Då var det dags igen att en ”go” programledare lämnar radioprogrammet Vaken med P3 och P4. Alltid lite sentimentalitet dyker upp vid dessa tillfällen särskilt om man hittat en ”relation” till personen. Tack Magnus Leijon för denna tiden och hoppas vi snart hörs igen…

Under alla dessa år som jag jobbat natt har man haft olika relationer med personerna som rattat och dragit i regler i radiohuset men också många trogna lyssnare som man känner igen. Visst fanns det perioder som  man istället valde de andra kanalerna eller som i mitt fall ljudböcker, för att man inte fann en gemensam nämnare med programledaren. Ett tag var programmet så populärt hos oss tidningsbud i Lilla Edet och Trollhättan så det var nattens samtalsämne, var gång man kom till jobbet.

Vissa programledare blev så populära så det fick ordet ”guld” före sitt namn då dessa förgyllde våra arbetsnätter mer än andra. Det var tider det… 🙂

Jag tror att programmets styrka låg i att det var direktsänt och att det var väldigt nära oss lyssnare, då det fanns många vägar att nå dem i direktsändning. Det blev en levande kommunikation som var tvåvägs mellan sändaren och lyssnaren, fast radion i sig bara är envägs. I bland skickade man ut något på Twitter i cyberrymden och det fångades upp av programledaren och presenterades i radion. Det var ju bara vi två som visste om verkligheten, dold för alla andra, men kändes så familjärt på något sätt, att känna detta.

Ett tag fanns det planer på att programmet skulle spelas in dagtid för att sändas på natten, och det skapades mycket protester i den vevan just om de planerna. Funderar på vart programmets popularitet då hade tagit vägen…

Programmet har ju under alla dessa år omformats och ändrats precis som mitt jobb har gjort. Mitt jobb har blivit stressigare och mina möjligheter har blivit sämre att interagera med programmet. Samtidigt har ju programmet i vissa fall blivit bättre i vissa avseenden medan det har blivit bättre i andra delar.

Snackistimman mellan tre och fyra på morgonen har försvunnit då båda programledarna var närvarande och vi hade dialog mellan programledarna och lyssnarna är borta. Visst finns en annan form av det fortfarande kvar, men inte på samma sätt. Jag saknar den mycket, men å andra sidan har jag inte samma möjligheter idag att deltaga i dag som jag då hade. Saknar också steg-för-steg tävlingen, som jag själv var mycket aktiv i och svarade på, men lyckades aldrig vinna 😦

Sedan fanns ju alltid en farhåga med att ett program blir omtyckt och familjärt, så som vakenfamiljen blev. Hur privat skall man vara, var skall man dra gränsen…
Många av mina nattarbetande twittervänner har jag lärt känna genom att vi har kommenterat samma saker och då funnit varandra…

Vill säga tack till alla, utan att nämna namn, som jobbat med programmet men även alla som interagerat med programmet. Hur många mörka nätter har inte blivit soliga dagar bara för er skull? Hur många nätter med er har inte de mörka molnen som var ovanför mitt huvud när jag vaknade, skingrats och släppt in solsken i mitt liv… Hur många gånger har man inte frusit i tidningsbilen en svinkall vinternatt men blivit varm inombords av det man hört i radion….

Ni är alla GULD värda…