I natt hade vi köldrekord för säsongen med minus sexton grader, brrr
Men redan när solen kom upp så sjönk den och när jag tog promenaden med vovven var den bara minus åtta, vindstilla, och underbar fin luft att andas.

Bestämde mig för att testa en långpromenad på ca en mil. Klädde mig enligt konstens alla regler enligt lager på lagerprincipen och det var helt suveränt. Var det något ställe jag frös om, så var de hakan, men det va överkomligt. När vi passerade korsvägen där vi normalt brukar svänga av så reagerade vovven, nej vi skall inte gå denna väg utan vi svänger ju här protesterade han lamt. Men efter ytterligare ett par meter så var han åter med på noterna, och nu var det extra intressant med alla nya dofter. Nu hade han förstått vilken väg vi skulle gå och det var inga problem att hitta vägen. Visst funderade jag på om jag verkligen klarar detta, jag hade ju inte gått denna väg på länge, med hänvisning till de problem jag hade med hjärtat och plötsliga svimningar tidigare. Under en tid vågade jag inte ens promenera här i min närhet utan jag valde att åka in till stan och promenera deras promenadrundor där. Om jag skulle svimma och bli liggandes så skull snart någon hitta mig och förhoppningsvis ta hand om vovven innan de larmar 112. Nu var det inte några problem med det, så jag försökte hålla tankarna ifrån mig. Jag kunde också enligt Runkeeper hålla en bra takt, varken för sakta och inte för fort, utan de kändes så bra det bara kunde.  Någon enstaka gång kände jag av mina lår, men behövde inte joddla av några smärtor, för det.

Istället blev det en njutbar promenad och att få se området i en frostig atmosfär. Efter ca 5 km kommer vi till ett område med ridvägar och sparsam bebyggelse och då släppte jag vovven lös. Det blev rena julaftonen för honom. Han brukar inte springa speciellt långt före mig och brukar vara duktig på att hålla ordning på var jag är. Inte ens min mage som brukar påminna mig om sin existens bråkade en enda gång.

Så idag känner jag mig lycklig!