Tag Archive | Olycka

Min utbildning – din trygghet

20161103_005055

Nu kan jag rädda liv, eller i alla fall försöka, som nog är det ärligaste sättet att säga det på.
För första gången har jag nu ett skriftligt bevis på att jag gått utbildning i HLR, hjärtstartare och luftvägsstopp. HLR har jag gjort fem gånger i mitt liv i skarpt läge, vilket nog är ganska unikt, då utbildaren, som säkert är några år yngre än mig, aldrig har behövt göra det.

Största skräcken jag hade inför denna utbildningen var att jag hade gjort det på båda mina föräldrar i samband med att de vandrade vidare, och deras liv kunde jag inte rädda. Tänk om jag gjort något fel, så att jag var skyldig till att deras liv försvann, det hade gjort ont att veta, även om jag kände mig stolt i de situationerna att jag trots allt hade gjort någon. Men jag var godkänd och då föll en sten från mitt hjärta.

Jag vet att när något sådant här händer, så agerar jag instinktivt, vilket är det vanliga hos mig, därefter kan jag börja tänka. Vet inte om det är bra eller dåligt, men jag känner mig trygg i det, att jag åtminstone gör vad jag kan, i dessa situationer.

Jösses vad frågor jag hade många frågor under denna utbildning, så jag nästan tjatade hål på utbildarens och mina kollegors huvuden, skulle jag tro. Men nu när jag hade chansen så ville jag inte försitta den och jag ville känna mig trygg i att jag kunde detta.  Och nu känner jag mig trygg även om jag hoppas innerligt att jag inte skall behöva utnyttja kunskapen någon mer gång i mitt liv. Men, händer det så händer det. NU har jag också anmält mig som SMS-livräddare, så jag står som frivillig att i händelse av nödsituation hoppa in om något händer i min närhet. Så min utbildning är din trygghet om du är i min närhet när det händer dig något. Jag fick även utbildning i hjärtstartare och luftvägsstopp. Hjärtstartare har jag aldrig tidigare använd men däremot Heimlich manöver, om någon har fått något i luftvägarna. Heimlich manöver har jag aldrig fått utbildning i, men ändå varit tvingad att använda en gång, och det funkade.

Ända sedan jag anmälde mig till denna kurs, så funderade jag på om jag är någon form av magnet som dras till händelser där saker sker. Eller???? Är det så att sakerna sker när jag är i närheten? Fem gånger HLR i skarpt läge, tre bilbränder på fjorton dagar, personer som suttit fast i bilar, personer som försökt hinna med bussen och ramlat och delvis hamnat under densamma och hinna få stopp på kollegan med två centimeters marginal till att bli överkörd av bakhjulet. Cyklist som blivit påkörd och gjort en luftfärd och cyklist som jag själv har kört på. Bror som blivit påkörd och rullat upp på motorhuven, smällt i axeln i vindrutan så det blev grus av den och sedan ner i asfalten igen. Den gången var mina närmaste så chockade, så i väntan på ambulans så fixade vi picknick i det daggvåta gräset i diket, då även bilföraren var inbjuden att deltaga. Som vanligt var jag kolugn och bror låg där med huvudet i mitt knä och jag drack kaffe och fuktade hans läppar med hjälp av en tesked och vatten från ett glas. Ja, man får ju inte dricka något, utan man skall endast fukta läpparna om de ber om vatten, och även det kom jag ihåg. Tagit hand om personer som fått stroke och hjärtinfarkt inför mina ögon.

Ja, jösses vad jag varit med om, och även om jag inte räddad allas liv, så är jag i alla fall glad för vad jag har gjort, och känner mig stolt över det. Så får du chansen att gå utbildningar och lära dig livräddning, så ta chansen. Kunskap är aldrig tungt att bära.

Två filmsnuttar från utbildningen:

 

Tidningsrunda med blått förhinder

20160813_031722

Ja, ja, ja…
Visst hade jag räknat med strul i morse på min tidningsrunda med både gårdagens och dagens tidningar av en sort. Visst fanns deten del post även idag, plus det jag inte delade ut igår av de skäl som angavs i gårdagens blogginlägg. Men att det skulle bli så här mycket dramatik hade jag inte förväntat mig.

Hade väl delat ut 20-talet tidningar när jag svänger in på en annan väg för att fortsätta min runda. Stannar vid första brevlådorna för att dela ut brev och startar min vidare färd när jag ser att det står en bil i diket. Detta är ingen helt ovanlig syn för mig som tidningsbud och man stannar ju till och kontrollerar för att se att ingen finns kvar eller skadad. Men jag ser redan i strålkastarskenet, genom bilens immiga fönster att någon sitter i bilen. Stannar min bil så jag kan ha nytta av min tidningsbil extrabelysning och tar mig sedan över diket och fram till förarsidan där en person vevar ner rutan. Föraren, en kvinna, vet inte riktigt vad som hänt, men de klarar inte att ta sig ut ur bilen själva. Jag ringar 112 för att få hjälp och jag ser sedan en man på passagerarsidan helt orörlig. Frågar hur det är med honom, då jag i min vilda fantasi tror att det värsta har hänt. Han är stupfull säger hon, men hon är nykter. Själv kan jag inte bedöma om hon är påverkad av alkohol eller ordentligt chockad.

Sos larmar räddningstjänsten medan jag kopplas vidare till polisen. Där får jag avlägga ytterligare en rapport och att det är prio ett-larm. Medan jag pratar kommer en taxi med två ungdomar också de påverkade av nöjets dryck. Den kvinnliga ungdomen känner tydligen föraren lite lätt och jag får lite hjälp. De drabbade i bilen får besked att hjälp är på väg. Då vaknar den fulla passageraren och skriker att ha behöver inte ha någon hjälp och skall ta sig ur bilen för att läxa upp mig.  Dörren går inte att öppna och han blir sittandes där. Han var nog så påverkad så han inte förstod vad som hänt.

Jag ringer min filialföreståndare och säger vad som hänt och vet inte när ja kommer loss och kan slutföra min tidningsrunda. Helt OK. Polispatrullen ringar upp och meddelar att de är på väg. men de har ca 3 mil att köra. Under samtalets gång kommer räddningstjänsten. De får fram att kvinnan är förlamad från midjan och neråt och i behov av rullstol som är i en box på taket.Bilen är en specialbil som körs utan pedaler. Med gemensamma krafter får vi ut stolen ut boxen och sedan får vi ut kvinnan.

Under tiden anländer polisen och jag får tack för mitt arbete men ombedd att stanna kvar så vi kan prata efteråt. Sedan får vi ut mannen samma väg, men han är så påverkad så han kan inte stå på benen. Ungdomarna springer upp till fastigheten i närheten och där kommer kvinnan ut även hon stupfull och först börjar hon skälla ut oss alla för att vi väckt henne innan hon förstår att hon är omringad av blåljus och att det skett en olycka. Då börjar hon skälla ännu mera….

Polis och räddningstjänst gör ett fint jobb, men att få föraren att kunna blåsa sitt alkoholutandningsprov går inte. Antingen chock eller annat. Efter allt detta får jag lämna mitt vittnesmål och sedan fortsätta min runda.

Jag ringer åter upp filialföreståndaren och meddelar att jag fått lämna platsen men att jag bryter linjen om en stund för att åka hem och få lite kaffe och ett par huvudvärkstabletter. Det är helt OK. När min tidningsrunda är klar, så är jag nästan på samma plats som händelsen så jag åker förbi för att se hur det ser ut i dagsljus. Bilen skulle ju inte bärgas förrän på dagen, då den inte var trafikfarlig.

När jag nu tittar på bilderna från morgonen ser jag hjulspåren på gräsmattan, så jag misstänker att hon försökt backa ner från fastigheten där ungdomarna väckte kvinnan, men i mörkret missat uppfarten och backat över gräsmattan och sedan kanat ner i diket. Utan mobil och handikappad så hade hon inte kunnat larma själv och de har nog suttit drygt en timma där tills jag kom med min bil.

Innan jag lämnade olycksplatsen första gången så säger den kvinnliga ungdomen till mig, tror du det blir tre eller fem år?
Ärligt talat så vet jag inte om det är något som ger straff eller ”bara” en chock hos föraren. Jag har gjort mitt i alla fall, och alla personer, antingen nyktra eller påverkade har klarat sig väl. Men innan man fått en hel uppfattning om vad som hänt, så hinner många tankar passera genom huvudet.

0 2 0 9 99 4 44 #blogg100

Trafikolycka

0 2 0  9 99 4 44. Känner du igen telefonnumret?
Det är telefonnumret till Sveriges radios trafikredaktion. Hit ringer du om de ser saker i trafiken du anser att andra bilister behöver känna till. För mig är både telefonnumret men även de utsändningar trafikredaktionen ett viktigt arbetsredskap.

Västtyskland startade 1974 sitt eget system för aktivering av trafikmeddelanden, kallad ARI. Som radiolyssnare hör de du en liten svag vissling i radion innan radion förberedde sig för att sända ut trafikmeddelandet som strax kulle komma. Detta var mycket användbart när man färdades på autobahn. Tyskland är väl förberett på störningar i trafiken och färdiga omledningsvägar finns redan klara och skyltade. Så är en bäck helt blockerad pga av en olycka, så meddelas bara att man skall följa omledningsväg.

Men det tyska systemet var väldigt primitivt så vårt eget Sveriges Radio, tillsammans med Televerket och Ericssons började utveckla ett eget, modernare system. I detta system kunde mycket mera information skickas ut, som sänds ohörbart men ger radioapparaten möjlighet till att ge mycket mer information än ljud och trafikmeddelanden. Detta svenskutvecklade system standardiserades sedan av EBU.

Våra svenska trafikmeddelanden utvecklades mycket snabbt och kanalen P4 blev den stora informationskanalen för detta. I dag har ju radion på dagtid vardagar, flera regionala trafikredaktioner medan det övrig tid är centraliserat till Stockholm.

För några år sedan var jag under loppet av 14 dagar först på plats på 3 stycken bilbränder på E45. Detta hände nattetid när jag var på väg till jobbet, runt 02 på morgonen. Medan jag hade 112 i min telefon, så skulle jag ju springa fram och kontrollera att det inte fanns några personer i bilen och, PuH, nej de var tomma. Jag kunde dra mig tillbaka och invänta räddningstjänst och polis. När jag då stod vid min bil hörde jag att bilradions volym ökade och de gick ut med akut trafikmeddelande på radion. Det tog inte många minuter för mitt samtal till 112 tills det sprakade i radion.

Vid ett annan tillfälle när jag och bror var på väg hem från stan, så stannade jag vid ett övergångsställe för att släppa fram gående och en cyklist. Bilisten som färdades i vänsterfil uppfattade inte detta utan körde på och jag ser smällen från första parkett. Så innan ens cyklisten hade landat på refugens grässlänt, så var jag ute ur bilen och hade 112 i luren. Jag var nästan framme och kunde nästan ta emot killen när han landade och 112 hörde hela detta. Minns så väl killens rädsla när han berättade att han inte kände sina ben eller kunde röra på dem. Den ångesten som killen gav uttryck för i den sekunden, sitter djupt inom mig. Även här gick det ut ett akut trafikmeddelande, där de meddelade att räddningstjänst var på väg. Snart dök både poliser och ambulanser upp medan jag satt där i grässlänten och höll handen på killen. Helt plötsligt ser jag min egen bil rulla iväg och hoppar till innan jag ser att det är en polis som flyttar bilen. Ja, min bil stod ju mycket dumt till, men jag hade ju fokuserat på cyklisten.

Själv ringar jag ju även ovanstående nummer så fort jag anser att det finns saker som andra behöver varnas för. Vissa saker har gått ut som akuta meddelanden efter bara några minuter, medan mindre akuta saker, har väntat till nästa ordinarie sändning från trafikredaktionen. En del medarbetar han man nästan blivit ”du” med och behöver inte presentera sig mycket med namn, då det vet vem man är.

Telefonnumret finns inprogrammerat i min telefon som favoritnummer, men oftast slår jag det för hand då det går fortast.

Så trafikredaktionen, tack för att ni finns! Ni betyder mycket för mig och mina medtrafikanter. Ni är en hjälpande hand när vi rattar våra fordon på vägen.

När olyckan sker #blogg100

cykelhjälm

Året är 1989 årstiden är höst, men en fin sådan kväll och det hade börja skymma lätt. Denna kväll jobbar jag eftermiddag och jag rattar min buss mellan ändhållplatserna på ”pensionärslinjen” i stan. Namnet pensionärslinjen har den fått från att den går mellan de äldsta stadsdelarna där det mest är villabebyggelse och lite äldre befolkning. Linjen är också oftast lugn att köra, då det fanns gott om tid. Ofta var de lite lugnare linjerna hopkopplade med de mer jobbiga linjerna så vi inte skulle behöva arbeta med stress hela dagen. Klockan är nu 20:15 och jag skall ratta bussen ner till Skoftebyn. I bussen sitter ett fåtal passagerare lite halvtrötta och på väg hem för att göra kvällen.Linjen är i de mesta raka linjer, så det är inte så mycket svängande utan kör i maka lunk framåt på Syltevägen. Jag passerar skinnbutiken och stannar nästan till vid skylten lämna företräde för korsande fordon. Jag trampar lätt på gasen, på den sista smala delen av vägen, som lutar lite lätt neråt, en korsning som skall passeras och i nästa skall jag svänga vänster.

Håller en lätt hastighet på mellan 30-35 km, korsningen jag skall passera är skymd men jag bedömer min hastighet bra när något snabbt dyker upp från höger. En cyklist som fått hög hastighet i nerförsbacken mot min korsning och jag slänger mig på bromsen. Får ner hastigheten lite innan jag ser hur jag träffar cyklisten med mitten på fronten. Jag ser huvudet på cyklisen när hon flyger av cykeln, ner i backen och kanar över asfalten med huvudet före rakt in i en stenmur. Där blir det stopp. Jag slänger mig på radion i bussen och larmar polis och ambulans medan jag stänger av bussen och sätter på varningsblinkers. Jag ser hur de fåtal passagerare som var i bussen går av och lämnar bussen, men vart de sedan tog vägen vet jag inte.

Jag ut till flickan för att se vad ja kan göra i första hjälpen, hon lever men är mycket omtöcknad, har mycket ont i huvudet och ser inget. Någon har sett olyckan och känner igen flickan som larmat föräldrarna som bor i närheten och de kommer springandes. Inga hårda ord mellan oss, det var en olyckshändelse och det kändes skönt fast vi alla var i en chockfas. Ambulansen är snart på plats och strax därefter även polisen. Flickan tas om hand om på ett föredömligt sätt, och avförs direkt till sjukhus och mamman följer med i ambulansen medan pappan skall komma efter med bil.

Nu var det min tur att tas om hand och det av polisen. Vi gick in i bussen och jag satte mig på förarplatsen och vi pratade. NU skulle det första förhöret hållas med mig. Jag är glad att jag i krissituationer kan hålla mig lugn även om jag var ordentligt chockad.

Jag hade kört på en cyklist som kom från höger och som jag enligt alla trafikens regler skulle lämnat företräde för men inte gjort. Jag kommer väl ihåg om jag inte skall blåsa i ”ballongen”, behövs inte, sådant ser vi med en gång, svarade de, men vill du, så visst fixar vi det. Den ene polisen går till sin bil för att hämta den medan jag småpratar med den andre och berättar min version om hur olyckan gick till. Berättar min uppskattade hastighet och hur jag uppfattade olyckan. Jag fick blåsa och jag var helt grön, så där fanns inga misstänksamheter. Men jag var ju glad jag hade ju ett bevis för min egen skull.

Frågade om de inte ville ha färdskrivarbladet, vilket de tacksamt tog emot. Jag var glad att jag hade egen nyckel så jag kunde ta fram det. Ytterligare ett bevis för mig att jag skött mig. Vi pratade vidare om hur jag uppfattade allt och jag berättade att här är det en stor uppmurad cementmur för att får en någorlunda platt trädgård och ovanpå växer en häck. Finns ingen möjlighet att se något från det hållet, men framhåller att jag tagit den hänsyn som kan ställa på mig. Jag ber poliserna sätta sig ner och jag kör ett varv runt kvarteret för att visa hur jag ser korsningen från mitt håll. Polisen berättar att flickan aldrig har sett bussen när hon kom och jag kontrade med om inte cyklisten har sett en stor buss komma, hur skulle jag kunna se en liten cyklist…

Vi skiljs åt polisen och jag och jag tar min buss tillbaka till depån. Om företaget satte in en annan buss för resterande turer hur det gjorde har jag ingen aning om. Jag blev beviljad ledighet dagen efter med fullt betalt, men behövde jag mer ledig tid, så skulle jag sjukskriva mig, vilket jag inte gjorde.

NU började en fasansfull tid, vad kommer att hända, mitt brott skall gå till åklagare, som skall ta beslut om ev rättegång, och jag skall stå inför skranket. Usch, hemska tanke.

Tiden gick och inget hände och det var en jobbig tid. Efter nio månader kom ett brev i postlådan att jag skulle infinna mig på polisstationen för förhör. Begär ledigt med betalning och kommer upp till utredaren på polisstationen.

Jag skulle än en gång berätta om händelsen och hur skall jag kunna göra det efter så lång tid??? Jag svarade att detta är värre än en graviditet, tidigare visste man inte om det skulle bli pojk eller flicka och nu ser det ut att bli missfall, svarade jag.
Han bad mig berätta saker, som han läste i protokollet från olyckskvällen, och gång på gång svarade jag, du har uppgifterna i protokollet, och jag hänvisar till dem. Jag sade att jag kan omöjligt komma ihåg detaljer som är till min fördel eller nackdel, så vad jag än säger idag, så ligger det bara mig till last.

Nu påbörjades en ny graviditetstid på nio månader, en tid som man inte visste skulle bli pojk eller flicka, men då kom ett brev från tingsrätten. Usch, vad hemskt det var att hålla detta brev i handen, häri fanns något, som jag ännu inte visste.

Jag gick in och satte mig vid köksbordet, tog ett djupt andetag öppnade brevet och läser alla fakta i ärendet, medan jag håller andan. Längst ner läser jag åklagarens bedömning ”Vårdslöshet i trafik ej styrkt”. Jag var frikänd!!!!!

Nu blev det kramkalas.

Cyklisten hade efter en knapp månad på sjukhus fått skallbenet läkt, synen var helt återställd och det enda men hon hade fått efter olyckan, var att hon alltid skulle bära cykelhjälm i fortsättningen. Deras försäkringar hade tagit alla extrakostnader för det som hänt, och jag var inte skyldig till olyckan, så det var en härlig dag när jag kunde träffa flickan och hennes föräldrar och även vi kunde ha ett kramkalas.
De kramarna var nog de godast jag både kunde ge och ta.

När olyckan är framme #blogg100 #bloggswe

11034798_10153826000008868_1394239919_o

Här syns var de gick in första och andra gången

Året är i början på 80-talet och mor och framför allt far hade jobbat med två fartygsbyggen på Kalmar Varv. Under två år hade de pendlat mellan Kalmar och vår bostadsort utanför Trollhättan en till två gånger i veckan. Jobbet hade verkligen inte gått problemfritt utan kantats av sju sorger, åtta bedrövelser och nära nog även nio katastrofer.

Nu behövde både mor och far vila och även jag som varit husmor och husfar åt mina småsyskon i två år. Far hade sakta börjat med att måla fönsterluckorna runt huset för att ta igen lite av den försummelse som hade följt i spåren på jobbet.

11030010_10153825990098868_1096457562_o

Här syns en del av bromsspåren på vägen

Denna soliga dag hade han stått på stegen vid vardagsrumsfönstret och målat när mor ropade på oss att de är kaffe. Vi gick in och tog kaffet i köket och småpratade lite. Kaffet var utdrucket och vi skulle sätta igång med våra förehavanden igen när det kom en lite regnskur. Mor och far bestämde sig för att ta en liten lur på sängen medan jag bestämde mig för att gå bort till grannen med post som kommit fel. 300 meter att gå det är inte långt men det kan hända mycket på den tiden. När jag nästan var framme hör jag en väldans smäll hemifrån och vänder på klacken för att ta reda på vad som hänt. Jag möter två killar, för mig okända individer som såg lite konstiga ut, men stressad som jag var så tänkte jag inte mer på det utan skyndade vidare hemåt.

När jag kommer in står far redan i telefon och ringer polisen och jag hör vad som sägs och rusar ut och ser eländet. En bil in i huset!!!!

11009420_10153825991253868_197114386_o

Här syns färgburken som stod på trappstegen. Det kunde vara far…

Jag hör en motorcykel komma och rusar ut för att stoppa den. Han stannar och jag slänger mig upp bakom honom och skriker KÖR EFTER DE DJÄVLARNA DÄR och han körde. När de såg att vi närmade oss så sprang de ut på gärderna och han stannade och jag sprang efter i mina träskor. Det var svårt att springa med träskor i hagen så jag slängde av mig dem och sprang i strumpelästen.

Kommer fram till taggtrådsstängslet som jag själv hade satt upp, där översta tråden var i midjehöjd på mig. Var jag fick krafterna ifrån vet jag inte, men jag hoppade över gärdesgården och ner på andra sidan som också sluttade neråt.

Som tur var fick jag ge upp att hinna ikapp… Vad hade hänt om jag kommit ikapp dem med den inbyggda energin som jag hade vid det tillfället.

Fick lunka tillbaka och där stod motorcyklisten kvar och vi fick prata en stund.

Fick namn o adress. Han hade sett bilen dra i väg som bara den när de svängde av mot vårt håll och tänkte att detta slutar inte lycklig.

11030687_10153825994233868_296572345_o

Insidan i vardagsrummet. Strax bredvid är gamla timmerknuten på huset som nog gjorde att inte hela bilen kom in.

Deras bil stod jag kvar i plommonträdet som gjorde att jag inte sett vad som hänt med en gång. Polisen var snabbt på plats med flera patruller och vad de visste, vet jag inte men de ordnade kontroller på alla vägar från oss plus patruller som var ute och letade.

Helt plötsligt fick jag syn på grabbarna ute på gärderna och springer fort till polisbilen som står där motorcyklisten tidigare stod. Inga poliser i bilen och inga vart än jag såg. Öppnar bildörren på polisbilen sträcker mig efter mikrofonen som jag hoppas är deras kommunikationsradio. Trycker på knappen och frågar (eller skriker) är det någon som hör mig. Visst var det, och snabbt var en annan polisbil på plats. Jag berättade då mina iakttagelser och de fortsätter leta. Samtidig kommer ytterligare en bil denna gång med hundar och börjar spåra.

11028570_10153825995653868_1999158000_o (1)

Del av ytterväggen. Att gamla timmerknuten är strax vid sidan om gjorde nog att bilen blev kvar ute…

På den tiden var det många som hade polisradio hemma, så när jag pratade i polisradion så var det inte bara polisen som hörde utan även grannar med mera.
Snart var hela grannskapet hemma hos oss och undrade vad som hänt..

Tyvärr fick inte polisen eller någon annan tag i dem den kvällen. Men polisen hade räknat ut att de hade hållit en hastighet på mellan 170 och 180 på sjuttiovägen när de började bromsa. Över diket, in i huset på två ställen, och sedan in i plommonträdet på väg ut mot vägen igen innan det blev stopp.

Några månader senare spräckte de en stor knarkliga här i närheten och då kunde de binda två av dem till det som hade skett här. Ligan hade haft sin central inte så många kilometer härifrån där de spred knark över hela Sverige.

11035207_10153825997333868_370436841_o
Hade inte den lilla eftermiddagsskuren kommit så hade far stått där och målat! Vad som hade varit kvar av honom då, vågar jag inte tänka på. Vad far tänkte under den sommaren vet jag, och kan tala om att han mådde absolut inte bra…

11028680_10153825992143868_89452523_o