Under 1960 talet och fram till 1972 bodde farfar i ”ena stöva” i Fåglavik utanför Herrljunga. Vi vandrade mycket på genomfartsvägen in till järnvägen, förbi glasbruket, det det bara är ett minnesmärke kvar, en bit därifrån från fanns en vägskylt till ett kapell, dit vi ibland gick, och vi vände vid ett stort hus strax innan järnvägen. Senare fick jag reda på att vårt andra Helgon Elisabeth Hesselblad var född i det huset, som numera även har en skylt uppsatt på fasaden, om detta.

Jag har aldrig varit inne i kapellet i Fåglavik men ordet kapell väcker minnen hos mig. För många år sedan var jag och far ute och spatseråkte i området runt Öresjö, när jag såg skylten Djurhults kapell. Tvärnitade och körde fram till kyrkan/kapellet och förälskade mig direkt i byggnaden. Vi var framme där många gånger, med det blev inte mer, men på något sätt kom farfar så mycket närmare av just ordet kapell. För mig blev just Djurhults kapell en koppling till min barndom, farfar, Fåglavik och Elisabeth Hesselblad.

Efter att både far och mor lämnade det jordiska livet, så fick jag äntligen möjligheten att åka dit för att övervara en gudstjänst. När jag var där första gången, så kände jag en värme och samhörighet med dem som förberedde mässan. En värme som fick min barndom att vakna på nytt. Jag kände som om hela bygden ställde upp för sitt kapell, att alla hjälpte till för att hålla kapellet levande, ett centrum i fjällbygden, som området kallas. Kanske fanns samma omtanke och vänlighet i Fåglavik, och jag hoppas i alla fall det, och låt mig få leva i den tron, i alla fall. Även om jag inte är där så ofta, utan en till två gånger om året, känner jag igen de som finns där, och de känner igen mig. Men det viktigaste, jag känner kopplingen till min barndom, till farfar, och till den bygden.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

För några dagar sedan så skulle en kompis, tillika präst, hålla en mässa där. Vi åkte med honom dit och vi möttes av samma värme och glädje som alltid. Ett stort välkomnande att komma dit, en känsla att vara hemma, tack var ”kapell”.

Bilderna ovan är ett kollage från både sommar och vinter, en känsla av samhörighet, av tradition och att vi håller landsbygden och den speciella tradition som ”livet på landet” ger, levande.
Tack Gösta Mellberg för att vi fick åka med, och tack alla som håller Djurhults kapell och mina minnen levande.

Läs gärna mer om kapellet och bygden här.

Vem uppfostrar barnen? Den frågan dök upp i mitt huvud här om dagen.
I Trollhättan skjuts det smällar hej vilt på flera olika ställen, och även mot polis, väktare men även mot hus och liknande. I Lilla Edet skjuts det också på många ställen även om det inte känns lika stort här. Detta är ett ofog, som vi på något sätt måste få kontroll över.

Smällandet i Trollhättan hade börjat sent på kvällarna, ja efter midnatt. Jag föreslog mina trygghetsvandrarkollegor att vi skulle göra en insats under helgen. Jag kunde, för att jag inte hade så mycket annat för mig. Men detta var under förutsättning att vi fick godkännande av polisen. I går bytte smällandet i Trollhättan skepnad och det började redan strax efter sju på kvällen, och denna gång i flera stadsdelar. Då kom det i ett annat läge och tillsammans med polisen gjorde vi upp att det inte sker någon vandring. När det blir röd zon, som vi kallar det, skall vi försvinna fortare än kvickt, för då är det en polissak, som skall hanteras av dem. Via en av mina kontakter fick jag reda på att det inte bara var ungdomar utan även vuxna fanns med i grupper av smällandet. Men oftast så skriks det djävla ungdomar, djävla invandrare, djävla slynglar. Ja många har sin uppfattning klar långt innan vi vet något.

I en av grupperna jag är med i såg jag ovanstående inlägg, och reagerade starkt på det. Jag försvarar på inget sätt ofoget med att skjuta på detta sätt och jag välkomnar de nya lagarna. Men dessa svordomar, gör att jag inte tar personen på allvar. Min tanke blev att barn inte gör som vi säger utan de gör som vi gör. Inte undra på att vi svär åt allt och alla. Inte undra på att jag ibland får smeknamnet ”gubbdjävel” 🙂

Jag ställde följande fråga i en grupp och fick många gilla och några kommentarer.

Ibland funderar jag på hur vi skall få barn/ungdomar att använda ett vårdat språk, när vi vuxna inte kan…

Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör…

Hittade detta blogginlägg som jag tyckte stämde mycket bra.
Något som ofta poängteras inom bland annat sociala medier är vikten av att föräldrar ska uppfostra sina barn så att lärarna kan ägna sig åt att “lära ut”, en del av mig ifrågasätter om detta ens är möjligt. Uppfostran och lärande är för mig två delar som går in i varandra och på sätt och vis bildar en helhet, det är en ständigt pågående process av lärande som inte upphör när mina barn lämnar hemmet på morgonen. Uppfostran handlar för mig om att den kunskap och utveckling barn kommer i kontakt med i mötet med andra vuxna, barn eller andra faktorer som får en inverkan på deras personlighet. Det är jag som förälder som förhoppningsvis lägger den viktigaste grunden och lyckas förmedla de värderingar som jag anser är viktigast i livet men att påstå att jag är den enda som uppfostrar mina barn anser inte jag är vidare realistiskt. De uppfostras av läraren som ber de ställa sig i kö på morgonen för att vänta på att få gå in och deras morföräldrar som ber de hänga upp sin jacka efter sig, de uppfostras av vännen som säger till de att det inte är snällt att ta den där leksaken och damen i affären som ber de plocka upp brödpaketet de råkade välta ner.

Jag ser inte uppfostran som något som enbart är knutet till föräldraskapet utan ett socialt samspel där man som vuxen försöker vägleda barnet genom livet. I min vardag uppfostrar jag ständigt olika barn både inom mitt yrke när jag exempelvis ber barnen vänta på sin tur när de har något att berätta vid frukostbordet, jag uppfostrar sonens kompis när jag ber hen att inte hoppa i vår soffa och jag uppfostrar det främmande barnet på lekplatsen när hen av misstag tar en spade som något annat barn leker med.

Det är kanske dags att vi börjar inse att uppfostran inte är någonting som enbart är knutet till relationen mellan barnet och föräldern utan något som genomsyrar alla de relationer som finns i ett barns liv och vardag.

Källa: Loppi

En insändare i Dalademokraten lyder:

Myndighetsförklara föräldrarna, skriver Frida Park i sin ledare härom dagen. Föräldrar måste ta sitt ansvar för att uppfostra barnen så att de uppför sig i skolan. Jag vaknar vid 6.00, jag slänger i mig en snabb frukost och lyfter min morgontrötta tvååring direkt från sängen ut till bilen.

Han sover på vägen till förskolan. Väl där väcker jag honom varsamt, lyfter över honom till en förskollärare som ger honom frukost. Jag åker till jobbet och jobbar hela dagen. Klockan fem slutar jag och ca 17.30 är jag på förskolan igen och hämtar min lilla älskling. Han är jättehungrig och direkt när vi kommer hem äter vi.

Nu är klockan 19.00 och det är dags att bada lite, sätta på pyjamas, läsa en saga och gå och sova. Så här ser verkligheten ut för de allra flesta barn. Fler och fler barn går på förskolan från ett års ålder. De är borta från sina föräldrar 50-60 timmar per vecka och sover huvuddelen av tiden då de är hemma.

När är det tänkt att den här så kallade uppfostran skulle ske? När jag var barn var jag hemma med mamma tills jag började skolan vid sju årsåldern. Några timmar i veckan gick jag kanske på lekis. När jag började skolan hade mamma, och till viss del pappa, lärt mig hur man uppför sig och allt det där med värderingar som det talas om.

Vad lär sig mitt barn? Det har jag ingen aning om. Och vem lär han sig det av? Är det av förskolläraren, som har 10-15 andra tvååringar att hålla efter, eller är det av de andra tvååringarna? Jag vet vad jag tror.

Så återigen, hur löser vi detta samhällsproblem.

För några veckor sedan lade min vän Anders Gustavsson upp ett inlägg på FB om hur våra uteliggare i kommunen har det, och med en liten pik mot kommunen. Jag svarade med varför dra igång något eget projekt och starta en grupp på FB. Han tog mig direkt på orden och bjöd in mig som nummer två i gruppen. Vi visste nog inte vi drog igång. All heder åt Anders som nu är en stor drivande kraft i detta. I dag är i på väg att bygga upp en förening, Lilla Edet hjälpen/Verdandi, där vi gemensamt skall verka för gemenskap. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så har du bara lite tid över, så räcker det för att göra en insats.

På bara några veckor har vi vuxit från 0 till nästan 400 medlemmar, 400 medlemmar som på olika sätt vill stötta människor som har det svårt. Ett otroligt gensvar, på en liten ort, där man gärna får en annan bild av livet, när man följer grupper och personer på Facebook. Så det finns verkligen empati och omtanke även här, om man väljer att möta vardagen med öppet sinne, sådant som gärna försvinner i mängden av påkörda katter och felsorterade sopor.

Under vår korta existens har vi hunnit med två soppkök i samhället, vi har fått andra aktörer som likt pizzeria Roma öppna upp med gratis mat på julaftonen. Vi har fått butiker att ställa upp och sponsra olika verksamheter, just för att ge ensamma, sjuka, vuxna och barn som har det svårt.

I dag fick vi hjälp med att vara inomhus med soppköket. Att det fanns ett behov, med medmänsklighet visste vi, men att välviljan att hjälpa till, var så stor, var det mindre kunskap om. Så med små och förenade krafter så kan man förändra mycket i i gemenskap.

Så fattig eller rik, ung eller gammal, ja oavsett så är du välkommen att smaka soppa och gemenskap. Oavsett vem du är så är du välkommen, till oss.

På nyårsafton slår vi på stort och har öppet i Slottscafeets lokaler från kl 11 på förmiddagen till efter midnatt. Då serveras enklare mat under hela dagen, vi får vara inne i ett varmt och ombonad sällskap och gemenskap.

Stort tack till Anders Gustavsson och alla andra som bidrar till ett varmare klimat. Lilla Edet hjälpen

Julen är för oss, liksom många andra en blandning av flera olika moment som blivit vår egen tradition. Jag tror nog de flesta har sina egna traditioner inom familjen som skapats gemensamt. En av de mest udda traditionerna i vår familj tror det är att det är Lucia som kommer med julklapparna.

När jag var riktigt liten var jag rädd för jultomten och fick panik när han kom. Så istället så kom Lucia två gånger under adventstiden, en gång att kontrollera att vi var snälla och en gång för att dela ut julklapparna för hon hade sett att vi var snälla. Detta skedde ju under adventstiden som varade fram till kl 18, på julaftonen. När lillebror blev större fick han vara tomte, då traditioner är viktigare för honom än för mig.

Under tiden fram till 18.00 skulle en kvist från en gran eldas upp inomhus, just för att sprida doften. Den var starten på julfirandet. Den traditionen kommer från mormors mor och östra Tyskland (Polen). Runt klockan 18 började den andra delen av julen. Då slog alltid mormors mor upp bibeln på skåpet med en nypressad duk, där låg julevangeliet uppslaget med två tända ljus bredvid. Därför är det idag tradition att läsa det stycket efter kl 18, den kristna julen börjar. I o m att den natten var magisk, så fick alla besökare som klev in över tröskeln också kliva över en kvast, so låg i dörröppningen. Detta gjorde att all olycka stannade utanför och inte kom med in Man kunde då fira jul i trygghet i glada vänners lag.
I dag är bibeln och kvasten borta men ljusen och evangeliet finns kvar hos oss. De senaste åren blev det också för mig viktigt att promenera till kyrkan kl 22, för att vara med på midnattsmässan som startade kl 23. Då knde jag också önska god jul i sann glädje och inte bara för att andra idag säger det.

Så jag satt länge och kollade igenom gudstjänster och mässor i många pastorat i min närhet för att kunna vandra dit i natten. Tyvärr var det dåligt med midnattsmässor inom rimligt gångavstånd, så jag tänkte inte bry mig om någon julnattsmässa. Men när kantorn blev orolig för att det inte fanns någon som skötte ljudet, så erbjöd jag mig. Vi hade två stjärnor på sånghimmelen som jag fick lära mig hur de arbetar. Duktiga stjärnor, må ja säga, men alltid svårt att justera ljudet när kyrkan i det närmaste är tom, för att ha skarpt läge när det är många människor i rummet. Mycket av textilierna äter upp en del av ljudet. Men i det stora hela var vi nog nöjda ändå, även om jag behöver lära känna dessa välsjungande individer mer. Alltid svårt att vara alla till lags. 🙂

Adams julsång, dvs O helga natt, är något som är viktigt för mig och den framfördes med en bravur av sällan skådat slag. Tack!

Bo höll också en mycket fin predikan med den nicenska trosbekännelsen som tema. Just predikan är ju olika från gång till gång och för att fånga prästens känsla så måste man hela tiden vara med i berättelsen. Vi som sköter ljudet i kyrkan är överens om att just predikan känns mer levande och äkta, på något sätt, då man hela tiden är med i berättelsen. Ibland har det hänt att jag ville vara frimodig och applådera när de lyckats fånga in mig i berättelsen. När de på ett äkta innerligt sätt förmedlar vår herres ord, så vill jag på detta sätt tacka herren och budbäraren. För vad är herrens ord värt, när det inte kan förmedlas på rätt sätt. Så det blir alltid en tyst tanke till vår herre i samband med predikan och ett tack till prästen efter.

Förra året fick jag förfrågan om jag ville serva Kören Helt Sonika inför och under deras spelning i Fors kyrka.

Visst hade jag skött stora evenemang i vår kyrka tidigare, men nu var det mycket ljudmix som skulle skötas under själva framträdandet. Men, man måste våga och prova sig fram. Även jag då var en nybörjare, så tyckte jag att vi fick ett fint samarbete. Så i år när jag fick frågan, tidigt i höstas, så blev mitt tveklösa svar, ja!

Så en onsdag för några veckor sedan, så kom kören och vi satte igång med övning och träning. Så medan de tränade sin sång kunde jag småpyssla med en massa saker i kyrkan och även vara kaffepåsättare mm. Vi testade ljud, mikrofoner, belysning. Och medan de övade utan min hjälp så kunde jag byta ut alla 56 ljus i våra kandelabrar och adventsljusstakar. Att få livemusik under arbetet är inte fy skam….

Så igår var det den stora dagen.

Jag var där i kyrkan strax före klockan 15 och kunde då öppna upp och förbereda. Underbara körmedlemmar som hjälpte till med en del tunga saker. Och inte minst öppna upp kyrkan för kvällens begivenheter. I år kände jag körledaren Anita Svenson lite mer och kunde läsa henne och förstod bättre hur hon tänkte. Så jag kände mig tillfreds och trygg med hela eftermiddagen och kvällen. Att få jobba med dessa proffs är verkligen ett privilegium. Så under två timmar kunde vi finslipa våra färdigheter för att hitta en perfekt balans i arbetet och inte minst i framförandet. Jag hann också över till församlingshemmet och brygga kaffe medan prästen kom med tilltugg i olika variationer. Det var populärt, av vad jag förstår.

Medan de fikade så kunde jag förbereda kyrkan inför kvällen. Över 70 stearinljus skulle tändas, vilket bara det tar sin tid. Psalmböcker och programblad skull fixas fram, och naturligtvis fick jag en hel del hjälp av kyrkvärden under den sista timman. Ju närmare klockan kom 18, ju mer folk strömmade till. Kören kom och gjorde sig beredda och även prästen. Då fick han och jag samtala om de sista praktiska sakerna som skulle ske under konserten. Då var de flesta besökarna redan på plats i kyrkan.

Prick kl 18 gick prästen fram till ambon för att hälsa Välkommen. Jag fixade så han hördes och när det var dags för klockringning fick jag tränga mig ut bland körmedlemmar och starta klockorna. Medan klockorna ringde så tågade kören in till koret för att inta sina platser, medan jag smög efter för att fixa till podiet och notstället för dirigenten. Strax därefter kom första musiken igång och jag fick springa ut och stänga av klockorna.

Mina ”noter” hade jag förberett noga, så jag visste när jag behövde vara på min vakt. Så jag hann med en del praktiskt arbete bak i kyrkan, medan jag viftade på höfterna till körens sång. Det är skönt när man kan smyga undan i ett hörn där man verkligen kan släppa loss, både de lurviga och låta fläsket dallra. Vid solisternas framföranden skulle ljudet fixas, och då var det tryggt att veta var ungefär på skalan respektive sångare skulle vara. Sedan är det stor skillnad på inställningar när kyrkan är tom, respektive mycket folk, men då får man justera upp ljudet.

En bejublad konsert med mycket applåder, proffsiga sångare och en lika proffsig pianist och inte minst körledare. Vi skall inte glömma av vår präst som också är proffsig, och ett nöje att arbeta med.

Så tack till alla för två fina kvällar med mycket och vacker musik och en lyckad konsert.

I vår kommun pågår jämt och ständigt debatten om skolan. Upplevelser som personer har är oftast de egna och detta kan ibland starta konflikter. Detta skedde hår om dagen och en förälder dök upp på skolan och de fick tillkalla polis. Tror knappast att händelsen är unik för vår kommun. Men oftast blir diskussionerna om hur bra skolan är, vilket ansvar den har och vågorna går höga. Jag som vuxen, säkert gammal gubbe i mångas ögon ser det gärna på ett annat sätt. Jag delade denna artikel på FB med en frågeställning

Jag tänkte få igång en debatt om detta, då vi alla har ett samhällsansvar. Tyvärr missade jag en liten, men mycket viktig detalj i detta. SÄPO skulle göra tillslag mot tre olika adresser på orten, och vem tog med det i planeringen?

Det första som sker är att det protesterar mot att artikeln är låst. Därefter brakar det stora helvetet igång. Någon ser 10 pikétpoliser och föräldern jag ville ha diskussion om kom bort. Nu blev frågorna många och vad händer på skolan. Sedan blev det friskolan och och vilken uppståndelse. Någon ber att någon betalande lägger upp skärmdumpar på artikeln så alla kan läsa och någon annan gör det. Pikétpoliser bara för att en förälder bad sig dumt åt. Helt plötslig var jag en stor idiot som delade en låst artikel, och jag fick gå i försvarsställning.

Ibland undrar jag hur hur folk kan lägga ihop ett plus ett och det blir sjuttiontvå…

Jag tog en promenad fram till centrum 8ch förutom några polisbilar så gick livet sin stilla gång som det brukar göra. Folk går till och från affärer, småpratar med folk, och säkert var samtalsämnet det som hände på byn. Lugnt och stilla, men på nätet kändes det som tredje världskriget brutit ut. Vilka kontraster. Jag tog mig ner mot stället där de senast hade setts och jag ser en polisbuss, några filmare från TV-kanaler och en hel del journalister.

På torsdagar har polisen en husbil på torget där vi har möjlighet att göra enklare polisärenden. Gick och pratade med dem och där gick arbetet som vanligt. Pratade med verdandi som hade soppservering för utsatta på torget och där var det lugnt. Träffade ett par reportrar från lokalradion och pratade med dem. Frågade om de sett något…

Javisst svarade de. En massa journalister. Så vitt skilda värdar den IRL och den på nätet

På vår stora skola hade information gått ut att det skulle finnas poliser dör idag. Om det beror på händelserna på skolan eller tillslagen vet jag inte målet var i alla fall att skapa trygghet. Vid friskolan fanns det misstanke att det kunde finnas en sprängladdning i en lägenhet ovanför skolan.

Klockan 14 ledsnade jag på alla kommentarer och bestämde mig för att låsa inlägget. 68 kommentarer, men jag fick inte svar på frågan om hur barn skall lära sig ta ansvar om inte vuxna kan…

SUCK

I april 2016 bloggade jag om Ingela Jansson som tillsammans med en vän ställde till det otroligt mycket för oss. I dag släppte P1 en dokumentär om huvudpersonen Ingela och Adam.

Vi var hemma hos Ingela där hon då bodde i Lilla Edet. Adam hade, som han själv berättade, bott i USA och tjänat massor av pengar. Han kom tillbaka till Sverige och behövde någonstans att bo. Han hyrde vårt hus, möblerade det med helt nya möbler från IKEA. Men snart förstod vi att allt inte stod rätt till. Iom att huset var till salu, så hade vi i kontraktet skrivit att vi vill kunna visa huset för mäklare och ev spekulanter. Detta var en bra klausul när kriminalpolisen kontaktade oss och ville göra en husrannsakan.

Jag säger att ni är ett par som är spekulanter på huset och ni vill titta på fastigheten inför ett ev köp. Jag låste upp och visade huset och de fick titta på det som intresserade dem.

Spännande med en ny typ av ”husspekulanter”. Detta med bilar var också en sak som hela tiden förekom. Nya okända bilar parkerades på olika ställen, inte bara vid den fastighet de hyrde utan ”gömdes” bakom grannens ladugård.

Det sista som hände innan vi var av med personerna var att de försökte tända eld på fastigheten de hade hyrt, men elden hann självslockn, innan dem tog sig.

Vi hade också en hel del kontakt med en av bilfirmorna som också blivit involverade i händelserna och i Ingelas bil hittades en stor mängd nummerplåtar från bilar som varit stulna.

Vi var indragna i en härva som inte är känd för alla, och även en del uppgifter i detta första avsnitt av dokumentären är nyheter för mig. Jag vill också inflika att vi själva inte gjorde någon eller några polisanmälningar mot någon i detta ärende. Däremot var vi myndigheter behjälpliga i alla avseenden.

De minnen, tankar och upplevelser jag har från dessa personer, är inte lätt att ändra på. Ingela har fått sitt straff, och vad som hände med Adam, vet jag inte.

Jag känner inte att vi idag har något otalt med personerna, men tror inte jag har så stor lust att återuppta kontakten med dem. Jag skall lyssna på dokumentären och se om jag kanske får en annan inblick i händelserna bakom rubrikerna. Men mina upplevelser är av den arten att de inte passar i denna berättelse. Tror det är bättre med en radioreporter som kan se det som skedde ur en annan vinkel än vad vi gjorde.

Tack till Pernilla Wadebäck som gjort dokumentären om Ingela.

Två dagar under denna vecka har jag varit med Missing People och sökt efter 83-åriga Edit. Edit som var hemmahörande i Ljungskile försvann i tisdags då hon senast sågs med ryggsäck på vandring. Edit var liksom jag, även om åldern skiljer, en glad vandrare som gärna rörde sig ute.

I torsdags drog Missing People igång sitt sökande efter begäran från polisen. Jag stack dit direkt och fick min väst och vi fick oss ett område tilldelat. Nu i efterhand vet vi att där vi då sökte var långt ifrån där hon senare hittades. Men då hade vi inga uppgifter på var hon var, och målet var ju att hitta henne. Önskan är ju att hitta personen eller i alla fall göra några fynd som kan härledas till henne (vad som ev hittades är överlämnat till polisen). Vi tilldelades ett av de värsta områdena i Ljungskile, Brattforsån och dess naturreservat. I branterna som var där kanade vi i leran på fötter, på baken, snubblade på grenar och ramlade på vikande stenar, och vi bara skrattade och brydde oss inte. Vad hade vi för val? Målet var att hitta en försvunnen person, och då spelade detta ingen roll. Ytterligare ett område som var mycket lättare och gick snabbare genomsökes innan färden ställdes hem.

Lördag var det åter igen dags att ge sig iväg till Ljungskile, då med en kompis som var ny på detta med Missing People och sökningar. Hon och jag har med oss vara hundar. Dessa måste få komma ut, på både kortare och längre promenader. Att kunna kombinera dessa två saker är ett ypperligt tillfälle, anser jag till att göra en samhällsinsats. Då hade polisen fått in nya tips om var kvinnan kunde vara och vi tilldelades ett område långt från de första områdena. Här promenerade vi på en väg intill en sjö, plus det närmaste området utanför. På ena sidan hade vi vatten och på andra sidan berget. Så här vi krympa ihop oss och bredda på oss allt eftersom naturen växlade. Drygt en timma tog området att söka för oss. Allt från grusväg till nästan oigentränglig granskog. Blöta av regn granbarr i kalsongerna var ändå humöret på topp, med hopp om att hitta personen. Hade vädret varit detsamma bara för en hundpromenad hade man avstått. Nu tänkte man inte på det.

När vi var på väg tillbaka till parkeringen mötte vi hemvärnet som letade utanför vårat område, och som var ännu mera kuperat. Strax efter kom flera polisbilar in i området och vi hälsade på dem, när de körde förbi.

Väl tillbaka vid bilen så åkte vi tillbaka till mötesplatsen och anmälde oss till ytterligare ett sökområde. Detta var betydligt enklare än det första området, då det bestod av ängsmark. Här kunde vi mer gå som det ser ut på bilder när det gäller skallgång. Efter denna andra promenad så bestämde vi oss för att avsluta dagens arbete.

Väl hemkommen dröjer det inte länge innan jag får besked på radion att personen är funnen, och tyvärr avliden. Känslorna blir med en gång så tudelade, att känna att nu är arbete slut, och man vet vad som hänt är skönt, men samtidigt hade man hoppats på att hitta personen vid liv. Även om man vet att chanserna att hitta personen vid liv minskar för var timma, så finns det ju i alla fall ett hopp. Hoppet är det sista som överger.

Nu i efterhand när man kommer ihåg vad man själv har varit med om, och det som skrivits i olika medier, så inser man att man var i rätt område. Det kunde lika väl varit vi som hittade henne. Av hänsyn till alla inblandade, anhöriga mm, så väljer jag inte inte mer precisera var kvinnan hittades. Det överlåter jag till myndigheter och andra att ta ställning till.

Jag vill rikta ett stort tack till Kajsa, som var min följeslagare i Ljungskile. Ett tack till Anders och Kenneth på Missing people som var de som på plats organiserade arbetet. Tack till Tony, vår patrulledare. Fem stjärnor till dig som gjorde ett suveränt jobb i terrängen.

Tack till polis som styrde vårt arbete, tack till hemvärnet och övriga som deltog. Man ser i en krissituation hur man går tillsammans och gemensamt försöker lösa det som sker. Man ser hur bygden sluter upp runt omkring för att hjälpa till och för människor närmare varandra. Något jag tror är viktigare i vårt samhälle, idag.

Till anhöriga vill jag skänka många tankar, just nu. Vi vet vad som hänt, sorgearbetet kan ta vid och allt det praktiska som nu skall fixas. Vad som exakt har hänt, får vi vänta på, men det är en fas i arbetet. Även jag deltager tyst i sorgen.

Sov i ro, fina Edit.

Juletid är förberedelser inför julen och en ankomst som heter duga. För mig som har mina rötter i två länder blir det ofta en blandning av tysk och svensk jul, men också egna traditioner. Men musik var något som förenade oss alla i familjen och det var oftast en stor tid när vi alla gemensamt kunde besöka kyrkan för att njuta av musik.

Här i Lilla Edet hoppade jag in extra som vaktmästare och skötte uppackningen av kyrkan till en ljusets och välkomnande kyrka i gemenskap. En ny erfarenhet rikare. Förutom ljuständning mm, skötte jag ljudet under evenemanget. Jobbet som ljudtekniker är nytt och vi har ännu inte hittar rutiner för hur vi kommunicerar innan, så det är extra spännande att bygga upp. Jag tror mig, i alla fall, ha stort förtroende i hur jag och mina kollegor sköter ljudet. Så man får köra mycket på lösa boliner.

I Lilla Edet var det Nya Motettensamblen som sjöng, och även de var en ny erfarenhet för mig. Jag märkte snart att de var väldigt avancerade och proffsiga, så det var en fröjd att arbeta med dem.

Macus Stille är en härlig kyrkoherde och också en person med varmt hjärta och där vilar sällan några ledsamheter. Så det är en fröjd att arbeta med honom. Han har väldigt lätt att, i alla fall fånga mitt intresse, i det han säger.

Dagen efter var det familjegudstjänst i Fors. Även här skulle jag tända upp kyrkan och förbereda. Jag mår så gott när jag kan gå runt i min ensamhet och förbereda. Här var det många fler ljus att tända, så det var bara att börja med det. Här hade vi också vår nya kyrkokör Harmonica, som verkligen visade prov på proffsigt. Här har vi kommit längre i vår kommunikation så detta arbetet gick lättare. Jag fick också två konfirmander till hjälp med en massa partiskt jobb. Ja, det var lite stressigt en stund då det kom många besökare, och helt plötsligt började det dra förfärligt i kyrkan. Så medan jag skulle vara på plats skulle jag kolla upp varför. En dörr till kyrktornet hade gått upp och dörren till läktaren var inte stängd, så inte konstigt att man fick en kalldusch av kalluft.

I Lilla Edet är det oftast samma personer som kommer hela tiden, medan det i Sjuntorp är fler som roterar. En av de viktigaste bitarna med vaktmästarjobbet, anser jag, är den sociala kontakten med människor innan mässan. De man känner och vet vad de behöver tar man under armen och hjälper till sin plats. Fixar dit psalmböcker och agendor. Inte heller att förglömma hörhjälpmedel. En del nya måste man ge trygghet att känna sig hemma och förklara hur det fungerar. Alla har inte kyrkvana.

Låt barnen komma till mig säger Jesus, och det har vår präst Stefan anammat. Här sitter han med barnen i koret, spelar gitarr och sjunger tillsammans. Detta kallar jag äkta glädje.

När sångkören och hela församlingen hjälper till och sjunger kan jag dra ner ljudet och smyga upp på kyrkbänken i kyrkan och filma glädjen.

Tacksam att jag får vara en del av dessa församlingar trots skillnader i hur de arbetar i gudstjänstlivet. Milsvida skillnader, en del mer strikt och en mer spontan. Men det är så livet är.