Skotten i Köpenhamn av @niklasorrenius

246400
Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius. Copyright/fotograf: Åsa Sjöström

Nu har jag läst ytterligare en bok, Niklas Orrenius, ”Skotten i Köpenhamn”

Informationen till boken från Albert Bonniers förlag lyder: ”Lars Vilks bor på hemlig ort med livvakter dygnet runt. 2015 överlevde han den terrorattack i Köpenhamn som krävde två liv. Han drömmer om att ställa ut sina verk på nytt. Men Vilks är radioaktiv. Det handlar om terrorskräck – men också om politik. Vems ärende går han?
    En idé till en bok om extremism, terror och rädslor tog form. Skulle det gå att ta rygg på Vilks, trots de massiva säkerhetsarrangemangen? Och skulle man i så fall kunna få syn på vår tid, vårt samhälle och dess blinda fläckar?”

För mig var boken en nyttig historielektion vad som hade hänt och satte in mycket i tidslinjen, så att jag kunde hänga med i händelserna från dåtid till nutid. Men boken ger inga svar på frågor om det var rätt eller fel av Lars Vilks att göra sina karikatyrer som den konstnär han är. Själv har jag absolut inte ändrat uppfattning i frågan, men boken tar upp frågan om yttrandefrihet, kultur och respekt mot varandra som idag är viktigare än någonsin, och där har boken ett mycket stort värde. För mig är ju yttrandefrihet otroligt viktig även om det behöver sättas gränser inom vissa områden. Men var dessa gränser skall sättas och hur, vet jag inte. Själv tycker jag att vi använder vår yttrandefrihet till att smäda och håna varandra istället för att använda till en sund debatt.

Själv reagerade jag mycket på när författaren ifrågasätter dåvarande utrikesminister Laila Freivalds regelvidriga nedsläckning av den sverigedemokratiska sajt som startade en egen tävling för Muhammedkarikatyrer. Får detta ske, undrade jag, och jag fick ju en förklaring till varför det skedde. Men var det OK?

Själv tänker jag mig in i debatten om bokmässan och ”Fria Tiders” medverkan eller inte, var ett ämne som diskuterades. Var sätter vi gränserna? Själv fick jag inbjudan efter inbjudan till att deltaga i manifestationer och protester om deras medverkan, som jag artigt tackade nej till.

Tankar jag funderar på är om Lars Vilks skall behöva leva i sin egen värld i ett land som Sverige, just för att han utnyttjade sin yttrandefrihet, och skall vi också sätta yttrandefrihetens flagga så lågt att vi ger oss på varandra med okvädesord, inte minst i de sociala medier?

Själv tycker jag att acceptansen i alla läger ökar just för att vi kan bete oss (nästan) hur som helst mot varandra, och där någonstans går yttrandefrihetens gräns.

Ni som vill fortsätta diskutera detta tycker jag verkligen skall lyssna på boken, just för att kanske förstå lite mer av yttrandefrihet och vad det verkligen innebär.

Redo för uppdrag

20161028_163816

I går kväll gjorde jag och Nussä samhällstjänst genom att trygghetsvandra på stan denna lönehelg. Finns ju inte som hindrar att vi byter ut vår skogspromenad mot stadsvandring vid tillfälle och denna mörka årstid så får man ibland ta elljusspåret då dagsljuset inte alltid räcker till. Det bästa med centrum är ju att det är elljusspår överallt. Och för Nussä är detta rena rama julafton med så många nya spännande dofter som måste undersökas och ibland även helt nya bekantskaper som man verkligen kommer överens med.

För mig som inte tidigare vandrat med just denna grupp så kände jag det viktigt att vi gick nya och gamla, så jag fick lära mig denna gruppens arbete. Jag och Ove som vandrade tillsammans visade sig snart ha många gemensamma beröringspunkter, både från barndom, ungdom och vuxna. Samtidigt som vi vandrade på stadens gator och höll våra sinnen öppna mot omvärlden just nu, så kunde vi också diskutera hur vi upplevde världen då och nu, och vilka skillnader och likheter som vi upplevt.

Vi kommer fram till perioden då jag jobbade som busschaffis i staden och hur jag fick med mig ungdomarna på min sida och fick ett underbart samarbete med dem, så jag hade ju sällan problem med ordningsstörande eller annat, då de som kände mig oftast hjälpte mig med att hålla ordning på sina kompisar. Detta gjorde att gammal som ung kände sig trygga att åka de turer jag körde och mina kollegor som kände obehag just för de ”tuffa” linjerna, bytte gärna med mig. Ett av de starkaste minnen jag hade var när någon överförfriskad hade kastat upp maginnehållet bak i bussen och kompisarna kom och bad om hinkar, trasor och vatten för att kunna städa upp efter honom, för att inte jag skulle få skit för detta. Detta löste vi på ett jättebra sätt gemensamt genom att jag kunde få en ny ren buss istället. Så den som klagade på ungdomen vet inte så mycket.

Men ett annat problem, som numera verkar vara borta var de ensamstående föräldrar som skulle ha träff med partners på fredag och lördag. Naturligtvis ville de inte bli störda av sina yngre tonåringar som då fick en eller två flaskor vin och sedan besked att springa på stan medan föräldern hade det varm i sängen. I den åldern kom de inte in någonstans och det enda som kunde värma var det de hade i flaskan om de inte följde med någon mer eller mindre okänd hem. Där visste man ju inte vad som kunde hända. Är glad att det problemet mer eller mindre försvunnit både enligt min kompis men även ordningsmaktens representanter.

Dock finns ett annat problem kvar, och det är de överförfriskade av det kvinnliga könet. Varför det fortfarande är mer tjejer som sitter på olämpliga ställen och spyr, har jag ingen förklaring på, men dessa tjejer är ju väldigt utsatta i sin situation, där de kan utnyttjas av killar. Där gör vi en stor insats genom att hjälpa dem, få tag i någon som kan hjälpa dem hem i trygghet så inget händer. Och får vi inte tag i någon anhörig eller vän som vi anser vi kan lita på, så är det i sista ändan polisen och deras fylleceller. Fylleceller är väl inte det bästa stället, men ett eventuellt annat alternativ känns ännu värre.

Nussäs roll då?
Han är en flirtare av stora mått och får de flesta att smälta när de ser honom. Han är till stor hjälp till att skapa kontakter med folk, gammal som unga, man som kvinna, nykter som onykter. Så jag och min vovve, vi är ett härligt team tillsammans.

Att vara positiv

I går var på tur till grannstaden med kollektivtrafiken .
På resan mellan Vänersborg RC och Fyrkanten Vargön hade jag samma buss och chaufför.
Han var en riktigt hjälte i trafiken och framförde bussen med omsorg. På vägen tillbaka till Vbg RC, så skrev jag på Västtrafiks sida följande.

”Åker nu med 62:an i Vänersborg och passerar brandstation mot RC
Vill berömma chauffören som kör helt underbart fint. All heder till honom.”

När jag sedan skulle kliva av bussen då gick jag fram och visade min mobil med inlägget.

Det leendet och de glittrande ögonen jag fick till svar, gjorde min dag.

Tack du chaufför, du gjorde min dag!

Ja, det jag såg i ansiktet värmde mig otroligt mycket, och jag tror han kände samma sak. När man går in på västtrafiks sida om vad andra skriver, så ser man negativt, negativt och åter negativt. Jag kände mig ännu gladare och ännu unikare genom att jag kunde skriva något positivt mellan alla andra inlägg från besökare.

Jag tänker på att har du gjort nio saker rätt och ett fel, vilket är det då andra minns?
Visst, måste vi kunna prata om vad som har gått fel ibland, men samtidigt är det ju viktigt att kunna lyfta andra när det gjort något bra. Känns många gånger som vi glömmer den biten. Jag minns ju själv när man körde buss och hur roligt det var att kunna säga något positivt till passagerarna och ännu gladare blev jag när någon sade något positivt till mig.
Många gånger känns det som den negativa attityden tar över i dagens samhälle, och det är inget jag känner är rätt väg. Vi använder grövre och grövre ord och önskar varandra sjukdomar, hat och olycka när någon inte gör som man tycker är rätt.

Nej, fram för mer positiv energi och skänk glädje till dina medmänniskor.

 

Spåra vovven

3573391773

För några veckor sedan hände det som inte får hända. Vovven försvann en natt. Jag hade gått upp för att åka till jobbet och som vanligt och vovven skulle ut och rasta, och jag släppte ut honom som vanligt. Men när jag skulle släppa in honom kom han inte. Jag ropade men ingen vovve.

När ha var en liten valp var ha en utbrytarkonung och tog sig ut ut bilen på alla sätt, till och med genom takluckan om det inte gick på annat sätt. Vet inte hu många gånger jag hämtade honom på polisstationen under valptiden. Numera är han större och klokare och ligger snällt kvar i bilen vid de tillfällen och jag känner mig trygg.

screenshot_20161023-183026Denna natt var det höglöp hos en tik i grannskapet och jag vet att han gärna ville dit, men han gick aldrig ensam. Han ville alltid ha mig med och så gick vi dit så han fick stilla sin nyfikenhet. Men nu gjorde han inte det utan tog sig en egen promenad. Tog bilen dit i natten men hittade honom inte och var orolig att något hänt.

Strax innan jag skulle ge mig iväg till jobbet, så kom han hem.

Jag fick nu tag i en GPS-tracker, GPS-spårare som jag numera har på vovven. GPS:en är duktig på att rapportera när vovven hamnar utan för sitt geofense. och jag kan följa honom både via app eller en sida på datorn. Mobilen gör mig också uppmärksam när han passerar gränsen och jag vet att han är utanför tillåtet område. GPS:en rapporterar via flera olika mobilnät och jag måste ha abonnemang hos tillverkaren som kostar några 10:or i månaden. Den rapporterar med ojämna mellanrum beroende på hur vovven rör sig, men behöver jag leta efter honom går jag över till live-läge och ser nästan i realtid var vovven befinner sig. Efter ett antal minuter får den sedan över i normalläge igen, för att spara batteri. Detta gör att laddningen räcker i flera dagar. Skulle jag inte hittat vovven inom tiden så är det bara att starta nytt livläge.

tractiveMed jämna mellanrum blinkar även lampan på trackern så jag ser var han befinner sig i mörkret och skulle jag behöva söka upp honom, så kan jag direkt i appen tända lampan till fast sken, och i nödfall även skicka signal som ger i från sig ljud, även om det vore bra om det hördes lite bättre.

Än har jag inte behövt använda den i skarpt läge, men det ger mig bra information ändå, när vi rör oss i naturen och han är lös, vilket han oftast är.

Sveriges prylsajt M3 inom IDG-gruppen rekommenderar den och ger den näst högsta betyg i deras test av flera olika modeller av spårare.

Och jag känner mig mycket nöjd och trygg.

Mer info hittar du på Tractives hemsida

Den goda värmen

1

I år skall jag inte frysa, har jag bestämt mig för.
När jag fick de första lyckopillren i början på 90-talet, så blev min kropp heltokig.
Att gå med bar överkropp vid vindstilla och noll eller ett par minusgrader kändes normalt. när det sjönk under minus fem grader och var lite snöstorm åkte jackan eventuellt på, men knäpptes inte. För att knäppas behövdes det värre saker.
Största problemet var att jag kände mig tvingat att klä på mig för att andra inte skulle frysa, för jag såg hur andra människor drog åt sina kläder när jag gick i kortärmat på stan i minusgrader.

Sedan några år har jag andra lyckopiller, en en ny era i mitt liv kom när jag fick blodtryckssänkade mediciner. Då började jag frysa om mina fingrar och händer redan när det var plusgrader, trots att jag hade vantar på mig.

2I å har jag bestämt mig för att inte frysa. Jag har skaffat handskar med centralvärme. För femhundra kronor har jag köpt dessa handskar med uppladdningsbara batterier.

Efter fem timmars laddning är de klara att värma mina händer i ca fyra timmar. Vilken lyx att slippa ha fingergymnastik i fickorna för att får upp värmen i fingrarna eller ännu värre, tvingas stoppa handen i munnen för att det inte skall göra ont. Nej, jag bränner mig inte, utan de ger en skön känsla i hela handen och räddar min dag utomhus. Lyx, jag för en del,men för mig känns det avgörande för att kunna vara ute, med de besvär jag har. Det viktigaste jag känner är att jag inte får vänta med att ta på dem tills behov uppstår, utan att använda dem hela tiden för att hålla värmen. en det funkar bra och skall jag vara ute mer än fyra timmar, så kan jag emellanåt stänga av dem, för att spara på batteriet. Det viktigaste är att mina händer inte blir för kalla.

Jag köpte mina på Kjell & co och de har även en film som visar hur det fungerar:

 

Den lilla, lilla kyrkan

20161019_150729

Betelhöjdens minikyrka eller Lillkyrkan i Koberg, som den också kallas, klassar helt klart in bland en av Sveriges minsta kyrkor, utan tvekan! Det sägs att kyrkan är Sveriges minsta vigselkyrka i alla fall och med sina cirka 1,5 kvadratmeter ryms endast prästen, brudparet och med lite god vilja ett par vittnen:)

Jo den är galet liten, en och en halv kvadratmeter…
Lillkyrkan i Koberg byggdes år 2000 av en slöjdlärare vid namn Rodney Sjöberg.
Rodney var son till en pastor och på marken hade tidigare stått en missionskyrka. Rodney berättade själv när vi var där att han en natt drömt om att bygga en liten kyrka. Morgonen därpå gjorde han en liten modell i papp av hur kyrkan i drömmen sett ut. Sedan var det bara att börja bygga! Det tog Rodney en och en halv vecka att bli klar med sin kyrka.

Biskopen samtyckte till välsignelse och 2004 invigdes den.
Ett 80-tal personer kom och komministern i Rommele pastorat, Henrik Lindeskog tillsammans med missionspastorn i Sollebrunn, Larsson välsignade kyrkan, berättar Rodney.
Jag ringde i klockorna, spelade ett sopransaxonfonsolo och spelade psalmodikon till psalmerna. Nu håller han även på att bygga ett organdikord, ett psalmodikon med träpipor från medeltiden, till kyrkan.

Även om man inte vill använda lillkyrkan till dop eller vigsel, är den ett finfint utflyktsmål eftersom den till skillnad från andra kyrkor, alltid är öppen.
Alldeles intill ligger Vanderydsvattnets Finnviken. Har man matsäck med sig kan man antingen äta den vid lillkyrkan eller promenera den korta biten ner till sjön och njuta av utsikten.
Har du dessutom turen att träffa den entusiastiske byggmästaren själv, får du en mycket intressant och trevlig pratstund!

 

Vad innebär det att visa respekt?

respekt
Bildkälla: http://fortretligheter.blogspot.se/2016/02/respekt.html

Vad innebär det att visa respekt?
För mig innebär det att bemöta människor på det sätt de önskar bli bemötta och att respektera deras önskan. Det gäller också att ta de anhörigas önskan när någon har gått bort.

I lördags gick ett twitterkonto ut med att vi skulle visa respekt för de förolyckade i attentatet på skolan Kronan här i Trollhättan, och jag svarade med att jag skall arbeta med fackeltåget just av respekt för allas trygghet.

Helt plötsligt började den politiska högersidan skriva okvädesord om detta och hela tiden var jag taggad i inlägget, fast jag inte var huvudmålet för dessa påståenden.

När jag gick till manifestationen så gick jag förbi den muslimska begravningsplatsen här i stan för att hedra de omkomna. Hade en bukett med blommor med mig som jag delade i två delar för att hedra de tre döda. Ja, du kanske undrar varför jag hedrade just tre med att dela buketten i två. Svaret för mig är ganska enkelt…

Två av dem har samma synsätt som vi svenskar, att man hedrar genom besök och med en hågkomst på något sätt, vilket i mitt fall innebar rosor på graven. Den tredje familjen har synsättet att när man är död och begraven, så finns man inte mer och man talar inte eller nämner dem inte längre.Denna familj ställde upp på intervjuer och tillät att vi följde med på begravningen, sedan skulle det vara tyst. Denna grav har bara en litet märke om vem som vilar där, i övrigt växer gräsmattan över och en skylt förkunnar att de önskar att inga blommor eller annat pryder graven. Det respekterar vi.

I debatten på Twitter fortsatte det att diskuteras fast jag inte var med och diskuterade, men det plingade hela tiden i min telefon att jag var omnämnd.
Snart kom IKEA-dådet in i samtalet och både höger och vänster diskuterade högt om detta. I samband med händelserna på IKEA gick de anhöriga ut med ett öppet brev som lästes upp av deras advokat.

”Vi har förlorat en älskad dotter, hustru och mamma. Vi har förlorat en älskad son och bror. De var på fel plats vid fel tillfälle och drabbades helt oskyldigt, de mördades.

Gärningsmannen ska nu dömas. Denna fruktansvärda händelse har på ett obehagligt sätt använts som ett slagträ i olika sammanhang i media och i andra forum. Det tar vi kraftigt avstånd ifrån. Vi vill inte att deras död används och kopplas till integration och invandringspolitik.

Vi vill inte bli kontaktade och kommer inte att uttala oss mer i denna fråga. Vi ber er respektera det. Tack.”
Källa: VLT

I brevet vädjar familjen om att deras anhörigas död inte ska kopplas till invandringspolitik eller integration. De skriver att händelsen använts på ett obehagligt sätt som ett slagträ i olika sammanhang och att de vill ta ett kraftigt avstånd från det.

– De vill klargöra att de inte vill se deras död kopplas ihop på det sättet som har skett, säger advokaten Johan Strömberg efter presskonferensen till Expressen TV.

– De ansåg det viktigt, säger han.
Källa: Expressen

Samma sak med det tredje dödsoffret i Trollhättan. På manifestationen nämndes tre dödsoffer, men bara två namn, och två talare om två av dem. Den tredje hyllade vi genom att inte nämna. Ett av våra politiska partier gick ut med en bildtext på dessa tre namn och bad oss att inte glömma dem. Vart tog respekten vägen?
Hur skall vi få de på höger sida att respektera att vi inte skall använda IKEA offren i debatten eller de i Trollhättan om vi från vänstersidan inte samtidigt kan visa denna respekt?

Vi kanske inte kan förstå allt, men vi kan i alla fall tillmötesgå de önskningar som de drabbade har.

 

Ett år har gått i kärlekens tecken

14695381_10154058484532825_7679025789696276444_n

I går var det dags, ett fackeltåg för tolerans genomfördes här i stan. Hela evenemanget genomfördes i kärlekens tecken. Visst, det var på dagen ett år sedan attacken på skolan Kronan genomfördes och jag hoppas att denna manifestation innebär att vi kan stryka ett streck över händelsen. Inga minnesmärken har satts upp för att påminna om händelsen, det enda som skett är att tre träd planteras i närheten ett för varje offer som omkom i attacken.

Jag tror den största förändringen har skett inom oss, att vi blivit mer toleranta mot varandra, att vi lättare kan acceptera varandra, oavsett nationalitet, religion mm. Jag tror att händelserna på Kronan fick upp ögonen på många, hur vi beter oss mot varandra och fick oss fundera på vårt eget beteende.

På Twitter kom många kommentarer från ett visst håll varför vi inte uppmärksammar IKEA-morden eller morden i grannstaden Uddevalla. IKEA var ett utslag av en avslagen asylansökan och ett spontant tilltag. Uddevalla var en familjefejd. Kronan var ett attentat mot det svenska samhället och vår gemensamma syn på vårt land, som någon inte ville dela. Men manifestationen här var ju mot hat och för kärlek, så det inbegriper ju även alla dessa händelser där hatet har fått styra. Inte lätt att förklara med det är så lätt att inkludera alla i kärleken. Jag hoppas vi kan sprida kärleken vidare ut i landet, till alla och envar. Jag tror att om skomördarens avsikt var att splittra oss trollhättebor och övriga så har han misstagit sig otroligt fel. Detta har fått oss att gå samman och ”hämnas” med KÄRLEK.

Själv var jag i tjänst som trygghetsvandrare och den kärlek som mötte mig och mina vänner i gruppen, värmer. Att vara med människa är det bästa som finns!

Tack till Penilla Gunther för lån av kortet överst på sidan och Maria Nilsson för hjärtekortet nedan. Kunde inte själv vara på alla ställen men jag drog mitt strå till stacken.

Sång och musik med Maj-Britt W

20161019_125426

Denna 28-åriga dam har nästan tagit livet av mig 😀 Skämt åsido, har haft några underbara dagar.

Maj-Britt Wretling är en levnadsglad 82-årig dam som har sång och musik och att underhålla andra personer som sin livsuppgift. Maj-Britt och jag träffades i våras genom en gemensam bekant på Twitter och vi fann en livsglädje hos varandra som heter duga, trots att vi genomgått svåra perioder i våra liv, så försökte vi få glädjen i att underhålla våra medmänniskor, visst på olika sätt, men målet var det samma. Att hitta glädjen i ivet.

Maj-Britt har ju hållit på med musik sedan treårs åldern och dragspelet är hennes signatur. Då hon gärna åker ut på äldreboenden och underhåller pensionärer, så föreslog jag kyrkan här i Sjuntorp att bjuda upp henne, och de nappade.

Maj-Britt kombinerade spelningen med en lite minisemester så vi fick chansen att umgås. Hennes engagemang blev så populärt så spelningarna dubblerades både till kyrkan och till vårt äldreboende. Men vi hade mycket tid att umgås mellan varven, att besöka många unika platser här i vår omgivning, även om tiden var knapp.

Maj-Britt hade ordnat sitt boende på pensionat Stenliden, som för oss Sjuntorpare går under namnet ”Minnet”. Mötes och festlokaler som byggdes för drygt 100 år sedan för förnöjelse till fabrikens arbetare men idag omgjort till pensionat. Så varsamtrenoverat och ändrat så man verkligen känner dåtidens vingslag. Vi fick vandrat i  våra vackra ogivninger runt ån som flyter genom samhället. Vandrat till drottning Kristinas sommarhus. Vet inte om det är en skröna eller om det finns någon sanning idet.

Vi hann med att besöka Knohult och ÅsaNisses verkstad. Koberg med sitt slott och familjen Silfverskiölds gravplatser. På vägen dit stannade vi vid Sveriges minsta kyrka.
Vi hann med en Sightseeing genom Trollhättan och se en skymt av slussarna. Vi hann med att passa in för bror så han också fick umgås med oss. Vi hade verkligen använt skohornet så att vi hann med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och nu har jag massor av bilder och filmer, som jag kan blogga om framledes.

1337340471_resizedJag hittade också en bild på Maj-Britt som årets Hjogubbe 2000. Bilden är från Hjo dragspelsklubb som varje år har dragspelsstämman och där utser året dragspelare i Norden.

En sådan härlig människa som lever för sitt bälgaspel och att sprida glädje genom musik till alla som vill lyssna på henne. En glädjespridare av stora mått, som inte lämnar någon oberörd.

Tack Maj-Britt för att du kom hit och spred din glädje, tack Marianne och Svenska kyrkan i Sjuntorp/Rommele som gjorde detta möjligt. Tack också till all personal både i kyrkan och på äldreboendet, som gjorde detta möjligt att (våld)gästa er och att få ytterligare minne att lägga sig som kärlek inom en. Tack till Minnet/Stenliden och dess ägare och personal som gav en underbar tid hos er.

Ni är fantastiska!

,