammor skulle vara psykiskt sjuk. Moderaterna har uttryckt att de inte har förtroende för Else Ammor längre och uppmanar henne att lämna uppdraget som socialnämndens ordförande.

Jag har full förståelse för att Else Ammor känner sig illa behandlad och att hon mår dåligt, men ändå. Går det verkligen att sjukskriva sig på det här sättet? Artikelförfattaren Arne Åkerlund skriver: ”I dag sjukskrev sig Else Ammor på obestämd tid.” Här har jag under flera år läst om hårdare sjukskrivningsregler…

View original post 116 fler ord

Friden infinner sig…

DSC_0020

Vi har nu varit utan hjälp från omsorgen sedan i fredags eftermiddag.
Det känns så otroligt skönt och fridfullt i hemmet, mor mår bra, bror mår bra och jag känner att krafterna återvänder…

Mor har mått dåligt när viss del av personalen varit här och då kallat dessa av personalen mindre smickarande namn mm.

Bror som är utvecklingsstörd har haft mycket svårt att hantera detta med sina känslor mm.
Han förstår inte allt, har svårt att hantera sina känslor och ännu mindre kunna ge uttryck för dessa.

Säkert tillhör detta en del av sjukdomen men samtidigt ser jag att mor njuter av frisörsbesök, fotvårdsbesök och hon älskar att träna med sjukgymnasten.

Hon känner sig trygg i min närvaro men ger också sjukgymnasten en stor möjlighet att arbeta med henne.

Vi arbetar med tre moment i gymnastiken.
1. Lyfta på höfterna för att sträcka musklerna i ljumskarna
2. Cyckla för att få rörligheten i benen
3. ställa sig upp vid Turner för att öka rörligheten

Jag är md vid höftlyftet och håller mor på fötterna för att ge trygghet. Därtill är jag med vid montering av cykeln och sist vid Turner. Allt detta för att ge mor tryggheten tillbaka.

Men frågan är varför det hela tiden är problem när omsorgen är här…

En sak tror jag vi har hittat och det är bristen på tid.
En annan sak som vi tror är att det är tre olika grupperingar inom gruppen som vill arbeta med mor på olika sätt…

Men varför har vi ingen hemvård just nu då???

Det finns tre skäl till det..

1. I tisdags på mötet ville jag prova under helgen för att se hur mor och bror mådde när vi var utan hemvård. Mor mådde bra och var lite lugnare, men även bror var lugnare och drog sig inte unda lika mycket. Han var med på noterna att testa det hela mendan jag var mer osäker på min situation hur jag skulle orka. så jag sade av mig besök för besök.

2. I torsdags kväll var det en som uttryckte sig väldigt märkligt från hemvårdpersonalen.
”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.” Detta fick mig att gå i taket och jag anser att det är mot alla genomförandeplaner och all vetenskap som finns att tillgå gällande arbete med en demenssjuk person.

3. Förra veckan hittade vi två löss på valpen. För att ingen skall bära med sig dessa till andra vårdtagare eller hem till sina djur och ev föra ”smittan” vidare.

Så helgen utan hemvård var planerad.
Torsdagens uttalande gjorde mig så rosenrasande att jag redan då hade lust att avsluta all kontakt med omsorgen. Men jag vet också att man inte skall ta beslut i ett sådant uppretat läge, så valde jag att sova på saken och tänkte vi provar helgen.

Helgen gick som en dans och jag valde då att säga upp morgonbesöket för att se om helgen hade gjort någon nytta inför gymastiken.

När jag nu fick reda på att personalen behöver åka och byta kläder och duscha efter besöket här så var beslutet inte svårt att ta.

Naturligtvis så har jag alla möjligheter att begära att de kommer igen och skulle något hända så finns alltid möjligheten att larma.

hemvårdens trygghet finns i bakgrunden men samtidigt får jag chansen att testa hur mor reagerar. Nu skall vai strax ta duchen som hemvården skulle gjort idag senare i eftermiddag har vi besök på djurkliniken för valpens sprutor och då har vi möjlighet att se om den har några löss kvar efter badningana och Fronline.

Mer jobb och ansvar för mig men samtidigt mycket lugnare.

Friden infinner sig…

Personcentrerad omvårdnad

xperia 640
Läser socialstyrelsens information om personcentrerad vård. Anledningen till detta är det uttalande en omsorgspersonal gjorde efter kvällsbesöket i torsdags kväll.

”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”

Detta uttalande är så långt ifrån en värdig människosyn man kan komma.

Personligen är jag övertygad om att mor har en demenssjukdom, detta trots att ingen utredning har gjorts förutom två minnestester för ca 3 år sedan.
Efter att far dog blev jag den person som numera är familjens överhuvud. Jag älskar min mor över allt i världen och min bror som är utvecklingsstörd pga medicinsk felbehandling likaså.
Mor och bror älskar mig, vill bo med mig, vill leva med mig, umgås med mig och litar på mig.
Jag har valt detta livet själv, utan att någon har tvingat mig och det är jag stolt över.

När jag förra året förstod att inte allt stod rätt till på boendet mor tillfälligtvis var på och troligen skulle bli hennes hem de sista åren i livet, började jag rota i det hela.
Allvarliga brister upptäcktes på vårdcentralen men också på kommunens boende då de inte gjort erforderliga kontroller av journaler och medicinlistor. Trots mina påpekanden om att något var fel så ignorerades jag hela tiden. Trots att jag personligen tränade mor att hålla hennes funktioner vid liv, gångträning mm och bevisade att mor kunde gå om hon fick smärtlindring och behandlades utifrån sina förutsättningar, så reagerade ingen.
Semestertider och tillfällig personal gjorde inte saken sämre.
En sjuksköterska som inte ville lyssna och hänvisade till journaler och betraktade mig som mindre vetantande, eller rent utav dum i huvudet. Detta får hon naturligtvis tycka men hon skall behandla mig professionellt och ta min oro på allvar, vilket hon INTE gjorde.
Personalen lyssnade heller inte på mig och ännu mindre på mor. Visst, mor var inte på en demensavdelning vilket heller inte varit nödvändigt, då mor inte var så sjuk att det var nödvändigt.
Mor var förgiftad av risperidon så till den milda grad att hennes medvetande var avtrubbad. Till och från var hon som en zoombie.  Under nästan tre månader efter avslutad behandling av medicin så hade hon fortfarande parkinsonism och troligen då även starka muskelsmärtor och stelhet av medicinen.

Trots att vården och omsorgen vet detta så behandlar de henne bara som en dement individ.

På vårdcentralen är vi ett av sju fall där det är likartade problem. Missad journalföring, missade remisser och epikriser. Vårdcentralen använde sig inte av regionens gemensamma avvikelsehanteringssystem. På socialstyrelsen är vi ett diarienummer. I kommunen är vi ett personnummer men för oss är vår mor en människa av kött och blod med känslor, tankar och rädsla.

Jag har hela tiden trott att kommunens omsorg skulle ta ansvar för sina anställda och informera dem om vad som gäller, hur man skall arbeta med personer som har demenssjukdom. Att personalen blir informerad och vet vad som gäller men också att de arbetar efter dessa riktlinjer.
Vad är det för mening att göra upp genomförandeplan på genomförandeplan när många struntar i den. Vad är det för mening när viss personal väljer att köra sina egna race och strunta i allt som sägs i förordningar och lagar. Varför skall jag vara den som skall läsa in mig på texter hur man arbetar med sjukliga personer och lära personalen.

Jag var under helgen inne på socialstyrelsen sida ”äldreguiden” och tittade.
När jag läser uppgiften om  ”Delaktighet vid planering av hemtjänsten” så är siffran för vår omsorg 11% medan rikssnittet ligger på 66% och kommunsnittet på 88%. Näst sämsta är 56%
Vad är det för fel på vår omsorgsgrupp i hemvården?
Ibland önskar jag att vi hade alternativ till kommunens omsorg så man kunde byta för att se om det blev bättre. Ibland funderar jag på att byta kommun för att slippa detta helvete.

Jag vill också i sammanhanget säga att det finns mycket bra personal också, som gör sitt bästa och verkligen försöker fåt ill det på bästa sätt. Ni är UNDERBARA!

Socialstyrelsen skriver om personcentrerad vård följande:
Fokuserar på personen och inte sjukdomen, tar utgångspunkt i den sjukes upplevelse av sin verklighet, syftar till att bibehålla och bevara den demenssjukes personlighet trots sviktande funktioner, strävar efter att förstå vad som är bäst för den demenssjuke utifrån dennes perspektiv och bekräftar den sjuke i dennes upplevelse av världen och involverar den sjukes sociala nätverk i vården. Det personcentrerade förhållningssättet gör omvårdnaden och vårdmiljön mer personlig och erbjuder den demenssjuke möjlighet till medbestämmande och strävar efter att förstå beteenden och psykiska symtom ur personens perspektiv och att värdera upprättandet av en identitetsbekräftande relation som lika viktigt som att prioritera rätt utförda vårduppgifter. Personalen uppmuntrar aktivt den demenssjuke att fatta beslut om sin egen vård och de tillägnar sig rutiner som operationaliserar grundidén med en personcentrerad omvårdnad som till exempel att använda sig av information om den demenssjukes livsmönster, värderingar och preferenser och att de är beredda att underlätta för den sjuke så att denne kan bli en aktiv samarbetspartner utifrån sina förutsättningar.