Ingrid Bergman 100 år #bloggswe

wpid-wp-1440958386042.jpeg
wpid-wp-1440958486819.jpegI går hade Ingrid Bergman fyllt 100 år om hon hade levat men tyvärr slutade hon sitt liv alldeles för tidigt.
1957 köpte Lars Schmidt ön Dannholmen utanför Fjällbacka och det blev hennes koppling till Sverige trots sin stora internationella karriär. Där kunde hon leva i trygghet men var även accepterad av ortsbefolkningen som inte gjorde så stort väsen av att de hade en stor stjärna boendes där. Både ute på ön men också i samhället kunde hon röra sig obehindrat. Många stora kändisar har besökt orten och Ingrid, så den är väl stjärntrampad marken där ute i havsbandet. Att samla familjen där ute i den svenska sommaren var viktigt för Ingrid.

wpid-wp-1440958774121.jpegIngrid hade 50 aktiva år som skådespelare med 3 Oscars, 4 Golden Globe, 2 Emmy plus ytterligare 20-talet priser. 6 långfilmer plus både teater och TV-produktioner.

Ingrids aska spreds i vattnet utanför Dannholmen, även om en mindre del även är begravd i Stockholm.

Ingrids minnesbyst pryder nu torget i Fjällbacka och torget döptes i samband med det om till Ingrid Bergmans torg. En utställning om Ingrid finns just nu på torget som berättar mer om Ingrid och hennes koppling till samhället. I dag var jag och bror där och hedrade hennes minne och samtidigt fick vi chansen att se Fjällbacka utanför turistsäsong, vilket inte händer så ofta.

wpid-wp-1440960433248.jpeg Ingrid Bergman är en av de internationellt mest kända svenskarna. Hon anses enligt American Film Institute vara en av de främsta skådespelerskorna genom tiderna

Ett flertal dokumentärfilmer, tv-program etc har gjorts om Ingrid Bergman genom åren, bland annat i medverkan av hennes dotter Pia Lindström. Till 100-årsminnet av hennes födelse hedrades Ingrid Bergman på Filmfestivalen i Cannes 2015, där hennes ansikte prydde festivalaffischerna och Stig Björkmans tvåtimmars dokumentärfilm Jag är Ingrid premiärvisades. Denna dokumentärfilm innehåller en mängd tidigare ovisade privata smalfilmer tagna av henne och familjemedlemmar etc och bygger till stor del på hennes egna dagboksanteckningar.

wpid-wp-1440960653789.jpegNu under denna helg visades filmen om henne i Fjällbacka kyrka, för ortens och tillresta intresserade. Bland andra medverkande är Pia Lindström med och berättar om sin moder. Pia fick hon i sitt första äktenskap med Petter Lindström. Barnet fick namnet Pia för att symbolisera kärleken mellan föräldrarna, Petter Ingrid Alltid, blev PIA.

Mer information om Ingrid finns på Wikipedia och även på hennes egen internetsida med adress http://www.ingridbergman.com/

Jag och bror hade en underbar dag i Fjällbacka som visade sig från sin bästa sida med värmande saltstänk från havet.

Tack Ingrid för vad du gav oss och hela övriga världen!

En undersköterskas önskan… #bloggswe

En undersköterskas önskan…

Jag vill ge dig den trygghet du behöver varje dag.
Älskar blicken du ger när jag ser ditt rätta jag.
Du kan inte alltid uttrycka i ord vad du känner
men min tid med dig har gjort oss till vänner.
Önskar så att jag hade mera tid för dig,
när du ser hur jag går förbi och bara hinner säga hej.
Då önskar och hoppas jag att du ser mitt leende och min varma blick
och förstår att jag stannat om det bara gick.
Jag önskar att varje dag kunna få dig
till skratt
och att min godnattkram kan ge dig en fridfull natt.
Jag önskar så att du får ett meningsfullt liv den tid du har kvar,
att du får ställa dina frågor och ge svar.
När tiden så är inne och du ska ge dig av
mot ljusare land,
då önskar jag att få vara där och hålla din hand.
Jag önskar att alla förstod hur mycket en liten stund av närhet betyder för någon som är ledsen, gammal och sjuk.
Det kan göra den mest oroliga själen både lugn och mjuk.
Snälla ni som sitter i maktens korridor och fattar beslut,
ta inte ifrån oss mera tid
för vem ska då orka ta vid?
Vi behöver mera händer till vården idag,
det är en önskan från lilla jag ♡

Skriven av Susanna Mattson

Jag är så trött på #hatet #bloggswe

Grattis till vänstern som hjälpte till att sprida SD:s reklam i tunnelbanan. Mätning: 92 procent nåddes av SD-kampanj.

Sifo har mätt genomslaget för Sverigedemokraternas tunnelbanekampanj på uppdrag av partiet. 92 procent av den svenska befolkningen har nåtts av den – trots att den bara satt uppe en dag.

Så fort något spektakulärt händer, så sprids rykten om saker som börjar som en kommentar och sedan blir någon form av sanning.

Oisín Cantwell skriver i Aftonbladet Jag trodde att lynchningar hörde till det förflutnamen nej, den frodas för fullt på internet.
Det började med de fruktansvärda morden på Ikea i Västerås. En nätmobb visste att berätta att tidningarna förteg att ett av offren hade blivit halshuggen i ett islamistiskt terrordåd.

Hur kommer det sig att vi flyttar polisens arbetet från polisen och gör det själva, åklagarna behövs inte och vad skall vi med domstolar till? Vi har ju Facebook och Twitter mm.

Tyskland kräver nu att Facebook måste ta mer ansvar när det gäller främlingsfientlighet och hat. De har tillskrivit Facebook om att de måste till ett möte om deras policys. De tar bort alla bilder med kvinnliga bröstvårtor men tillåter samtidigt att vi kan sprida annan hatpropaganda. Var vinns all rim och reson? Även Aftonbladet skriver om detta: Tysklands krav på Facebook: Stoppa rasismen

Nej, jag är så trött på världen idag…

Tystnad, tagning #bloggswe

Då många minnen kom upp från min filmarbetarperiod, så fortsätter jag på temat.

Vi är i mitten av filmatiseringen av TV-serien, när vi nu skall ta en del eteriörsscener av familjens hus, och vad som händer i deras närhet.

Serien beskrivs så här på IMDB: ”A house has burnt down to the ground. Malte and Charlotte, husband and wife, severly traumatised by the obscure accident, refuse to tell the police what happened that particular evening, when the flames took their daughter Linn away from them. The painful truth unfolds step by step throughout the 3 episodes, and reveals dark tragic secrets of a contemporary swedish family.”

Nere i Sunningesund strax utanför Uddevalla har vi fått bygglov till ett kulissbygge till familjens hus. De andra villorna som ligger där kommer att bilda en fond om hur det ser ut. Själva Interiören av huset är uppbyggt i studio, men nu blir det så verkligt som det kan bli. Att det blir en kuliss och inte ett riktigt hus, beror på att huset skall brinna upp i slutscenerna som vi snart skall filma.

Allting är färdigt, förutom att snön, som skall inrama saknas. Men det finns en reservplan och det är en tankbil med filmjölk som skall komma och sprida ut sin last i omgivningen. Men vädrets makter står oss bi och snön kommer på natten och ger oss rätt stämning. Dagfilmningen går utan problem och nästa dag börjar vi sent då et skall bli nattfilmning.

Under dagen är pyroteknikfirman där och riggar huset med gasolrör som gör att huset sedan under nattscenerna skall brinna. Vi kommer på plats på eftermiddagen och förbereder allt. De boende i området har blivit informerade om hur de skall ha sin belysning tänd i fönstren plus att en del har fått extra strålkastare uppsatta både inom och utomhus för att förgylla stämningen. Kvällsfilmningarna löper på som planerat, men en oväntad gäst kommer på besök, en köldknäpp. Snart kryper kvicksilvret ner under minus 20 grader. Första scenerna går bra, då det är fullt påklädda personal och skådespelare. Vi hade en extra stor strålkastare med ett allldeles eget elverk som skulle lysa upp Uddevallabron för att ge en stämningsfull inramning, men kylan drog också fukt från vattnet, så dimma gjorde det omöjligt.
Brandbilen och ambulansen står avsides om uti fall något skall hända…

Nu börjar vi med dramatiken och huset skall brinna. Pyroteknikfirman har gjort ett bra jobb och det ser verkligen verkligen väldigt bra ut. Med den brinnande villan i bakgrunden kommer nu skådisarna springandes i kalsonger resp trosor och bh ut från villan i minus 25 grader, och då händer det, som ingen väntat på. Rökgaserna som bildats stannar kvar i huset pga av kylan och helt plötsligt inser vi alla att det brinner mer än det skall. och vi filmarbetare försöker få undan en del nyfikna som finns där. Våra kända skådespelare som verkligen kan sina saker med att skapa rätt stämning får en extra krydda av rädsla i blicken. Familjen i en av de närliggande villorna drabbas av panik och ambulanspersonalen får hjälpa till och lugna dem.Allt medan regissiören vill fortsätta filma och får kanonbilder på skådisarna som med skräck och proffesionism får det att bli verkligt. Branden släcks och allt är som förut, nästan. Grannarna som fick panik, vägrar låta oss fortsätta att filma och i närmare en timma sitter de ansvariga plus ambulans och brandpersonal och pratar med dem medan vi filmarbetare får vänta.

Allt slutar dock lyckligt, vi får filma färdigt och det blev en bra TV-serie i tre delar med mycket realitet och dramatik.

Ni kan läsa mer om TV-serien på Götafilms hemsida.

Jobbet har kallat #bloggswe

DSC_1018

Då var man tillbaka till jobbet igen. fem veckors ledighet är slut, och det känns så där. Nu skall man gå upp när man gick och lade sig under semestern, och det kändes verkligen i går, då jag gick och lade mig efter middagen för en liten powernap som varade fram till klockan ringde för uppstigning. Det var första gången på 10 år som jag tog ut hela semestern på en gång, då jag inte hade något val, utan företaget bestämde när vi behövde ha ledigt. Visst var det kul att träffa kollegorna även om jag trivs bäst när jag kan jobba efter mitt eget huvud och ta mitt eget ansvar. Det är min melodi!

Sedan jag lämnade de sociala medierna och plockade bort både Facebook och Twtter på telefonen, så har jag inte längre något som stör mig, och det är otroligt skönt. Jag känner också att jag slipper reta mig på saker där och kan istället koncentrera mig på jobbet och göra ett bra sådant.

I samma veva som jag började så försvann det fina vädret och regn och åska har tagit över, men vad gör det när underbart fina Sandra Charlez förgyllde min morgon via radion. Ja, det märks mycket att högsommaren har flugit sin kos. Tidigare var det nästan ljust när jag började jobba, och nu när det inte heldager när jag slutar.

Det har inte skett så mycket ändringar på antalet tidningar under min frånvaro, så man kände sig som hemma med en gång. Och även brevlådorna är lika välkomnande som tidigare, så det skall nog fungera bra framledes.

Tankar, minnen och känslor #bloggswe

Det var nu några dagar sedan jag skrev i bloggen, inte för att jag inte hade uppslag, utan för att jag nu äntligen har fått tummen ur och sortera en massa fotografier, som varit i en väldans oordning på datorn. De senaste årens händelser har ju gjort att man fått prioritera annat, och bara fotat, tankat över, och ibland har det blivit både tre, fyra, och i vissa fall ännu mera kopior av korten. Nu fick jag äntligen lite tid över till det, och medan datorn letade kopior på samma kort, så kunde jag syssla med annat. Men datorn behövde sin hela potential för att söka, så då fick allt annat vara. Sedan var det bara att jämföra korten och ta bort de kopierade korten, innan den ånyo fick söka. När man nu såg alla dessa kort som man sparat på sig så väcktes många minnen till liv. Är glad att jag har så många bilder både på far och på mor, men också mycket annat som jag varit med om.

Ett område som jag sälla berättar om är när jag jobbade med film och TV. Men där kom många glada skratt men också många tankar. Tänk att man jobbat med personer som varit i Hollywood och fått Oskar, för sitt arbete. Personer som varit rådgivare åt Ingemar Bergman, kända skådisar både från Sverige och från utlandet. Många personer som en del vet om, om man läser eftertexterna mm. Vi brukar sällan berätta om detta, då det många gånger handlar om kända personer som vill hålla upp en image och då vill inte vi förstöra den.

Men en sak som jag skrattar hjärtligt åt är Nicole Kidman, som var här i stan och filmade. Vi hade några scener som spelades in på en biograf här i staden. De utlänska skådespelarna försöker ju hålla en divastil utåt för att behålla stjärnglansen. Hon är absolut inget undantag. Gatan utanför var avspärrad för trafik så ljud inte skulle tränga in och förstöra för inspelningsteamet. Efter att scenerna var tagna var det dags att äta middag och det var en restaurang abonnerad runt hörnet. Nicole var den som först var färdig med sina tagningar och skulle absolut till restaurangen för inmundigandet. Teamet fortsatte att filma där inne. Nicole kliver ut och hoppar in i limousinen som kör henne och vill i väg. Men, vi förklarade att restaurangen ligger runt hörnen. Kör mig dit då! Är man stor stjärna kan man inte promenera som vanligt folk. Starta bilen gick ju inte för då stördes inspelningarna…

Vad göra?
In med chauffören i bilen och Nicole i baksätet jag och ytterligare fyra filmarbetare fick skjuta bilen fram till gatuhörnet och till höger fram till restaurangen där Nicole divamässigt kunde kliva ur bilen vinka och sedan gå in på restaurangen.

Säga vad man vill men hon höll sin image uppe även i Sverige.

Tänk vad jag egentligen uträttat #bloggswe

wpid-dsc_1891.jpgDe sista dagarna har jag återfått lite mer energi och det känns som om jag ser lite ljus i slutet av tunneln. Jag har kommit igång med de dagliga promenaderna som försvann ed hatmailet i början på sommaren och som sedan späddes på med semestergöromål för bror. Nu de senaste dagarna har jag promenerat ner till samhället och då bland annat passerat vår gamla vårdcentral. Vårdcentralen var många gånger min räddning dit jag kunde ta min tillflykt när ångest och depressioner blev försvåra. Nu finns den inte mer.

Den siste verksamhetschefen var inte i min smak och jag hade medhåll utav både personal och besökare. Redan från början förstod jag att något var fel.
Vid ett tillfälle när jag var där, så hade de stängt vårdcentralen och hade personalmöte. Detta visste inte jag utan jag gick in när dörren var öppen, som de glömt att låsa. Gick på toa när jag hörde någon, som jag tolkade som chefen skrika åt personalen, om ni inte gör som jag säger så ser jag till att vårdcentralen stängs. Och visst, det blev som han sagt, den blev stängd efter det. Men innan fick reda på, via personalen, att det förekom en massa saker under ytan, bland annat sexuella trakasserier. Personalen hade länge försökt få politikernas uppmärksamhet på vad som hände, utan resultat. De försökte med lokaltidningen som inte brydde sig.

Arbetsmiljöverket hade varit där och undersökt förhållanden men kunde inte hitta några problem, såsom personalen påstod. Istället för att få beslut på att det inte var några fel, så valde de att ta tillbaka sin anmälan, så den kunde den återupptas igen senare, om problemen fortsatte.

wpid-wp-1439840672584.jpegSjukvårdspersonal och läkare sade upp sig. Mitt i det skedet så fick jag anledning att prata med verksamhetschefen med anledning av mors välbefinnande. Fick tid att träffa honom och där fick jag en hel del uppgifter, uppgifter som fick mig att höja på ögonbrynen både en och två gånger.  Bland annat att läkare runt Mariestad gått ihop för att säga upp sig för att sedan med förhoppningsvis bli anställda på nytt med avsevärd högre lön. Två av läkarna därifrån hade kommit till vår vårdcentral en sedan sagt upp sig igen. Jag hade fått helt andra uppgifter om vad som hänt än det som verksamhetschefen berättade. Jag tog därför kontakt med Radio Skaraborg, och tipsade dem om nyheten. De gjorde research och kontaktade ansvariga chefer och politiker. I det påståendet fanns ingen sanning, men det var en verksamhetschef som varit helt ursinnig när radion ringde och frågade om det jag berättat. Han vägrade svara på frågor. Mors besvär med sin sjukdom gjorde sig mer och mer påmind.

I början på 2012, när mor blev förgiftad, så kunde jag driva frågorna med full kraft. Efter en del bråk fick jag ut mors och mina journaler och kunde driva vissa frågor både gällande henne och mig själv gentemot vårdcentralen. Hittade felaktigheter som direkt kunde bindas och med hjälp av Socialstyrelsens upplysningstjänst fick jag det fastställt att fel har begåtts. Jag fick kontakt med Primärvårdsdirektören i regionen och de gick vidare med mina uppgifter. Radion hade intervjuat primärvårdsområdeschefen och jag kunde påpeka fel i den och radion kom och intervjuade oss och chefen ånyo. Nu rullade bollen och så även huvuden. I radiointervju fick regionen till slut erkänna att det förekommit bland annat sexualla trakasserier blan personalen, och att verksamhetschefen hade fått sparken.

Känns skönt att det facklicka organisationer och andra förvaltningar, arbetsmiljöverken mm, inte kunde bevisa verkligen existerade.

Mor fick ett bra liv ända till slutet, med min vård och omsorg. Personalen, den kvinnliga slapp att få frågor, offentligt, ”Var det skönt att bli tillfredställd?”

Tack Bengt, för det du gjort!
Jag lär knappast få ett tack från någon annan, men mitt hjärta är varmt, av det jag gjort, och det räcker…

Prisprisad #bloggswe

image

En av de absolut finaste personerna jag lärde känna när jag kämpade för mor, är en dam i Norrbotten. Hon har kämpat för de äldre som befunnit sig i utsatthet när kommuner har sparat pengar. Hon har verkligen visat var skåpet skall stå, även om det inneburit många tårar för henne.

Hon har liksom jag en gudstro, och har många gånger bett mig att taga med mig henne i mina böner, vilket jag har gjort. Hon har slagits ner i kampen men åter alltid rest sig upp allra senast på nio. Det var efter hennes anmälan som socialstyrelsen gjorde ett antal tillslag nattetid på ett flertal demensboenden runt omkring i landet, bland annat på två i min kommun. Hon har slagits för att man skall ha ett värdigt liv även om man lider av en demenssjukdom. Även under de förutsättningarna skall man ha innehåll som ger livet en guldkant. Man kanske inte alltid förstår allt, men man är ändå en individ med känslor, som kanske skiljer sig från andras, men för mig i min sjukdom så är de mina och verkliga.

Elisabeth Marklund, du har tilldelats priset ”Årets norrbottning”, som är framröstat av Norrbottenskurirens läsare, ett pris som du är väl värd.
Du har stöttat mig och jag har i alla fall stöttat dig, i våra tuffa tider, men vi har trots allt hållit huvudet över vattenytan. Vi har dragit oss undan ljuset för att smala krafter och sedan återkommit ännu starkare.

Nedan delar jag vidare de ord, du delade på Facebook, en del av intervjun som tidningen gjorde med dig när du förärades priset.

”Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?
frågade reportern. ( jag fick läsa igenom det han skrivit att jag svarat och fick korrigera och då blev det så här. )
OBS Jag tänker på både dag och nattpersonal, chefer, sjuksköterskor
– Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.
– Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.
– Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.
– Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?
– Man kan inte leva kvar i ”jobb-jargonger” sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.
– Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.
– Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!”

Läs hela intervjun med Elisabeth här på Norrbottenskuriren.

Tystnaden är total #bloggswe

DSC_1866

Tystnaden är total. Jag sitter där och väntar på att det skall braka och eka efter synålen som faller, men det kommer ingen sådan smäll.
Tidigare på dagen har jag varit i blomsteraffären och hämtat en sorgebukett och en handbukett. En sorgebukett av mindre slaget då vi kommer att skänka pengar till cancerfonden också.  Nu sitter jag där tyst tillsamman med övriga kyrkobesökare och inväntar att kyrkklockorna skall börja ringa och jordfästningen tar sin början. Tredje jordfästningen på nio månader och det lockar fram många tankar både små och stora.

Först mor och sedan sonen i grannhuset och nu fadern till sonen. Det känns inom en…

Jag har aldrig tyckt om jordfästningar, som varit så svåra och jobbiga men jag ändrade uppfattning efter fars jordfästning som jag upplevde så otroligt fin, vacker och känslosam. Jag minns att jag efter den jordfästningen, sade på jobbet att jag skulle kunna göra om den. Hon erbjöd sig att hjälpa till och jag föreslog att hon kunde lägga sig i kistan under akten, men hon tackade nej till det.

Nu fick vi ändå gjort om fars begravning men denna gång var det mor som låg i kistan. Vi kopierade bara programmet från far men bytte ut de låtar och den text som var personlig. Vi valde också att göra den jordfästningen i stillhet med bara de närmaste.

Jag tänker på när jag pratade med grannen, han som ni ligger där orörlig i kistan, precis utanför altarringen, för sista gången. Det var bara 14 dagar innan han lämnade jordelivet, och hur trött han var. Trots många års skelettcancer men med sunt leverne så kunde han trots allt leva ett bra liv. Skelettcancer går inte att bota, men han lyckades mot alla odds, hålla den i schack. Men i höstas när ”fel gren sågades av” och sonen gick bort utan förvarning, då försvann kämparglöden och sjukdomen fick härja fritt…

Prästen berättar nu lite om Arnes liv, eller Petter, som vi som kände honom alltid sade.
Grupp efter grupp går vi nu fram till kistan där vi alla nu har möjlighet att säga några ord. En del väljer att såga sina ord i tysthet medan andra pratar högt.
Jag liksom många andra fäller en tår, innan jag lägger min ros på kistan. Jag klappar kistan en sista gång innan jag med nerböjt huvud vandrar tillbaka till min plats.  Skänker en tanke till änkan och ger en blick till henne och barn och barnbarn. Allt medan stilla musik spelas på orgeln.

Prästen börjar åter prata after jordfästningens ritualer, då brister det för barnbarnet som snyftar högt och sedan skriker ut sin sorg och frustration.
Ingela Agaards ord ekar i mitt huvud, ”dödligheten i Sverige är 100%”, men vad hjälper fakta och statistik i just detta nu. Vad kan trösta när sorgen och saknaden är så nära? Det enda som just nu kan skänka lite tröst när farfar inte finns längre är att krypa närmare farmor och att vi kramar varandra…