Jag går återigen sjukskriven av stress och min läkare som känner mig väl skrev ut både sömnmedicin och Nitroglycerin. I samband med det sade han också, om du gör något dumt, så kommer jag att jaga dig på andra sidan.

För drygt trettio år sedan blev jag utsatt för mobbing på min arbetsplats och det gjorde att jag utvecklade panikångest. En panikångest som blivit ett handikapp för mig, och med mycket lidande. Jag har fått lära mig leva med det men också begränsa mitt liv till att inte stressa. Men det har tagit tid att få kroppen att förstå det, min kropp som ibland kopplar bort huvudet och lever sitt eget liv.

En av de värsta grejerna är när jag får bröstsmärtor, precis som om någon spänner ett spännband runt bröstet och drar åt, drar åt drar åt. Jag ligger där i brygga, skriker, gråter, kallsvettas mm. Har legat inne på hjärtintensiven gjort mängder med EKG, utan att något syns på kurvan. Finns inga signaler på några kroppsliga symptom, men ändå är de där. Däremot hjälper Nitroglycerin till att dra ner smärtorna på någorlunda uthärdliga nivåer.

I dag har jag bra hjälp av sjukvården och jag har sjukpension till viss del och kan trots det leva ett någorlunda normalt liv. Men så har det inte alltid varit. När det var som värst så fanns en möjlighet för mig att få kontroll över kropp och knopp, genom att fundera på vilket sätt som var bäst att ta livet av sig. De tankarna har hängt med i trettio år. Ibland oftare ibland mindre ofta. Ibland har tankarna gått över till regelrätta försök till att ända mitt liv, när kroppen inte fungerar.

I september hände det något när jag vaknade efter middagsvilan på sängen.
16 telefonsamtal, mängder med SMS och meddelanden på Messenger. Nordiska motståndsrörelsen, NMR hade hyrt lokaler i kommunen. Jag har inget över för den organisationen, men vet samtidigt att vi har yttrandefrihet i landet, vilket även gäller dem. Men vad skall jag kunna göra, som ideell Trygghetsvandrare? Har inte lust att bli en bricka i spelet mellan olika politiker, mellan tjänstemän, mellan polis och kommun. Skall jag flytta från kommunen, eller skall jag stanna kvar? Skall jag lägga av med Trygghetsvandring eller skall jag fortsätta? Skall jag byta telefonnummer och börja blockera människor via sociala medier?

I dag har jag lagt av med trygghetsvandringar i kommunen, något jag trots allt älskar. Tycker om alla fina ungdomar, samtidigt som jag tycker synd om dem som får bära skit för vad andra gör. Får bli i grannkommunen istället. Jag har bokat av mig från arbetet i kyrkan, för att minska stressen på mig. Jag älskar min kommun, men vill inte bli något jag inte själv begärt att bli. Jag mailade kommunen om att jag inte vill vara den som kontaktas, vid problem. De har inte ens bemödat sig med att svara på mailet, vilket jag tycker är anmärkningsvärt.

Nu skall jag satsa på att få min kropp under kontroll igen, försöka må bra och ta hand om mig, bror, Nussä och pissen.

Äntligen börjar julefriden komma mig till del. Skall bli så skönt…
Har varit flera månader med en stress som jag har haft svårt att hantera, då andra har lagt på mig mer uppgifter än jag skulle ha.

Ett av mina nöjen nu är att promenera runt i byn och njuta av all vacker julbelysning som finns här. Jag älskar denna kommun, med så mycket kärlek bland ungdomar, och vuxna, även om det finns de som har andra åsikter.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Visst är det vackert i byn,
Man går här träffar någon annan flanör som njuter, slänger några ord och känner tacksmanhet över den värme som finns här i byn.

Den omtanke man känner här IRL är milsvid från den man ser på sociala medier, där det gärna sprids motsättningar.

Jag är ju uppvuxen på landet och visst har det varit kul att se de närmaste grannarna julpynta, man har kunnat slänga några ord med dem. Men här promenerar man villagator och små lägenhetshus och kan verkligen se det lilla vara människa gör, för att sprida glädje i mörkrets tid. Att spatsera runt i byn är coronasäkert och njubart.

Nu firar vi jul

Sitter och läser på Dalarnas tidning DT en intervju med Fredrick Federley. En starkt politiker som gjort avtryck i många frågor, men också bakom politikern finns också en människa, en människa som du och jag.

Jag sitter här och förundras och tänker tillbaka på min psykiska ohälsa, en dag till, i morgon blir det bättre, jag orkar en dag till. Ja, jag orkade en dag till, en dag till, fram tills dagen jag inte orkade en dag till.

Hur många gånger var det inte att åka akut till psykiatriska kliniken på sjukhuset, betala 400:- för att få reda på att uppsöka primärvården nästa dag.
Tre, fyra, fem gånger i veckan kunde detta hända. Tittar jag noga på mina handleder syns fortfarande ärren efter kniven, även om de efter hand har tynat bort. Ena handen är det två ärr och den andra handleden är det ett ärr.
Varför två ärr? Jo när jag förde kniven över första gången blev jag så förbannad att det blödde så lite, så det behövde mer kraft, där kom nummer två. Sedan nästa handled.

En annan gång handlade det om sömntabletter i stor mängd. In med blåljus och sirener, in på akuten och sköterskan blandade något jag skulle dricka, smakade hemsk, men jag drack, glas efter glas. Upp på avdelningen där jag sov i ett och halvt dygn. Därefter var jag glad som en lärka och kvittrade, så jag blev tvångsutskriven för att jag var för glad och de andra mådde dåligt av att jag skämtade om det. Blästrade toalettstolen hemma i fyra dygn med racerbajs och aktivt kol.

Spännbandet jag använde när jag försökte hänga mig i ett träd ligger i en låda i köket som ett minne av ett dåligt genomfört självmord. Den som räddade mig den gången var min vovven som kom springandes och viftade på svansen när han såg Bengt.

Jag har suttit på broräcket för att slänga mig i älven ovanför kraftverket för att förhoppningsvis komma ut som köttfärs på andra sidan och bli mat till alla fiskar. Då kom en förskoleklass gåendes och tyckte inte att dessa skulle behöva uppleva ett självmord. Istället ringde jag 112 så ambulansen kom och hämtade mig. Ända till ambulanspersonalen stod vid min sida så släppte inte 112 kontakten med mig.

Jag vet hur det är att behöva dubbla dosen medicin inför vissa situationer för att ha kontroll över situationen. Jag vet hur det är att ligga mitt i skogen med bröstsmärtor i nästan en timma och tro att man har hjärtinfarkt. Det enda jag kommer ihåg var att jag tog av kopplet och halsbandet på hunden. Han skulle inte fastna i något ifall han skulle behöva söka sig hem om jag låg död kvar. Efter tredje gången ringde jag vårdcentralen och fick akuttid. In där kontroll, remiss till sjukhuset där de gjorde nya kontroller. Akut upp till hjärtintensiven där jag fick ligga uppkopplad med EKG i tre dygn, innan jag fick komma hem. De hittade inget fel.

Jag har försökt kämpa mig tillbaka till ett liv, jobba mina 40 timmar i veckan, njuta av fritiden och må bra. Men efter alla fall av ”dödslängtan” så satte arbetsförmedlingen tillsammans med kommunen stopp.
De lade ett papper framför mig, ansökan om sjukersättning, skriv på, vi fixar läkartid och du skall inte leva med denna press. Jag skrev på in blanco, de fixade resten. Jag vet inte ens vad det står i ansökan som de lämnade in med min namnteckning.

Jag kan förstå vad Fredrick går igenom, jag kan förstå vad Annika Strandhäll känner. Jag kan inte bära deras smärtor, men jag kan i alla fall försöka förstå och känna empati med dem. Jag vill att båda de och alla andra som hamnat i krisreaktioner kan få hjälp och stöd att bearbeta dem, hämta ny kraft och komma tillbaka. Jag kom tillbaka på 25%. 75% procent kan jag använda för att återgälda det samhället har stöttat mig med. Jag kan ge av min tid, till det jag tror på, jag kan ge tillbaka med empati och kärlek efter min förmåga. Jag vill tro att vård och omsorg har utvecklats under de trettio år sedan jag drabbades, till att dessa individer kommer tillbaka. Det samma hade jag och försäkringskassan diskussion om, att det har förändrats till det bättre.

Jag kommer nog knappast att sitta på bordtennisborden här i Lilla Edet med Fredrick Federley och hålla hans händer hårt när ångest, panikattacker tar vid och man tror att hela världen är i gungning. Men jag har suttit med andra personer där, och gjorde det, kämpa med dem i månens sken, för att få dem att tro och hoppas på en bättre morgondag. I en del fall har jag lycktas i några har jag misslyckats.

Fredrick och alla andra, ni kommer att komma tillbaka, låt den ta den tid det tar. Jag har kommit tillbaka men på ett helt annat sätt än det jag trodde var mitt mål. Ta vara på den hjälp ni kan få från samhället, från vänner, från okända. Låt det ta sin tid, men låt såren läka i er takt.

Kraaaam

Vågar jag gå ut i byn? Var man än går i centrum så ser man tecken på vit makt-propaganda. Just nu känner jag mig inte trygg när jag ser detta.

Under några år på 70-talet kände jag mig otrygg i kommunen när orten och kommunen fick namnet Vilda Edet, pga den stora droghandeln som pågick då.
Men jag har sedan dess inte känt någon rädsla fast jag har sett hur dagens droghandel går till. Inge rädsla efter misshandeln när en man med skyddsväst knuffade in i räcket vid busstationens uteservering. Visst jag var mycket chockad efter händelsen men rädsla har jag inte känt. Men dessa märken över halva centrum, med spraymålade budskap typ detta, skrämmer mig.

När de första märkena som kom upp i kategorin där de gjorde Wilma från Uddevalla och att hon gjort till martyr i vid makt-kretsar och jag anmälde det till kommunen och fick följande svar:

Då känner jag rädsla. Nu är ungdomarna igång med sitt fredagshäng i centrum och jag skulle gärna vilja gå ner och hälsa på dem, prata med dem, vara vän med dem, men just nu känner jag rädsla. Vet inte vilket jag känner mest rädsla över, nazisterna glädje över att de är på frammarsch i kommunen, enligt dem själva i deras radio, eller kommunens bristande engagemang i frågan.

När man hör på nordisk radio att vi Edetbor mer eller mindre tar emot motståndsrörelsen med öppna armar, då börjar jag fundera på detta, är det bara jag som inte känner mig trygg? Är det bara jag som känner olust när jag ser dessa märken på butikens skyltfönter, utanför Folkets hus på elskåp mm.

Jag älskar denna kommun otroligt mycket, även under de år jag inte bodde här, men nu är jag rädd.

Tack, Ingrid Thörnqvist, säger vovven och är nöjd med alla promenader de senaste dagarna. Detta låter säkert kryptiskt med en sådan hälsning, och kanske några höjda ögonbryn. Varför tackar vovven?

Jag kan oftast inte sitta still och läsa en bok utan behöver göra någon samtidigt för att få full behållning. Så jag köper boken, väntar att den kommer till mitt ljudboksbibliotek laddar ner den i telefonen, sedan blir det fart.

Klär på mig efter väder, stoppar propparna i öronen, visar kopplet för vovven som viftar på svansen, sedan ut och promenerar. Så beroende på hur bra boken är, ju fler promenader blir det. Så i går blev den 4 timmar och 36 minuter medan boken hördes i mina öron.

Jag minns inte att jag hört talas om denna man Carl-Gustaf Svingel från Hjärtum, men just kriget, kalla kriget, Berlin, berlinmuren gjorde mig intresserad.

Den 9 november 1989 föll berlinmuren och världshistoria skrevs och mitt i allt detta stod Ingrid och berättade om händelserna för oss TV-tittare. Berlinmuren har varit en del av min släkts historia, en del av av mina släktingars död, den splittring som berlinmuren och järnridån skapade var en del av min verklighet. Jag minns ju redan från min barndom om det splittrade Tyskland, hur den fråntog min släkt en möjlighet att umgås med mellan öst och väst. Nu fick jag via boken ännu mera fakta om öden och ibland även äventyr om livet i Berlin. Inte nog med det, Berlin, eller i alla fall kopplades väldigt nära till mig, då vi inte bor så långt från Hjärtum där barnhemsbarnet Carl-Gustaf växer upp.

Medan jag promenerar strandpromenaden här i Lilla Edet, nosar vovven i marken efter vem som gick här för 5 minuter sedan, så går jag förbi Brandeburger Tor, Checkpoint Charlie, Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och har jag tur så kanske jag hittar Haus Victoria runt nästa krök.

Att det är Ingrid som läser upp boken i mina öron ger också en dimension till upplevelsen då det är samma röst som rapporterade från Berlin.

Ingrid beskriver själv boken så här: I en personlig biografi skildras Carl-Gustaf Svingels svindlande resa från fattigdomen i barnhemmet i bohuslänska Hjärtum till den storpolitiska dramatiken i det kallas krigets Västberlin.

• 

• 

Själv var jag två gånger och lyssnade på Ingrids berättelse om boken när hon gästade Lilla Edet. Detta för att hennes berättarkonst är viktig för mig, samtidigt som rösten är en del av min historia. Därtill finns det så mycket i mig som ännu inte har något svar om kriget, kalla kriget och efterkrigstiden.

Nästa gång jag är i Berlin så kommer jag att ha Carl-Gustav Svingel vid min sida, och han får guida mig i staden och visa det han gjorde, och du Ingrid, vill du, så får du gärna följa med.
Stort tack för boken, inte bara från vovven utan även en varm tack från mig.

Vår kommunpolis håller föredrag om situationen i kommunen, Sverige och Världen. Dessa träffar är oerhört viktiga för oss som jobbar ideellt med trygghetsskapande åtgärder i kommunen. Även om vi är frivilliga så går vi på dessa möten på vår fritid för att kunna vara till hjälp och stöd för våra kommuninnevånare.

Ett av alla ämnens som tas upp på de olika träffarna är våldsbejakande extremism. Våldsbejakande extremism kan vara allt mellan självmordsbombare till klisterlappar på elskåp och lyktstolpar.

Även mannen för massakern i Christchurch, Nya Zeeland tog tillfället i akt att visa sin tillhörighet till vit makt genom handtecknet för ”White Power”. Så det finns många sätt att visa extrema åsikter.

När jag promenerade genom centrum för några dagar sedan så hittade jag ovanstående märken på flera ställen. Wilma från Uddevalla som mördades och styckades av sin pojkvän. På bilden syns ju runan för ”liv” men vänder man på den så symboliserar den död. Tillsammans kan också märken betyda martyr. I nutida språkbruk används ordet i en bredare betydelse, avseende personer som dödats, straffats, utsatts för våld eller andra övergrepp på grund av sin grupptillhörighet eller sitt ideologiska engagemang. Kolla gärna center för våldsbejakande extremism CVE.

I de båda kommuner jag trygghetsvandrar skall dessa anmälas via kommunernas app, både för att kommunerna skall få vetskap om ”vit makt” men också att de skall ta ner märket, då det räknas som våldsbejakande extremism. Sedan lång tid tillbaka vet jag att jag inte skall ta ner dessa märken själv då de kan vara minerade med rakblad, sprutspetsar och nålar, för att skada mig.

När jag får svar på min anmälan så står det bland annat, ”Vi kan försöka kolla upp en sådana här klisterlappar på stolpar. Men det är även ok om man som kommuninvånare rycker bort klistermärken.”.
Det viktigaste för mig var inte att märken skulle tas bort, utan att kommunen skulle få kännedom om att det finns våldsbejakande extremism i kommunen.

Läs gärna ”Nazisthat mot Norrköpings stadsmuseum”, ang rakblad på SVT

Vi vet att dessa extrema rörelse har ökat sin aktivitet den senaste tiden, inte minst nu under pandemin, som det blivit mycket vanligare. Redan 2017 gick många småkommuner i Bohuslän ut med detta i radion och säger bland annat: – Vi är nog ganska naiva när de kommer till den här sortens rörelser. Vi behöver en plan som beskriver vit makt-rörelser, jihadistiska rörelser och liknande, säger Åsa Karlsson (S). 

En lyssnare berättar i samband med inslaget: Hon berättar att det låg flygblad från Nordiska motståndsrörelsen i hennes brevlåda senast i lördags.

– Det var två killar och en tjej som gick i postlådor och klistrade upp plakat och små grejer på stolpar, berättar lyssnaren. Kolla gärna på P4 Väst