Bengt Laveberg, fd Polismästare i Trollhättan och Julia Färjhage, kommunalråd  i Lilla Edet kramas av respekt för varandra.

Brottsofferjouren är en av de fantastiska ideella organisationer som hjälper till att stödja brottsoffer på alla sätt, de kan…
Sverige behöver mer ideellt engagemang i olika frågor, där vi kan vara medmänniskor åt varandra. Jag ser ju hur vi människor fjärmar oss åt från varandra i olika sammanhang med ord, någon måste göra något, alla måste göra något, men inte jag. En egoism som jag har svårt att förstå. Det offentliga samhället och vi ideella organisationer måste samarbeta, för att nå målen för ett tryggare samhället.

Jag lärde känna herr Laveberg på 80-talet när han åkte buss med mig från sin bostad till arbetsplatsen i polishuset i Trollhättan, så jag vet vilken drivkraft han här. I dag träffas vi till och från och samarbetar för att göra samhället tryggare.  Även om vi arbetar ideellt inom olika organisationer, så har vi ju samma mål, att vara ett medmänskligt stöd.

På gårdagens jubileum här i Lilla Edet, så firade det med musik, men också information från polis, räddningstjänst, kommun mm. Polisens information handlade mycket om trygghet för den äldre delen av innevånarna, men lika viktigt för oss alla. Vi fick info om hur dessa ligor arbetar, och på ett par tre dagar, så har de utfört en mängd brott, och redan hunnit lämna landet, kanske till och med innan någon märker att de blivit av med handväska/plånbok. Man får en helt ny insikt i hur det går till, långt från kvällstidningarnas varningar om vad som sker.

Att detta var något som intresserade oss, märks inte minst på antalet besökare i Folkets hus. Skall vi kunna agera gemensamt, så måste vi också veta hur de som utför brotten tänker och agerar. Så ett stort tummen upp för den informationen.

Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något, och jag är otroligt stolt över vår svenska välvilja att hjälpa andra, oavsett vad det handlar om. Vi måste också bli fler som gör det, av medmänsklighet. Så, har du något du tror på, så har du möjligheten att göra en insats.
Stort grattis till Brottsofferjouren 30 år!

 

Och nu, vart far vi nu?
Anhalten i förrgår var Folkets hus här i Lilla Edet. Det utlovades en radioteater och bio i ett, och jag var mycket nyfiken på vad det skulle innebära. Som nyinflyttad i kommunen, så måste man integreras och lära sig det nya,vilket jag inte är rädd för.

Nedan är klipp från projektets FB-sida:
Teater- och filmprojektet Och nu, vart far vi nu? ingår i en serie fristående pjäser som kom till genom oväntade möten när dramatikern Kristian Hallberg, på uppdrag av Folkteatern, följde Göteborgs stadsmuseums utställning ”Vi är romer” då den turnerade i Västra Götalandsregionen.

Det här är tredje och sista delen i Kristian Hallbergs trilogi om identitet och den ställer frågan: du har fått nycklarna och blivit insläppt, men får du göra vad du vill i det där rummet eller är du där på nåder så länge du fogar dig?

Först gör pjäsen en roadtrip i regionen och sen kommer den hem till Göteborg och Folkteatern. I första rummet får du lyssna på akt ett i hörlurar. I andra rummet får du höra slutet av historien samtidigt som en bioduk fylls av minnen från roadtripen. Du är välkommen på radioteater och filmkonst. Försök passa in.

I första rummet hamnar vi i stolar och får var sina hörlurar. Efter Kristians presentation lutar vi oss tillbaka och så hör vi ljudet medan bion spelas upp inför vår inre syn. Här sätter endast vår fantasi käppar i hjulet, om vad vi ser inför vårt inre.

Filmen handlar ju en del av utanförskapet, som jag själv i många avseende tillhör och även får fajtas med. Fördomar, jag tror, jag vet, men vet du verkligen? Under mina snart  60 år på jorden, så är jag väl förtrogen med att man måste kämpa, och att sällan kan slappna av… Ryktet hinner alltid ifatt en…

Starten på filmen sker i Lilla Edet, där Kristian ser en tom lokal och där finns en änglabutik. En liten ort, många rykten, och till sist flyr man. Känner igen ryktena från det jag var barn och nu även när jag är gammal gubbe.

Efter en stund tar vi mångfaldstrappan upp till övervåningen och sätter oss i biografen. Fortfarande hörlurarna på, men nu får vi en gemensam bild till berättelsen.
Efter filmen spelades det musik i öronen, musik som gjorde att jag inte ville ta av hörlurarna. Jag ville leva kvar i denna värld, en värld som var min egen på något sätt. En värld som väckte både avsky men också hopp och kärlek.

Är det detta som är #Kulturtisdag, så kommer inte jag att missa något av detta.
Tack Kristian Hallberg, Anna Svensson, Lilla Edets kommun,  Folkets hus, Bibliotek och kultur.

Bilden ovan är en kaka som en eldsjäl bakade till besökarna hos Lilla Edethjälpen. En annan beskrev den som ett hjärta med volang.  Oavsett, så får den symbolisera vad jag känner för Lilla Edet. Jag (hjärta) Lilla Edet.

Jag , bror vovven och pissen har bott i Lilla Edet i snart ett år. Ett år som inte varit fritt i från problem minst sagt, men ändå älskar vi alla detta. Lilla Edet har tidigare varit vår huvudstad när Sjuntorp, en liten ort i grannkommunen inte hade det vi önskade i form av service. Som boende i grannkommunen har jag av intresse följt händelser och annat här i kommunen, och trodde det jag läste och såg i bl a sociala medier var den sanning som skull möte oss. Att sociala medier levde ett eget liv visste jag, men den kärlek jag mötte när jag blev innevånare i kommunen, var enorm. Jag var tvungen att hitta nya promenadvägar med vovven och hittade själv många nya smultronställen. Jag började fotografera sådant jag upplevde som vackert, och på uppmaning började jag posta det i våra ortsgrupper på nätet. Responsen var enorm, jag inte bara gillamarkeringar och kommentarer, utan det viktigaste av allt, den personliga kontakten på byn.

Jag älskar att möte människor, och jösses vad mycket jag får älska i denna kommun.
Jag ser viljan hos människor till att förändra, människor som drivs i sin övertygelse att de kan skapa något bra. En del behöver en spark i baken för att komma igång, andra har redan fått den sparken och driver projekt, för ett inkluderande samhälle.

Kommunens tjänstemän som med små medel skapar mästerverk. Ja jag har blivit inbjuden av flera av dem, för att prata om min ”tro”, om att kunna förändra. Och det bästa av allt jag har lyckats i många avseenden.

Min tro på kommunen, människorna som bor här, alla eldsjälar, har bara förstärkts under detta knappa år, vi varit innevånare här. Visst vi har många utmaningar att ta tag i men med förenade krafter kan vi skapa det bästa som finns…

Jag vill bara utbrista, Jag älskar Lilla Edet!

Att trollbinda är det få som kan, i alla fall såsom Christian Wass.

I ett fullsatt Folkets Hus här i Lilla Edet hörde man en knappnål falla, en mobil vibrerade i någons väska, jag dessa ljud var i det närmaste öronbedövande när Christian Wass hade sagt sig första mening på scenen. Ja ärligt, man satt och höll andan, för vad som komma skall.

Mai Lundell som under parollen #MERmänsklighet dragit igång detta projekt med soppa och samtal, så var Christian Wass vår Kick off. Med hjälp av sponsorer kunde detta evenemang genomföras utan kostnad för besökarna, och efter en trög start så gick biljetterna som smör…

Christian som berättade om sin första tid, med drömmar om framtiden, kom till den ödesdigra dagen då hans liv förändrades för alltid, i alla fall till viss del. En rullstol är han bunden till, men drömmarna att förverkliga, finns kvar och växer sig starkare. Den kraften har vi alla, om vi vågar ta fram den. Ännu en knappnål faller till golvet och studsar tre gånger, innan den lägger sig still.

Trots att Christian var förlamad i nästan hela kroppen, så trodde han att hans vilja skulle få honom till att promenera ut från sjukhuset precis som inget har hänt. Denna tanken fanns kvar i honom ända tills den natten han vaknade av att kudden var våt av tårar, då insåg han, att så inte skulle bli fallet. Jag kan skriva under på det, jag har gått igenom samma sak, fast mitt handikapp syns inte utanpå. Men det är faser vi alla behöver gå igenom efter traumatisk händelser och upplevelser.

Jag skall inte förstöra Christians berättelser utan han skall få berätta själv, så gå och lyssna på honom, eller läs hans bok.
I mitten på sin rullande tron har vi Christian som har ett hemligt knep för att hålla sin hy ung och vacker. Gå upp i vikt sakta men säkert så att skinnet håller sig slätt, är hans recept.
Till höger, Mai Lundell, som drog igång hela detta projekt med denna Kick Off. Hennes motto, underverk utförs medan ni väntar, mirakel tar lite längre tid.
Till vänster, Ulf Wetterlund, en av två springpojkar, och en fantastisk människa och ett hjärta av guld.

Lilla Edet, visst är vi FANTASTISKA!

Länk till Christians FB-sida.

Våra sponsorer som gjorde detta möjligt.

1) Plogenheterna ska vara på exakt samma tid överallt i hela kommunen, klockan 04.00, men helst senare, för vissa försöker sova. En del åker dock till jobbet strax därefter och då måste ju vägen vara plogad innan dess.

När jag var 4-5 år var farfar, mor, far och jag ute på åkern och skördade havre. Vi hade spänt hästen före självbindaren, farfar satt på pallen och styrde och mor och far staplade upp kärvarna för att torka. Jag, vad gjorde jag? Jag lekte och var glad och trivdes och sprang runt hela tiden ända tills jag ramlade och självbindarens ena hjul gick upp på min mage, där den stannade. Farfar var fort nere på marken och lyfte upp sidan så att jag blev fri och kunde komma upp på benen igen, oskadd, men var säkert chockad av händelsen. Farfar blev min hjälte och vilken KRAFT han hade som orakade lyfta den (den vägde inte mycket). Att sedan Astrid Lindgren gjorde en saga av händelsen och kallade farfar Pippi, är en annan historia 😉

Farfar är fortfarande en hjälte som har kraften, i mina ögon, men det finns många fler hjältar som idag delar platsen med farfar.

En av dessa hjältar, som gärna försöker få oss att inse att vi alla har den kraften är Christian Wass. Christian som i 20-års åldern råkade ut för en dykolycka och blev delvis förlamad, valde att använda den kraften för sin egen del men också försöker sporra oss andra till att ta fram den kraften.

Under våren kommer jag och ett par kompisar att arrangera möten där inspirerande personer kommer att delta med vad de själva kan göra för att öka vår kraft.

En av de som kommer att berätta är Daniel Johansson, Rosa Mannen, som dragit igång sitt eget projekt Dator till Flykting.

En annan person är Marcus Göthberg som dragit igång projektet Gratis sommarlycka till barnfamiljer.

Vi drar igång det hela den 12 februari med Christian Wass i Folket hus i Lilla Edet, kl 19.00 med föreställningen Mindfuckness. Innan föreställningen finns det också möjlighet att äta en god soppa som Lilla Edet-hjälpen/Verdandi ställer upp med.