Helt Sonika, en adventskonsert

Förra året fick jag förfrågan om jag ville serva Kören Helt Sonika inför och under deras spelning i Fors kyrka.

Visst hade jag skött stora evenemang i vår kyrka tidigare, men nu var det mycket ljudmix som skulle skötas under själva framträdandet. Men, man måste våga och prova sig fram. Även jag då var en nybörjare, så tyckte jag att vi fick ett fint samarbete. Så i år när jag fick frågan, tidigt i höstas, så blev mitt tveklösa svar, ja!

Så en onsdag för några veckor sedan, så kom kören och vi satte igång med övning och träning. Så medan de tränade sin sång kunde jag småpyssla med en massa saker i kyrkan och även vara kaffepåsättare mm. Vi testade ljud, mikrofoner, belysning. Och medan de övade utan min hjälp så kunde jag byta ut alla 56 ljus i våra kandelabrar och adventsljusstakar. Att få livemusik under arbetet är inte fy skam….

Så igår var det den stora dagen.

Jag var där i kyrkan strax före klockan 15 och kunde då öppna upp och förbereda. Underbara körmedlemmar som hjälpte till med en del tunga saker. Och inte minst öppna upp kyrkan för kvällens begivenheter. I år kände jag körledaren Anita Svenson lite mer och kunde läsa henne och förstod bättre hur hon tänkte. Så jag kände mig tillfreds och trygg med hela eftermiddagen och kvällen. Att få jobba med dessa proffs är verkligen ett privilegium. Så under två timmar kunde vi finslipa våra färdigheter för att hitta en perfekt balans i arbetet och inte minst i framförandet. Jag hann också över till församlingshemmet och brygga kaffe medan prästen kom med tilltugg i olika variationer. Det var populärt, av vad jag förstår.

Medan de fikade så kunde jag förbereda kyrkan inför kvällen. Över 70 stearinljus skulle tändas, vilket bara det tar sin tid. Psalmböcker och programblad skull fixas fram, och naturligtvis fick jag en hel del hjälp av kyrkvärden under den sista timman. Ju närmare klockan kom 18, ju mer folk strömmade till. Kören kom och gjorde sig beredda och även prästen. Då fick han och jag samtala om de sista praktiska sakerna som skulle ske under konserten. Då var de flesta besökarna redan på plats i kyrkan.

Prick kl 18 gick prästen fram till ambon för att hälsa Välkommen. Jag fixade så han hördes och när det var dags för klockringning fick jag tränga mig ut bland körmedlemmar och starta klockorna. Medan klockorna ringde så tågade kören in till koret för att inta sina platser, medan jag smög efter för att fixa till podiet och notstället för dirigenten. Strax därefter kom första musiken igång och jag fick springa ut och stänga av klockorna.

Mina ”noter” hade jag förberett noga, så jag visste när jag behövde vara på min vakt. Så jag hann med en del praktiskt arbete bak i kyrkan, medan jag viftade på höfterna till körens sång. Det är skönt när man kan smyga undan i ett hörn där man verkligen kan släppa loss, både de lurviga och låta fläsket dallra. Vid solisternas framföranden skulle ljudet fixas, och då var det tryggt att veta var ungefär på skalan respektive sångare skulle vara. Sedan är det stor skillnad på inställningar när kyrkan är tom, respektive mycket folk, men då får man justera upp ljudet.

En bejublad konsert med mycket applåder, proffsiga sångare och en lika proffsig pianist och inte minst körledare. Vi skall inte glömma av vår präst som också är proffsig, och ett nöje att arbeta med.

Så tack till alla för två fina kvällar med mycket och vacker musik och en lyckad konsert.

Från lugnet till SÄPO

I vår kommun pågår jämt och ständigt debatten om skolan. Upplevelser som personer har är oftast de egna och detta kan ibland starta konflikter. Detta skedde hår om dagen och en förälder dök upp på skolan och de fick tillkalla polis. Tror knappast att händelsen är unik för vår kommun. Men oftast blir diskussionerna om hur bra skolan är, vilket ansvar den har och vågorna går höga. Jag som vuxen, säkert gammal gubbe i mångas ögon ser det gärna på ett annat sätt. Jag delade denna artikel på FB med en frågeställning

Jag tänkte få igång en debatt om detta, då vi alla har ett samhällsansvar. Tyvärr missade jag en liten, men mycket viktig detalj i detta. SÄPO skulle göra tillslag mot tre olika adresser på orten, och vem tog med det i planeringen?

Det första som sker är att det protesterar mot att artikeln är låst. Därefter brakar det stora helvetet igång. Någon ser 10 pikétpoliser och föräldern jag ville ha diskussion om kom bort. Nu blev frågorna många och vad händer på skolan. Sedan blev det friskolan och och vilken uppståndelse. Någon ber att någon betalande lägger upp skärmdumpar på artikeln så alla kan läsa och någon annan gör det. Pikétpoliser bara för att en förälder bad sig dumt åt. Helt plötslig var jag en stor idiot som delade en låst artikel, och jag fick gå i försvarsställning.

Ibland undrar jag hur hur folk kan lägga ihop ett plus ett och det blir sjuttiontvå…

Jag tog en promenad fram till centrum 8ch förutom några polisbilar så gick livet sin stilla gång som det brukar göra. Folk går till och från affärer, småpratar med folk, och säkert var samtalsämnet det som hände på byn. Lugnt och stilla, men på nätet kändes det som tredje världskriget brutit ut. Vilka kontraster. Jag tog mig ner mot stället där de senast hade setts och jag ser en polisbuss, några filmare från TV-kanaler och en hel del journalister.

På torsdagar har polisen en husbil på torget där vi har möjlighet att göra enklare polisärenden. Gick och pratade med dem och där gick arbetet som vanligt. Pratade med verdandi som hade soppservering för utsatta på torget och där var det lugnt. Träffade ett par reportrar från lokalradion och pratade med dem. Frågade om de sett något…

Javisst svarade de. En massa journalister. Så vitt skilda värdar den IRL och den på nätet

På vår stora skola hade information gått ut att det skulle finnas poliser dör idag. Om det beror på händelserna på skolan eller tillslagen vet jag inte målet var i alla fall att skapa trygghet. Vid friskolan fanns det misstanke att det kunde finnas en sprängladdning i en lägenhet ovanför skolan.

Klockan 14 ledsnade jag på alla kommentarer och bestämde mig för att låsa inlägget. 68 kommentarer, men jag fick inte svar på frågan om hur barn skall lära sig ta ansvar om inte vuxna kan…

SUCK

Storbedragerskan

I april 2016 bloggade jag om Ingela Jansson som tillsammans med en vän ställde till det otroligt mycket för oss. I dag släppte P1 en dokumentär om huvudpersonen Ingela och Adam.

Vi var hemma hos Ingela där hon då bodde i Lilla Edet. Adam hade, som han själv berättade, bott i USA och tjänat massor av pengar. Han kom tillbaka till Sverige och behövde någonstans att bo. Han hyrde vårt hus, möblerade det med helt nya möbler från IKEA. Men snart förstod vi att allt inte stod rätt till. Iom att huset var till salu, så hade vi i kontraktet skrivit att vi vill kunna visa huset för mäklare och ev spekulanter. Detta var en bra klausul när kriminalpolisen kontaktade oss och ville göra en husrannsakan.

Jag säger att ni är ett par som är spekulanter på huset och ni vill titta på fastigheten inför ett ev köp. Jag låste upp och visade huset och de fick titta på det som intresserade dem.

Spännande med en ny typ av ”husspekulanter”. Detta med bilar var också en sak som hela tiden förekom. Nya okända bilar parkerades på olika ställen, inte bara vid den fastighet de hyrde utan ”gömdes” bakom grannens ladugård.

Det sista som hände innan vi var av med personerna var att de försökte tända eld på fastigheten de hade hyrt, men elden hann självslockn, innan dem tog sig.

Vi hade också en hel del kontakt med en av bilfirmorna som också blivit involverade i händelserna och i Ingelas bil hittades en stor mängd nummerplåtar från bilar som varit stulna.

Vi var indragna i en härva som inte är känd för alla, och även en del uppgifter i detta första avsnitt av dokumentären är nyheter för mig. Jag vill också inflika att vi själva inte gjorde någon eller några polisanmälningar mot någon i detta ärende. Däremot var vi myndigheter behjälpliga i alla avseenden.

De minnen, tankar och upplevelser jag har från dessa personer, är inte lätt att ändra på. Ingela har fått sitt straff, och vad som hände med Adam, vet jag inte.

Jag känner inte att vi idag har något otalt med personerna, men tror inte jag har så stor lust att återuppta kontakten med dem. Jag skall lyssna på dokumentären och se om jag kanske får en annan inblick i händelserna bakom rubrikerna. Men mina upplevelser är av den arten att de inte passar i denna berättelse. Tror det är bättre med en radioreporter som kan se det som skedde ur en annan vinkel än vad vi gjorde.

Tack till Pernilla Wadebäck som gjort dokumentären om Ingela.

Så mycket tudelade känslor

Två dagar under denna vecka har jag varit med Missing People och sökt efter 83-åriga Edit. Edit som var hemmahörande i Ljungskile försvann i tisdags då hon senast sågs med ryggsäck på vandring. Edit var liksom jag, även om åldern skiljer, en glad vandrare som gärna rörde sig ute.

I torsdags drog Missing People igång sitt sökande efter begäran från polisen. Jag stack dit direkt och fick min väst och vi fick oss ett område tilldelat. Nu i efterhand vet vi att där vi då sökte var långt ifrån där hon senare hittades. Men då hade vi inga uppgifter på var hon var, och målet var ju att hitta henne. Önskan är ju att hitta personen eller i alla fall göra några fynd som kan härledas till henne (vad som ev hittades är överlämnat till polisen). Vi tilldelades ett av de värsta områdena i Ljungskile, Brattforsån och dess naturreservat. I branterna som var där kanade vi i leran på fötter, på baken, snubblade på grenar och ramlade på vikande stenar, och vi bara skrattade och brydde oss inte. Vad hade vi för val? Målet var att hitta en försvunnen person, och då spelade detta ingen roll. Ytterligare ett område som var mycket lättare och gick snabbare genomsökes innan färden ställdes hem.

Lördag var det åter igen dags att ge sig iväg till Ljungskile, då med en kompis som var ny på detta med Missing People och sökningar. Hon och jag har med oss vara hundar. Dessa måste få komma ut, på både kortare och längre promenader. Att kunna kombinera dessa två saker är ett ypperligt tillfälle, anser jag till att göra en samhällsinsats. Då hade polisen fått in nya tips om var kvinnan kunde vara och vi tilldelades ett område långt från de första områdena. Här promenerade vi på en väg intill en sjö, plus det närmaste området utanför. På ena sidan hade vi vatten och på andra sidan berget. Så här vi krympa ihop oss och bredda på oss allt eftersom naturen växlade. Drygt en timma tog området att söka för oss. Allt från grusväg till nästan oigentränglig granskog. Blöta av regn granbarr i kalsongerna var ändå humöret på topp, med hopp om att hitta personen. Hade vädret varit detsamma bara för en hundpromenad hade man avstått. Nu tänkte man inte på det.

När vi var på väg tillbaka till parkeringen mötte vi hemvärnet som letade utanför vårat område, och som var ännu mera kuperat. Strax efter kom flera polisbilar in i området och vi hälsade på dem, när de körde förbi.

Väl tillbaka vid bilen så åkte vi tillbaka till mötesplatsen och anmälde oss till ytterligare ett sökområde. Detta var betydligt enklare än det första området, då det bestod av ängsmark. Här kunde vi mer gå som det ser ut på bilder när det gäller skallgång. Efter denna andra promenad så bestämde vi oss för att avsluta dagens arbete.

Väl hemkommen dröjer det inte länge innan jag får besked på radion att personen är funnen, och tyvärr avliden. Känslorna blir med en gång så tudelade, att känna att nu är arbete slut, och man vet vad som hänt är skönt, men samtidigt hade man hoppats på att hitta personen vid liv. Även om man vet att chanserna att hitta personen vid liv minskar för var timma, så finns det ju i alla fall ett hopp. Hoppet är det sista som överger.

Nu i efterhand när man kommer ihåg vad man själv har varit med om, och det som skrivits i olika medier, så inser man att man var i rätt område. Det kunde lika väl varit vi som hittade henne. Av hänsyn till alla inblandade, anhöriga mm, så väljer jag inte inte mer precisera var kvinnan hittades. Det överlåter jag till myndigheter och andra att ta ställning till.

Jag vill rikta ett stort tack till Kajsa, som var min följeslagare i Ljungskile. Ett tack till Anders och Kenneth på Missing people som var de som på plats organiserade arbetet. Tack till Tony, vår patrulledare. Fem stjärnor till dig som gjorde ett suveränt jobb i terrängen.

Tack till polis som styrde vårt arbete, tack till hemvärnet och övriga som deltog. Man ser i en krissituation hur man går tillsammans och gemensamt försöker lösa det som sker. Man ser hur bygden sluter upp runt omkring för att hjälpa till och för människor närmare varandra. Något jag tror är viktigare i vårt samhälle, idag.

Till anhöriga vill jag skänka många tankar, just nu. Vi vet vad som hänt, sorgearbetet kan ta vid och allt det praktiska som nu skall fixas. Vad som exakt har hänt, får vi vänta på, men det är en fas i arbetet. Även jag deltager tyst i sorgen.

Sov i ro, fina Edit.

Juletid och musik i kyrkan

Juletid är förberedelser inför julen och en ankomst som heter duga. För mig som har mina rötter i två länder blir det ofta en blandning av tysk och svensk jul, men också egna traditioner. Men musik var något som förenade oss alla i familjen och det var oftast en stor tid när vi alla gemensamt kunde besöka kyrkan för att njuta av musik.

Här i Lilla Edet hoppade jag in extra som vaktmästare och skötte uppackningen av kyrkan till en ljusets och välkomnande kyrka i gemenskap. En ny erfarenhet rikare. Förutom ljuständning mm, skötte jag ljudet under evenemanget. Jobbet som ljudtekniker är nytt och vi har ännu inte hittar rutiner för hur vi kommunicerar innan, så det är extra spännande att bygga upp. Jag tror mig, i alla fall, ha stort förtroende i hur jag och mina kollegor sköter ljudet. Så man får köra mycket på lösa boliner.

I Lilla Edet var det Nya Motettensamblen som sjöng, och även de var en ny erfarenhet för mig. Jag märkte snart att de var väldigt avancerade och proffsiga, så det var en fröjd att arbeta med dem.

Macus Stille är en härlig kyrkoherde och också en person med varmt hjärta och där vilar sällan några ledsamheter. Så det är en fröjd att arbeta med honom. Han har väldigt lätt att, i alla fall fånga mitt intresse, i det han säger.

Foto: Christina Elfström Mellberg

Dagen efter var det familjegudstjänst i Fors. Även här skulle jag tända upp kyrkan och förbereda. Jag mår så gott när jag kan gå runt i min ensamhet och förbereda. Här var det många fler ljus att tända, så det var bara att börja med det. Här hade vi också vår nya kyrkokör Harmonica, som verkligen visade prov på proffsigt. Här har vi kommit längre i vår kommunikation så detta arbetet gick lättare. Jag fick också två konfirmander till hjälp med en massa partiskt jobb. Ja, det var lite stressigt en stund då det kom många besökare, och helt plötsligt började det dra förfärligt i kyrkan. Så medan jag skulle vara på plats skulle jag kolla upp varför. En dörr till kyrktornet hade gått upp och dörren till läktaren var inte stängd, så inte konstigt att man fick en kalldusch av kalluft.

I Lilla Edet är det oftast samma personer som kommer hela tiden, medan det i Sjuntorp är fler som roterar. En av de viktigaste bitarna med vaktmästarjobbet, anser jag, är den sociala kontakten med människor innan mässan. De man känner och vet vad de behöver tar man under armen och hjälper till sin plats. Fixar dit psalmböcker och agendor. Inte heller att förglömma hörhjälpmedel. En del nya måste man ge trygghet att känna sig hemma och förklara hur det fungerar. Alla har inte kyrkvana.

Låt barnen komma till mig säger Jesus, och det har vår präst Stefan anammat. Här sitter han med barnen i koret, spelar gitarr och sjunger tillsammans. Detta kallar jag äkta glädje.

När sångkören och hela församlingen hjälper till och sjunger kan jag dra ner ljudet och smyga upp på kyrkbänken i kyrkan och filma glädjen.

Tacksam att jag får vara en del av dessa församlingar trots skillnader i hur de arbetar i gudstjänstlivet. Milsvida skillnader, en del mer strikt och en mer spontan. Men det är så livet är.