Tidningsbud under ytan

För några dagar sedan skrev bloggen Tidningsbudens nyheter om ”Siffrorna som morgonpressen talar tyst om”. Det är ett inlägg om hur villkoren ser ut för tidningar och oss tidningsbud.

En allvarlig läsning och en tankeställare för många av oss i samhället. Jag älskar mitt jobb, att få komma igång och leverera tidningar i brevlådan ute på småvägar och vakna upp med naturen. Ibland skämtar jag om att mitt jobb är en löneförmån.

Vintertid är förhållanden helt annorlunda och ibland är man så trött att man gråter när man kommer hem. Jag skrev om ett tillfälle för några år sedan som jag kallade ”Balett på nattvägar”. Men man får gråta färdigt och ta nya tag till nästa dag. Trots allt är det det positiva som överväger.

Men att tidningarna har och är i kris, har vi hört många år nu.

Stampen har genomgått en rekonstruktion, och man visste inte från dag till dag om man hade något jobb att gå till. Länsstyrelsen gick in med lönegaranti och lönen kom från flera källor, innan allt var klart. Men mycket förändras bakom våra kulisser som inte alla vet om.
Hälften av mina kollegor i Lilla Edet försvann nu på försommaren då företaget omorganiserade för att klara ekonomin. Våra distrikt har blivit mycket större och förändrade scheman.

En anledning är att vi delar artiklar utan att betala för det, och många tidningar och mediehus har copyrightpoliser som letar efter delningar, som inte gjorts på rätt sätt. De flesta brukar kolla in flöden i grupper och kontaktar personer via Messenger och ber dem plocka bort delningar. De vill styra besökarna till sina sidor för att få betalt för det de gör, vilket vi nog alla vill ha betalt för.
Själv har jag åkte på att betala 500:- för att delat en artikel och 500:- för att delat en bild som jag inte hade rätt att dela.
Surt, mycket surt. Det är några år sedan, men jag lärde mig en läxa.

Facebook och Google tar stora delar av annonsintäkterna och många företag skapar dessa ”gilla & dela”-tävlingar, vars syfte är att kunna annonsera gratis och även undgå moms och reklamskatt.

Många av mina kollegor har inte ens rätt till a-kassa då arbetvillkoret för tidningsjobbet inte uppfylls.

Skall jag bara se på när personer copy & paste tidningsartiklar i Facebookgruppet eller skall jag vara lojal och hålla käften. Och vem är jag i så fall lojal med?

Trots att jag är tidningsbud och har ett budex av lokaltidningen så får även jag betala för webbtidningen och e-tidningen.

Delar jag ut ett extra ex av någon tidning till någon som inte betalar för det, då är det detsamma som omedelbart avsked. Nej, detta är inte mitt företag som bestämt utan tidningarna i själva i jakten på betalande kunder.

När jag började med tidningsutdelning så hade vi budex av nästan alla dagstidningar.

Idag är det bara lokaltidningen kvar som jag får och endast i pappersformat och bara de dagar jag jobbar.

Personligen är jag mycket frikostig med att dela med mig av material, när de frågar. Då tar jag inget betalt, men brukar vara noga med att de får sätta ut mitt namn.

Edethus är ett av de företag som använder mina bilder.
Socialdemokraterna i Lilla Edet är en annan organisation
Aftonbladet är en annan källa.
P4 Väst som är min lokala radiokanal frågar ibland om jag har bilder.

Dela gärna, men tänk på upphovsrätten. För även jag drabbas om vi inte tar hänsyn och gör rätt för oss.



Så fel det kan bli

Här önskade en del lommuninnevånare att det skulle bli några parksoffor mellan blommorna. En bra viloplats när man promenerar i centrum, kanske på väg till apoteket, vårdcentralen, kommunhuset eller ner till älven.

Här kunde man sitta en stund och titta på folk som passerar, vila benen eller vad man hade för önskan.

Vad händer, jo det placeras ut parksoffor på ett annat ställe med en vacker utsikt över en vit betongvägg.

Inget kreativt, inga blommor, inte ens en papperskorg.

Finns mycket att fundera över i kommunen…

Ja, det hände…

Ja detta har jag väntat på. Visst ett busstreck, men också förstörelse av allmän egendom.

Lilla Edet måste ha en bra mötesplats, ett levande centrum. Idag känns det som det blivit en mötesplats mellan ung och gammal, kulturer mm. Men samtidigt är det viktigt att vi gemensamt vårdar detta. Själv ägnade jag fem timmar av min fritid för att hjälpa till att fixa denna. Fem timmar utan betalning.

Lite skum i en fontän gör väl inget…
Fem timmar att avlöna två män, är väl inget. En pump som inte får rätt kylning för att vattnet innehåller för mycket luft, och sedan bränner, vem står för den kostnaden?

Nu har jag i alla fall lärt mig hur den fungerar, nu kan jag sköta om den och fixa till den. Men skall jag behöva göra det?

Ofrivilligt kändis

Jag har aldrig varit intresserad av att vara en kändis, tvärs om, så har jag lidit mycket av det tidigare. Under de 10 år jag var bussförare i staden, så undvek jag att åka dit om det inte var absolut nödvändigt, då jag var igenkänd av många av de som åkte buss, eller befann sig bland bussarna. Däremot har jag alltid varit en sådan person som tagit tag i saker och aldrig varit rädd för att göra det.

Efter att jag slutade som bussis, så tog det lång tid innan jag igen besökte staden igen, i alla fall när det var mycket folk på staden.

När jag sedan började jobba inom film och TV-industrin så valde jag att använda ett artistnamn för att slippa bli förknippade med det. Visst jag jobbade bakom kameran, men ibland fick man hoppa in framför kameran i små statistroller.

När jag sedan flyttade till Lilla Edet, så var jag ju redan en kändis här, då jag lagt upp mycket bilder i våra FB-grupper.

Människor började hejja på mig, då det kände igen mig. på byn. Många äldre tog kontakt med mig, och pratade då de sett vad jag gjort. Blivit inbjuden till föreningar för att filma det som de gör. PRO och deras sångkör är ett exempel. Ungdomarna ropar efter mig på byn, och vill sitta och prata. Ibland bjuder de med mig att åka i deras A-traktor.

Barnen på förskolan som jag passerar när jag går till byn, ropar på mig och vill prata med Nussä (vovven) och även mig 🙂

Så att springa in till byn ett snabbt ärende är knappast möjligt. Nej, nu gäller det att planera och ta god tid på sig.

Men kan jag göra något positivt för kommunen, så är det värt allt besvär 🙂





Vända negativt till positivt

Många gånger har jag fundera på om man kan använda kärlek för att motverka hat. Om man kan använda ett positivt synsätt till att motverka en negativ attityd. Behöver man använda polemik för att för att vända saker.

Jag har ju delat mina bilder i olika grupper, numera även i den negativa ortsgruppen på FB, och nu ser jag att de mest hatiska mot samhället och mot mig, har böjart gilla mina bilder och inlägg.


Fontänen jag pratade om sist, har samlat människor i olika åldrar, kulturer och personer med olika livsstil. Ja det har blivit en mötesplats för integration.

Promenaderna efter älven och andra ställen har vi hjälpts åt till att hålla rent och plocka skräp. Samtidigt har vi sett hur nerskräpningen har minskat. Ja vi är flera stycken nu som tar tag i saker och ting

Trygghetsvandring i kommunen var också något som det fanns åsikter om.

Personligen tycker jag synd om personen som kämpade tappert med detta under flera år, i form av nattvandrare i föreningsform. Ja det blev även kritik mot mig. Visst, jag är med nästan överallt, men varför? Jo många bjuder in mig till att vara med. Det är sällan jag behöver böna och be.


Men hur blev det då med trygghetsvandrarna?

Jo ett underbart nyutbildat gäng trygghetsvandrare, och fler står på tur för att utbildas. Trygghetsvandrarna har ett lite annorlunda upplägg än nattvandrarna och arbetar med den upplevda tryggheten.

Jo, jag tror numera på möjligheten att skapa ett kärleksfullare samhälle, just med kärlek och omtanke.
Att ha olika åsikter behöver inte innebära hat mot varandra eller samhället, Sunda diskussioner, och respekt för varandra, är vad som krävs